Augustin Erba's Blog: Läs något som du inte kan sluta läsa, page 2

Att vara lång är som en dröm för mig som bara är 171 cm

Jag är i Milano och stormtrivs med livet. Och nu tänker ni förstås att det beror å den goda maten, de fina vinerna eller den makalösa katedralen. Eller att det är lagoma 30 grader varmt.

Man skulle verkligen kunna tro att det är det som gör att jag är på strålande humör medan jag promenerar längs kanalen i Navigli. Men det är att jag kan se.
Men kan du inte se när du är hemma i Sverige? Kanske någon undrar.

Det är en berättigad fråga. Men anledningen till att jag kan se är att jag i Milano har en egenskap som jag inte har hemma i Sverige.
Jag är nämligen lång.
För er som inte träffat mig så är jag alltså 1.71 lång. Ja, och en halv centimeter. Det betyder att jag, i Sverige, betraktas som kort. Ja, uppifrån förstås.
Ni som läser är säkert långa och stiliga allihop och jag tror inte ni fattar hur det är att hela tiden se upp till er. Min nuvarande chef, till exempel, han är säkert två meter, kanske till och med tre… Det känns i alla fall så.

När vi går bredvid varandra så är skillnaden ungefär lika stor som när jag gick med barnen till dagis.
Vet ni hur det känns att hela tiden se upp till folk?
Det är heller ingen slump att framgångsrika chefer är längre än andra, det finns undersökningar som visar att långa människor tjänar mer pengar och får bättre positioner än korta.

Jag vet faktiskt inte om de där undersökningarna är vetenskapliga, men det känns i magen att de stämmer.
Kanske finns det några korta människor som läser detta och då vet ni vilket elände det är. Går man till exempel på Drottninggatan i Stockholm, där det flödar fram folk, då kan jag inte se ens några meter framåt, inte som när jag nu marscherar stolt genom Milanos trevligaste kvarter, och kan ha rejäl framförhållning.

Titta där är en butik. Tänk om jag skulle gå på bio, då skulle jag inte behöva oroa mig för vem som kommer sätta sig framför mig, som jag ständigt måste i Sverige. De flesta biografsalonger lutar ju, men de är ju inte direkt den sortens branta sluttningar som skulle behövas för att en människa i min längd skulle kunna kompensera för att någon drasut sätter sig framför mig.
Genom åren har jag försökt trösta mig.

Jag är trots allt längre än min pappa, har jag tänkt. Han var 1.56. Nu dog ju han när jag var liten, så jag fick aldrig uppleva att jag blev 15 centimeter längre än honom.
När jag läste rymdvetenskap så blev jag tröstad av att det stod i kompendiet att långa människor inte får bli astronauter, eftersom man vill bygga rymdskepp så små som möjligt, för att det är dyrt att frakta saker upp i atmosfären.

Man vill ha med nätta små människor om man ska åka till Mars. Eller Alfa Centauri. Det tröstade mig när jag var typ 20 och fortfarande trodde att jag år 2025 kanske skulle jobba som astronaut.
Innan dejtingapparna dök upp kunde man kompensera för sin korthet med sin vinnande personlighet, så det är tur att jag lyckades hitta min fru innan man var tvungen att knappa in 1.71 i sin lilla app.

Jag har hört att det finns människor som på allvar begränsar sökningen av män till sådana över 1.85. Nu börjar mina juniorer komma ut i livet och jag fick nyligen en rapport från en av dem som hade berättat för sina kompisar att hela vår familj befinner sig i spannet kring 1.70.
”Men det måste ju se bedårande ut när ni är ute och går tillsammans”, sa kamraten.
Och jag ska villigt erkänna att det störde mig.

Att min familj betraktas ungefär som när man ser en ett liten rad av ankungar.
Vi är minsann tuffare än så.
Det finns en trend som det rapporterats om som kallas Short Kings, alltså korta kungar. Men jag vet att det är förljuget.

För när jag går längs kanalen i Milano är jag en annan person än jag är hemma i Sverige. Jag ser ner på folk. Det är en oerhört behaglig känsla att folk måste se upp till en.
Och vilken utsikt man har. Världen ligger öppen.

(Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

Vulkanutbrott i Östergötland?

Ni som känner mig vet att jag är ständigt orolig för mänskligheten. Jag är till exempel orolig för att en stor sten ska falla från himlen och utplåna oss alla. Nu verkar det senaste hotet, den 300 meter långa kometen Apophis, passera jorden på tryggt avstånd, men man kan inte vara lugn för det.

Vi flyger fram i rymden i rasande fart, på ett litet snurrande klot som snurrar lite mer ojämnt, desto mer isarna smälter. Så ni förstår säkert att när jag i veckan var ute och vandrade i Östergötland och fick syn på en röd bil med texten SGU på sidan, så blev jag extra oroad. Vad gör Sveriges Geologiska Undersökning här, undrade jag. 

Det kliver en man i varselväst ur bilen och han tar fram en apparat som ser ut att vara riktad mot jordens inre. 

”Ska det bli en gruva här?” frågar jag lite skämtsamt eftersom jag inte direkt vill fråga om jordens undergång. 

Det har ju funnits gruvor i trakten, koppargruvan i Åtvidaberg, till exempel. 

”Det får jag inte säga”, skrattar han på bred karlstadsdialekt. Jag vet faktiskt inte om han skämtar. Han förklarar sedan att apparaten han har med sig är en gravimeter. 

Det han ska mäta är alltså gravitationen exakt där vi står. 

Eftersom jag är mycket oroad nu, men naturligtvis inte kan låtsas om det, så säger jag: ”Mäta gravitationen, ja, jag hoppas verkligen att den är kvar.”

Det vore förstås oerhört oväntat om det var tyngdlöshet i en sänka i Östergötland. Men nej, mätningen är tydligen främst till för att kartlägga berggrunden under oss. Densiteten, det vill säga tätheten, påverkar gravitationen och kan berätta för oss hur det ser ut med de tektoniska skikten. 

Jag blev, som det heter numera, triggad. Tektoniska skikt? Vankas det jordbävning? Här tillbringar jag sommaren på tryggt avstånd från Los Angeles och San Andreas-förkastningen, och så har jag lyckats pricka ett mycket lokalt jordbävningsområde?

Nej, inte det heller. Men, förklarar Karlstads-mannen, han åker runt och mäter i olika trakter för att kartlägga berget.

Jag påminns plötsligt om en annan sak som oroat mig på sistone och det är att jordens magnetiska nordpol har flyttat runt sig på ett sätt som forskarna tycker är ovanligt snabbt. Det finns teorier som säger att det handlar om järnklumpar i jordens innandöme, Jag står där i sommarvärmen med en stackars representant för myndigheten Sveriges Geologiska Undersökning och vill gärna höra vad han tror. Jag hinner knappt börja innan han vänligt förklarar att hans mätning inte har något med magnetfälten att göra. 

Däremot beskriver han den vulkaniska aktiviteten som han hittar tecken på med hjälp av utrustningen. 

Och det är ju verkligen något att oroa sig för – supervulkaner: vi minns ju alla vad som hände med flyget när islänningarna tappade kontrollen över vulkanen Eyjafjallajökull för fjorton år sedan. 

Kan det vara så att jag just nu står på Sveriges motsvarighet till Grindavik just nu. eller Östergötlands motsvarighet till Siciliens Etna. Man ska ju inte hoppas på vulkanutbrott, men jag har hört att Östergötland behöver fler turisattraktioner.

Men det finns inga stora nyheter för er som bor i Östergötland. Förutom en ny gruva då, kanske. Mannen med varselväst och Karlstadsdialekt kliver in i sin bil, han ska åka vidare och mäta någon kilometer bort. Medan många andra av oss har semester, så arbetar han för att vi alla ska få mer kunskap. Och för att jag ska vara lite mindre oroad. Det blir i alla fall inte vulkanutbrott i Östergötland idag. 

(Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil. finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

Jag skaffar ett tangentbord där jag själv kan bestämma vad tangenterna betyder

Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 2. Uppföljningen

Jag sitter framför mitt tangentbord och är förbannad. Jag har en gång för alla har tröttnat på mitt nya, dyra tangentbord. 

Har du tittat på ett tangentbord på sistone? Vilken är den vanligaste tangenten du trycker på? Det är mellanslaget, förstås. Och hur stor är mellanslagstangenten? Den är jättestor. Så långt är allt väl. 

Vilken är den nästa vanligaste tangenten du trycker på? Ja, såvida du inte är mästerskribent så är det nog backsteg, delete, sudda eller vad den kallas. Och var sitter den? Jag tycker nog vi kan säga att den delen av tangentbordet ligger i Nordatlanten. Denna, den näst vanligaste tangenten för normala skribenter ligger utom räckhåll för normala fingrar. 

Ja, jag heter Augustin Erba och jag är osams med alla tangentbord. 

Det finns en mycket naturlig förklaring, förstås. Vi har samma layout på tangentborden som när de var analoga maskiner. Skrivmaskiner. Då fanns det mycket att ta hänsyn till: det gällde att inte placera bokstäver som användes ofta för nära varandra, för då hakade tangentarmarna i varandra. Det här är naturligtvis helt obegripligt för någon under trettiofem, men ni lyssnar väl ändå inte på P1, och gör ni det så får ni fråga någon vuxen som var med om maskinernas guldålder. 

Det finns andra teorier om varför bokstäverna är placerade exakt som de är på våra så kallade qwerty-tangentbord, men det du behöver komma ihåg just nu är att en tangent som inte fanns på de första tangentborden är sudda-tangenten. 

Och det är därför den är behandlad som svågerns brylling på ett bröllop. Den sitter långt bort från ära och redlighet. 

Så jag gör det enda man kan göra när man är förbannad på placeringen av en tangent, jag skriver en artikel om detta världsavgörande problem i den stora, fina tidningen. Jag har vid det här laget hetsat upp mig så mycket över tangenbordet att min fru tycker synd om mig. 

”Du kan ju inte själv ändra på alla tangentbord”, säger hustrun och det är en typisk klok fru-sak att säga och jag gör det enda en rimlig make kan göra. 

Jag säger emot. 

”Jag kan i alla fall ändra på mitt”, säger jag och börjar surfa efter alternativa tangentbord. 

Och eftersom man aldrig är ensam på internet över att vara missnöjd med något hittar jag. Jag hittar ett programmerbart tangentbord. Här är allt placerat på vad som sägs vara ett optimalt sätt, och det finns flera stora tangenter. Och: Jag kan själv bestämma vilken tangent som ska ge vilken bokstav. 

”Det kostar rätt mycket”, säger jag till hustrun. 

”Det är din födelsedag”, säger hon. ”Unna dig. ”

Ja, för om man är författare så kan det faktiskt bli så att man ägnar chockerande stora delar av sin födelsedag åt att störa sig på verktyget man skriver med. 

Så jag beställer hem det dyra tangentbordet, jag laddar ner programmeringsmjukvara och börjar bestämma vad alla tangenterna ska innehålla. 

Suddaknappen sätter jag precis intill mellanslaget och de tangenterna är båda lika stora, rejält stora. 

Inlärningskurvan eller kanske ska jag säga ominlärningskurvan är förvånande brant. Men jag kämpar för att lära mig. Det är principen, Augustin, säger jag till mig själv. 

Principen. 

Jag skriver fort på ett gammaldags tangentbord. Och så långsamt på mitt egendesignade tangentbord att ögonen blöder och hjärnan kokar över. 

När jag åker till elektronikåtervinningen och lämnar in det där dyra tangentbordet för att jag aldrig – aldrig – vill se det igen, då tänker jag att det inte är helt hälsosamt att få bestämma helt själv. 

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

Tangentbord är idiotiska – backstegstangentens placering till exempel

Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 1.

Jag sitter och skriver på en personligt påfrestande text när jag får nog. Men inte av texten.

– Förbannade tangentbord, säger jag högt till mig själv och krukväxterna i mitt skrivrum.

Jag prövade ett tangentbord för första gången 1980, på utställningen ”Hej Dator!” på Tekniska museet.

Redan då reagerade jag. Det handlar om placeringen av backstegstangenten.

Den vanligaste tangenten du trycker ner på ditt tangentbord är antagligen mellanslagstangenten. Ta en minut och betrakta den. Betrakta dess längd, betrakta dess bredd. Förundras över hur lätt den är att nå, hur lätt såväl höger som vänster tumme låter sig lånas till att förmedla de små andetagen mellan orden som du skriver ner.

Tänk nu på vilka andra tangenter du använder oftast: Såvida du inte är en rättskrivande fantom så är det antagligen backstegstangenten. Den där tangenten som somliga kallar deleteknappen, som rättar dina felslag och som du måste trycka på flera gånger i rad om du vill ångra ordval.

Denna nödvändiga knapp har placerats på tangentbordets yttersta högerkant, förvisad från händelsernas centrum som om den vore medlem i Alternativ för Sverige. Den är visserligen lite större än en genomsnittlig tangent, men den är ständigt utom räckhåll, trots att jag använder det korrekta höger lillfinger för att nå dit.

Jag är övertygad om att en del av dem som får ont i handleden av att skriva på datorn får det av att de måste vrida hela handen för att komma åt.

Den nuvarande placeringen av tangenterna på våra datorers tangentbord kallas för ”qwerty” efter de bokstäver som finns till vänster i den översta bokstavsraden.

Det finns olika teorier om ursprunget till tangentbordets design. Enligt The Smithsonian Magazine var det första tangentbordet alfabetiskt. Ack så lätt att hitta tangenterna – de är ju i bokstavsordning, gick resonemanget. Men det fungerade dåligt. Och det är efter detta som teorierna går isär om ursprunget till dagens tangentbordslayout. Placeringen av tangenterna gjordes av en journalist – Christopher Latham Sholes lämnade in sitt patent 1878 och det var under andra halvan av 1800-talet som skrivmaskiner började tillverkas och säljas i större skala.

De första skrivmaskinerna hade små armar som fälldes ut och slog bläcket mot pappret. Ju närmare varandra armarna satt i den lilla halvcirkel som utgjorde mitten av skrivmaskinen, desto lättare var det att de skulle haka i sin granne om de slogs ner nästan samtidigt. Om skrivmaskinisten var för snabb fastnade tangenterna.

Därför är de vanligaste bokstavskombinationerna i det engelska språket inte i bredvid av varandra på qwerty-tangentbordet. Se hur långt h-e ligger ifrån varandra. En invändning mot den här teorin är att bokstäverna e-r sitter bredvid varandra, och de används ofta ihop i engelska. Men de som vägrar låta ursprungsteorin dö har ytterligare en teori: Det var ett pr-trick! Det skulle gå att skriva ordet ”typewriter” med enbart den översta bokstavsraden. Och då går det otroligt fort. Pröva själv, nästa gång du sitter vid ett tangentbord! För de kringresande skrivmaskinsförsäljarna var det tydligen något som imponerade på potentiella köpare.

En annan teori är att det var telegrafister som hade stort inflytande över hur tangentbordet skulle utformas, och att qwerty testades fram när de skrev översättning från morse-kod.

En av de allra tidigaste och mest framgångsrika skrivmaskinerna med qwerty byggdes av Remington. Min naiva uppfattning var länge att den vackra Remington-skrivmaskin jag har hemma av en slump har samma namn som vapentillverkaren Remington. Men tvärtom – efter att ha tjänat en förmögenhet på det amerikanska inbördeskriget ville vapentillverkaren tjäna pengar på människors byte av svärdet mot pennan.

Det finns en teori om skrivmaskinens layout, som säger att när Remington verkligen ville skära guld med täljkniv så utbildade de maskinskrivare för en avgift. De blev snabba, de blev licensierade och så länge de som behövde skrivtjänster köpte Remington-maskiner kunde hastigheten garanteras. Och några år senare gick de största skrivmaskinstillverkarna ihop och enades om standardtangentbordet.

Det har funnits konkurrenter till qwerty, men ingen har lyckats samla tillräckligt många användare för att få en förändring till stånd. Ingen är tillräckligt missnöjd för att ta sig över tröskeln att lära sig ett nytt tangentbord.

Inte heller jag kräver ett helt nytt tangentbord, jag menar bara att vi måste göra något åt backstegstangenten.

Oavsett vilken teori man tror på, så är det ohållbart att alla moderna delar av tangentbordet ska förvisas utom räckhåll för mina fingertoppar. Om det gick att ändra från vänster- till högertrafik, så går det att flytta backstegstangenten. Det finns bara ett sätt att åstadkomma detta. Jag ska sluta använda backstegstangenten tills det har blivit ändrat. Det kmmer bli olidligt och då år förändlingen nära.

(Den här texten publicerades ursprungligen i DN. Prenumerera gärna för att läsa god journalistik, även om jag inte längre arbetar där.)

Vill man hellre läsa böcker jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

Lyssna på Sommar i P1 med Hania Rosenberg

I år producerar jag ett Sommar i P1, denna gång med Förintelseöverlevaren Hania Rosenberg. Hon ville ha en rak, saklig ton, där fakta får tala för sig själva.

Du kan lyssna här.

Detta har recensenterna förstått och uppskattat.

I DN skriver Sandra Stiskalo:

”Hania Rosenbergs berättelse är utan krumbukter och djupt chockerande”.

Anna Gullberg skriver i Expressen: ”Berättelsen är torr och effektiv. Så var det, aldrig får det ske igen.”

Wolfgang Hansson skriver i Aftonbladet:

”Rosenbergs beskrivning av när hon återförenas med sin mamma är lika torr och saklig som resten av berättelsen men den är ändå så stark att det går rysningar genom kroppen.”

I GP skriver Carl Petersson Moberg:

”Det blir nog inte tydligare än så att det här är sista chansen att lyssna på ”världskrigets sista vittnen” – jag föreslår att ni tar den.”

Här är några av de Sommar-program som jag producerat tidigare:

Agnes Wold. (Som för övrigt berättar om hur det blev efter Sommar i P1 här. )

Hédi Fried.

Åsa Larsson.

José Gonzales.

Helen Ripa.

Vad ett medborgartest i Sverige borde innehålla

Jag är på vinterbesök i Paris. När jag turistar i Frankrike är det absolut viktigaste för mig att inte framstå som turist. Kanske för att jag har avlägsen fransk släkt. Eller för att det känns bättre att vara uppväxt i Le Septieme Arrondissement, än i Fisksätra. Man har, som bekant, inte utsikt över Eiffeltornet från Fisksätra Centrum. 

Innan det fanns smarta telefoner gick jag vilse hela tiden i Paris, för att jag vägrade plocka fram en karta. Inget säger turist så mycket som att veckla upp en karta. 

På min vinterutflykt i Paris händer det finaste som kan hända mig när jag turistar. En elegant fransyska hejdar mig, på väg upp från Le Metro och frågar om jag vet vägen till en gata i närheten. När folk gör så är man ju så gott som fransman. Det är nästan så att jag då förväntar mig att president Macron själv ska dyka upp och överlämna ett franskt pass till nyblivne hedersmedborgaren Augustin Erba, förlåt ÅGUSTÄN. 

Jag vet att man snart riskerar att bli utslängd från Sverige om man råkar ha två medborgarskap, eftersom vi just nu verkar tro att vi behöver bli färre i Sverige och inte fler, men fransk medborgare, kom igen. 

Det finns ett besvärande akut problem med fransyskans fråga, och det är att jag inte känner till gatan hon frågar efter. Jag känner inte till så särskilt många gator alls i Paris, egentligen, om jag ska vara helt uppriktig. 

Är man svensk finns det vissa krav för att man ska våga peka ut vägen för någon. Man bör till exempel veta vägen. 

Är man fransman så lyder man under helt andra regler. Det viktigaste är att man är artig. Och det är, i franska ögon, oartigt att inte svara på frågor som man får. Även om man kanske inte sitter inne med svaret. 

Senaste gången jag frågade om vägen just i Paris så var det en man som rynkade pannan kraftfullt och sedan pekade åt vänster. Han pekade med hela kroppen som om det var en enda pil. 

”Är du verkligen säker”, frågade jag, för jag hade verkligen för mig att det var åt andra hållet, är du säker att det är är inte åt andra hållet. 

”Åh, mais naturellemant”, sa fransmannen artigt och pekade lika tydligt åt – andra hållet. 

Det är inte första gången det händer och i det ögonblicket fransyskan riktar sin vädjande blick mot mig, och ber om vägledning förstår jag precis varför det blir så. 

I detta ögonblick har jag två val. Antingen säger att jag tyvärr inte hör hemma här, att jag hör hemma i ett land vid polcirkeln där det ibland går älgar och vargar på isgatorna och att jag naturligtvis inte kan förväntas hitta bland gränderna i Marais-kvarteren.

Eller så gör jag som en äkta fransos. Jag rynkar pannan, jag fäller ut min hand, hela handen och jag ler självklart och pekar kraftfullt ut vägen. 

”Där borta, mademoiselle, där ligger allt värdsligt ni söker efter. Men om det är en dikt ni behöver, så råkar jag dessutom vara författare. Mais oui!”

Och så skulle jag få ett förtjusande leende och få känna mig som en hjälpsam fransos. Så småningom kommer hon ju upptäcka att jag inte haft en aning om vägen och pekat på måfå, men vid det laget är jag långt borta och myser vid tanken på min nya hjältestatus. Och sen finns ju faktiskt möjligheten att jag råkar visa henne rätt. Det finns ju bara fyra riktningar i världen. Norr, söder, öster, väster.

Det betyder att varje fransman som slumpvis pekar ut en riktning ändå har 25 procents chans att ha rätt. Och om man räknar med att fransyskan mitt emot mig som tar emot instruktionen inte lyckas följa riktningen exakt, så finns ju alltid möjligheten att hon tänker att den där snygge fransmannen med den exotiska brytningen (ja, exotisk, sitt ner), han visade säkert rätt väg, det var att lilla jag blev så knäsvag när jag hörde hans röst att jag tappade bort riktningen.

Ja, ni hör ju vilka kval man kan drabbas av när någon frågar en om vägen i Paris. 

Ska vi ha medborgartest i Sverige, så borde detta vara testet. Och jag klarar det perfekt. Jag kastar ett skamset öga på min fru som inte alls verkar lika överlycklig som jag över att jag blir stoppad på gatan av en främmande kvinna. Jag vänder mig till fransyskan och slår hjälplöst ut med händerna och säger sorgset: ”Jag kommer tyvärr inte härifrån.” 

Och jag ser direkt hennes besvikelse. Men om det var för att jag inte vet vägen eller för att det vara att jag är oartig nog att inte dra till med något, det kommer jag aldrig att få veta.

(Detta kåseri sändes tidigare i  Godmorgon Världen P1.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

Jag har hållit en krukväxt vid liv i 50 år – när kan jag slänga den?

Jag går upp på morgonen och sätter mig för att skriva intill mitt citronträd. Och då gör jag en sorglig upptäckt: det ligger stora gröna blad på golvet intill den stora krukan. 

Det är drygt femtio år sedan min pappa tog en citronkärna och stoppade i en kruka. Ett skirande skott, en förtjust småbarnsfamilj, en liten pojke som får en planta att ta hand om. En planta som växer ikapp med den lilla pojken.

Och sen, när min pappa försvinner, blir plantan ännu viktigare. Jag äger inget hus som funnits i släkten i hundra år, eller ens ett skrivbord från det förflutna. Så kan det vara i trasiga familjer som varit på flykt. 

Citronen är en av de få saker jag har kvar från den tiden. Och trädet har varit med om mycket.

En gång, när jag lämnade allt, lägenhet, relation och en framtid som jag inte längre trodde på, då brydde jag mig inte om att vattna det på länge. Det var som att jag ville att trädet skulle dö: det blev torrt, spretigt, utan ett blad. Jag hade inte hjärta att göra mig av med det.

Men i min nya lilla lägenhet fick det små skira, gröna skott. Då bestämde jag mig för att det skulle få en andra chans. Jag köpte en växtlampa. Det här är ett träd som är gjort för att befinna sig i Medelhavets värme. Trädet hämtade sig. Och jag med. Och hur litet jag än bodde, så fanns det alltid plats för citronträdet. Det blev äldre, det behövde beskäras ibland. Det syns att det varit med om mycket.

Jag pratar ibland med citronrädet. Jag skyller på att jag någonstans har läst att träd gillar koldioxiden som vi andas ut. 

Och häromdagen låg det gröna blad på golvet bredvid trädet. Mitt citronträd har fått en form av kvalster, de är små röda citruskvalster och de suger musten ur bladen. Och de gör små otäcka nät mellan bladen så de lättare ska kunna klättra. 

Jag har försökt bli av med de där kvalstren i flera år nu. Jag har badat trädet i såpa, jag har klippt ner det, jag har till och med köpt femtusen rovkvalster. Ja, jag köpte femtusen små fiendekvalster och hällde över min växt. Jag gick till och med en kurs på universitetet i Trädgårdens biologi – allt för att bli bättre på att sköta växter. Och det jag prövat har fungerat – ett kort tag. Men sen kommer kvalstren tillbaka och jag vaknar och upptäcker gröna blad på golvet.

Är det dags att tänka att jag har annat att göra i livet än att ta hand om en krukväxt?

En del av mig önskar att jag inte hade gått den där biologikursen för jag tittar på mitt citronträd och inser att mina känslor har förändrats. Jag har alltid betraktat det som en koppling till min sedan länge döde far. Jag har alltid betraktat det som ett litet mirakel att trädet har överlevt. Som om det finns en högre makt som vakar över trädet. Och mig. 

Men nu tittar jag på trädet och jag vet precis varför det har klarat sig. Det finns ingen mystik längre, det är bara kemi. Ha en lagom kombination av jord, vatten och ljus, så kan man få saker att gro. 

Och sen tänker jag på barnen. Jag menar, vilken plåga att behöva ärva ansvaret för ett träd. Ett åtagande som ska förfölja en genom hela livet.

”Jag råkade döda pappas träd, ett som han tog hand om i hela sitt liv.”

Sånt kan man väl inte lämpa över på sina barn?

Är det för att jag vill att trädet ska vara perfekt som jag inte står ut med det just nu? Är det för att åldrandet gett det skavanker? Två meter spretigt träd med slokande blad. 

Och jag kan inte sluta fråga mig: När ska man göra sig av med saker som har sett sina bästa dagar? Och hur vet man när det är?

(Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

En liten berättelse om schack-klubben i Fisksätra

Min pappa tyckte att det var viktigt att vi barn skulle lära oss att spela schack. Det var ett bevis på förmågan till logiskt tänkande. Och det var viktigt att vara bra på logiskt tänkande. Mina invandrarföräldrar ville nämligen inte att vi skulle betraktas som invandrare, trots att min pappa var från Egypten och min mamma från Ungern.

Vi skulle vara mer väluppfostrade, vi skulle vara duktigare och framför allt skulle vi vara felfria så ingen skulle kunna klaga på oss. Som invandrare var vi ansvariga för hur människorna i Sverige skulle betrakta inte bara oss, utan alla invandrare. Vi skulle bete oss så att folk inte tänkte på varifrån vi kom. Så min pappa lärde mig hur man flyttar kungar och bönder. Jag spelade mot honom och förlorade. Förlorade igen.

Kanske inte så konstigt med tanke på att han höll på att doktorera i fysik. Men det duger ju inte att förlora om man ska vara duktig så jag började lösa schackproblem i morgontidningen. Jag lånade böcker på biblioteket om schack. Och då berättade bibliotekarien att det fanns en schackklubb här i biblioteket i Fisksätra. 

Den som skötte schackklubben var en man med mustasch, nu är det här ett tag sedan, så kanske minns jag fel, men jag har för mig att han hade en tvättäkta 70-talsmustasch. Men hans viktigaste egenskaper var att han var snäll, han var hjälpsam och han tyckte om att spela schack. 

Och ibland fick jag spela mot vuxna i schackklubben. Det var fantastiskt. 

Kommer ni ihåg hur det är att vara barn? De vuxna bestämmer vad man ska ha för kläder på sig, de bestämmer vad man ska äta, de bestämmer var man ska gå i skola. De bestämmer när man ska gå upp på morgonen och de bestämmer när man ska lägga sig. 

Men vid schackbrädet spelar det ingen roll vem som är barn och vem som är vuxen. Det enda som räknas är att man spelar. Och jag kommer fortfarande ihåg det sista partiet schack jag spelade på den där schackklubben i mitt älskade bibliotek. 

Biblioteket var den bästa platsen i min förort, för där fanns några av världens finaste människor, de som ägnar sitt liv åt andras läsande – eller som de kallas – bibliotekarier. När det kom in bråkstakar, våldsamt berusade människor, men också stökiga unga, så förklarade bibliotekarierna vänligt men bestämt, för dem, att det här är en plats där man läser böcker, läser tidningar, lyssnar på skivor, frågar om boktips, spelar schack och sånt.

Och om man inte har tänkt att göra just de här sakerna, så behöver man gå någon annanstans. 

I rummet där schackklubben samlades en gång i veckan spelade jag mitt sista schackklubbsparti. Det var mot en vuxen kvinna. Vad var jag? Kanske tio år? Kanske var jag äldre? Hur gammal var hon? Ja, hon var rejält vuxen i alla fall. Kanske var hon fyrtio. 

För mig var varje parti på liv och död. För mig var varje parti ett steg närmare att kunna spela så bra schack att mina föräldrar skulle tycka att jag var ett lyckat barn. 

Och så såg jag det, jag såg en väg framåt i partiet. Drag som skulle leda mig till vinst. Jag vågade knappt titta på kvinnan mitt emot. Jag var så rädd att hon skulle upptäcka vad jag hade fått syn på. Men det gjorde hon inte. 

Med en triumferande min och glädjestrålande röst utropade jag: Schack! Matt!

Jag vann.

Jag vet inte vad som for genom kvinnans huvud när hon såg den lilla mörklockiga pojken bli så jublande glad över att äntligen – äntligen – ha besegrat en vuxen. Men jag vet vad hon gjorde. Hon sneglade bort mot mannen med mustasch som stod i andra änden av rummet och hjälpte någon.

Hon lutade sig fram över bordet mellan oss. Och så såg hon mig rätt i ögonen och väste: ”Jävla svartskalle.”

Jag sänkte blicken mot brädet där pjäserna fortfarande stod kvar i min vinnande kombination. Det gick några sekunder. Sedan reste jag på mig, stolen skrapade högt och mannen med mustaschen tittade upp och frågade vad jag skulle göra. Jag sa att jag skulle gå hem och så gjorde jag det.

Jag visste att jag aldrig skulle tillbaka till schackklubben, till biblioteket jo, men aldrig schackklubben. 

Hemma tänkte jag på att det mina föräldrar hade lärt mig var fel. För det spelar ingen roll hur mycket man anstränger sig, för vissa människor kommer man alltid vara en svartskalle. 

(Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1 .)

Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil. finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

Det är översvämning i stugan

När jag upptäcker att det står en decimeter vatten på golvet i vår lilla sommarstuga tänker jag på Pollyanna. Kommer ni ihåg Pollyanna? Det var huvudpersonen i en barnbok om en liten flicka som hade det hemskt, men som höll modet uppe genom att tänka på att det kunde vara värre. 

Jag tänkte som Pollyanna när jag var barn och råkade ut för svåra saker. Skulle jag tillämpa Pollyannas filosofi idag så skulle jag alltså tänka jag att det kunde varit mycket värre: jag kunde till exempel haft en dyr och fin sommarstuga. Jag kunde haft en större sommarstuga. Jag kunde haft en sommarstuga som jag verkligen älskar. Då hade det varit värre. I själva verket ska jag vara glad att jag ens har en sommarstuga som kan bli full av vatten. 

Men Pollyanna-metoden fungerar inte på mig. Mitt liv har varit en enda lång räcka av besvikelser när det gäller livsåskådningar som ska hjälpa mig. 

Ta mindfulness, till exempel. Då borde jag koncentrera mig på kroppen och slappna av. Jag borde tänka på min andning. Men jag kan tänka på min andning tills jag blir blå, det kommer ändå inte få bort vattnet från golvet. 

Eller det här med att försöka leva i nuet. Vad betyder det ens? Hur skulle jag inte kunna leva i nuet? Jag lever i nuet när jag tänker på det förflutna: varför skaffade jag ens en sommarstuga? Jag lever i nuet när jag tänker på allt jobb det kommer att bli att få min lilla stuga att bli rimlig igen. 

Nä, leva i nuet låter bra, men det är allt det gör. För alla lever vi i nuet, vare sig vi vill eller inte. 

I terapi fick jag lära mig att jag borde tycka om mig själv, att jag duger som jag är. Men samtidigt får jag alltså lära mig att jag behöver bli bättre på att tycka om mig själv och tycka att jag duger som man är. Men i så fall duger jag ju inte som jag är? Va?

Och sen finns det förstås de som tänker att man sätter sig och tittar på översvämningen och tar några öl för att det då kommer att kännas bättre. Men nästa morgon blir det ännu värre, för då har man kemisk ångest och är ledsen inte bara för att man har en blöt sommarstuga.

Jag kan försöka tänka: ”Vad spelar det för roll om hundra år?” Men det vill jag verkligen undvika. Tänker jag på att om hundra år spelar det ingen roll att det var vatten i sommarstugan, börjar jag raskt tänka på att det inte spelar någon roll att jag hade en sommarstuga och därifrån är steget inte långt till att tänka på att inget av det som jag försökte uträtta i livet spelar någon roll om hundra år och det kan jag säga att sitta och tänka att jag inte spelar någon som helst roll och att ingen minns mig om hundra år, det är inte vägen till en inre harmoni. 

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg, så jag visar bilder på översvämningen för min omgivning, men ingen blir glad av att börja tänka på översvämningar. Folk får ett jagat uttryck i ansiktet och säger ”Jag borde åka ut till stugan, det var ett tag sedan.”

En gång i tiden, när jag var väldigt religiös, hade jag nog bett till Gud och tagit emot detta som en så kallad prövning. Ni vet, ungefär som pesten, gräshoppssvärmar eller att mitt förstfödda barn ska avrättas av någon dödsängel. Men jag är inte religiös längre, för en av de saker jag prövat att tro på är mirakel. Och livet har lärt mig att det finns inga mirakel. Det finns försäkringsbolag, men de är väldigt, väldigt långt från mirakel. 

Så hur gör jag då? Hur gör jag för att inte tappa modet? Hur gör jag?

Jag gör det här. Jag skriver och sätter ord på vad som har hänt.

Tack för att ni höll mig sällskap. 

(Detta kåseri publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1 .)

Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

Vi behöver en kulturkanon. Och kanske också en kulturspruta.

Jag läste någonstans att vi ska få en kulturkanon. Det tycker jag låter fantastiskt bra. Om det är något vi behöver i de här oroliga tiderna är det fler kanoner.

Försvarsmakten har efterlyst en upprustning och en kulturkanon tror jag kan bli mycket effektiv. Anta till exempel att ryssarna försöker ta Gotland. Då ställer man bara upp kulturkanonen och BLAM skjuter man kultur på landstigningsfartygen. 

Vi kan skjuta kulturkanonen mot ryssarna med uppmaningen att de minsann får ta seden dit de kommer. Åk hem med era luftlandsättningshelikoptrar och gör som en hederlig svensk: skriv en arg lapp i tvättstugan. Eller tillsätt en utredning, gärna med någon som inte har erfarenhet av vare sig ämnet eller kompetenta utredningar. En utredning som kan distrahera fienden.

Till en kanon hör förstås artilleripjäser. Och frågan är vilka pjäser man helst vill skjuta med en kulturkanon. Kanske teaterpjäser från Göteborg?

Skjuter vi rätt teaterpjäser på ryssarna, kan de kanske drabbas av den där känslan man ibland får på teatern, att livet rinner ifrån en.

Även om jag gillar kulturkanoner så tycker jag inte att vi ska nöja oss. Jag menar, vad händer om man hamnar i närstrid? Då behöver man en KSP, eller en kulturspruta. Kanske ska man skjuta Strindberg? Det kan slå ut fiendens handlingkraft om de ska diskutera om Strindberg verkligen är misogyn eller om det är orättvist att tolka honom med moderna mått.

En kulturpistol bör alla bära med sig, förstås.

Men det viktigaste för ett litet land som Sverige är naturligtvis det som kallas fördröjningsstrid. Som alla vettiga människor vet jag att det effektivaste sättet att sabotera för fienden och stoppa en framryckning är med hjälp av minor.

Så jag tror att det finns en militär strategi här som för en mycket låg kostnad kan förändra slagfältet.

Kulturminera!

Tänk på vad som händer när en ryss smyger sig framåt och plockar upp ”Mina drömmars stad”, ”Nässlorna blomma” eller ”Kallocain”. Inte nog med att det saktar upp en militär framryckning om man ska hinna läsa en roman, dessutom kan de väcka tankar om livet och existensen. 

Kulturminering kan också vara bra mot inhemska hot. Där smyger de fram, de arga unga männen och vips snubblar de över en bok: kanske koranen eller bibeln. Det finns visserligen en risk att de ger sig ut på korståg då, men då måste de först läsa bibeln och det tar sin lilla tid. 

Många av de arga unga männen i samhället verkar egentligen ha problemet att kvinnor tycker att de är för omogna för att ligga med. Kanske borde vi därför kulturminera med böcker som får dem att förstå att det är oattraktivt att vara omogen.

Och böcker får människor att mogna. Antagligen kan kulturminering med feministiska böcker som ”Under det rosa täcket” eller ”Egalias döttrar” inte helt stoppa incels. Men det kanske kan fördröja dem. 

Samtidigt vet vi att även om kanoner är bra, så ökar vapen risken för våld. Vad händer om kulturkanoner hamnar i orätta händer? 

Och sen är det också frågan om NATO. Vad står det om kulturkanoner i avtalet? Får amerikaner placera kulturkanoner i Sverige hur som helst? Där kan man förstås bli lite nervös, tänk om det står att vi måste ha maskiner i varje hem som hela tiden sköljer över oss med amerikansk kultur. Hm.

Sen är jag rädd att kulturkanoner ska missbrukas. Om till exempel en partiledare åker ut till Orten med en kulturkanon och försöker skjuta till exempel köttbullar på dom som bor där. Och vad händer om dom som bor i orten då har en illegal kulturkanon och skjuter tillbaka sina köttbullar. Och så upptäcker man att de smakar likadant?

Att det inte är andra bullar?

(Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.