Annika Andebark's Blog, page 17

Häxprocesserna i Mora 1669 – 1671

I mars 2020 ställdes det planerade föredraget i Mora in. Istället gjorde jag två minidokumentärer tillsammans med Torbjörn Näs.

Idag – den 24 januari – är det 352 år sedan Ernst Johan Creutz anlände med sin trolldomskommission för att rannsaka i Mora. (Ernst Johan var bror till riksrådet Lorentz Creutz som ledde den första trolldomskommissionen den 12 augusti 1669.)

Processerna i Älvdalen jämfört med Mora

Min debutroman behandlar tidsperioden maj 1668 till avrättningarna den 19 maj 1669. Flera av nämndemännen, som i september och december 1668 dömde älvdalsbor till döden, kom från Mora. Även pastor Nohr Moreus kom från Mora. Därför är det inte förvånande de tog berättelserna om trolldsomfärder med sig till Mora.

Skillnaden mellan häxprocesserna i Älvdalen och Mora är att älvdalsbornas dömdes av en nämnd bestående traktens män. Sedan fick de vänta på Hovrättens dom. Till Mora kom en trolldomskommissionen som utsetts av riksrådet och leddes av Lorentz Creutz. I Mora var processerna summariska och kommissionens beslut kunde inte överklagas.

I lagtexten stod det ”En trollkona ska du icke låta leva”. När nämnden konstaterat att de anklagade gjort sig skyldiga till trolldom fanns det ingen möjlighet att döma till något annat än döden. Endast den Kungliga Hovrätten som kunde döma till ett mildare straff, å andra sidan skulle alla dödsdomar godkännas av den Kungliga Hovrätten innan de kunde verkställas.

I väntan på dom skickades de dödsdömda till Falun där de fick vänta i det som idag är Rådhuskällaren.

Landshövdingen, Gustaf Duvall, insåg att situationen höll på att bli ohållbar. Förutom de vidriga förhållandena i fängelshålorna började det bli ont om plats.

På den tiden fanns det inte något fängelsestraff, utan fångehålorna var en förvaringsplats i väntan på verkställighet.

Den 13 september 1668 avkunnades den första domen i Älvdalen och någon gång därefter fördes sju av de dömda till Falun. Ytterligare en rannsakning hölls på det ordinarie tinget i december 1668 vilket fick till följd att ytterligare några dödsdömda fördes till Falun.

I Stockholm tvekade riksråden inför beslutet och först i slutet av april 1669 meddelades domarna. Den 19 maj 1669 ägde den första avrättningen rum i det som kom att kallas det stora oväsendet.

Rannsakningen i september 1668 är ovanligt väldokumenterad eftersom notarien inte hann renskriva anteckningarna innan de skickades till Lillhärdal där Stor-Märet rannsakades. Två unga flickor från Älvdalen, som dömts till döden, fick följa med till Lillhärdal och vittna.

När det gäller fakta från häxprocesserna rekommenderar jag Linda Ojas och Marie Lennersands skrifter. Citaten nedan är hämtade från ”När djävulen vandrade genom landet” som finns publicerad i Karolinska förbundets årsbok 2001.

Vem var Lorentz Creutz?

Den ytterst ansvarige för besluten gällande häxprocesserna i Dalarna var landshövdingen, som vid den här tidpunkten hette Gustaf Duvall. Hans syster var gift med den förre landshövdingen, Lorentz Creutz, som nu var riksråd.

Det var Lorentz Creutz som utsågs att led Trolldomskommissionen.

13 – 24 augusti 1669

Kommissionens arbete inleddes stora böndagen. Efter gudstjänsten blev församlingen kallad till prästgården. Prosten Skagge uppskattade folkmassan till 3 000 personer, både unga och gamla. ”Där kungjordes kommissionens fullmakt och man ansträngde sig för att så många som möjligt skulle höra. Församlingen uppmanades att mangrant inställa sig vid rannsakningen samt att därvid inte tiga om det som var sant, men heller inte tala osant.”

Dagen efter, den 14 augusti, började rättegången och pågick från morgon till kväll i fem dagar.

”Rannsakningen gick till så att de anklagade fördes in i en i taget tillsammans med barnen som beskyllde dem. Barnen framförde sina vittnesmål och den anklagade fick sedan svara. Enligt prosten Skagge nekade de flesta anklagade till en början, men efter bearbetning av prästerskapet kom många att bekänna.”

”Inte ens i samtiden verkar man haft full kontroll på hur många som egentligen rannsakades.”

Oja och Lennersand uppskattade antalet anklagade till 69 (både vuxna och några minderåriga).

En skillnad jämfört med Älvdalen var att samtliga anklagade i Mora beskylldes för att ha fört andra med sig till Blåkulla. (I Älvdalen behandlades samtliga som sades ha besökt Blåkulla som anklagade). Förutom Blåkullaresor beskylldes och bekände de anklagade magisk skadegörelse (främst med bäror).

Förutom de 69 beskylldes fyra pojkar för att vara ”falska profeter”. De hade påstått att de hade en särskild förmåga att se vilka människor som var häxor. (Här kan vi jämföra med Erik Eriksson i Älvdalen och Gävle-pojken i Stockholm.) De fyra pojkarna erkände att Satan bifallit dem att ljuga.

30 av de 69 bekände. Ytterligare sju bekände, men tog senare tillbaka bekännelsen.

Drygt 230 bortförda barn och ungdomar i åldern 6-15 år anges med namn eller identitetsuppgifter enligt Oja och Lennersand. Här kan Torbjörn Näs ha mer aktuella uppgifter. Enligt senare uppgifter från prästerna i Mora ska antalet bortförda barn ha uppgått till över 300.

Det är inte osannolikt att det summariska förfarandet innebar att rätten i större utsträckning styrde vittnena genom standardiserade frågor.

Från den 19 augusti fram till att domarna kunggjordes den 23 augusti ägnade kommissionen sig åt att renskriva protokollen och överlägga.

”Det verkar ha gått till så att nämnden först dömde och att kommissionens övriga ledamöter därefter slutgiltigt avgjorde utslagen.” I bevarade källor ska det finnas tecken på att nämnden i vissa fall var tveksam och hänsköt beslutet till kommissionen.

23 personer dömdes till döden (21 av dessa var kvinnor mellan 21-79 år).

8 av de 23 visade sig antingen vara gravida eller tog tillbaka sina bekännelser. De skulle skickas till fångehuset i Falun i väntan på den Kungliga Hovrättens avgörande. (Det finns andra uppgifter om att det var 11 personer som skulle skickas till Falun enligt Oja och Lennersand).

14 kvinnor och en man avrättades den 24 augusti 1669 i Mora.

24 – 25 januari 1671

Den 24 januari 1671 kom en ny trolldomskommission till Mora för att rannsaka de häxanklagade från Älvdalen och Mora. Den här kommissionen leddes av Lorentz Creutz bror.

Det finns inte några bevarade protokoll från rannsakningen i Mora 1671, därför är informationen bristfällig.

Vi vet att två personer från Älvdalen avrättades, båda hade nämnts i rannsakningarna sedan 1668.

För Mora är informationen förvirrande enligt Lennersand och Oja. I april 1671 angav landshövding Duvall att tre personer avrättats i Mora. Huruvida någon dömdes till döden i Mora år 1671 överlämnar jag till Torbjörn Näs att svara på.

Inlägget Häxprocesserna i Mora 1669 – 1671 dök först upp på ANDEBARK.

Föredrag i Mora den 25 januari 2023

Föredraget kommer sändas live på Mora biblioteks FB där det finns tillgängligt januari ut.

I skrivande stund är det 212 personer som anmält att de är intresserade av att komma. Vi kommer inte ha möjlighet att fortlöpande besvara frågor från chatten. Istället ger jag dig möjlighet att – före kl 13 den 25 januari 2023 – ställa frågorna här som en kommentar så försöker jag antingen baka in svaret i föredraget eller besvara dem i slutet av föredraget.

För dig som kommer till biblioteket i Mora kommer jag stanna kvar 30 minuter efter föredraget för en frågestund som inte sänds i FB. Då kommer det även finnas möjlighet att få böcker signerade. Böcker finns till försäljning hos Dalarna Design.

En tidsresa till 1668vad hade de häxanklagade gått igenom?hur såg kvinnornas situation ut år 1668?hur kunde detta hända och kan det hända igen? När jag besökte Älvdalen i maj 2014 fann jag den här boken. Den var början till en lång resa ner i 1600-talet.Historiska fakta fram till fjärdingstingetHösten 1667

Ryktesspridning om att Gertrud (12 år) gått på vatten. Gertrud togs i förhör men förnekade. (Detta kan man läsa om i förhören från juni 1668.)

Januari 1668

Erik, 15 år, berättar för prästen att han sett sin syster Anna (9 år) och Gertrud i Blåkulla. Gertrud tas i nya förhör.

22 maj 1668

Länsmannen skriver till Fogden att Gertrud börjat erkänna.

14 juni 1668

Förhör av folket från Åsen i samband med Fjärdingstinget som hölls i kyrkbyn. (Här finns en transkribering av fogden Arvidssons brev.)

Gestalta folktron Blåkulla Blåkullafärder Bäror Riddjur till Blåkulla Skava klockor Småfolk Strina Uppenbarelser Besök i Hedbodarna, september 20151600-talets juridikStraffrätt – ”En trollkona ska du icke låta leva”

Handskrifter (olika lydelse)

Vit och svart magi (förgörning)

1608 års lag

Doktrin

Rättspraxis – Vad hade förändrats sedan 1664?

Processrätt – Hur gick rannsakningen till?

Svensk rätt som en tennismatch.

Rätten ska vara objektiv (får inte ställa frågor, risk att uppfattas ta parti)

Bevisbördan

12.54 in i denna filmen finns en inspelning av mitt första föredrag om häxprocesserna Protokoll från extraordinarie ting i Elfdahlens sockenstuga Protokoll från extraordinarie ting i Elfdahlens sockenstugaAtt välja karaktärer

Inte en faktabok – men bygger på historiska fakta så långt det är möjligt.

Längst fram i boken finns en lista över dem jag valt att lyfta fram. Varför blev det just Marit? Hon kom till mig i en skrivuppgift på skrivkurs sommaren 2015. När jag läste texten om henne och Gyris Marit kom det fram flera och ville köpa boken.

Mer logisk förklaring är att Gyris Marit sedermera avled i fängelset och finns omnämnd i korrespondensen som den värsta trollkonan. Om hennes barnbarn Marit har rätten skrivit en lång text där de tvekar om de ska fria eller fälla henne. (Du kan läsa mer om Marit Matsdotter här.)

De styrande

Förmyndarregering där Per Brahe d y och Magnus de la Gardie var tongivande

Kyrkans män

Biskopen i Västerås var övertygad om att häxor fanns. För att kunna tolka lagen var Pastor Nohr Moreus från Mora och Lars Elvius från Älvdalen med under hela rannsakningen. (Här kan du läsa mer om kyrkans män.)

Maktens män

Den ytterst ansvariga för rättskipningen i Dalarnas län var landshövdingen Gustaf Duvall. Under sig hade han Fogden Arvidsson. I lokalsamhället var Länsman Lars Olofsson statsmakten förlängda arm.

Utifrån Linda Ojas forskning har jag mejslat ut karaktärer med hjälp av boken om Enneagrammet. För att mina karaktärer ska få liv behöver jag känna dem, leka med deras berättelser.

Här hittar du länkar till de olika individerna

Extraordinarie ting i Älvdalen den 3 – 13 september 1669

2018 tillbringade jag en vecka i Älvdalen och delade dagligen inlägg med reflektioner kring häxprocesserna. Du hittar det första inlägget här. (I slutet av inlägget kan du trycka på följande dags protokoll.)

Förekom tortyr?Jungfrur (bl a Gyris Marit)Psykisk nedbrytning genom press från barnen och långa förhör (bl a Marit Matsdotter)Kistan (Lasse i Kettisgården)Hindras att sova och lockas med att komma till himlen (Look Anna)Gertrud berättar att Marit Matsdotter skulle ha blivit upphängd på väggen under fjärdingstinget, men det finns i övrigt ingen dokumentation på detta.

Inlägget Föredrag i Mora den 25 januari 2023 dök först upp på ANDEBARK.

Hade Gustav Vasa kommit till makten utan kopparberget i Falun?

Tanken slår mig när jag går över det kvadratiska torget som kantas av Rådhuset, Kristinekyrkans tegeltorn, huset där Gott & Reko ligger och kommunhuset. I hörnet mellan Gott & Reko ligger Dalarna design.

I Rådhuskällaren förvarades de som dömts till döden i väntan på att den Kungliga Hovrätten skulle fastställa (eller mildra) dödsdomarna. Väntan blev lång – från september 1668 till april 1669. För de villkorligt dödsdömda blev väntan ännu längre, Troligen omkring ett år. Dalarna Design har flyttat till ett riktigt centralt läge. Det är tillsammans med dem jag vill utveckla upplevelser som gestaltar de häxanklagades tid i stenhuset i Falun. Caféet Gott & Reco blev genast mitt favoritställe! Här skulle man också kunna utveckla något. Dalarnas museum och biblioteket undrade om jag inte kunde komma hit redan den 8 mars 2023. Vi får se om jag hinner få till ett samarbete med Dalarnas kvinnohistoriska förening innan dess. Jag vill ha en lokal förankring i allt jag gör.

Falun har en central roll i mina böcker.

Det gamla pumphuset till vänster och Dalarnas museum till höger. Att skriva en bok

Inte ett ord har jag skrivit i romanen, men jag tror det är påfyllning för min kreativitet. Så jag låter orden gro i mitt inre medan jag planlöst vandrar mellan platserna utan mening eller mål. Låter saker komma till mig i tillit till att allt har en mening.

Det var här landshövding Duvall bodde. Han som var högst ansvarig för häxprocesserna i Dalarna. En spännande människa som jag hoppas någon gång hinna skriva om (jo, han har fått en egen roman). Även Olof besökte Falun på sin resa hem mot Åsen i augusti år 1521. (Nej, Olof har inte funnits – men för mig har han blivit levande.) Då väljs Gustav Vasa till rikshövitsman i Vadstena. Det mesta av dalfolket tog sig hem redan efter slaget i Västerås i april 1520, men Olof kom att stanna.

När han stannar till i Falun skäms han. Källorna är otydliga, men som jag förstått det la Gustav Vasas upprorsmän beslag på både tyger och koppar innan de rustade hären för att slåss mot kung Kristians trupper. Det antyds att bergmännen stöttade Gustav Vasa eftersom Kristian II försvårat handeln med Hansan.

Vem vet, kanske träffar jag någon kunnig person som kan berätta mer om detta när jag besöker Släktforskningens dag på Faluns bibliotek i morgon.

En sak har jag lärt mig. Det handlar om att avsätta tid för skrivandet, men det innebär inte bara tiden man sitter vid datorn. Nej, mitt skrivande sker i mötet med människor och platser som inspirerar mig. Jag behöver den här tiden att vandra, känna landskapet, se nyanserna under dagen. Det där subtila som är svårt att läsa sig till i en bok.

Vill du veta mer om Faluns historia har jag skrivit om den vid mina tidigare besök i Falun.

Vill du ha reseinspiration hoppas jag du ska hitta det genom att följa andebark_cykelinfluencer på instagram.

Det gamla pumphuset nästan mitt i bilden, biblioteket till vänster. Torget proportioner skvallrar fortfarande om Faluns storhetstid.

Inlägget Hade Gustav Vasa kommit till makten utan kopparberget i Falun? dök först upp på ANDEBARK.

Kvinnohistorier från ”Platsen” i Bjuv

*** Tidsresebyrån ***

Gårdagens tidsresa gick via en uppsats i etnologi med namnet ”Kvinnors liv och arbete – en studie av kvinnorna på Platsen 1920-40” och fotohäftena ”Billesholm från svunnen tid” av Hasse Persson och Lasse Olsson. Flertalet av bilderna är tagna vid mina tidigare besök på Bjuvs gruvmuseum som du hittar mer information om via Bjuvs kommuns hemsida.

”Platsen” byggdes av gruvbolagen när gruvdriften startade i Bjuv omkring 1875. ”Området bestod av 26 hus som var fördelade på

41 lägenheter med 2 rum och kök

70 lägenheter med 1 rum och kök

81 vindsrum

Till vindsrummen fick pensionärerna flytta, men även änkor som förlorat sina män i gruvolyckor. Livet var hårt för gruvarbetarnas familjer.

Tvårummslägenheterna var avsedda som bostäder för förmännen.

En fd gruvarbetare beskrev förhållandena så här:

”De som jobba på Höganäsbolaget, de våga aldrig yttra sig om någonting. De kan aldrig få dom till att /säga/ nånting om det är dödsolyckor i gruvan. Det vill dom inte, Det hänger över dom ännu. De var ju allenarådande.”

”Arbetet i gruvan var riskfyllt och varje år inträffade flera dödsolyckor. De efterlevande änkorna fick ersättning från bolaget i form av en otillräcklig änkepension. Änkan fick inte bo kvar i lägenheten utan hänvisades till ett vindsrum.”

Uppsatsen bygger på intervjuer med människor som bodde på Platsen och jag har valt att citera några av dessa.

Hur var det att bo på ”Platsen”?

”man hade köket och så hade man vardagsrum, finrum och sovrum, där vardagsrum, finrum och sovrum var ett”

Vindsrummen bestod av ett enkelrum med kokmöjligheter i form av en spis som fanns ute på vinden.

1939 såldes husen till arbetarna, men innan dess saknade de alla bekvämligheter.

”Vatten fick man hämta vid en pump utomhus, och avloppet bestod av en zinkvask och så avloppet det var så långt /ung ca 0,5 meter/ och under ja där hade man en annan spann, en slaskspann helt enkelt, så bar man ut det vattnet som blev över, och så tömde man det i, där fanns brunnar mellan husen”.

1920 fick man elektriskt ljus. Värmen fick man från köksspisen för kolen räckte sällan till att elda i kaminen i rummet. Kol köptes till reducerat pris från gruvan i form av ”lönekol”. Men kvinnor och barn gick också på slagghögen och plockade små kolbitar som kasserats av kolhuggarna.

På golven låg trasmattor över de ohyvlade brädorna.

”I ett sånt rum som detta hade de tre sängar /…/ där hade de ett mata, mataskänk hette det där, man satte in mat och sånt, de hade ju bara den, den var både garderob, skafferi och skrubb och allting, och sen hade de då en soffa där de hade två små fönster, de hade inte sånt stort och sen hade de en sån lång säng /…/ Sen hade de då en byrå och en … ja vi kalla det piedestal en sån där … klädskåp eller sånt där man hängde in sina läder och sen hade de henne vis spisen, ett sånt litet bord och på det bordet stod en spann med vatten och under bordet stod en spann med vatten och under bordet ena spann till, som man hällde slasken i.”

Sängarna upptog en stor del av lägenhetens yta (det vanliga var att man hade sex-sju barn).

Ibland fanns även en symaskin som betraktades som en möbel, en statussymbol.

Maten och dess förvaring

Det fanns gemensamma bakstugor där det bakades bröd. De fem bakstugorna utnyttjades av invånarna i turordning ”de fick inte baka när de ville utan det sattes upp en lista när de skulle baka och det var ungefär var 14:e dag”.

I samband med löneutbetalningen var 14:e dag var det torgdag. Sill köptes i låda av ”Sillafridorna” och saltades in, främst på höstarna. I några familjer åts det dagligen sill.

Frysbox fanns inte.

De flesta odlade frukt och grönsaker på kolonilott och hade en hushållsgris som slaktades till jul. Grisen slaktades hemma, köttet röktes, saltades ner eller blev korv. Kotletter kunde konserveras, liksom frukt och grönsaker. Till lägenheterna hörde en källare som höll en temperatur mellan sex och åtta grader.

Tvätt och städning

En gång i månaden tvättade man i någon av Platsens fem tvättstugor. Tvätten tog en hel dag i anspråk.

”Då börja jag kl 4. Mellan 3 och 4 på en tvättstuga och sen så stod jag där till 10 halv elva på kvällen innan man fick detta färdigt som jag skulle göra. Så börja man på morgonen kl 7 /…/ och höll på till kl var 3 den andra dagen och då hade man ändå inte manglat det. Så fick man alltid mangla det dan efter /…/ Först och främst skulle man lägga det i blöt allt detta här, och det var ett skapt medel man tog så det kunde ju bara ta med en pinne och klina på tvätten. För det var så skapt så man kunde ju inte röra vid det med bara händerna. Ja så la man det i blöt, sen fick man stå och skura det på en bräda. Vi hade såna stora brädor som man la tyget på och skura därpå. Ibland la man det på en filebräda och när man så skura på handduken blev den rutig i bägge ännar innan det blev rent för det var ju så smutsigt med allting. Det var ju inte sånt lätt tvättat som nu. O inte bytte de om så ofta heller /…/ och sen när man tvättat av allt det här en gång sen sköljde man det så skulle det ligga i träckelut och så fick man kika lutan och hälla varmt på i dessa karen och så skulle det stå över natten, och sen fick man börja fila en gång till för att det skulle bli rent, och man koka /det/ igen och sköljde det, så det var ett farligt arbete med tvätt”

Golven sopades och skurades.

Kvinnors förvärvsarbete

Många kvinnor tog extra arbete t ex på gårdarna i bygden med bethackning etc.

En av de intervjuade hade kört sillakärran för Konsum i Gunnarstorp. Betalningen var 1.50 om dagen. De körde klockan sju på morgonen till middagstid. Blev det sill eller fisk över till middag fick de behålla den.

En av de intervjuade berättade att hon arbetade i serveringen på sommar-restauranger i Ödåkar och Klöva hallar dit hon cyklade. Hon hade även sålt ost och smör på torget för ett företag i Mjölby som hon fick kontakt med via en tidningsannons.

Från 1940-talet erbjöds många kvinnor arbete på Findus.

Ogifta mödrar, barnbegränsning och otrohet

Andelen ogifta mödrar i Bjuv var högre än för landet i genomsnitt. Uppsatsens författare spekulerar i om detta kan ha berott på att många ogifta män sökte arbete i gruvan.

”för det första så blev de flickorna inte värda så väldigt mycket /…/ De kunde inte komma någonstans de hade liksom ingen rätt någonstans.”

Enligt uppsatsen föddes och uppfostrades barnen hemma hos moderns föräldrar. Hon kunde också föda barnet på fattiggården.

Följande citat är hämtat från uppsatsens författare:

”Bjuv under gruvepoken var ett typiskt manssamhälle, det var mannen som hade mest att säga till om. Det ansågs vara kvinnans skyldighet att föda barn.”

”Jag skulle vilja se den på det året som hade anmält sin man för våldtäkt /…/ Det var väl bara det att dom fick akta sig, det var det enda. Hon hade aldrig något att säga till om utan det var kvinnans skyldighet.” Hon hade frågat sin far varför de var så många syskon som svarat ”att man hade ju inget roligare. Man hade ju inte råd att gå på biografen, man hade inte råd till nånting”.

När det gällde otrohet har en kvinna kommenterat det så här:

”jo det var de väl också. Så blev de väl okompanes och så gick de till andra och många gånger tror jag att fruntimren gick till såna som hade pengar för att få till bröd”

Torgdagar

Den 6:e och den 21:a i varje månad hölls det torgdag i samband med att gruv- och fabriksarbetare fick lön.

”De blev gärna hemma den dan, det var lite festdag den dan /…/ vet inte varför dom inte skulle jobba när det … Nej dom sa ’det är torgdag idag'”

Mösskräddare, karamellstånd, trädgårdsmästare, osthandlare och ölhandlare. Både folk från Bjuv och utifrån satte upp sina stånd.

En av de intervjuade mindes hur torgdagen varit speciell som barn:

”Men då fick man ju alltid då det var torgdag /…/ ja så fick man alltid något nytt. Mor han sydde ju till mej alltid men jag fick alltid … ett hårband t ex.”

Barnen kunde också tjäna pengar t ex genom att spänna av hästar och leda dem till stallet vilket betalades med 25 öre.

”Förr då skulle ju gubbarna ha en liter också, för dom skulle ha lite roligt. Oh ja det var dom ibland som var så fulla så dom, ja men dom ofredade ingen.”

I fotodokumentationen ”Billesholm från en svunnen tid” hänvisas i många sammanhang till hur männen spelade kort och drack öl.

Fritiden

Både i Bjuv och Billesholm var föreningslivet rikt, kanske pga den stora inflyttningen.

”Du vet att människor kom hit, de kände ju faktiskt inte varandra, för att få den mänskliga gemenskapen så bildade man små föreningar av olika slag”

”Det kom mycket folk från andra håll hit. Här var ju arbeta. Här var många som fick heta t ex smålänningen och blekingen och sånt där.”

Männens arbete

Som regel slutade männen sitt arbete kl 2 och när de kom hem skulle middagen vara klar sedan skulle de ta en middagslur.

”I vanliga fall här på Platsen, så fort de kom hem ifrån gruvan och de sovit middag, för det var ett typiskt manssamhälle /…/ ja han bestämde allt egentligen mannen, och han skulle aldrig hjälpa till.” Män som intervjuades instämde i att husligt arbete var ingenting som männen någonsin utförde. De samlades på kolonilotterna.

”I parken bredvid torget, den sk Gröningen, låg männen när det var fint väder, spelade kort och drack. Några av våra informanter har berättat om hur kvinnorna gick ut till sina män och bad att få pengar, innan han hade spelat eller druckit upp alla pengarna … Många informanter tog i samband med spriten upp gruvarbetarnas arbetsvillkor och manade, att det var förståeligt, att de drack. De hade inget annat nöje.”

”En fullgod arbetare va, som gjorde sin plikt hade ju 3 liter i månaden på bok /…/ ja, ja, men det var många om den /…/ ibland kunde det gå /för långt/ kunde det bli för mycket man, ja men med ett sånt arbete …”

Under arbetstid drack männen inte pga olycksriskerna. ”Kvinnorna drack över huvudtaget inte. Det bedyrade alla våra informanter, inte heller rökte de.”

Hotellet i Billesholm som låg mitt emot järnvägsstationenRes hit

Gruvmuseet i Bjuv

Följ KladdoHoj som presenterar DinoHoj 2023 och förhoppningsvis bidrar till fler tidsresor i framtiden.

Inlägget Kvinnohistorier från ”Platsen” i Bjuv dök först upp på ANDEBARK.

Trolldomskommissionen kommer till Orsa

Den 14 januari 1671 började Trolldomskommissionen sin rannsakning i Orsa. Den avslutades den 23 januari 1671 med att sju personer avrättades. Tack vare Torbjörn Näs forskning känner vi nu namnen på sex av de avrättade.

Via Dalarötter kan du beställa häftet om Häxprocesserna i Orsa.

På Trolldomsprocesser hittar du en sammanställning om de nordiska trolldomsprocesserna.

T o m den 17 januari 2023 kan du köpa två Oväsen i Älvdalen för 249 kr i webb-butiken. Om du kan hämta böckerna i Falun den 21 januari, Leksand den 22 januari eller i Mora den 25 januari så slipper du även portot. I kalendern hittar du programmet för vårens Dalaresa.

Inlägget Trolldomskommissionen kommer till Orsa dök först upp på ANDEBARK.

Trolldomsprocesserna i Leksand

*** Du hittar mer fakta om trolldomsprocesserna på www.trolldomsprocesser.se ***

*** I min Tidsresebyrå hittar du länkar till tidsresor ***

Sociala medier är fantastiskt! Via instagram blev jag tipsad om att kontakta Johanna Nobelius i Leksand. Nästa söndag ska jag få träffa eldsjälarna som sett till att det reses en minnessten över häxprocessernas offer i Leksand.

Tyvärr är protokollen från rannsakningarna inte återfunna, men vem vet, Torbjörn Näs lyckas kanske lösa även den gåtan i framtiden. Han hittade ju protokollen från Orsa.

Så här står det på Kärringbergets bystugas hemsida

”Den 12 söndagen efter trefaldighet år 1670 skrev en präst i Leksand in en nydöpt flicka i församlingens bok. Där stod: ”Margeta, Anders Anderssons i Bergzängh. Nota bene. Barnet döpt i Blåkulla före det blev kristnat.” Ett halvår senare i samma bok: ”1671 den 6 februari brändes i Lixand åtta trulkiäringar”.”

Tjugo veckor efter påskdagen som inföll den 3 april 1670 – dvs 21 augusti 1670.

Vad hände under den här tiden?

Vad var det som ledde fram till det?

Den 19 maj 1669 skedde den första avrättningen i det stora oväsendet. 95 km från Leksand.

Den 24 augusti 1669 tändes bålen i Mora av den första trolldomskommissionen. 57 km från Leksand.

1671 genomförde trolldomskommissionen nya rannsakningar i Dalarna.

I januari 1671 kom trolldomskommissionen till Rättvik. 21 km från Leksand. 70 anklagades, 3 dömdes till döden.

Marie Lennersand och Linda Oja har behandlat perioden i ”När djävulen vandrade genom landet – Krishantering under häxhysterin i Dalarna 1667–1671”, som publicerats i Karolinska förbundets årsbok 2001. Då texten inte är så lätt att få tag i väljer jag att citera delar ur den.

September 1669 –februari 1671

Mycket snart visade det sig att avrättningarna i augusti 1669 inte skulle bli slutpunkten för trolldomsprocesserna i Dalarna. Istället för att lugnet sänkte sig över det drabbade socknarna framfördes nya anklagelser, framför allt i Mora. Dessutom spridde sig häxhysterin till flera nya socknar. Under hösten 1669 och våren 1670 framkom omfattande anklagelser i Orsa, Leksand och Rättvik.

Även i flera andra angränsande socknar fanns anklagelser vid denna tid, även om källsituationen är sådan att det är oklart hur omfattande de var och exakt när de uppkom. Redan under hösten 1669 fanns anklagelser i Ore, och åtminstone under 1670 i Ål och Bjursås. Detta innebär att i princip hela Österdalarna var indraget i dessa trolldomsprocesser, där antalet anklagade och vittnen måst ha gått att räkna i tusental. För myndigheterna, såväl världsliga som andliga, var det alltså en diger uppgift som väntade.

Från myndighetshåll prövades nu en annan strategi än den dittills använda. Efter att den första trolldomskommissionen hållit i rannsakningarna och verkställt avrättningar tillsattes inte omedelbart ytterligare en sådan för att ta itu med de nya fallen. I rådet var man inte helt överens om vilken hållning man skulle inta gentemot den växande häxhysterin, vilket ledde till att det dröjde innan några konkreta åtgärder vidtogs. Inte förrän i januari 1671 påbörjade en ny trolldomskommission sina rannsakningar i Dalarna. Under tiden fram till dess behandlades istället anklagelserna på andra, delvis olika, sätt i de drabbade socknarna. I Orsa, Mora och Leksand hölls rannsakningarna vid förstärkta ting i december 1669, medan det i Rättvik enbart var prästerna som höll förhör. Några rannsakningar inför tinget förekom inte där. Allt detta ledde till att händelseutvecklingen i de olika socknarna kom att bli ganska olikartad under de oroliga ett och ett halvt åren som förlöpte innan nästa kommission påbörjade sina rannsakningar. Vad som i stort sett är gemensamt för alla socknarna är dock att de lokala tjänstemännen och prästerskapet intog en avsevärt försiktigare hållning gentemot anklagelserna, än vad som varit fallen i Älvdalen och Mora under de närmast föregående åren.”

Förhör, förstärkt ting och våldsamheter i Leksand 1669 – 1670

I Leksand tog trolldomsanklagelserna fart under hösten 1669, alltså ungefär samtidigt som i Orsa. Tyvärr är källsituationen från 1669 och 1670 vad gäller denna socken sådan att det inte går att få någon klar bild av händelseförloppet eller kronologin under dessa år. Det material som finns ger emellertid vissa ledtrådar om vad som hände i Leksand under den tid som förlöpte från de första noterade anklagelserna och fram till kommissionsrannsakningarna i början av 1671.

Det går att fastställa att det lokala prästerskapet under hösten 1669 började hålla förhör med anklagade och vittnen och fortsatte med detta under hela 1670. De civila ämbetsmännen, som fogden och länsman, förefaller däremot ha hållit sig mera i bakgrunden. Kyrkoherden Daniel Helsingius förde anteckningar om förhören även om de är kortfattade ger de viktig information om händelseförloppet i socken. (Dessa anteckningar ska finnas i en kollekträknebok som finns bevarad i Leksands kyrkarkiv. De ska omfatta ca 8 sidor.)

Av allt att döma hölls också, liksom i Mora och Orsa, en särskild trolldomsrannsakning i samband med det ordinarie tinget i december 1669. Några protokoll från dessa rannsakningar är inte bevarade, men det finns i annat material uppgift om att trolldomsrannsakningar ägt rum vid decembertinget (den 18-20 december 1669. Det hänvisas till dessa i domar i kommissionens resolution samt i korrespondens mellan Duvall och De la Gardie.)

I Leksand förefaller rannsakningarna dock ha varit långt mindre uttömmande än i Mora och Orsa. Tinget höll bara på i tre dagar och de ordinarie ärendena tog, liksom alltid i denna stora socken, mycket tid i anspråk. Detta kan jämföras med Orsa, där trolldomsrannsakningarna ägnades en hel vecka (8-14 december). Den troliga orsaken till att man inte höll lika grundliga undersökningar och omfattande förhör i Leksand som i Orsa, är att man helt enkelt inte hann. Trolldomsrannsaknignarna hade redan krävt så mycket tid att de påverkat de ordinarie tingen.

Det är oklart hur många Leksandsbor som var involverade i häxhysterin under den aktuella perioden. I kyrkoherdens anteckningar omtalas tjugo bortförda barn och femton anklagade ”häxor” (en man och resten kvinnor) men anteckningarna innehåller knappast någon fullständig redovisning. Uppgifter om hur många trolldosmanklagade som ställdes inför tinget i Leksand i december 1669 saknas, men de var minst elva. I domen från komissionen 1671 omnämns nämligen tio personer som dömts till döden vid tinget, och en man som tingsrätten remitterat till hovrätten.

Vad som hände vid tinget är givetvis utifrån det knappa källäget omöjligt att veta, men en kommentar från landshövding Duvall om att ’de anklagade förfäktade sig med sin oskyldighet’ antyder att flertalet av dem som ställdes inför rätta vid det förstärkta tinget nekade till trolldomsanklagelserna. Vissa inblickar i det som i övrigt ägde rum finns i kyrkoherdens anteckningar om Blåkullaanklagelserna, som börjar i september 1669, alltså inte långt efter de stora avrättningarna i Mora. Den första noteringen handlar om en 5-årig flicka från byn Hagen som påstod sig vara ’förd av en piga’. Under hösten 1669 fortsatte sedan en stadig ström av föräldrar och barn att besöka prästgården för att framföra liknande anklagelser.

Förhörsanteckningarna vittnar inte om att några mer omfattande åtgärder vidtogs med anledning av barnens berättelser. Först ett par månader efter de första anklagelserna finns det första notiserna om att anklagade hade förhörts. Då var det hustru Börta från Plintsberg som hördes tillsammans med sin dotter och son. Alla tre nekade till anklagelserna. Exakt hur förhören gått till framgår inte av de sparsamma anteckningarna, men det förefaller som om de anklagade perrongerna antingen själva sökt sig till prästgården – kanske för att försvara sig mot skrämmande rykten – eller kallats dit. Det finns inte några anteckningar om konfrontationer mellan anklagare och anklagade, till exempel i syfte att de förra skulle övertyga de senare att erkänna. Sådana kan givetvis ha förekommit ändå.

Samtliga anklagare var barn, som åtföljdes till prästgården av sina föräldrar. Barnen förefaller ha vittnat friviligt, men det finns antydningar om att en del hade pekats ut som Blåkullafarare och sedan utsatts för övertalningsförsök i syfte att de skulle instämma i de övriga vittnesmålen. Prästen framstår inte som särskilt drivande i vittnesförhören, och när en 12-årig gosse från Lindberg nekade till att ha varit i Blkulla kommenterade prästen det med ’tyckes och att han säger sant’. Samtidigt måste det understrykas att det inte finns något som tyder på att prästerna har varit misstrogna mot de ibland tämligen fantasifulla vittnesmålen. Dessutom finns antydningar om att förhören med anklagade häxor kunde hållas i skarpare ton än den som rådde då de vittnande barnen förhördes.”

Häxhysterin begränsades inte till vissa byar utan spred sig relativt snabbt över stora delar av socknen (med övervikt för socknens norra delar).

Anklagelserna uppvisar stora likheter med dem i Älvdalen (barnaförande till Blåkulla), dock utan magisk skadegörelse.

Rannsakningarna vid tinget i december 1669 fick inte anklagelserna i Leksand att minska (något som framgår av landshövding Duvalls korrespondens med De la Gardie).

”Under sommaren 1670 var stämningen i Leksand helt uppenbart mycket orolig och uppretad. Myndigheternas strategi att inte tillåta några ytterligare rannsakningar gjorde inte att oron lade sig. Från Leksand och andra drabbade socknar framfördes önskemål till bland annat Kungl. Maj:t om nya rättegångar, men dessa påtryckningar ledde inte till några insatser på kort sikt. å några åtgärder inte vidtogs mot de utpekade häxorna valde några personer att själva göra upp med sin förmenta plågoande. I slutet av augusti misshandlades Karin Nilsdotter”, se nedan.

”Hösten 1670 hade trolldsomanklagelserna i Leksand hållit på i över ett år och visade inga tecken på att mattas av. Istället kom ständiga rapporter från präster och civila ämbetsmän om att anklagelserna höll i sig. Prästerna var lämnade med den svåra uppgiften att försöka lugna ned den oroliga stämningen i socknen, särskilt efter sommarens våldsamma händelser. I väntan på rättegångar hade länsmannen lyst frid över de anklagade häxorna, och den redan skedda misshandeln skulle utredas inför rätta. Samtidigt försökte prästerna i kyrkan och sockenstugan förmana folket ’till bön, tro, hoppet och tålamodet’. Inför allmogen betonade de att våldsamheter ledde till att man drog på sig ’Guds och höga överhetens onåd och straff’, istället för ’gunst och förlossning’. Kyrkoherden och kaplanen hade dessutom i de olika byarna låtit kalla samman föräldrar, barn och anklagade ’mest alla dagar i veckan’ för att rannsaka. Helsingius ansåg sig därför ha ganska goda kunskaper om trolldsomsväsendet i socknen. vilket han själv trodde skulle vara en fördel när det väl blev dags för rättegångar.” (Här ska det finnas korrespondens från Helsingius till Duvall från den 30 september 1670 – titta i Krönigssvärd II sid 79)

Den andra kommissionen, januari – februari 1671

”Resultatet av decembertinget i Mora, Orsa och Leksand 1669 blev att ett stort antal domar vidarebefordrades till Svea hovrätt, där de förefaller ha blivit liggande utan åtgärd under 1670.”

Fundering: vad hände med dem som dömts av häradsrätten? Sattes de i förvar (som de trolldomsanklagade från Älvdalen)?

”Under sommaren 1670 restes krav från allmogen i Österdalarna om en ny kommission, och en sådan tillsattes så småningom. I januari och februari 1671 rannsakade den andra trolldomskommissionen i Rättvik, Leksand, Mora och Orsa.

När kommissionen väl tillsattes var detta efter en lång period av osäker väntan för befolkningen i de drabbade socknarna. Under sommaren 1670 började ett missnöje märkas med myndigheternas avvaktande strategi. I juli hölls därför ett möte i Rättvisa sockenstuga med representanter från Leksand, Ål, Mora, Orsa och Ore, kyrkoherdarna från Rättvik och Leksand, kaptenen vid Rättviks kompani Thomas von Möhlen samt länsmannen och nämnden från Rättvik närvarande. Mötet var sammankallat för att man ville be Kungl. Maj:t om ’hjälp och tröst’. Det föreslogs att två representanter skulle sändas till Stockholm och man bestämde sig för att skicka en från Leksand och en från Rättvik. Den överhetsperson man borde ha vänt sig till var landshövdingen, men han befann sig under 1670 på en flera månader lång resa i Finland och i hans frånvaro beslöt man sig för att vädja direkt till Kungl. Maj:t.

Allmogens bön om hjälp visade sig efter en tid ge resultat. I oktober 1670 diskuterade både rådet och hovrätten hur man skulle agera ifråga om mhäxhysterin i Österdalarna. I rådet fanns en del tveksamhet om hur hårt det var lämpligt att gå fram och flera röster manade till försiktighet. Slutligen beslutades emellertid på allmogens begäran att en kommission skulle tillsättas för att rannsaka i Leksand och Rättvik, där den förra kommissionen inte hållit några rannsakningar. Även om man från överhetshåll inte var överens om vilka åtgärder som vore lämpligast var ändå alla parter införstådda med allvaret i situationen. Oavsett hur eller varför detta fruktansvärda i Dalarna hade uppstått, så var man tvungen att hantera det efter bästa förmåga. Det inträffade var nämligen inte bara en fråga som rörde några avlägsna dalsocknar, utan något som kunde få konsekvenser för hela landet.”

”Kommissionsarbetet skulle gå till på samma sätt som förra gången, vilket innebar att både rannsakningar och domar skedde på platsen. Till sin sammansättning var emellertid denna kommission något annorlunda än sin föregångare. Den fick klara sig utan de hovrättsassessorer som funnits med i den förra kommissionen, och den leddes inte av något riksråd.”

Ledare: Landshövdingen i Västmanlands län, jurist Ernst Johan Creutz (tror till Lorentz Creutz)

Övriga ledamöter var lokala representanter som varit ledamöter av den förra kommissionen eller varit närvarande vid de förstärkta tingen i december 1669.

Henrik Kock, borgmästare i Falun

Erich Erlandsson, landsdomare

Magnus Persson, landsdomare och den som ledde den första rannsakningen i Älvdalen

Präster från Dalarna (ska finnas en förteckning i Svea hovrätts arkiv)

Ernst Johan Creutz protesterade när kommissionens uppgifter växte från att bara rannsaka i Leksand och Rättvik till att även behandla alla de mål som ännu väntade på Hovrättens avgörande.

Fogden Johan Arvidsson (som drev processerna i Älvdalen) ansåg att kommissionens arbete borde få gå ’långsamt’ till och att kommissionens skulle besöka sex platser där rannsakningar skulle hålas med anklagade från inte mindre än nio olika socknar. Vid det här laget gick anklagade och vittnen att räkna i tusental och det skulle ha behövts flera år för att reda ut alla anklagelser till fullo.

Rannsakningarna kom att hållas på följande platser:

Rättvik: 4-13 januari 1671

Orsa: 14-23 januari 1671 (omfattade även Ore)

Mora: 24-25 januari (omfattade även Älvdalen)

Leksand: 26 januari – 4 februari (omfattade även Ål och Bjursås)

På Dalarötte r kan du beställa Torbjörn Näs sammanställning av häxprocesserna i Orsa

Det finns inte något förtecknat och justerat protokoll från rannsakningarna. ”Troligtvis har något sådant aldrig ens färdigställts.” I en not skriver författarna ”Protokollen skulle kunna vara förkomna, men det troliga är att de aldrig blev renskrivna och klara. Från våren 1671 finns en omfattande korrespondens mellan dels diverse myndighetspersoner i Dalarna och dels sådana som varit inblandade i kommissionens arbete. I denna korrespondens finns en mängd förmaningar, ursäkter och bortförklaringar som rör just dessa protokoll som då inte var färdigställa.”

Från Rättvik finns anteckningar som troligen förts av kyrkoherde Gustav Elvius.

Domarna från Leksand finns bevarade.

För övriga socknar kan ledning endast hämtas från korrespondens mellan myndighetspersoner.

Leksand 26 januari – 4 februari

138 personer från Leksand, Ål och Bjursås rannsakades.

Tingsrätten hade dömt tio av dem till döden i december 1669. Kommissionen dömde dessa tio samt ytterligare fyra personer till döden. Sex av dessa var villkorligt dödsdömda (de skulle föras ut på avrättningsplatsen och förmås att erkänna). En av de villkorligt dödsdömda avled innan avrättningen, övriga fem fortsatte förneka.

Anledningen till att fler avrättats i Leksand än i Rättvik var att fler erkänt. I Rättvik nekade de anklagade, medan de som erkänt i Leksand inte gick att rädda. ”I övrigt drev kommissionen tillsammans med prästerskapet linjen att de drabbade skulle räddas tillbaka till den kristna gemenskapen. Med skolor, böner och avhållsamhet från sådana aktiviteter som lockade Djävulen skulle alla i församlingen tillsammans se till att Satan förlorade sin makt över människornas sinnen.”

Dömda i Leksand

Ovillkorlig dödsdom: 8 (några hade pressats till erkännanden men det finns inget som visar på tortyr. Men bara för att man erkänt för prästen var det inte nödvändigt att dömas till döden. Det finns anteckningar om personer som bekänt inför prästen men som inte finns med bland de dödsdömda.)

Villkorlig dödsdom: 6 (varav en avled innan domen avkunnades)

Två söndagar i stocken med ris i händerna: 6 unga kvinnor (”Förtjänat dödsstraff för sin grova misshandel” men eftersom de var unga, hade bekänt frivilligt och visat ”goda bättringstecken” blev de förskonade på prov. Till ”påminnelse” för dem, för att ”Satan flitigare genom bön fly måge” och dessutom frö att stilla församlingens ”förargelse” skulle de sitta två söndagar i stocken med ris i handen. På tredje söndagen skulle de återigen tas in i församlingen genom uppenbar skrift.

Ris på kyrkvallen: 3 (de hade ”tillstått sig förföra barn”)

Kyrkplikt och uppenbar skrift: 4 (straffades troligen för att ha berättat osanning, hotat sina grannar eller ha utövat spådomskonst)

Tre gatlopp: 4 unga pojkar som hade ”begått så stor synd” att de borde få dödsstraff, men att de skonades om de bättrade sig. De fick istället löpa tre gatlopp som ”av andra gossar ska anställas och förrättas”.

April 1671

”Inte heller den andra kommissionens rannsakningar hade förmått stilla häxhysterin. Duvall summerade i sin landshövdingerapport från april 1671 hur trolldomsprocesserna hade hanterats från 1668. Han betonade svårigheten att döma i denna typ av mål, där det inte var någon enkel sak att veta hur bevisen skulle bedömas. Duvall drog också upp riktlinjer för hur man fortsatt skulle bekämpa häxhysterin. Han hade redan året innan beordrat att om nya trolldomsanklagelser framkom skulle de som bekänt sig skyldiga hållas inspärrade hemma i socknen och förmanas flitigt av prästerskapet. Denna order upprepades nu, vilket alltså innebar att utpekade häxor inte skulle skickas till fängelset i Falun Barnen skulle sättas i skola, och om någon sådan inte fanns skulle prästerna besöka dem ofta och hålla bön med dem.

Per Henrik Rosenström anger i en uppsats att Gustav Duvall den 15 april 1671 skulle ha uppgett att 47 personer avrättats sedan 1669 i Dalarna dömda för trolldom.

Landshövdingen var i det här skedet markerat återhållsam och uppmanade landsdomaren Magnus Persson att inte ta upp något fall utifrån ”löst tal”. Med tiden gav denna strategi resultat, för allt eftersom månaderna gick avtog trolldsomanklagelserna. Efter att ha pågått i flera år var till slut häxhysterin över för Dalarnas del.”

Karin Nilsdotter

I slutet av augusti 1670 misshandlades Karin Nilsdotter, en gammal piga som var anklagad för att föra barn till Blåkulla. Hon var i tjänst hos sin bror Pär Nilsson, och till hans gård om Olof Hansson med sin (vuxne) son Hans Olofsson från Näsbygge by en söndag. De träffade Karin ute på gården där de började slå henne med störar som de haft med sig. Hennes ena arm blev svårt skadad och det vänstra ögat ’helt fördärvat’. Olof och Hans nöjde sig dock inte med det, utan när Karin blivit införd i stugan och lagd i sängen följde de efter och fortsatte slå henne. De hade också slagit till Pärs hustru och vält omkull saker innan i huset. Hans Olofsson berättade, då detta ärende togs upp vid tinget, att anledningen till misshandeln var att de ville hämnas på Karin som påstods ha ridit på honom till Blåkulla. Olof och Hans dömdes sedermera av tingsrätten och hovrätten att löpa nio gatlopp var och att betala 30 daler silvermynt till Karin.

Ingil från Torrberga

I maj 1670 sökte hon upp kyrkoherden och bekände ’godvilligen’att hon som ung förts till Blåkulla av sin mor. Hon utsattes för många förhör och ändrade flera gånger sin bekännelse, innan hon slutligen avrättades i februari 1671. Vid det första förhöret bekände Ingil att hon blivit döpt i helvetet, bolat med Satan och tillsammans med många andra barn fört två av sina döttrar till Blåkulla. Då dessa barn något senare framförde anklagelser mot henne, tog hon dock tillbaka sin bekännelse. Efter ’hård förmaning’ i sakristian, ändrade hon sig återigen och nu bekände dessutom de två döttrarna att de varit i Blåkulla. Efter dessa händelser förhördes Hustru Ingil flera gånger under sommaren 1670 och kom då ömsom bekänna och ömsom förneka.

Inlägget Trolldomsprocesserna i Leksand dök först upp på ANDEBARK.

Astrologiworkshop (medeltid) och tidsresor till häxprocessernas tid

Mitt nyårslöfte är att hålla mig till Tidsresor under 2023.

När jag arbetat med Kristina Gyllenstiernas bönbok har jag förstått att astrologin var en viktig del av hennes liv. Därför har jag anmält mig till workshopen som Förlagshuset Siljans måsar arrangerar på Gamla elverket i Falun den 21 januari (här hittar du info om eventet).

Kl 15-16 kommer du kunna träffa mig på Gamla elverket där min lokal har plats för 16 personer. Boka din plats genom en donera valfritt belopp (dock minst 50 kr) till Insamlingsstiftelsen Kvinnohistoriers filmfond (betalning till min privata swish så för jag över pengarna till filmfonden i klump – 0706632180 ange Falun och ditt namn.) Programmet är flexibelt utifrån deltagarnas önskemål.

Vill du köpa signerad bok gör du det via webb-shopen – ange ”Hämta själv i Billesholm” så sparar du portot. Fram till den 17 januari kan du köpa två Oväsen i Älvdalen för 249 kr och slippa portot om du kommer och hämtar den där jag framträder under januari. Du hittar även boken hos Dalarna design.

Förhoppningsvis blir det ytterligare några föredrag när jag är i Dalarna, mer info kommer i kalendern.

12.52 in i den här filmen ser du ett av mina föredrag i Älvdalen.

Här kan du se mer om insamlingen till Kvinnohistoriers filmfond

Inlägget Astrologiworkshop (medeltid) och tidsresor till häxprocessernas tid dök först upp på ANDEBARK.

Mossor, lavar och svampar

*** Tidsresebyrån ***

Hösten 2018 besökte jag dagbrottet med Emma Rehnström. Det var första gången någon visade mig att leran innehöll växtfossil. Det kändes helt overkligt. Åren som följde lärde jag mig känna igen ormbunkar och trädrötter i de delade ”stenarna”. Grzegorz, Martin och Vivi visade blad från ginko och andra växter från Trias.

Mossor, lavar och svampar lämnade sällan spår efter sig, men de fanns där för 201 miljoner år sedan.

Världen var så annorlunda då.

Det fanns bara en enda kontinent – Pangea. Dess inre var en livlös ökan dit regnet inte nådde. Det som idag är Billesholm låg i en grönskande vik på samma breddgrad som Florida ligger idag. Det växte gingo, ormbunksträd, mossor och lavar med en sådan kraft att de inte hann brytas ner utan istället pressades samman av sanden och blev fossiler i leran.

Under 700 000 år pågick det stora utdöendet. Allt levande täcktes av sand från Söderåsen, livet återvände för att sedan kvävas av sand och vatten igen. Det var under den här tiden sederiten bildades. Vid samma tid bildades olja av plankton i haven.

I timmar har jag krupit omkring i mossan för att fånga den växtlighet som fanns då, fortsätta den tidsresa till Trias som Martin och Grzegorz tog oss med på. Till våren hoppas jag att resultatet ska ta dig med på en tidsresa. Redan nu kan du kika in hos Kladdohoj och se eventet växa fram.

Läs mer

Vivi Vajda är projektledare för Mesozoiska massutdöenden och drastiska förändringar i den globala kolcykeln som för närvarande arbetar med intervall som spänner över gränsen mellan trias och jura (ca 200 miljoner år gamla sediment) och studerar vegetationsförändringar.

2017 startade Emma Rehnström projektet Geopark Skåne som du kan läsa mer om här.

Inlägget Mossor, lavar och svampar dök först upp på ANDEBARK.

Namnlös

Tack – när jag läser detta inser jag hur viktiga ledorden varit i mitt liv. För mig satte jag de första ledorden i samband med att jag gick ett ledarskapsprogram på Advokatsamfundet. Då tog jag fram tre ord som följt mig sedan dess. HJÄLPA – MILJÖ – KVALITET. 2018 är nästa tydliga ledord jag minns – ÖKAD BIOLOGISK MÅNGFALD – MINSKADE FOSSILA UTSLÄPP. Här någonstans började jag använda ledord som affirmationer på morgonpromenaden. ”LANDA I ATT DET HÄR ÄR DJÄVLIGT BRA” var det första. Nästa jag minns fick jag av Malin Lundskog – minns inte vilket år – men minns orden ”Vila i tid”. Dessförinnan hade jag lånat hennes #utochnjut under en tid. Årets ord är tre ”Bara vara lycklig”. De kom efter att jag sedan oktober andats #tangping

Inlägget Namnlös dök först upp på ANDEBARK.

Att uppleva Söderåsen med alla sinnen

Visste du att Söderåsen är full av hålvägar och järnåldersgravar?

Genom tiderna har naturfolk offrat till heliga källor och höga berg. På Söderåsen har vi både Skånes högsta punkter och vattenfyllda källor långt över havsnivån. Inte konstigt att våra anmödrar valde att bosätta sig här.

Anmödrar och förfäder

Varför skriver jag anmödrar?

Jo, jag tror att byarna långt fram i tiden var matriarkala. Man har sett att de rikaste bronsåldersgravarna innehåller skelett av äldre kvinnor. Inte alla, men en del av häxprocesserna, var en maktkamp mellan kloka kvinnor och manliga präster. Kvinnornas läkande förmåga och galdrar var långt mycket äldre än kyrkan som kom till Sverige på tusentalet.

Söderåsen på cykel

Vill du uppleva många av Söderåsens magiska platser på kort tid ska du välja MTB då du med bil ofta måste ta dig runt åsen. Till fots eller med cykel tar du dig fram uppe på åsen längs slingrande skogsstigar.

Vill du göra en bekväm tidsresa på Söderåsen föreslår jag några nätter på Klåveröds vandrarhem. Förslag till resrutt hittar du här.

Guidning och cykelhyra bokar du hos Söderåsen MTB.

Magiska upplevelser och vandringar till trollska gläntor bokar du hos Liljans häxbod.

Klåveröds vandrarhem ligger naturskönt på vandringsavstånd från Höjehall och Klåverödsdammen. Du kan bo i stuga eller i rum i huvudbyggnaden. Det finns vedeldad bastu och stort samlingsrum med kök (två vaskar och två spisar). Söderåsen är som vackrast i maj, när bokarna slår ut, och om hösten, när bokarna glöder. Bilden är tagen den 31 oktober 2020. När jättekontinenten Pangea började dela på sig under Trias höll Skåne på att delas diagonalt. Det uppstod en försvagningszon som du fortfarande kan se i form av Ringsjöarna. När kontinentalplattorna fortsatte röra sig kom området att tryckas samman och dras ut som ett dragspel. Vid Snuvestuan ser du tydligt hur horsten rest sig ur jordens inre. Magleröd på Söderåsen ligger på 212 meter. Höjehall reser sig med utsiktstornet på 15 meter till 210 meter, men har en bättre utsikt. På Linderödsåsen, nordost om Stänkelösa, finns även en punkt på 210 meter. Men namnet Höjehall skvallrar om att det varit en kultplats före kristendomen. Kanske är det just den här hällen som användes vid riter. Vid Klåverödsdammen finns vindskydd och möjlighet att göra upp eld. Det bästa sättet att resa i tiden är att anlita en riktigt bra berättare och göra upp en lägereld.

Inlägget Att uppleva Söderåsen med alla sinnen dök först upp på ANDEBARK.