Elin Säfström's Blog, page 7

Förväntningar och that pesky verklighet

Ni vet den där av Bach som jag glatt tänkte spela första gången jag plockade fram cellon ...

Det tog mig inte många toner till att komma fram till att ovanstående var lite väl svår att få till när man aldrig spelat cello tidigare, även om man spelar fiol utan att någon omedelbart dör i akuta öronplågor.

Min cellolärare - som jag alltså träffat en gång - föreslog att jag skulle skaffa de första Suzuki-celloböckerna. Alldeles nyss damp de ned i brevlådan här hemma.

Verkligheten slår till!
I morgon har jag min andra lektion. Kanske får jag då gå loss på French Folk Song. Ska vara en svängig bit har jag hört.

Lovande rysningar

Gåshud (Källa)
Skrev just en av slutscenerna i mitt 9-12-manus - alltså inte absoluta slutscenen, men en ganska avgörande sådan - och jag fick själv rysningar. Det måste väl ändå vara ett gott tecken?
Om nu bara resten av manuset kunde hålla samma klass.

Öh, cello?

Övningsinstrument (Källa)
Jag har precis haft min första cellolektion. Eller vad vi ska kalla det.
Grejen är ju den att man inte bara kan sätta sig ned och spela hur som helst. Man måste hålla allting rätt, och sätta ned fingrarna på rätt sätt. Sådant. Det var ett jädrans pillande med stacklet, vinklande av cellokroppen och fipplande med båggreppet, utan att en ton blev spelad.
Eller, ok, jag fick dra stråken fram och tillbaka över alla strängar. Och jag fick spela pizzicato medan jag flyttade pekfingret längs greppbrädan.
Mest fick jag hålla en blyertspenna med fingerspetsarna och liksom jobba med fingrarna i det greppet.
Nu har jag köpt tre nybörjarböcker på nätet. Köp varm korv nästa. 

Biblioteksersättning

Men, ska lilla jag verkligen få biblioteksersättning?!
Biblioteksersättning utbetalas som någon sorts allmosa av Sveriges författarfond. Det är inga pengar som "finns" egentligen, utan bara något slags plåster på såren som någon har tyckt att de stackars utlånade upphovsmännen ska ha. Det är direkt relaterat till antal utlån och ersättningen för 2017 var 1,01 kr per utlån.
Så do the math. Jag är helt chockad faktiskt. För detta betyder att det rör sig om ganska exakt 4500 utlån av mina böcker (4456, om man ska vara petig) och det är ju fanimej helt otroligt!
Anna Jakobsson Lund tipsade mig på Instagram om att (för att få lite överblick) tänka mig detta som ett gäng skolklasser, alltså i grupper om 30 personer, där varje person håller min bok i handen. Det blir 148 och en halv klass i mitt fall. Det är en JÄVLA MASSA klasser.
Är man en riktig författare nu, när man bevisligen har flera tusen läsare? Jag tror fan det.

Krakow nästa

Anyone for tomtar och troll? (Källa)
Jag tror att bilden ovan föreställer den polska staden Krakow. Det är i alla fall till Krakow jag ska åka om lite drygt en vecka och pitcha En väktares bekännelser för att förhoppningsvis få något polskt förlag att nappa. Fråga mig inte. Det är en lång historia som involverar Arbetsförmedlingen(!) och inte på något sätt mitt förlag.
Nå, jag talar inte polska. Inte ens lite. Så presentationen jag ska hålla inför de förhoppningsvis hänryckta förlagspolackerna måste vara på engelska.
Jag har själv inga problem med engelska, MEN jag föreställer mig att polackerna kan ha det lite till mans och kvinns. Vilket betyder att jag måste dra ned den språkliga nivån en aning. Och DET är svårt. För man tappar så mycket.
När jag pratar om mina böcker så brukar jag göra det i ungefär samma ton som jag har i själva texten: lite smålustigt (får jag för mig) och med språkligt schvung, liksom. Inte lite smålamt och konkret. Men om man ska få en publik som inte är jättebra på presentationsspråket att kunna ta till sig innehållet i presentationen, så är det A och O att bli förstådd.
Jag vet vad jag tänker trycka på ungefär: det exotiska i det hela (Sverige, tomtar och troll - kom och köp!). Men jag tycker fan att det är lite knepigt utan att använda mig av greppet språkliga finesser.
Ok, låt mig vidga detta, förresten. När jag talar inför folk över huvud taget, så jobbar jag i stort sett alltid med humor och språkliga finesser. Faktum är att humorn ligger mycket i hur jag använder språket. Att plötsligt prata enkelt och begripligt är helt enkelt lååååångt utanför min comfort zone.
Åtta minuter har jag på mig. Åtta minuter som ska fyllas med någonting lagom enkelt och samtidigt våldsamt intressant.
"Hello. My name is Elin Säfström. I have written av very funny and exotic book about gnomes and trolls in Sweden. Please, buy it!" (Läses med grav svensk brytning.)
Inte fullt åtta minuter än. Jobbar på det.

Cello igen då

Ok, mina vänner. Så här var det att jag råkade hitta en lapp uppklistrad utanför mitt lokala bibliotek:
Cellolektioner annonseras!
Det kändes som om det var lite av ödet, eftersom jag precis just givit mig i kast med cellon. Så jag hörde av mig och fick så småningom även svar. Vi ska förmodligen ha en första lektion på onsdag nästa vecka.
Peachy.
Men eftersom karlen har ett lite ovanligt efternamn så gick det ganska bra att googla honom och dessutom kunde man hitta honom på Youtube.
Håll i er.
I give to you, my future cello teacher:


Jag, efter att jag sett videon:

WTF???
Nämen, allvarligt talat. Först skrattade jag i flera minuter åt det absurda i det hela. Ska JAG sitta och ta upp DEN människans tid? För några ynka hundringar?
Men den tanken var inte så rolig i längden, visar det sig. För fattar ni vad detta innebär? Man kan spela cello SÅ DÄR! Och ÄNDÅ vara tvungen att ge kreti och pleti lektioner för att försörja sig.
Shit alltså, det är inte lätt att vara kulturarbetare.

Författarskola #53 - sämre och sämre dag för dag

Hur ska jag knäcka mig igenom den här tegelmuren (ja, vad fan heter det på svenska då?) (Källa)
Nu går det dåligt på allvar här. Jag har sprängt 25000-ordsbarriären på mitt 9-12-manus och upplösningen är i vardande. Men ni skulle se scenen jag just skrev (om)! Den funkar inte! Jag försöker referera till tidigare saker för att få allt att hålla ihop, men det är som om vissa saker borde komma före andra, men då måste andra saker också göra det och då håller INGENTING ALLS.
Ni hör, det går inte ens att förklara. Men känslan kanske ni varit med om någon gång. "Det här går inte att knyta ihop."
Men får jag panik? Nej då, inte jag inte. Möjligen en mild, mild släng. Är det någonting jag lärt mig genom att arbeta med redaktör så är det att texten/berättelsen är mer formbar än man tror. Man måste inte hitta rätt från början. Manuset kan gott få gunga omkring i limbo en bra stund.
Så jag kämpar på helt enkelt. Lämnar den skakiga scenen bakom mig och fortsätter framåt. Gudarna ska veta att det finns mycket annat tidigare i texten som skaver betänkligt. Allt sådant kommer jag tillbaka till. Jag tänker bara ta mig till slutet först. Se var jag hamnar i slutändan. Och sedan gå tillbaka och modellera om allting så att det passar. Och sedan förmodligen ändra slutet. Och så gå tillbaka och pilla lite till. Och så dutta lite med slutet. Och ja, ni fattar.
Just nu känns det tamejfan som om detta manus blir sämre och sämre ju mer jag skriver på det, men det skiter jag i. Det kommer att vara som en vildvuxen trädgård som jag sedan kan börja hyfsa till med sekatör eller fucking motorsåg om det krävs. 
Har jag nämnt att jag hade en tomt en gång? Har jag berättat om hur den urartade över tid till oigenkännlighet? 
Nå, nu är det ju inte en fysisk trädgård vi pratar om här, så det kommer säkert att gå MYCKET BÄTTRE.

Min gamla nemesis ...

... cellon
Hur många år sedan var det jag köpte min cello? Jag vet inte riktigt. Jag tror att min dotter hade kommit till världen, så det bör inte ha varit mer än fyra år sedan. Som jag minns det var det en julklapp till mig själv. En bra sådan, eftersom jag länge tänkt att jag skulle skaffa en cello.
Fint så, men sedan har i stort sett detta hänt:
Cellon, snett bakom gitarren
Där har den stått i ett hörn och stirrat på mig med anklagande min. Jag har då och då gett den ett ursäktande leende och sedan gått vidare med mitt liv.
Men igår skulle det ske! Jag plockade fram åbäket och stämde det med rätt stor möda. Sedan plockade jag fram noterna jag köpte på bokmässan.
Ni vet den där av Bach
För den som inte läser a vista bara så där, så är det precis det stycke ni tror att det är: det där som nästan är synonymt med cello, liksom.
Bara att börja spela då.
Men hörni, cello visar sig vara SVÅRT! Hör och häpna. Jag tänkte att det var som en uppblåst fiol (som jag spelar) vänd åt fel håll och att det skulle ge sig självt bara man faktiskt satte sig med cellon mellan knäna.
Jag kom typ en takt. Och då var det en gräslig takt. Sedan fick jag lika ont i fingrarna som man får av gitarr när man inte är van.
Men jag är fan ingenting om inte envis. Så jävla tjurskallig. Kanske rentav lika tjurskallig som cellon.
Vi får väl se vem som vinner, cellon eller dess matte.

Bokmässan 2018

Finn fem fel ...
Den översta bilden är från årets bokmässa och den andra är från bokmässan 2017. Så jodå, champagnebaren låg kvar på samma ställe i år och jag graviterade naturligtvis ditåt så fort jag fick en chans. Jag var bl.a. där med Emma Kreü och Jonna Zeitler från podden Because you know wines och sedan även med Louise Baumgärtner. Dessa tre underbara människor förhöjde verkligen min mässupplevelse.
Detta är bildbeviset på att jag träffade Louise Baumgärtner (eller har jag bara photoshoppat?)
Jag träffade förresten ett annat poddpar i form av Nina De Geer och Johanna Devaliant (Debutera eller dö) och att jag fick möjlighet att äta middag med dem på fredagen var så himla perfekt just då. Supermysiga människor som accepterade mig som det vrak jag var vid det laget. Så tacksam för detta.
Jag hade också äran att få träffa Agnes Lindholm från Agnes bokblogg och i samma veva återse Lexie från Tusen sidor. Jag är djupt impad av dessa unga tjejers idoga bokbloggande. Båda är dessutom rara nog att uppskatta mina böcker.
Lexie, jag och Agnes
Den mest intressanta programpunkten jag själv hade var samtalet på Litteraturscenen tillsammans med Kerstin Lundberg Hahn (Skuggan i väggen, Barnkolonin, m.fl.) och Mats Söderlund (Ättlingarna). Vi pratade om "Allegori inom fantasy" och det var extra roligt för lilla mig att få tala med dessa etablerade elefanter (ja alltså, bildliga elefanter).
Det här kan jag inte bevisa medelst bild, eftersom jag i vanlig ordning får någon sorts blockering när jag är på mässan som gör att jag av någon anledning inte plockar upp telefonen och fotar när det verkligen gäller. Så jag har typ noll bilder ö.h.t., annat än ovanstående.
Jo, vänta nu. Jag har den här också.
Nöjd, tillfälligt barnfri mamma dricker morgonkaffe i lugn och ro ur rinnig kopp
Alltså, jag träffade en miljon andra fina och intressanta människor, t.ex. Christina Lindström, Charlotte Cederlund, Markus Sköld, Elin Boardy, Kristina Hård, m.fl., men jag tänker inte tjata sönder folk med det.

Mischmasch

Stream of consciousness (Källa)
Sådant som snurrar i min hjärna just nu följer nedan.
Det nya niandet. 
Ungdomen har hittat på att vi ska nia i det här landet. Jag gillar det verkligen inte. Alltså, jag ÄLSKAR att få nia i andra språk, men jag älskar också att vi inte håller på med sådant trams i Sverige. Varför återinföra den sortens avståndstagande?
Häromdagen när jag var på krogen, så kom jag dit ensam, eftersom mitt sällskap inte dykt upp än. Den unga pojken som visade mig till vårt bord tilltalade mig hela tiden i andra person pluralis, vilket först gjorde att jag trodde att han fått för sig att alla tre personer som bokningen rörde var på plats. I synnerhet när han hälsade mig "välkomna". Till slut fick jag dock inse att han fattat att det bara var jag där än så länge och likväl använde han detta "välkomna"! Skratta eller gråta, det är frågan. Men ok, så fungerar det nya niandet, uppenbarligen. Det är - vad vi gamlingar än hävdar - ungdomen som avgör hur språket fungerar.
I vilket fall som helst kommer jag fortsatt att dua ända ned i graven. Men jag tror att ungdomarna förväntar sig det av en äldre person ändå.
Raskt vidare till bokmässan.
Nu är det snart dags igen. Jag har inte mycket inbokat (som vanligt - inte direkt eftersökt som talare) men jag ska alltså ändå vara där och insupa, samt träffa en miljon människor. Det kommer att bli trevligt och nätverksmässigt givande - tror och hoppas jag - även om jag ibland misstänker att det främsta skälet till att jag åker är att jag får vara borta från min älskade unge en liten stund, med allt vad det innebär av sovmorgnar och långfrukost i ljuv ensamhet. Tidigare har jag bara varit på mässan torsdag-fredag, men den här gången klämmer jag in lördagen också. Vi får väl se om jag tycker att det blir lite mycket eller ej.
Löst kopplat till detta finns tankar kring huruvida jag alls kommer att åka på bokmässan nästa år. Åker jag ifall jag inte har någon aktuell bok? Kommer jag att ha en aktuell bok? Det är omöjligt att veta.
För nu är jag i ett läge där min 9-12-bok är uppe i 21500 ord och det säger fan bara stopp. Jag satsar på någonting kring 30000 ord (knappt hälften av t.ex. En väktares bekännelser) och jag känner mig ovanligt borta dramaturgiskt eftersom jag inte brukar skriva så kort. Det börjar bli dags att driva mot slutet, och jag vet vad som ska hända, men jag vet inte i vilken ordning eller i någon vidare detalj. Ca 72% procent in i boken är jag (kollade jag nyss), men vad brukar det innebära ungefär? Jag försöker jämföra med mina tidigare böcker och ser att det liksom börjar dra ihop sig mot slutet i detta procentuella läge, men det är extremt oklart exakt hur. Det händer saker, liksom. Kan det vara så att jag borde komma med andra vändpunkten här någonstans, rent dramaturgiskt (se bild på "den dramaturgiska valen" här)? Jag tror det, men jag har fortfarande inte riktigt fattat vad en vändpunkt är.
I övrigt vill jag bara säga om japanska att det är världens mest indirekta språk. (Ja, som jag har studerat alltså.) 
Det finns så många sätt att vara svävande på. Inte minst för att man ganska sällan bryr sig om att sätta ut pronomen, vilket gör att det är väldigt fritt för tolkning vem som gör någonting i en viss mening. Tills skillnad från andra språk där man gärna droppar pronomen, som t.ex. spanska, så har vi i japanska inte personböjda verb. I spanska ser man (i allmänhet) på själva verbformen om det är jag, du, hon/han eller de (o.s.v.) som gör saker, men i japanska hänger verbet bara där, liksom. "Springer" är en fullt möjlig mening, t.ex. I synnerhet i sångtexter och liknande där det endast i bästa fall finns ett vagt sammanhang blir det helt otroligt luddigt på det här sättet.
Men det är inte bara det som gör japanskan lätt odefinierad. Det är mycket "men/kanske/lite/är känslan/säger någon (oklart vem)" som blir hängande i luften, gärna i slutet av meningar så att man undrar ifall något av det som just sagts verkligen gäller.
Det ska dock sägas att man självfallet i japanska kan vara lika benhårt otvetydig som i vilket annat språk som helst. Det är bara den allmänna folksjälen som tar sig uttryck.
Så var det med det.