Min gamla nemesis ...

... cellon
Hur många år sedan var det jag köpte min cello? Jag vet inte riktigt. Jag tror att min dotter hade kommit till världen, så det bör inte ha varit mer än fyra år sedan. Som jag minns det var det en julklapp till mig själv. En bra sådan, eftersom jag länge tänkt att jag skulle skaffa en cello.
Fint så, men sedan har i stort sett detta hänt:
Cellon, snett bakom gitarren
Där har den stått i ett hörn och stirrat på mig med anklagande min. Jag har då och då gett den ett ursäktande leende och sedan gått vidare med mitt liv.
Men igår skulle det ske! Jag plockade fram åbäket och stämde det med rätt stor möda. Sedan plockade jag fram noterna jag köpte på bokmässan.
Ni vet den där av Bach
För den som inte läser a vista bara så där, så är det precis det stycke ni tror att det är: det där som nästan är synonymt med cello, liksom.
Bara att börja spela då.
Men hörni, cello visar sig vara SVÅRT! Hör och häpna. Jag tänkte att det var som en uppblåst fiol (som jag spelar) vänd åt fel håll och att det skulle ge sig självt bara man faktiskt satte sig med cellon mellan knäna.
Jag kom typ en takt. Och då var det en gräslig takt. Sedan fick jag lika ont i fingrarna som man får av gitarr när man inte är van.
Men jag är fan ingenting om inte envis. Så jävla tjurskallig. Kanske rentav lika tjurskallig som cellon.
Vi får väl se vem som vinner, cellon eller dess matte.