Elin Säfström's Blog, page 8

Författarskola #52 - Mitt sommarlov

Dags för ett pompöst inlägg av den här typen igen. Varför? För att jag har någonting otroligt insiktsfullt och smart att dela med mig av till mina skrivande kolleger?

I wish.

Nej, det handlar om att jag upplever ett fenomen genomgående när jag skriver och jag hoppas att jag kan lära mig någonting av det. Men först måste jag ta reda på vad, och ibland kommer jag faktiskt på saker genom att skriva de här "lektionerna".

Ok, här kommer det: Jag upplever hela tiden att jag skriver någonting som är skrämmande likt mina uppsatser från grundskolan. "Mitt sommarlov" all over again, liksom. "Sedan åto vi matsäck", som min salig far brukade säga när han pratade om den typen av skrivande. Den typen av skrivande som uppstår i kombinationen av bristande erfarenhet, låg entusiasm och yttre tvång: oinspirerat, osammanhängande, klumpigt i största allmänhet.

Jag hatade verkligen att skriva uppsats i skolan. Tvånget och prestationsångesten där bidrog nog starkt till att jag inte upptäckte att jag faktiskt VILL skriva förrän vid trettio års ålder. Jag var så rädd för att vara dålig att jag aldrig vågade tänka tanken, tror jag. Och grejen är den att jag har en del av det där kvar inom mig.

När jag får en dålig recension så tänker jag: "Jamen, självklart - vem vill läsa om mitt sommarlov, liksom?". När jag får en bra recension tänker jag: "Ser de inte att det är en uppsats om mitt sommarlov?"

Eftersom Sömnernas sömn kommit ut nu så har jag fått lite återkoppling i dagarna och det är som vanligt med viss ångest jag mottager denna, men så fort den är negativ känner jag mig ganska hemma: "Ah, äntligen såg de igenom min bluff!" Och när boken gillas: "Puh, jag slapp undan igen!"

En person på Instagram tyckte mycket om alla tre böckerna och frågade om en fortsättning var att vänta eller om det kanske var något nytt på gång. Och DET väckte mig på något vis ur en dvala jag inte var medveten om att jag hamnat i. Plötsligt blev jag akut medveten om att det finns folk som gillar det jag skrivit och som hoppas på mer - om än någonting annat. Någonting lika inspirerat - för nog fan är En väktares bekännelser-serien i alla fall en ganska inspirerad sommarlovsskildring. Det vill säga att det som försiggår nu i mitt skrivliv inte är uteslutande mitt eget problem! En läskig och något svindlande tanke.

Och tyvärr är allt jag producerar just nu en uppsats om ett ganska mediokert sommarlov. Jodå, på ytan handlar det om någonting helt annat, men den finns där: kombinationen av bristande erfarenhet/entusiasm och någon form av (visserligen självpåtaget) tvång.

Resultatet ser ut ungefär så här:

"Det var en gång en tjej som träffade ett spöke. Sedan åt hon matsäck."

Men lärdomen vi skulle dra av det här nu då? Vad bidde det?

Eventuellt detta:

Det som är "Mitt sommarlov" för mig, behöver inte vara det för andra. Men om jag nu skriver för att så småningom i bästa fall bli läst så får jag försöka se till att skildra ett inspirerat sommarlov. D.v.s. kanske kommer jag alltid att uppleva mitt eget skrivande som extremt haltande, men man måste ändå gå all in och ge allt man har. OM man hoppas på att någon ska ha någon glädje av det man skriver.

Vet inte om pågående projekt går att rädda i det här läget, men jag ska göra mitt allra bästa. Tack och lov(?) så säger ju förlaget stopp om det visar sig vara raffinerat skräp.

Sådant jag vill göra vs. sådant jag inte vill göra

Mitt sinnes skyltar (Källa)
Saker jag vill göra:Äta kakor och glassLigga och dega på soffanLäsa böcker som jag inte behöver läsaKolla varenda jävla serie på Netflix, Viaplay och HBOPlugga språkSpela instrumentDricka champagneSaker jag inte vill göra:Skriva böckerLäsa böcker jag "måste" läsaTränaÄta vettigtJobbaLeka Giraffs kalasOk, här kommer modifikationen rörande ovanstående: Att "vilja" kan ju innebära lite olika saker. Självfallet vill jag skriva böcker, t.ex. Tydligen. Jag gör det ju hela tiden. Har gjort under mer än tio år nu. Fortsätter enträget. Jag vill också läsa böcker jag "måste" läsa, fast inte för att jag måste, liksom - det är endast tvånget som gör det tungt. Träna och äta vettigt vill jag för att hålla mig frisk och förhoppningsvis leva i ett gäng år till. Jobba ... Nej, det vill jag fan inte. Leka Giraffs kalas? Nej, för satan! Där står jag fast.
Varför är roliga saker så himla improduktiva eller, i förekommande fall, direkt skadliga?
Jag säger som Dogbert när han vaknar ur en dröm där han uppnått världsherravälde: Reality, what a gyp.

Lite lost

Ähum ...? (Källa)
Nu har jag 20.000 ord av det som kanske bör bli 30.000 i slutändan. Eller möjligen 40.000. Max. Det rör sig nämligen om en bok för den s.k. "mellanåldern" (9-12 år).
Så är jag två tredjedelar in i handlingen? Eller mitt i? Det är omöjligt att avgöra. I synnerhet som jag endast har en vag uppfattning om vad i helvete som ska hända.
Frågan inställer sig osökt: Brukar jag ha en tydlig idé? Eller trevar jag mig alltid fram på det här sättet?
Jag vet faktiskt inte riktigt. 
Har jag slarvat ovanligt mycket med någon sorts synopsis (i mitt fall = en vag punktlista i ett bortglömt dokument) den här gången? Går det ändå att ro i land?
Återigen: Vet ej.
Vad fan håller jag på med?

Hallå?

Banken revisited

Bar? Köksinredningsaffär? Fikarum?
Gjorde ytterligare ett av mina sällsynta fysiska bankbesök idag. Det är det tredje inom loppet av något år - rekord under de senaste tjugo åren (väl?). Den här gången handlade det om att jag klantat till det och rört ihop min och min dotters ISK-besparingar.

Nevermind.

På bilden ovan kan man se hur det ser ut på bankkontoret nuförtiden. Avskalat. Avslappnat. De har en kaffemaskin i ett hörn också, med vad jag förutsätter är gratis kundkaffe. Det hela påminner mig starkt om fikarum jag sett på olika kontor genom åren.

Kaféstämning råder
Mitt eget ärende löstes (nåja) vid de slanka ståborden ovan. Tjejen som hjälpte till tog helt sonika sin laptop och så ställde vi oss där. Det kändes väldigt oseriöst för någon som var med på den gamla goda tiden, när det var en tydlig uppdelning mellan kunder och personal (det kallades för en "disk").
Kalla mig fördomsfull, men det är någonting lätt oroväckande över att alla som jobbar på bank nuförtiden är så himla, vansinnigt unga - det är samma åldersgrupp som på MacDonald's. Inget fel på unga människor i sig, men det tyder liksom på att det är första jobbet och att man sedan - när man väl har någon erfarenhet över huvud taget - lämnar detta ställe för att inta en mer kundavskild plats i bankvärlden. Alltså helt enkelt att det är de som absolut inte kan någonting som står där med kunderna. 
Vid fikabordet.

Jag backar några steg

I give you, min kusin Lars Peterstrand (Källa)
Idag känner jag att jag kan backa en aning och se min lilla skrivkris (eller vad vi ska kalla det jag brukar gnälla om) i lämplig proportion till annat. Detta tack vare min kusin Lars Peterstrand och hans artikel i DN.
Herregud, här snackar vi riktiga saker. Om en vecka går vi till val i det här landet och prognoserna ser jävligt dystra ut. Jag hoppas att detta kan göra någon liten skillnad!
Jag vet att han redan blivit uppringd av någon typ som förmodligen tillhörde Granskning Sverige, där man klipper ihop inspelade samtal så att de vinklas åt det håll man vill. Ytterst obehagligt. Och han lär bli bombarderad av hatiska människor på nätet. Bekanta till mig har precis i dagarna råkat ut för trakasserier på Instagram för betydligt mer blygsamma utspel mot extremhögern.
Men heja, Lasse! Riktigt, riktigt bra gjort!

Hur går det här då?

??? (Källa)
Allvarligt, hur går det? Ska det vara så här segt? Kännas fullt så trist?
Alltså, att skriva böcker, inte att typ leva, eller vad man ska säga. Jag har det bättre än någonsin i stort - inte visste jag att medelåldern skulle vara så fantastisk! Jag trodde att man bara skulle glida hjälplöst mot graven, rynkig och skruttig. Det var min ungdoms bild av det hela. Nå, förr eller senare börjar väl det där glidandet (för visst går det obevekligt framåt) ta fart och inte kännas så livat längre.
Men det var inte det jag skulle prata om, utan hur trögt det går med skrivandet. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: var är mina tomtar och troll?! Jag var så himla hemma i den världen. Inte för att jag i dagsläget känner att jag skulle vilja fortsätta med Tilda, men jag trivdes så bra medan det varande.
Inte för att det nödvändigtvis blev bra för det. Jag har fått mitt första betyg för Sömnernas sömn på Goodreads, från en som verkligen gillade En väktares bekännelser och Visheten vaknar: en trea blev det. Något av en besvikelse för henne, alltså. Vilket ju får en stackars författare att känna sig rent skyldig:| Kanske blir det bara treor för denna. Uppblandat med ett och annat bottenbetyg. På sätt och vis vore det skönt med ett riktigt fiasko, så är förväntningarna på en rimlig nivå inför nästa bok. Om det ens blir någon sådan! Just nu känns det rätt mörkt.
Men jag tragglar på här. Dock med en tanke om att eventuellt revidera strategin inför hösten, så att jag redan nu tar itu med någonting som jag verkligen brinner för. Det som hindrar mig är att jag är lite orolig för att jag just nu är oförmögen att göra någonting vettigt med en aldrig så härlig idé.
Läser mer än vanligt för tillfället - SÅ många böcker som bara MÅSTE läsas - och det är eventuellt en aning hämmande, eftersom typ alla skriver bättre än man själv, har man ju en känsla av.
Bitter much? Nej, jag tror inte det. Jag uppskattar fortfarande att läsa bra böcker - tack GODE GUD! - men självförtroendet är inte på topp.
Och så fryser jag fan om fötterna, för det har börjat bli kyligt här i Stockholm och golvvärmen har inte kickat in än.

Strategi inför hösten

Jag planerar mina drag i förväg (Källa)
Det finns en plan för hösten och så här ser den ut:Skriva färdigt de två ungdomsmanus jag tror att mitt förlag möjligen kan vara intresserade avSkriva något jag brinner förFör jag har tänkt lite till och det finns faktiskt manus som jag verkligen känner för. Två är t.o.m. påbörjade på allvar. Det tredje är sci-fi och alltså nästintill omöjligt att få utgivet i Sverige - ja, och så har jag inte skrivit ett ord på det heller (host host).
Jag ska alltså ge mig själv utrymme att skriva sådant jag verkligen vill skriva, men först och främst försöka visa mitt förlag att jag levererar sådant som bör vara säljbart i teorin. Först jobb, sedan fri lek.
Krasst? Så in i helvete! Men branschen är inte nådig och jag vill vara författare. Utgiven sådan.

Back in business

Folk som följer mig på Instagram har förmodligen sett detta lilla collage förr
Sömnernas sömn är här nu, i fysisk form. Den kommer inte ut rent formellt förrän någon gång i början av september, men jag fick hem en låda med en hel hög ex häromdagen.
Och jag är också här nu, i någorlunda fysisk form (öh?). Tillbaka från semestern, back in business. Är det tänkt. Min dotter har varit på dagis i två dagar nu och jag har fått ägna mig åt skrivandet för första gången på sex veckor.
Blockeringen är inte total. Bara nästan. För så här är det: Jag har hållit på med En väktares bekännelser-serien och inte minst Sömnernas sömn så mycket och så länge att jag fan inte vet hur man gör någonting annat. Oarya luftade nyligen i en kommentar på Insta en undran om vad som kommer härnäst för min del. Och inte fan vet jag. Jag vet bara att det ska bli någonting annat än Tilda och jag vet att det måste bli tillräckligt bra för att förlaget ska vilja ha det. De kommer inte att ge ut vad skit som helst bara för att vi har bondat över både redigering och drinkar. Tyvärr! En hård bransch det här, vilket jag är ytterst medveten om.
Jag har ett gäng påbörjade manus (10 000-15 000 ord/styck) men inget av dem gör mig särskilt sugen på att fortsätta. Jag vet inte vilket jag ska satsa på. Eller om jag ska skriva någonting helt nytt. Det börjar bli läskigt, och jag inser att chansen att jag ska ha någonting till bokmässan i Göteborg 2019 är nästan obefintlig. Jaha, vore det hela världen då? Nej, kanske inte, men känslan av att falla ur flowet är obehaglig. Är jag färdig nu, liksom? Var det här mina tre utgivna böcker, punkt?
Dock är jag sådan som inte sitter still och väntar på att saker och ting ska lösa sig på ett magiskt och perfekt sätt, utan jag tar fram propplösaren och avloppsrensarsugkoppen och börjar rota. I mitt fall innebär det att jag just nu, trots allt, försöker skriva på två av de ungdomsmanus jag ändå påbörjat. Inte för att jag tycker att de är särskilt lovande, utan för att jag ju måste göra någonting och dessa två är mina bästa bets för utgivning på mitt förlag.
Men shit, hörni, vad det är svårt att skriva böcker! Jag vet inte vad som ska hända härnäst när jag sitter och stirrar på det öppna dokumentet och försöker se hur historien ska utvecklas. Då sätter jag mig med ett annat dokument och försöker göra en övergripande punktlista över handlingsmoment. Sedan går jag tillbaka till manuset, inte ett dugg klokare än förr. Men jag skriver ändå. Mödosamt, långsamt, och faktiskt rätt glädjelöst. Fast hur ofta skriver man glädjefullt? Inte är det speciellt ofta. Inte för mig i alla fall.
Och allvarligt, var är mina hemtama tomtar och troll? Som man alltid kan slänga in som ett billigt gag. Och bli glad av själv, liksom. Inte för att jag skulle vilja fastna i Tilda resten av mitt författarliv, men hela den idén var jag så sjukt pepp på från start. Faktum är att jag anade ganska tidigt att det skulle funka den här gången: att jag skulle få manuset utgivet. Jag hade inte vågat yttra det vid det tillfället, skrockfullt nervös för att jinxa hela grejen, men jag vet att jag faktiskt tänkte att "fan den här gången har jag någonting". Men så känner jag inte nu. Verkligen inte.
Kort sagt, David - och alla ni andra - jag är lite lost just nu. Men jag har inte gett upp hoppet. Det kommer någonting. Även om jag just nu har känslan av att min nästa utgivna(???!!!) bok kommer att bli rätt lam. Som ett övergångsförhållande, ni vet. När man går från en riktig kärlek till en annan. Det är lätt att man klämmer in något fjösigt litet försök däremellan.
Men, å andra sidan, därifrån kan det bara gå uppför!
Eller hur var det nu?:|

Korrläsning pågår

Ett s.k. "satt" manus för korrläsning
Jaha ja, då var det dags för korrläsning på allvar. Slut på möjligheterna att göra några egentliga förändringar i manuset. Eventuella klumpigheter - annat än de allra mest språkligt uppenbara - kommer att få stå kvar, som ett Stonehenge i evigheters evighet.
Men, som sagt, det är ju inte Harry Potter vi talar om här. Världen håller inte andan. Till allra största delen kunde den faktiskt inte bry sig mindre om eventuella idiotier i min lilla text.
Skönt det då.
Still:|

Pros and cons

Om Hogwarts skriver jag ju inte
Ja, deadline för Sömnernas sömn närmar sig med stormsteg, men det är ju faktiskt inte Harry Potter jag skriver. Fördelarna med detta är många:Hela världen väntar inte andlöst på bokenMiljontals människor kommer inte att sitta och aktivt leta fel och logiska luckor i textenSociala medier kommer inte att överflöda av diskussioner rörande bokens eventuella bristerIngen kommer att försöka göra en film som blir uselJag behöver inte skaffa en falsk initial och försöka dölja mitt könDet finns ju nackdelar också, gudbevars:Jag har ingen privatjetJag har inte besparingar på x antal miljarderLäskunnigheten i världen har inte ökat markant p.g.a. mina böckerIngen kommer att försöka göra en film på böckerna ö.h.t.Men annars så. NU, ska jag skriva färdigt min bok.