Elin Säfström's Blog, page 5

Tjeckien, av alla länder

Tjeckiens flagga, tydligen
Tjeckien, som på min tid hette Tjeckoslovakien och då, inte helt otippat, var sammanslaget med Slovakien, är ett land i Östeuropa. Där slutar min kunskap om Tjeckien.
Låt oss kolla Wikipedia.
Huvudstad: Prag (okej, det visste jag egentligen)
Språk: tjeckiska (väntat ändå)
Valuta: tjeckisk krona (krona? - det var som fan!)
Befolkning: 10.551.219 (Sveriges befolkning är 10.182.291 till antalet)
Tjeckiens främsta positiva egenskap: de vill ge ut En väktares bekännelser(!)
Ok, det sista står inte på Wikipedia, men det är dock sant. (Eller? Drömde jag det där mailet från förlaget? Låt mig kolla igen, för säkerhets skull ... Jo, mailet existerar.)
Nu ska vi komma ihåg att saker och ting har en tendens att skita sig, så jag ska väl inte ropa hej så himla högt. Än. Men jag hoppas på att så småningom får hojta med mina lungors fulla kraft.
En liten, liten marknad och ett litet, litet språk - precis som Sverige och svenskan - men dock (OM det nu blir av) min debut som översatt författare!

Från vänster

Oväntat från vänster (Källa)
Ibland händer det grejer man absolut inte hade väntat sig. Någonting som kommer in från vänster, liksom. Som när ett förlag som refuserade ens manus för fem år sedan plötsligt hör av sig och vill göra en ljudbok av manuset.
Det är väl eventuellt helt enkelt för bra för att vara sant. Inte alls omöjligt att det skiter sig även denna gång.
Men må så vara i sådana fall. Jag är i alla fall överlycklig.

Vansinne på makro- och mikronivå

Kanske världens fulaste webbsida
Jag vet inte om någon annan än jag har reagerat på det här med Skolplattformen, som varit så omskrivet i dagarna. Det rör sig alltså om en webbplattform för att (som jag förstår det) registrera schema och anmäla frånvaro.
Ok, lyssna nu, för detta är vansinne på makronivå: Denna webbapp - som man dessutom haft enorma problem med i form av förseningar, säkerhetsaspekten, samt ej implementerad funktionalitet - har kostat skattebetalarna ... Gissa - det är helt omöjligt att göra det om man inte läst tidningsartiklarna! Nu kommer svaret här: cirka EN MILJARD kronor.
Hahahhahahaahaauuuuuuuääääääääääääääähhhhhhh!!!!!!!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Seriöst.
Jag läste en artikel där man jämförde med andra projekt som kostat lika mycket. Det handlade om sista säsongen av GoT och en satellit som skickats till Mars!!!
HUR ska man orka???
Så här tänker jag som programmerare/projektledare - och jag kommer att räkna så högt att det är helt orimligt, bara för att illustrera vansinnet: Jag skulle sätta 5-7 utvecklare på projektet och sedan ge dem ett år. Vi vill ha bra utvecklare, så vi betalar en miljon till var och en under detta år. Vid slutet av vårt tänkta år är allting färdigt OCH fungerar som det är tänkt.
Alltså, i allra, allra värsta fall 7 miljoner kronor.
I stället lägger man ned EN MILJARD och det bidde fan en tumme!
Frågan inställer sig osökt: Vad - exakt VAD - har man gjort för att spendera dessa pengar??? Har man hyrt in ett hundratal konsulter för att fysiskt sprätta tusenlappar rakt ut i Östersjön? Det räcker väl inte för att slösa bort en miljard inom en rimlig framtid? Orkar inte räkna efter nu, för det gör fysiskt ont i mig att man varit så jävla oaktsam och stenkorkad.
Det var makrovansinnet. Nu kommer vi till mikrovansinnet.

Vad man kan hitta i sitt Happy Meal för tillfället
McDonald's har en drive där de stoppar en liten My Little Pony-figur i varje Happy Meal (om man inte vill ha Transformers i stället). Min dotter är tokig i My Little Pony och framförallt är hon tokig i dessa figurer. Hon har ställt in sig på att hon ska få varenda en - det rör sig om sex stycken olika.
Men det är ju så att de där jädrans figuerna inte alltid finns! Ofta har ett visst McDonald's endast en av dem, så att man kan få x antal Pinkie Pie, men ingen av de andra. Och denna kampanj kommer inte att pågå för evigt!
Vad gör man som mamma då?
Jo, man besöker olika McDonald's för att hitta saknade figurer och sedan börjar man googla skiten ur det hela. Idag köpte jag två av figurerna på eBay. Det kostade mig endast 25 dollar ... På McDonald's kan man få enbart leksaken för 10 spänn. Idag fick jag faktiskt en Rainbow Dash gratis när jag frågade efter vilka av ponnyerna de hade tillgängliga.
Men trots detta saknar jag fortfarande en figur: Applejack. Jag har letat med ljus och lykta!
Så snälla, om det är någon som har en Applejack (längst upp till vänster på bilden - OBS! måste vara från McDonald's-kampanjen 2019 (ej att förväxla med 2018)), please, please, låt mig köpa den! Jag betalar upp till 25 dollar.
Eller mer. Mammor, ni vet.

Ditt och datt (bland annat Paris)

Jag har varit i Paris. Jag drack champagne. Nähä?!
Paris är ju faktiskt inte så dumt, blev jag akut påmind om när jag var där förrförra helgen. Jag och två medelålders tanter (å det positivaste!) till. Det var vin, vin, vin och så mycket sightseeing vi orkade med. Helt perfekt.
Himla roligt också att upptäcka att franskan funkar så bra. Alltså, jag lyckas säkert klämma in fem fel i en mening om lika många ord, men jag KAN föra en konversation. I stort sett utan praktiska problem eftersom jag även - och det här är det knepiga med franskan - förstår vad de säger! Jag får (än en gång) tacka mig själv för min egen envishet här, för det var fanimej inte lätt att ta sig dit: jag fick lyssna på obegriplig fransk radio till förbannelse innan jag började kunna urskilja någonting alls av vad de sa.

Här följer några bilder från Paris:

Eiffeltornet är ju ändå Eiffeltornet
Även Triumfbågen är ju ändå Triumfbågen
Louvren begick vi inte misstaget att försöka besöka - köerna är skrämmande
Det är ju så stört vackert med Seine om natten
Det ofattbara i att Notre-Dame faktiskt brann
Jag drack även rödvin i Paris (och jag tycker spontant att det låter som en palindrom, men det är det ju inte)
Jaha, annars då?
Jo, jag var med om någonting oväntat och väldigt trevligt häromkvällen. Jag var på 16-årskalas för min makes kusinbarn och pratade bl.a. med kusinens frus brors fru (finns det ett ord för den relationen? dubbelpyssling eller något?) och det visade sig att hon jobbade på ett förlag som ger ut studentlitteratur (kommer inte ihåg vad det hette nu). Vi kom in på att jag är författare och denna kvinnas tolvåriga(?) dotter satt bredvid. Flickan läste mycket, sa hon - oerhört glädjande i sig. Jag började fråga vilka böcker hon läst och vi gick igenom Ingelin Angerborn, Kristina Ohlsson, o.s.v. - hon hade läst rubbet. Hennes mamma frågade mig vad jag hade skrivit och jag svarade som vanligt i undvikande ordalag: "Äsch, det är bara några böcker. Ingenting någon känner till." Typiskt mig. Till slut när man pressade mig klämde jag fram att första boken heter "En väktares bekännelser". Då utbrister (ja, faktiskt, fast jag aldrig använder det ordet annars) flickan: "De är jättebra!"
Lång, raljerande historia, men för mig var det alldeles fantastiskt, för det var första gången jag varit med om något sådant. Jag blev alldeles starstruck - ja, av flickan, alltså, inte mig själv.
I övrigt tröskar jag på med mitt skrivande. Det bör, som sagt, i alla fall bli två böcker under 2020. Spökmanuset ska skrivas om en gång till och kommer med all sannolikhet ut hösten 2020. Den lättlästa - vars titel nu tycks bli "När jag vågar" - kommer i januari.
Jag skriver också på ett tävlingsmanus som känns ganska lovande, faktiskt. Alltså, inte så att jag tror att jag har en chans att vinna, men jag gillar själv historien och tänker att mitt förlag nog kommer att plocka upp den så småningom. Det fina med att det är en tävling är att manuset kommer att bli klart (så klart det nu kan bli innan fullskalig redigering inför utgivning) till deadline som är 3 januari.
Ja, det var nog allt just för tillfället.

Författarskola #56 - personlig utveckling och inre harmoni

Spökis - andra varvet (Källa)
Så ... jag hade äntligen möte med min förläggare häromdagen angående mitt spökmanus (9-12 år). Hon inledde med att säga att "jag har rätt mycket här" (att säga om manuset, alltså) och det lät ju lite olycksbådande sådär. Men fick jag panik? Inte jag inte. Nej då, den rutinerade författaren tog detta med största jämnmod. Det är faktiskt sant! Och inte blev jag speciellt skakad när jag blev ombedd att ta bort en karaktär och därmed hälften av historien. Också detta dagsens sanning. Och så fortsatte det. Faktum är att min förläggare var oerhört imponerad över min sansade reaktion.
Kan det vara så att jag kommit ett steg längre som författare, eller rentav som människa? Jag som alltid varit så rädd för kritik och tagit allt så personligt och hårt. Jag tror fan det och det är naturligtvis oerhört befriande. Det öppnar så många möjligheter att inte vara låst vid sitt manus i befintligt skick.
Vi ska heller inte glömma här att jag alltså redan skrivit om detta manus rejält. Redan där tog jag det hela på ett sansat och städat sätt, men jag tror att jag har lyft mig själv ytterligare en nivå nu. Jag känner mig lite allsmäktig, på något sätt. Tryggheten i att känna att "jag kommer att kunna få ihop det här" är så himla ... öh, betryggande (en författare kan självfallet variera sitt ordval på ett exemplariskt vis).
Framtiden känns ljus, helt enkelt. Inte för att jag tror att jag kommer att spotta ur mig en massa skitbra manus, utan för att jag vet att jag kommer att spotta ur mig en massa halvbra manus som jag sedan - om intresse från förlag finns - kommer att kunna skriva om tills det blir någonting att ha. Yay!
Läs f.ö. mitt gästinlägg på Debutantbloggen, som i princip handlar om just det här.

Om tegelstenar

Jag älskar tegelstenar! (Källa)

Jag tycker att jag ofta hör folk klaga när de upplever att böcker är för långa. Exempelvis ska del 5-7 av Harry Potter vara för långa, har jag hört. Och It av Stephen King, är tydligen alldeles för omfångsrik med sina 1138 sidor. Under en lång lässvacka under de senaste åren har jag varit benägen att hålla med. Allt jag pallade var korta små böcker där man kom till saken.
Men nu, när jag (tack vare Helena Dahlgren och hennes bok 100 hemskaste) äntligen kommit ur läströgheten, kommer jag ihåg hur mycket jag älskar tegelstenar. Om jag gillar en bok vill jag vara kvar där så länge som möjligt.
Och precis detta är ju faktiskt just Stephen Kings styrka: långa böcker där man trivs. För, allvarligt talat, vi vet att att karlen inte klarar av slut - det är inte hans forte helt enkelt. Men vägen dit, jösses vad bra det kan vara. Jag inser att jag gillar böcker med många utvikningar och sidospår. Det är också helt ok för mig om det inte handlar om just någonting, bara det är karaktärer man vill hänga med.
Nu senast var det Kings 11/22/63 (om Kennedymordet, fast egentligen inte alls) som hade mig i sitt grepp. 849 sidor som jag njöt av. Detta trots att förutsättningarna för handlingen är helt orimliga. Det sket jag fullständigt i. Jag ville bara vara med huvudpersonen genom denna historia.
Och faktiskt, just i denna bok tyckte jag att slutet höll - på sätt och vis. De sista sidorna var i alla fall alldeles, alldeles underbara.

(Källa)

Lite översättningsgnäll

Ben & Holly's Little Kingdom (Källa)
Okej, nu känner jag mig lite gnällig här och tänker ventilera - bara för att jag kan.
Det finns en genial tecknad tv-serie för barn som heter Ben & Holly's Little Kingdom. Den är fantastiskt underhållande även för en vuxen publik. När min dotter (nu fem år) var lite yngre tittade vi på den på originalspråk, eftersom det inte spelade så stor roll - hon hängde inte med så bra i handlingen i alla fall, utan tittade bara på bilderna. Dessutom tror jag inte att den fanns att få tag i på svenska än på den tiden. Nå, jag har i alla fall sett ett oändligt antal avsnitt av denna på engelska och älskat det. Och låt mig säga så här: det är inte speciellt många barnprogram som jag ser på frivilligt.
Dock är min dotter nu så stor att hon självklart kräver att få förstå vad som sägs, varför vi nu ser serien på Netflix där den bl.a. finns på svenska. Och, jesus, vad den tappar! Det har att göra med det svenska röstskådespeleriet - i synnerhet är figuren Nanny Plum (på svenska Nanny Blom) illa castad - men det är också, i vanlig ordning, en fråga om översättning.
För det första: serien handlar om "elves and fairies". Detta har man översatt med "alver och älvor". Fel, fel, fel, fel (som Brasse Brännström hade sagt i Fem myror är fler än fyra elefanter)! Möjligen, möjligen kan det tänkas att "fairies" i detta fall verkligen är älvor, men det är fanimej med ett nödrop i så fall: jag anser att de är tydliga feer med sina vingar och trollspön (okej, visst, vingar är optional på en fe, men ändå). Men vad det gäller "elves" så är de helt ute och cyklar. Det rör sig nämligen om uppenbara (tomte)nissar - de tillverkar t.o.m. uttryckligen leksaker åt jultomten!
Som om inte det vore nog kommer här ett litet axplock av felaktiga översättningar:
"beady eyes" -> "självlysande ögon"
"outrageous" -> "makalöst"
"Charmed, I'm sure." - "Säkert, jag tror dig."
I rest my case.

Spökmanuset ... och några till

Nu tycks det bli spöken av! (Källa)
Efter tre månaders väntan fick jag äntligen besked från mitt förlag angående mitt spökmanus (9-12 år). Kontentan var ungefär att "yes, vi kör!". Men det blir inget konkret förrän semestrar och sådant är över. Kontrakt och tidsplan blir en senare fråga, så ingenting är ännu inristat i berggrunden.
Kul, dock! För detta betyder att jag nästan helt säkert kommer ut med två böcker 2020. Och faktiskt - håll i er nu! - så skulle det kunna bli så mycket som fem (5!) böcker nästa år. Planerar att skriva en till bok för Nypon (lättläst urban fantasy i detta fall); skriver på bidrag till Bonniers manustävling och även om inte just Bonnier vill ha det så kommer manus att vara klart absolut senast vid årsskiftet och det vore väl fan om inte NÅGOT förlag vill ha det; dessutom har jag en annan grej på gång som jag hoppas lite på, men inte vill jinxa genom att sladdra om det för mycket här.
Så ingen bok 2019. Känns lite segt. Jag kommer inte att åka till bokmässan, för det verkar mer meningslöst än vanligt (jag åker till Paris i stället den helgen, vilket ju inte är fy skam det heller!).
Men, som sagt, 2020 ska få kompensera med råge! Helst.

Oväntad utgivning

Men oj! (Källa)
För en tid sedan blev jag kontaktad av Nypon förlag som ger ut lättlästa böcker för barn och unga. Kvinnan som skrev till mig hade läst mina böcker och gillat dem och med anledning av det undrade hon ifall jag ville skriva någonting för dem. JA! ropade jag och satte glatt igång på känn, fick ihop ett manus och skickade till förlaget. Sedan hände ingenting på några veckor. Jag kontaktade slutligen förlaget och frågade om det kanske inte hade varit någonting för dem, men fick svaret att jo då, det kunde det visst vara. Sedan hände ingenting på flera månader.
Men så hände det igår: jag fick ett mail där det stod att de gärna ger ut mitt manus - efter erforderlig redigering, så klart. Jag fick ett kontraktsförslag och detta kommer att skickas till mig för underskrift.
Plötsligt har jag en bok planerad för utgivning redan i januari nästa år. Jo, det är faktiskt "redan" för hålltiderna kan vara ganska rejäla i den här branschen.
Detta betyder att denna lilla bok av mig - en 9-12-bok med en söt liten kärlekshistoria - garanterat kommer ut innan min spökbok (eventuellt) gör det.
Faktiskt helt oväntat hela grejen och liksom från vänster. Så kan det vara. Tydligen.

Att backa bandet tjugo år

Mitt band och jag i min ungdoms (blonda) blomma
Ibland känner man åren som gått alldeles extra tydligt. I morgon kommer det att vara så för mig, för jag ska då ha en liten revival-spelning med mitt gamla band, Två fisk och en fläsk (ja, jag vet - don't ask).
Så här är det nämligen, att en av våra gamla trummisar (som dessvärre inte är med på denna bild) fyller 60 år och ska ha en liten fest på temat "52 år bakom trummorna", där han bl.a. drar ihop några av sina gamla band. Min spontana reaktion när han frågade oss om vi ville köra ett gäng låtar var: "aldrig i helvetet!". Men det sa jag inte. Jag sa: "självklart, när kan ni repa?" För man vill ju inte vara den som pajar saker och ting för andra. Och allvarligt, jag kan liksom göra det här med vänsterhanden - det är inga problem! Jag ser bara ingen som helst anledning för min egen del.
Dessutom är det ju alltså det här med åren. Det känns bara inte lika charmigt att hoppa omkring på en scen längre. Det var ingen stor grej när jag var 20-25. Eller snarare, jag var ett omoget litet as som ville ha allt ljus på mig precis hela tiden, och därför passade det mig utmärkt. Nuförtiden är jag lite trevligare och har inget större rampljussug. Jag lever heller inte i något parallellt universum där jag tror att andra har någon betydande glädje av att höra mig yla och se mig stuffa loss på scen. Att jag inte är så ung och underskön som jag en gång var är ett mindre problem.
Vi har repat en enda gång och det räcker gott och väl, för det rullade i princip på av sig självt - vi har gjort det här så himla många gånger och under så varierande grad av nykterhet att det knappt går att misslyckas. Det var intressant att träffa alla igen - i förekommande fall har vi verkligen inte setts på typ tjugo år! Den främsta skillnaden var dock några gråa hår här och lite mognare hudtyp där, och man vande sig i stort sett direkt vid alla dessa medelålders människor som det plötsligt rörde sig om. Vi lät fanimej exakt som för tjugo år sedan.
Så i morgon kväll blir det en liten promenad down Memory Lane för mig - i högst fysisk bemärkelse.