Cello igen då

Ok, mina vänner. Så här var det att jag råkade hitta en lapp uppklistrad utanför mitt lokala bibliotek:
Cellolektioner annonseras!
Det kändes som om det var lite av ödet, eftersom jag precis just givit mig i kast med cellon. Så jag hörde av mig och fick så småningom även svar. Vi ska förmodligen ha en första lektion på onsdag nästa vecka.
Peachy.
Men eftersom karlen har ett lite ovanligt efternamn så gick det ganska bra att googla honom och dessutom kunde man hitta honom på Youtube.
Håll i er.
I give to you, my future cello teacher:


Jag, efter att jag sett videon:

WTF???
Nämen, allvarligt talat. Först skrattade jag i flera minuter åt det absurda i det hela. Ska JAG sitta och ta upp DEN människans tid? För några ynka hundringar?
Men den tanken var inte så rolig i längden, visar det sig. För fattar ni vad detta innebär? Man kan spela cello SÅ DÄR! Och ÄNDÅ vara tvungen att ge kreti och pleti lektioner för att försörja sig.
Shit alltså, det är inte lätt att vara kulturarbetare.