Magnus Ödling's Blog, page 4

Heidenhammers 120 dagar. Nazxul, ”Totem”, 1995.

Australiensiskt barbariskt mangel med en produktion snodd från finska Mythos och Belial. Utsökt. Nazxul var ett hemligt gäng, som valde att inte skylta med sina nunor, liksminkade eller ej. Jag kan heller inte dra mig till minnes att jag ramlade över någon intervju med bandet i något fanzine.

Hursom, är det här en riktig godbit bara man är på humör. Ljudbilden gör att det inte är lika kaotiskt som till exempel Corpse Molestation eller deras senare inkarnation Bestial Warlust, eller Blasphemy, eller annan valfri liknande konstellation. Nazxul hamnar i den där kategorin band som knappast kan beskrivas som originella, men ändå inte låter riktigt som några andra. En smal sorts egenhet. Och av någon anledning ändrar dessutom ljudbilden karaktär efter halva skivan.

”Totem” är en skiva som, sin obskyritet till trots, återsläppts i olika omgångar. Om de skiljer sig åt nämnvärt vet jag inte. Själv har jag ett exemplar i digibookformat med ovanlig textur. Originalet släpptes på Vampire Records. Minns när Rok i Sadistik Exekution en gång fick frågan om det ändå inte var så att Vampire Records var hans egna bolag, vilket förklarade ursprungssläppet på Roks huvudbands första album. Hans svar var kort och gott ”fukk Vampire shit!!!”.

Jag märker att jag försöker komma på saker att skriva, men då mina kunskaper om bandet är väldigt få är det svårt. En del kopplingar finns till Sadistik Exekution och … ja, tusen andra band. Jag kollar standardarkivet och ser att de släppte ytterligare en fullängdare år 2009, och sedermera ytterligare ett album år 2021. Har inte lyssnat på något av dem, men jag har EP:n ”Black seed” från 1998 i hyllan. Minns dock väldigt lite av den. Enligt någon uppgift ska namnet härstamma från ”en av medlemmarnas drömmar” – och alltså absolut inte från en felstavning på ett Tolkienmonstrum. Ja, vi säger väl så.

Satan. Jag var så nöjd över att få en anledning att ta upp den här skivan och gå in djupare på ämnet Nazxul. Normalt brukar jag dyrka och kanalisera till den här skivan, men när den nu rullar medan jag skriver känner jag just inte mycket. Kanske för att det är mitt på ljusan dag, och att albumet snarare kräver en kulen höstnatt. Å andra sidan borde det väl vara rätt varmt och ljust även i Sydney.

Vilket antiklimax.

Hatpastorns kommentar: När jag såg att Hammaren valt att skriva om Nazxul hoppade jag högt av förtjusning. Vilken kalasskiva ”Totem” ändå är. Sedan … ja, problemet är att jag inte kommer på en enda sak att skriva om skivan mer än att den är en klart underskattad juvel. I vanliga fall brukar jag ha noll procent svårighet att skriva om ett band eller en skiva, men här … mycket märkligt. Är det därför man så sällan hör folk tjata om ”Totem”? Eller bandet överlag? Så fort man säger ”Nazxul” och folk fattar att det är australiensarna med spexig stavning … blir det bara en mental ödemark då?

Huh.

Lyssna på skivan, den är guld.

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. Pentacrostic, ”The pain tears”, 1992

När jag bodde i Uppsala lärde jag känna snubbe från Brasilien, som för tillfället uppehöll sig i samma stad som jag. Vi hann inte med att träffas sådär värst många gånger, men det var en trevlig bekantskap. Dessvärre gled vi ifrån varandra utan att ha någon direkt kontakt på tocken däringa sociala medier, och dessutom flyttade jag till Norge och han tillbaka till Sydamerika. I alla fall, gav han mig en LP med Pentacrostic efter att jag gett honom ett vinylexemplar av At The Gates ”Garden of grief”. Som man gör när man utbyter souvenirer från sina respektive hemländer. Jag minns det som att jag tyckte det var ett helt okej byte, men att jag mest lyssnade igenom skivan en gång för att sedan halvt om halvt glömma bort den.

Där har den stått kvar, mer eller mindre olyssnad. Bytet ägde rum år 2009 om jag minns rätt, vilket innebär att det nu är fjorton år sedan.

När jag drar på den nu, såhär nästan ett och ett halvt decennium senare, inbillar jag mig att mina initiala intryck kvarstår. Jag känner att jag ger mig ut på tunn is när jag påstår att det verkligen finns ett brasilianskt doomsound, då jag har skralt med empiriskt underlag för att bevisa denna hypotes. Men icke desto mindre – fakta är som bekant för folk som inte klarar av att skapa sin egen sanning. Så då bestämmer vi här och nu att ett sådant sound faktiskt existerar, och att Pentacrostic är eller var ledande i genren. Arrangemangsmässigt ligger det nära hur My Dying Bride lät och verkade vid samma tidsperiod. Det är släpigt, melodiöst och med några sporadiska och tämligen omotiverade grindpartier lite här och var.

Men det är faktiskt inte dåligt. De engelska konkurrenterna tenderade att bli ganska trista i längden. Även om jag verkligen dyrkar några av deras senare skivor tycker jag att ”As the flower withers” och ”Turn loose the swans” är mer än lovligt sirapssega i slutändan. Det kan hända att man får kväva en och annan gäspning även under Pentacrostics ”The pain tears”, men det jag uppskattar är en genuint mörk atmosfär och en ljudbild som kanske bäst kan beskrivas som en blandning mellan tidiga My Dying Bride, Beherit och någon mer svårplacerad svartmetall jag inte får riktigt grepp om. Ett klart plus är också att basen för en gångs skull är rejält tilltagen i mixen, vilket ger det hela en lite udda touch. Ja, och att det är för jävla otajt. Men på ett bra vis.

Jag vet just ingenting om bandet. Halva Brasilien verkar vid en eller annan tidpunkt harvat i gruppen. Tydligen har de släppt inte färre än fyra fullängdare efter ”The pain tears”, men jag har inte hört någon av dem. Men trots att jag känner att jag faktiskt uppskattar denna debut får jag ingen riktig spontan lust att kolla in den senare produktionen. Vet inte riktigt varför.

Äh, vi kan väl bara enas om att det här är ett ganska trevligt stycke historia och lämna det så.

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Mayhem, ”Chimera”, 2004.

OK. Jag ska ta mig an den här skivan med öppna öron. Alla som följt den här bloggen vet att vi varit … skeptiskt inställda mot det Mayhem som existerat efter Euronymous död 1993. Pastorn har tidigare avhandlat ”Chimera” under sin mastodontgenomgång av Mayhems samlade (typ) verk, och jag antar att det är min tur.

Själv vet jag inte om jag medvetet hoppade över ”Chimera” eller om jag bara inte hade chansen att höra den i någon större helhet. Eller, chans och chans … i vilket fall var det inget jag prioriterade. Jag minns att jag hörde någon låt från den, på ett så här i efterhand ganska udda vis.  Jag förknippar i och med det den här skivan med en lustig bit internethistoria, som existerade ett kort tag parallellt med fildelning och tidiga streamingtjänster.

2008 hörde jag talas om något som hette Chilirec. Enkelt uttryckt var det en slags digital bandspelare, som fångade upp låtar via internetradio från typ alla kanaler som fanns i hela världen. Dessa sorterades sedan automatiskt och hamnade på användarens konto, men utan att laddas ned på den privata hårddisken utan snarare hamnade i ett slags virtuellt … moln? Jag vet faktiskt inte. I praktiken fungerade det som en blandning mellan streamingtjänst och molnbaserad hårddisk full med musikfiler. Dessvärre tjafsade musikbolagen som menade att detta stred mot upphovsrättslagen. Oklart hur. Hela grejen stängdes i alla fall ned temporärt till dess att en kompromiss nåddes. Inom kort lanserades en ny version av tjänsten eller programmet. Men nu inte som ett moln, utan filerna laddades istället automatiskt ned till ens egen hårddisk istället. Hur detta skulle vara bättre i upphovsrättssammanhang vet jag inte, men så blev det. Resultatet blev i alla fall att ens disk snabbt fylldes med oheliga mängder rat och åt upp ens utrymme snabbare än vad man hann rensa ut ickeönskade filer från den. Hela grejen självdog. Och strax därefter hade Spotify tagit över fullständigt. Chilirec blev lika obsolet som en minidisc.

Hur som helst, via Chilirec fick jag dock tag på några låtar från just ”Chimera”. ‘My death’ och ‘Whore’. De gjorde dock inget större intryck på mig. I efterhand har jag fått höra att ”Chimera” var lite av en cashgrab, men jag undrar allt om så verkligen var fallet. Det låter inte som ett klåpargäng som trixat ihop musiken. Hade detta varit uppföljaren till ”Wolf’s lair abyss”, istället för det praktfiasko som var ”Grand declaration of war”, hade det känts som en rimlig vidareutveckling av soundet.

Om det sedan är värt att gå i taket av upphetsning över låter jag vara osagt. Att det är kompetent behöver inte betyda att det är bra eller engagerande. Men jag får ge det att det har en avsevärt mycket mörkare stämning och en egenhet jag tidigare inte uppfattat.

Det största problemet är att jag inte hör något jag kan kalla för en låt. Vissa menar att det räcker med stämning och atmosfär för att vara nöjd. Det kan vara nog även för mig, men i fallet Mayhem vill jag faktiskt kunna komma ihåg något från den skiva jag just lyssnat. Nämnda ‘My death’ har faktiskt ett hejigt parti i slutet med lite munkmässande, men annars är det rätt fattigt med minnesvärda partier. Ändå tvivlar jag inte på att det ligger en hel del jobb bakom det här alstret.

Sedan, för att återkomma till den eviga frågan … kan det, eller bör det kallas för Mayhem? Jag vet inte. Att medlemmar byts ut är en sak. Men när en huvudkompositör försvinner och ersätts av en helt ny medlem som får i uppdrag att skriva all musik, upplever i alla fall jag det inte som samma band. Lite som med Cradle of Filth: när enbart Dani Filth kvarstår, som inte skriver någon musik – är det då samma band? Eller snarare att Dani Filth blivit soloartist, antagit namnet Cradle of Filth och hyrt in gästkompositörer som får ackompanjera hans texter? Tja, det var så Alice Cooper gjorde. Verkar dock som om Alice, åtminstone initialt och vid flera tillfällen, åtminstone varit mer involverad i låtsnickrandet under solokarriären.

Helvete alltså, det här var mer svårbedömt än vad jag kunde ana. Det är faktiskt alls inte omöjligt att det döljer sig något riktigt jävla bra någonstans i allt detta, men är det värt tidsinvesteringen?

Hatpastorns kommentar: – Mayhem har jag tjatat om tidigare och de flesta vet vart jag står i frågan. Just ”Chimera” antar jag är en av de bättre skivorna efter återföreningen, men mitt intresse när den släpptes var inte precis skyhögt. Kan inte påstå att något hänt i den frågan de senaste 20 åren. Jag tänkte därför ta tillfället i akt och rekommendera några andra skivor med helt andra band som jag lyssnat betydligt mer på.

”Chimera” släpptes 2004, så vi kör de första tio skivorna jag kommer på som släpptes runt den tidpunkten.

Antaeus – Blood libels 2006
Funeral Mist – Salvation 2003
Armagedda . Ond spiritism 2004
Katharsis – 666 2000
Koldbrann – Nekrotisk inkvisition 2003
Deathspell Omega – Si monvmentvm reqvires, circvmspice 2004
Watain – Casus Luciferi 2003
Portal – Seepia 2003
Negative Plane – Et in saecula saeculorum 2006
Svartsyn – His majesty 2000

Jag tippar på att samtliga dessa är tämligen välbekanta, men har ni missat någon i listan så gör er själva en tjänst och lyssna. Äh, vi kör tio guldägg till när vi ändå är igång.

Mütiilation – Black millenium (Grimly reborn) 2001
Xasthur – Nocturnal poisoning 2002
Blut Aus Nord – The work which transforms God 2003
Judas Iscariot – To embrace the corpses bleeding 2002
Leviathan – The tenth sub level of suicide 2003
The Ruins of Beverast – Unlock the shrine 2004
Krieg – The black house 2004
Pest – Dauðafærð 2004
Craft – Terror propaganda 2002
Darkened Nocturn Slaughtercult – Nocturnal march 2004

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. Liv Kristine, ”Deus ex machina”, 1998.

Jag har skrivit om Theatre Of Tragedy tidigare på den här bloggen. Jag står fast vid att debuten från 1995 är ett smärre mästerverk, om än med en del skavanker. Det är klart att hela grejen med Shakespeareengelska var fånig … men åtminstone originell. Med debuten skapade de på egen hand en ny genre. Efterföljarna var horribla, men originalet var bra. Framförallt med ett låtmaterial som var riktigt jävla starkt.

Redan året därpå, med uppföljaren ”Velvet darkness they fear” började hjulen dessvärre wobbla. Låtarna, growlen, ljudbilden … allt var bara sämre i mina öron. Måttet rågades med den tredje fullängdaren ”Aegis”. Vilket jommel. Vad bandet sedan sysslade med på hemskheter som ”Musique” och ”Assembly” låter jag vara osagt. Huga.

Samma år som Liv Kristine Espenaes huvudband sjösatte ”Aegis” lades också första stenen på den väg som skulle utgöra hennes solokarriär. Varför ha med ett helt band att göra, när den enda med star quality borde lyckas bättre själv? Så tycktes skivbolaget resonera, och drog igång inspelningarna av ”Deus ex machina” som nådde publiken anno 1998. Med ett gästspel av Nick Holmes från Paradise Lost – vilket noga påpekades – borde succén vara ett faktum. Eller?

Resultatet blev ett slags dreampopalbum med smågotiska undertoner, flörtar med Enya och valfri ”Sound of the pan pipes”-samling från TV Shop. Någon snubbe vid namn Gunther Illi spelade tydligen alla instrument och skrev hälften av materialet. Vem Gunther är vet jag inte, och inte heller vilka de andra inblandade var. Hur som helst är det onekligen ett väldigt oförargligt ljud som återfinns på skivan. Ibland hörs en sologitarrist gnida fram toner man annars bara hör i videor där musikanten ifråga står framför en nedlagd bensinmack i öknen, iförd en svart skinnrock. I sina bättre stunder tycker jag också att det på sina håll liknar Kevin Moores band Chroma Key, och skivan ”Dead air for radios”. Hörs kanske bäst på låten ‘3 A.M.’, på vilken Nick Holmes är med och gnolar. Moores alster är dock betydligt bättre.

Roligare än att lyssna på själva skivan är nog snarare att spekulera i vad resten av Theatre Of Tragedy kände inför det här tilltaget. Någonstans började det surna rejält då Liv Kristine övergav sitt dåvarande kärleksintresse, Raymond Rohonyi och main man i huvudbandet, för den tysk som mastrade ”Deus ex machina” – Alexander Krull. Samme man som hon skulle dra igång bandet Leaves’ Eyes med. Är det för övrigt bara jag som aldrig begripit mig på det bandnamnet? (Om det är en fånig ordlek på Leaves som Livs blir det bara värre.)

Jag har aldrig blivit klok på hur stor Espenaes egentligen blivit. Hon har släppt ett antal skivor under eget namn, men om de rönt någon större framgång har det gått mig förbi. Jag kände inte ens till titlarna på dem innan jag smygkollade. Om jag fattat det rätt sjunger hon tillsammans med sin lillasyster i det tyska bandet Midnattsol. Ett band vars första fullängdare finns någonstans i min skivhylla och som köptes för fem kronor på Erikshjälpen. Jag minns annars inte mycket av den.

Lite som med ”Deus ex machina”, märker jag nu när skivan fått gå ett varv i bakgrunden. 

Hatpastorns kommentar: Att börja veckan med Liv Kristines soloplatta är stark sås. I de fall Hammaren skriver om en skiva jag inte hört på evigheter eller hört alls brukar jag i normala fall lyssna på några bitar för att fräscha upp minnet, innan jag skriver några rader själv. Om jag har något att tillföra. Efter att ha klivit upp 05:00, vandrat till bussen i ett islandskap som bäst kan liknas vid ett träningsmontage till Rocky 4, åkt till Sundsvall och krånglat mig fram i ännu ett islandskap för att komma till kontoret, fick jag feber när jag såg att dagens skiva var denna. Jag minns att en polare, Holy Records-Danne, köpte denna när den kom och han var inte imponerad. För mitt blodtrycks skull tänker jag inte lyssna på skivan, däremot ska jag gissa hur det låter med hjälp av låttitlarna och låtlängden som finns på Discogs.

Requiem – Låtlängd på 54 sekunder. Vilket requiem … Ja, låt mig gissa. Ett totalt ointro där en ”maffig” ton stegrar i knappt en minut innan det är över.

Deus Ex Machina – Borde vara en poppig upptempolåt. Att den nästan är 10 minuter lång är oroväckande. Upptempo av Enya-karaktär? Kan det vara så? Enya om man köper Enya på Wish. Jag kan ge mig fan på att den här låten har ett intro så man får dubbla intron innan det väl pruttar igång.

In the heart of Juliet – Svettig titel. Tippar att denna är åt ”Aegis”-hållet, fast lenare riff och gitarrer.
Liv jamar ”In the heart of Juliet! Something something, you can bet!” i refrängen. En riktig skitlåt.

3 AM – Vild gissning att denna är mer elektroniskt experimentell. Lite blipp-blopp, en swooosh-synth, pulserande trummor. Liv jamar lite förstrött. Finns varken refräng eller vers utan mest bara en malström av oallting.

Waves of green – Denna booorde vara lite folkigare, men ändå med en elektronisk touch. Liv piper smäktande om ängar och någon sorts form av tid på dygnet. Lite vind. ”Waaaves of greeeeen, are you a deus in the machine?”. Ingen begriper någonting, men vågar inte säga något. Det LÅTER ju djupt.

Take good care – Jösses vilken skrotig titel. Fråga inte varför, men mina tankar rör sig mot Joey Tempests soloskiva. Ni vet, sitta barfota med en akustisk gitarr och hamra fram tonal tomhet. ”Take good care”. Reklamfilmsmusik med obehagliga Gwyneth Paltrow-strömningar.

Huldra – Nu blir det folkigt igen! Så folkigt det nu kan bli när något tyskt psykfall vid namn … ja, vad fan skrev Hammaren? Gunther Illi! Okej, en tysk Gunther som ska elektroniskt folka till det. Herregud. Jag kan GE MIG FAN på att de förtvivlat försökte hitta ett rim på ”Huldra”, misslyckades, så refrängen går ”Huldraaa! Oh lala laaa!”. Jag öppnar mitt tredje öga, eller öra i det här fallet och tycker mig höra en riktigt könig tysk databasgång i slutet som pulveriserar den folkmusikklingande känslan som låten nästan byggt upp. UFF!

Portrait: Ei tuttle med Øyne blå – En turtle med blå bandana. Det var Leonardo. Ninjasköldpaddan med svärdet om jag inte minns fel. Den här låten kan låta lite hursomhelst. Rimligtvis lite folkigt, men jag är bombsäker att Gunther fick slut på riff i A-moll. Piano kanske? En pianoballad är min gissning. Datapiano med fuktskadat reverb.

Good vibes bad vibes – En lite tuffare och mer bredbent Liv stånkar fram något Shania Twain-doftande, fast tänk bort popcountryn och ersätt med tysk mjuksynt. Eller vänta, tänk inte så mycket alls förresten. Glöm allt.

Outro – Outrot är nästan exakt lika långt som introt enligt Discogs låtlista så jag VET att outrot är samma som introt men de strulade till någon extra sekund eller två när de satte ihop skivan.

Jag är helt färdig nu och jag har inte ens hört en ton! Det här ska Heidenhammer få äta upp!

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. Judas Priest, ”Demolition”, 2001.

Hade jag inte vetat vad det här var för band innan jag slog på skivan, hade jag seriöst gissat på ett försök av Metallica att ta igen förlorad mark efter nittiotalet. Särskilt när jag lyssnar på albumets första melodi, ‘Machine man’. Fram till dess att sångaren Tim Owens lägger på ett par kastratskrik för att backa upp sig själv i refrängen.

Jag inser nu att jag helt hade glömt bort hur ”Demolition” faktiskt låter. Att den är lång, det visste jag. Men sjuttio minuter … det är att ta i. Det är långt till och med när Rob Halford står bakom mikrofonen. Än värre när Owens gör det. 

Givetvis är det hart när omöjligt att inte dra paralleller mellan Priest och Iron Maiden under den här eran. Men skillnader finns. Det kändes som en evighet då Blaze Bayley fick ersätta Bruce Dickinson i Iron Maiden, men faktum är att den perioden inte varade längre än fem och ett halvt år. Halford var faktiskt borta i närmare tretton år. Sju år hann passera innan Tim Owens fick chansen att visa vad han gick för i studion med gubbarna. Det första försöket, ”Jugulator”, fick – som jag minns det – åtminstone godkända recensioner, även om belackare fanns. Album nummer två och som rullar i bakgrunden medan jag skriver, ”Demolition”, brukar räknas som … om inte en direkt katastrof så ganska nära.

Egentligen är den vare sig eller. Owens är ingen dålig vokalist. Och jag har hört betydligt sämre låtar i mina dagar. Problemet är att musiken mest bara är … där. Samtidigt ser (eller snarare hör) jag att det hade kunnat bli mycket roligare än den här slutprodukten. En mer ”modern” metal med tunga midtemporiff behöver inte vara dålig. Hade detta gjorts med en Rammsteinproduktion, då musiken verkligen hade fått tyngd på riktigt, skulle det kunnat lyfta. Kanske inte till stratosfären, men ändå. Ett par slagkraftiga refränger hade också kunnat utföra underverk. Nu hamnar det mesta bara i mitten. Det är ingen adrenalininjektion och det är inte atmosfäriskt. Jag är inne på låt nummer fem och jag känner inte igen en låt. Sannolikheten att jag kommer att kunna minnas dem efter att jag stängt av skivan förefaller liten.

Jag önskar att jag hade något roligare att skriva om det hela, men det är inte ens en kul udda fågel. Snarare en vanlig kråka som flyger omkring utan vare sig mål eller riktning. Utan mest nöjer sig med att existera.

Hatpastorns kommentar: Kastar man om bokstäverna i ”Judas Priest Demolition” får man mopedisternas idiotjul. Det var allt.

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. I, ”Between two worlds”, 2006.

Det största problemet jag har med den här plattan är att jag nästan aldrig tar mig förbi öppningsspåret ‘The storm I ride’. Sicken jävla rökare.

Minnet sviker mig en aning nu, men om jag fattat turerna rätt lades Immortal ned året efter att skivan ”Sons of northern darkness” släpptes år 2002. Sedan följde en tid i dunkel. Fram till att det rapporterades om att Abbath och Demonaz, tillsammans med lite annat löst folk från Bergen, dragit igång ett mer traditionellt hårdrocksband med det spartanska namnet I. Sedan skulle det i efterhand konstrueras ihop att namnet valdes för att symbolisera att det bara skulle bli ett (I) släpp med bandet ifråga. Jag ställer mig skeptisk till det påståendet.

Immortal hade för mig blivit ett alltmer ointressant gäng i takt med att skivorna fortsatte komma. Jag dyrkar fortfarande ”Pure holocaust”, ”Battles in the north” och ”Blizzard beasts” (märkligt ljud och konstig lukt i texthäftet till trots). Men när Demonaz ofrivilligt lämnade skutan och trummisen Horgh fick en mer permanent plats i sättningen gick något förlorat. De tre följande skivorna är inte dåliga, långt ifrån, men det var som en helt annan grej. Kaoset, vansinnet och attityden var ersatta med en mer professionell ljudbild. Men stämningen uteblev. Dessutom tyckte jag att Abyssproduktionen fungerade riktigt dåligt i sammanhanget.

”Between two worlds” är i mina öron inte direkt väsensskild från det senare Immortals verk. Visst, det är inga blastbeats. Men. I mina öron innebar inspelningarna i Abyss att det inte spelade någon roll hur fort den än hamrades på trummorna – det lät inte aggressivt eller intensivt i alla fall. Och med ett gäng låtar i midtempo blev skillnaden ganska liten med det som kommit på pränt under namnet I.

Jag har haft för mig att jag av någon anledning tyckt bättre om I än om Immortal post-”Blizzard beasts”. Under den här genomlyssningen blir jag mer osäker, men mest för att jag tycker att skillnaden är än mer försumbar än vad jag tidigare trott. Gillar man ”At the heart of winter” och de där borde man gilla även detta. Själv känner jag att låtarna dessvärre blir till en gröt ju längre skivan pågår och att jag får allt svårare att skilja dem åt. Icke desto mindre finns det en del godbitar och småroliga infall här och var.

Hade I fått blomma ut och göra ytterligare en skiva hade det kanske kunnat bli intressant på riktigt. Och i dessa dagar lägger ju som bekant inga band av, och alla blir till sist kompisar igen. Så det är väl en tidsfråga innan I återuppstår och har sig på någon Hole In The Sky-festival i västra Norge. Kanske har de redan gjort det, vad vet jag.

Till dess nöjer jag mig med öppningsspåret ännu en gång.

Hatpastorns kommentar: Öppningsspåret, en rökare. Sedan sitter man där i sju låtar till och hoppas att den känslan återkommer. Det gör den inte. Ändå har jag gett ”Between two worlds” fler chanser än många andra skivor. De är ju något på spåret.  

Immortal blev som vi alla vet ett helt annat band efter Demonaz musikaliska frånfälle. Man kan inte påstå att succén uteblev för de blev större än någonsin efter att Abbath tog över rodret. Resultatet? En febermardröm av korthåriga fans och sköna snubbar. Hårdrock. Metal. Kula killen. Ja-sägare. Snusk. Glimten i ögat. Tokroligt. Utan att förhäva mig kan jag påstå att de skivorna inte är för mig, även om det givetvis glimmar till på sina ställen. Demonaz nya Immortal-skivor är dock inte så tokiga, även om produktionerna och den sterila spela-efter-klick-auran irriterar. Riffen är det då inget fel på.

Abbaths solokarriär då? Folk verkar älska Abbath eftersom han är en sådan crazy kille. Jag vet inte jag. Efter den där storfyllekatastrofen i Argentina eller vart det nu var är det svårt att inte sätta skrattet i halsen. Mest tragiskt. Låtmaterialet antar jag är välsvarvat, men det är inget för mig.

Att Abbath och Demonaz någon gång kommer att återförenas i Immortal känns oundvikligt. Under tiden får vi väl avnjuta Horghs Immortal Portal – Revisiting At the Hearts of Tyrants, iscariahs Damned In Black 2000 och den kommande succén Hades-Jørns Amputation Experiment Performs Selected Tracks From The Demo – -Re-revisited With A Touch Of Old Funeral, Maybe Some Early Hades-riffs. Publiken klappar så att handflatorna svider.

Men ja, I. Ja, alltså … hittar ni den för 50 spänn är den värd det för öppningsspåret.

Innan jag släpper er för idag har vi emellertid en sista viktig sak att lyfta. En gåta som gäckat mig i så många år. Hur kunde Horgh ha svart hår i Immortal och sin reguljära blonda kalufs i Hypocrisy? Han kan omöjligt ha färgat håret efter vilket band han var ute och spelade med. Vi som varit med om transformationen blont till svart och vice versa vet att det här är inte ett enkelt och smidigt moment. Synd att jag redan skrivit om hur Setherials bandkassa blev tömd på grund av hårfärgsäventyr, annars hade jag tagit det som ett bra exempel. Hade Horgh peruk i Immortal? Var det i sådana fall Aphazels gamla peruk? Jag kräver svar!

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. In The Woods … ”Strange in stereo”, 1999.

Ibland, eller egentligen ganska ofta, stör jag mig på småsaker. En av dessa är bandnamn som antingen inleds eller avslutas med punkter. Ja. In The Woods …, Ved Buens Ende …, eller för den delen … And Oceans. Jag vet aldrig om jag ska vara anal och skriva ut de där jävla punkterna eller inte. Och jag tycker ännu mindre om att vara inkonsekvent. Ja, åtminstone när det gäller sådant. Åsikter kring album och artister däremot skiftar jag hejvilt. Något jag också gör när det gäller just In The Woods. Både hur jag stavar namnet och vad jag faktiskt tycker om dem.

”Strange in stereo” hamnade i min ägo relativt nyligen. Det vill säga för sex år sedan. Jag tror att det nu är tredje gången jag lyssnar igenom den. Ibland undrar jag varför jag ens inhandlar skivor. Men … ja. Om någon, gissningsvis Pastorn, hade slagit på den här plattan under ett parti ”Gissa bandet” – då hade jag sannolikt slitit mitt skägg och kliat sönder min skalp. Och gissat fel. För det är inte såhär jag tänker mig att In The Woods ska låta. Men samtidigt förefaller det helt i sin ordning när skivan väl rullar. Logiken är glasklar.

I mina öron rör det sig inte om metal. Jag vet inte, när band får för sig att ”influeras av Pink Floyd”, då drar jag öronen åt mig. För inget bra brukar komma ur det. Jag vet inte … det jag hör är verkligen inte dåligt. Klart kompetent. Men ändå är det något jag stör mig på. Jag upplever inte att In The Woods, såsom många andra band, gör sitt yttersta för att vara märkvärdiga, men det är som om … det av någon anledning känns som ett krystat försök att vara originella utan att lyckas. Som att de försöker lite för mycket, lite för hårt. Jag fattar att det i hårdrockssammanhang knappast var vardagsmat med sådana här arrangemang, tilltag och instrument. Men det känns som att jag har hört det många gånger förut i annat musicerande, även om jag inte kan placera det helt. För att dra till med en grov liknelse säger jag Amber Asylum. Och en del av de där flummigare gängen som av misstag fick plats på Close-Ups gratis-CD med Relapseband någon gång 1997. Typ Subarachnoid Space.

Jag vill understryka att jag ändå tycker att ”Strange in stereo” är ganska bra. Och jag uppskattar att de ville göra något (någorlunda) eget. Men för att få till det ännu bättre hade det krävts mer koherens i låtarna och i uppläggen. Det kan dock hända att detta är en skiva som behöver snurra ett flertal gånger på repeat för att jag ska fatta grejen. Jag hör ju att det finns riktigt bra grejer som av och till skymtar fram. Eller?

Hatpastorns kommentar: ALLT med In The Woods fram till denna är rent guld. ”Strange in stereo”, här började dock hjulen slira på skogsbilvägen. Året, 1999. Ännu ett norskt band som fick för sig att göra något annorlunda. Dock inte så annorlunda i det här fallet. Stupet mellan denna och ”Omnio” är inte bråddjupt, men ändå. En polare till mig köpte ”Strange in stereo” när den kom. Samma polare som köpte Ulvers ”Marriage between heaven and Hell William Blake Trickster G Force Playa Rex Maelstrom Extravaganza Experience”. Vi slog på ”Strange in stereo”, peppen var oerhörd. Ändå var det inte samma ooomph som på tidigare släpp. Däremot har skivan en skönt febrig atmosfär som är trevlig att verklighetsfly i. Misanthropy Records-känslan. Men. Vad ni än gör. Lyssna noga nu. Öppna INTE bookleten till skivan och kolla på bandfotona.

”Heart of the ages”, demosamlingen ”A return to the isle of men” och ”Omnio” räcker gott. Ska ärligt erkänna att jag inte orkat lyssna på de fullängdare bandet släppt efter de återförenades typ 2014. Om jag inte har fel är det väl bara trummisen som är kvar som originalmedlem. Stark sås.

När vi ändå är på temat In The Woods. Green Carnation, vilket JÄVLA luftslott DET var! Folk som föredrar Green Carnation framför In The Woods är samma patrask som tycker att Winds är bättre än Arcturus.

Nu KOKAR det!

Tack.

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. Genitorturers, ”Sin city”, 1998

AC/DCs ‘Sin city’ är en av världens bästa låtar. ’Sin city’ av Genitorturers däremot … är inte en av världens bästa låtar. Eller skivor.

Det var knappast för själva musiken som namnet Genitorturers började florerade i metalsammanhang. Utan på grund av att David Vincent valde att hoppa av Morbid Angel för att istället ansluta sig till den här orkestern, någon gång 1995 eller 1996. Hans dåvarande fru var tydligen medlem. Jag har (åtminstone i skrivande stund) inte läst Vincents självbiografi, och inte heller läst några intervjuer med honom som avhandlat hans tid i Genitorturers. Så om den saken kan jag inte säga särskilt mycket. Vi var dock en försvarlig mängd individer som tyckte det verkade som ett rejält nerköp att gå från ett legendariskt death metal-band till ett industriband i division C.

Eller vad vet jag. Det här kanske var skitstort i USA. I kölvattnet av Nine Inch Nails, Marilyn Mansons och Rob Zombies framgångar dök det väl upp en veritabel störtflod av liknande konstellationer. Som i mina öron oftast lät mer eller mindre likadant. Ja, minus talangen sett till de två förstnämnda, då. Trots att det varken rörde sig om industri eller metal brukade genren kallas för industrimetall.

Genitorturers är, åtminstone på ”Sin city”, verkligen inget undantag. Lite blippande, lite bloppande. Distade röster och monotona oriff. Konceptuellt rör det sig om knull och BDSM. Wow. Jag vet inte, återigen kanske det hela var edgy och kontroversiellt i staterna, men fan vet. Liberala städer och samhällen kan knappast höjt på ögonbrynen, men det är klart – om bandet lyckades boka ett Folkets Hus någonstans i Utah kanske det blev rabalder i lokalblaskan.

Om Vincent ens gör något på den här skivan vet jag inte heller. Det hörs inga basgångar eller ens något basljud att tala om, och jag hör inga rytanden. Det låter istället EXAKT som man tänker sig att soundtracket till typ The Crow 12 gör. Herregud vad vissa tidstypiska grejer åldras dåligt.

Samtidigt är det såklart inte inkompetent. Det är lite tryck i sången, och om man anstränger sig hör man en del skillnader i låtarna. ‘One who feeds’ är en av det lite roligare bitarna, för att det åtminstone finns några självständiga riff i den. Och därefter blir det också lite variation i tempot på låtarna.

I övrigt finns det inte så mycket att säga. Jag märker att jag nog låter mer kritisk än vad jag är, för återigen – det är inte dåligt. Verkligen bara inte min kopp sjukhussprit. Antar att det mest känns så förbannat ospännande och … ofarligt. Men det är klart, har man levt ett helt liv på vaniljglassdiet är det säkert exotiskt med en klick pistage någon gång emellanåt.

Förresten: apropå världens bästa band, AC/DC, och dess koppling till Genitorturers? Jo, det visar sig att spår nummer fem faktiskt är en cover på låten ‘Squealer’, från den internationella versionen av skivan ”Dirty deeds done dirt cheap”. Och ingen är mer förvånad än jag över att den faktiskt inte är så tokig.

Undrens tid, och allt det där.

Heidenhammers 120 dagar. Fight, ”War of words”, 1993.

Jag hade kunnat svära på att ”War of words” släpptes senare än 1993. Men det sägs att minnet är det första som sviker.

1993 var ett speciellt år för mig. Jag skulle fylla tretton i oktober månad. På födelsedagen inhandlade jag Venoms ”At war with Satan” och därmed var mitt öde beseglat. Innan dess hade jag spenderat min tolvåriga uppenbarelses tid och pengar på att införskaffa så många hårdrocksskivor jag bara kunde. Allt med Iron Maiden. Allt med AC/DC. Och Judas Priests ”Painkiller”. Sicken vätebomb. Jag blev rejält biten av Judas Priest, men inte på samma sätt som av Maiden. Priest var svinbra, absolut, men jag fick inte samma begär att genast samla på mig hela diskografin. Lagom till min upptäckt fick jag veta att den vokalist som kastratskrek sig igenom ‘All guns blazing’, Rob Halford, slutat i bandet. Precis som Bruce Dickinson hade gjort från Iron Maiden. Men där Dickinsons avhopp kändes sorgset på riktigt, framstod Rob Halfords sorti inte lika traumatisk för mig.

Genom MTV-programmet Headbanger’s Ball fick jag i alla fall med mig att Halford i ett tidigt skede bestämt sig för att harva vidare i ett annat band, Fight. Strax därpå fick jag höra en av deras låtar, ‘Nailed to the gun’. Jag tyckte att den var lite halvcatchy, men inget som jag direkt fastnade för. Det verkade inte heller som att någon av mina bekanta – som var betydligt mer inne på Priest än jag – verkade bry sig värst mycket heller. Men hur låter då egentligen Fight och deras debutskiva? Den har stått i min skivhylla i flera års tid. Det är dock ganska sällan som den åkt fram. Men den är faktiskt lite bättre än vad man kanske tror.

Ja, det är ganska lätt att göra sig lustig över Halfords fyrtioårskris. Bak- och framvänd keps, avklippta shorts och ärmlösa skjortor. Tidstypiskt nedstämda Panteragitarrer. Men, som påståtts, att det skulle vara en klon av Darrellbrödernas klåpargäng stämmer inte. Det låter faktiskt ganska bra, om än ofärdigt. Som att de inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på. Ironiskt nog hamnar det inte så där värst långt från vad Judas Priest själva skulle pyssla med några år senare, med Tim Owens bakom mikrofonen.

Överlag är ”War of words” ganska oförarglig. Det är väl det som är problemet. Det skulle vara aggressivt, mörkare och allt vad det var. Men det låter relativt oenergiskt. Det fungerar bäst när lunken är riktigt långsam – som i balladen, eller vad man nu ska kalla den, ‘For all eternity’. Då låter det som en becksvart historia som platsat på en riktig Priestskiva. Det är faktiskt synd att så många av de andra låtarna hamnar mellan två stolar. De är vare sig tillräckligt traditionella eller nyskapande för att verkligen övertyga.

Uppföljaren, ”A small deadly space” från 1995 gick mig helt förbi. Den låter inte som debuten. Vissa påstår att det är ett horribelt försök att spela groove metal. Det kan nog stämma, men själv hör jag också ett sämre försök att låta som Black Sabbath. Kanske ingen slump, då Rob temporärt hoppade in i Sabbath anno 1992 på grund av en infekterad historia mellan Ronnie Dio och resten av bandet. Skivproduktionen är på demonivå. Sången är fasligt mixad och full med effekter. Äh.

Men ge ”War of words” ett öra. Om inget annat är det kul kuriosa. Och betydligt roligare än Halfords kajalkarriär med projektet Two några år senare.

Hatpastorns kommentar: Jag vill minnas att Patric från Timrås dungeonsyntkungar Aardia hade ett par grymma gymnastikskor av märket Fight för typ 25 år sedan. Har aldrig sett det skomärket förr eller senare. Hade gärna haft ett par vita Fight med rejält tilltagen plös.

Bandet Fight kan jag ingenting om, men det finns en överhängande risk att Hammaren stoppat in Fight i några gissa bandet-tävlingar som jag förträngt. Känns sannolikt att jag gissat Rob Halford och osannolikt att jag gissat Fight. Eller så har jag begravt ansiktet i mina händer och väst ”är det Apollyon Sun igen skjuter jag mig”.

När det kommer till skabrösa skivsamlingar kompletterar vi varandra ändå bra. Jag skakar på huvudet när Hammaren kommer dragandes med något solo/sido/tjohejprojekt till något riktigt band, typ Fight. Och Hammaren suckar djupt när jag kommer dragandes med något sidoprojekt till typ Enthroned. Gärna när jag har en lite snäsig attityd och bara ”Jahaja, det gapar tomt här i hyllan under B som i The Beast – Fixed by the Devil. Jodå, Enthroned-Nornagest i sällskap av Headfukker på trummor va. Essentiell.”

Lätt hänt att det blir fight.

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. Horde, ”Hellig usvart”, 1994.

På en annonssida i en katalog för Dolores Records hade någon smugit in en blänkare för en skiva med titeln ”Hellig usvart”. Även med black metal-mått mätt föreföll den besynnerlig.

Historien bakom ”bandet” Horde känner kanske de flesta till. Jayson Sherlock, trumslagare i det australiensiska kristna dödsmetallbandet Mortification, skojade under aliaset Anonymous till det och spelade in ett album av skandinaviskt snitt. Musikaliskt lät det som generisk norsk black metal, konceptuellt framstod det som Jerusalem. Faktiskt rätt genialiskt för den tiden.

Jag antar att man får se ”Hellig usvart” som ett tidigt exempel på ett plojband i black metal-kostym. Det kan givetvis ha funnits tidigare förmågor, men jag kommer just inte på några. Band som Exorcist och Pile Driver var beställningsjobb. De använde sig av alla klichéer som fanns, som attribut, men det var inte en medveten drift på samma sätt. Ett par år efter Hordes första och enda album dök klåpare som danska Goat upp … men vem fan orkade bry sig om Goat. Bättre då med Unchaste från Stockholm. Att jag sedan aldrig föll stenhårt för Sportlov berodde sannolikt på att de var rätt sena på bollen. Trots att även jag tycker att texterna till deras ”Snöbollskrieg” är smått geniala.

Vissa kanske menar att Horde snarare tillhör kategorin kristna ”black” metal-band. Det ligger en viss sanning i det, för tekniskt sett är det givetvis inte fel. Jag har dock alltid uppfattat skivan och bandet mer som ett skämt, snarare än något seriöst menat försök att appropriera Djävulens musik. Men jag har å andra sidan inte läst hur Jayson Sherlock själv såg på saken.

Men hur bra eller dålig var egentligen ”Hellig usvart”? Tja, de tre första låtarna är kanske inte mycket att prisa Herren för. Det hade därmed varit ganska lätt att avfärda skivan som en dåtida kul grej och inget mer, men efter en stund börjar det hända saker. ’Thine hour hast come’ är en rätt klämmig bit som avslöjar att det ligger mer talang bakom detta än vad andra plojband brukar ha. I ’Drink from the chalice of blood’ lyckas Sherlock till och med att på ett profetiskt vis förutspå hur Darkthrone skulle komma att låta först tre år senare. Någonstans hör jag även stänk av Necromantia i slutmixen.

Några gick i fällan och trodde det var ett asrått sataniskt band. En titel som ‘Invert the inverted cross’ tycker jag än idag är fantastisk. Man ser på något vis framför sig en i svart sammet klädd satanisk yngling, som med pannan i djupa veck, konstaterar att här rör det sig om riktigt djup luciferiansk poesi. Jag skulle dock önska att texterna var lite fyndigare i helhet. Här och var finns det dock även litterära guldkorn att fröjdas åt, som i nämnda ‘Drink …’. För vilka var egentligen först med kannibalism i form av blodsammanhang av så kallade satanister och kristna? Ja, just det.

Äh, hur som helst är jag nöjd med att äga ett exemplar. På domens dag får jag väl visa upp den som ett slags token alibi.

Hatpastorns kommentar: Jag var inte gammal när jag fiskade upp denna på Skivbutiken i Sundsvall. Min första spontana tanke var verkligen ”Jävlar vad true”. Logon, omslaget, typsnittet på titlarna. Titlarna var långa och av helt rätt kaliber, tills vissa av dem gav mig tvetydiga budskap. ”Invert the inverted cross” var väl det stora utropstecknet och frågetecknet. Jag hade ingen aning om att kristen black metal ens fanns. Blotta tanken var så absurd att det tog ett tag innan det sjönk in. Hursomhelst ställde jag tillbaka skivan, jag lyssnade inte ens på den i butiken. När jag några dagar senare återvände för att lyssna på den var det någon som köpt den. Jag vet exakt vem det var och han förstod inte att det var kristet innan det var för sent. Det slutade aldrig vara roligt.

Dock var jag genuint nyfiken på hur Horde faktiskt lät och det dröjde några år innan jag fick höra ett par bitar. Reaktionen då var mest en axelryckning. Likväl var det något som ständigt lockade med den. När Internet kom till byn, eller rättare sagt, när den lades upp på Youtube lyssnade jag igenom den i sin helhet. Reaktionen var återigen en axelryckning, men trots det kunde jag inte släppa Horde.

Genom åren har jag doppat tårna ex antal gånger i den pöl som är Horde utan att riktigt förstå vad det är som lockar. Av någon anledning har ett fysiskt exemplar ständigt gäckat mig. Antingen har priset varit för högt, alltså mer än 50 spänn, eller så har det skett något märkligt som gjort att jag inte köpt den. Förra året fick jag nog och köpte ett exemplar, svindyrt. Vi snackar minst 200 spänn inklusive frakt. Ändå värt för att stänga det kapitlet i mitt liv. Kapitlet att inte äga Hordes ”Heilig usvart”.

Med skivan hemma i fysiskt exemplar är lyssningen en annan historia. Den är … kanske inte skitbra, men den har något. Jag gillar ljudet, trumspelet, sången, den skeva stämningen. Det är bara underskottet av riktigt bra riff som är problemet. Ja, förutom att det är en brakkristen australiensare som ligger bakom allt haha.

Att 1994 släppa en kristen black metal-skiva är ändå rätt spektakulärt. Som att kasta in ett jordgetingbo i en bankomatkö. Plus att det var Nuclear Blast som släppte den. Antalet antiflyers som det bolaget smädats i, oräkneliga. Jag kan lägga in exakt noll av dem här som exempel för då kommer Facebook och så vidare att svinga the banhammer. Arga och inte sällan felstavade, med layouter som ofta får ge vika för att få plats med utropstecken och allehanda symboler. Versaler, ett honnörsord. Undrar hur många föräldrars arbetsplatskopiatorer som fått gå varma genom åren egentligen för alla dessa flyers och fanzines? Svindlande tanke.

Jag kommer nog aldrig bli riktigt klok på Horde och det är väl så det ska vara antar jag. Den har något skevt och oheligt över sig, trots eller kanske tack vare sitt kristna budskap. En mycket udda fågel och ännu ett bevis på att det är något lugubert i det australiensiska dricksvattnet.

/Hatpastorn