Magnus Ödling's Blog, page 18
July 23, 2019
Bandfotokatastrofer. Bring Me The Horizon.
Herregud. Man hann inte mer än att bli avsläppt av Bure Bödel efter jobbet förrän det surrade till i telefonen. Mordbrand-Björn minsann. Vad hade han på hjärtat? Jag öppnade meddelandet och allt svartnade. När jag vaknade upp på golvet fanns det bara en tanke, att försöka få ner den synen i ord. Allt annat, sekundärt. Disken? Pyttsan. Mat? Det är snart lunch imorgon. Dusch? Jag är ensam hela kvällen. Magen må knorra och Intersportstrumporna lukta inomhusgympa. Detta måste göras. Nu.
Bring Me The Horizon. Jo, jag tackar jag. Skulle jag ta med mig något till de här nördarna är det INTE en horisont, snarare bomber och granater.
Högst uppe till vänster. Redan här har det ballat ur fullkomligt. Mordbrand-Björn skrev följande: Killen till vänster sportar en ”det är varmt som fan och TV-dosan har precis åkt under soffan i bortre hörnet och det enda sättet att få ut den är att hatligga på bröstkorgen och pilla ut den med fingertopparna”-frisyr. Needless to say gnäggade jag högt åt den liknelsen. Hur får man ens håret så där platt? Och framåt. Blev han helkroppsavsugen av Chewbacca innan fotosessionen? En beige hood på det. Jag har vad jag vet aldrig hört det här bandet, men man har ju ett hum om hur det låter. Inte Ildjarn direkt.
Nedanför vaselinhåret hittar vi ett kärleksbarn mellan Satyr och PewDiePie. Bandets solklara vinnare. Han ser ut som någon man faktiskt skulle kunna vara i samma rum som utan att explodera. Eller ja, det var väl kanske att ta i.
Men nu ni. Jeansjackan med DSBM-axlar och anskrämlig lugg. Om jag mot alla juridiska odds skulle få intervjua frontmannen skulle det se ut ungefär såhär:
Jag: Okej, kul jacka, men frågan vi alla ställer oss är, hur gammal är du? Tolv eller fyrtiofem?
Jeansjackan: Ja.
Jag: Tack för det uttömmande svaret. Vad gör du på fritiden?
Jeansjackan: Jag gillar Pogs, Final Fantasy och narkotika.
Jag: Tack. Klipper din mamma din lugg?
Jeansjackan: Kanske.
Jag: Vad kostade den där jackan? Egentligen.
Jeansjackan: Tusen miljarder.
Jag vill slå bort den där jeansjackan. Alltså slå den så den slutar existera. Uppsynen. Jag är nästan imponerad att snubben lyckas se aggressivt dryg och plågsamt letargisk ut samtidigt. Halstatueringar och feta örsnibbar. Har jag dött och hamnat i metalcore-himlen?
Baltiska Edward Norton i grå munkjacka ser trött ut, men inte lika trött som den anemiska konsulten nere till höger. Hur kan de se så trötta ut? Vad har egentligen hänt här? Vi kollar på några till foton från samma serie.
Ingen jeansjacka, prisa herren för det. Den heltatuerade armen ser inte ut att tillhöra frontmannen. Trodde först att det var en oheligt förbannad uruk-hai som gav honom en smäll på hakan. Önsketänkande. Här har vi för övrigt en armbrytningsmatch mellan baltiska Edward Norton och SatyrDiePie gällande vem som kan se mest sopslut ut.
Här har de ju bara gett upp.
Okej. Hur fan låter det här bandet? Vi tar en rykande färsk video från Youtube.
Oj. Det var mycket mesigare än jag väntade mig. Vad fan är det för fel på folk? Metalcore, deathcore och allt vad det heter måste bekämpas. Kepsar, shorts, korta frisyrer, halstatueringar, öronhål större än ett valrossanus, E-cigarretter. Stopp. Det är bra nu. Vågar man inte spela döds eller riktig hardcore får man faktiskt ta ett steg tillbaka och göra något annat. I vanliga fall är jag på tok för död inombords för att orka bry mig om något, men när shortsnördar i baklängeskeps snackar feta breakdowns och grabbdunkar varandra över ryggen åt typ Infant Annihilators snabba datakaggar vill jag bara döda. Jävla as. Dyrkar man energidryck och trixiga fills mer än Döden har man ju fan inget som helst existensberättigande. Och vet ni vad det sjuka är? Metalcore, deathcore, djent och alla dess kranskommuner är inte det dummaste man hört. Nädå. Håll i er nu. Här på Hatpastorns Likpredikan har vi genom åren analyserat de fruktansvärdaste genrerna någonsin. Life n roll, Trollhättanthrash och interkontinental knullgoth, för att nämna tre exempel. Verkligheten har dock en tendens att fullkomligt mosa en. Visste ni att det i världsordningen vi existerar i finns …
NSMC.
Nationalsocialistisk metalcore.
Smaka på den karamellen. Alltså smaka. 14 Sacred Words heter bandet. Här är bandfotot.
Sätt ett spjut genom universums hjärta och låt allt liv upphöra.
/Hatpastorn
July 22, 2019
Hatpastorn & Heidenhammer bygger en alternativ best of Iron Maiden
Reglerna är enkla. Det får fan finnas en gräns hur många onödiga best of-samlingar som får släppas av ett band. Iron Maiden passerade anständighetens gräns med råge för redan ett par decennier sedan. Sedan ”Best of the Beast” dök upp 1996 har det släppts ett nästan oräkneligt antal liknande historier, med mer eller mindre samma innehåll. Därför har vi bestämt oss för att snickra ihop en egen variant. Från samtliga skivor väljer vi ut en mindre känd låt var som vi bägge känner förtjänar lite extra kärlek. Då Iron Maiden släppt i alla fall nio klassiska skivor borde det inte vara något problem att få ihop material till en betydligt roligare best of än, säg, ”Somewhere back in time” eller ”Edward the great”. Vi kör.
Låt nummer ett, från debutskivan ”Iron Maiden”.
HP: Ja, det är ju inget snack om saken. Det är ju ‘Remember tomorrow’. En låt som borde fått oändligt mycket mer kärlek än vad som getts. Kör grabbarna den ens live? Och har jag fel, eller har Dennis Stratton varit med och skrivit/petat i den?
HH: Om jag minns rätt har inte Stratton varit med och skrivit den, men Di’Anno har definitivt något med den att göra då den handlar om hans morfar … typ. Shit, det här är svårt att bestämma … egentligen har jag två val. Det står mellan ‘Phantom of the opera’, som faktiskt är en av mina absoluta favoritlåtar med bandet, och ‘Strange World’.
HP: ‘Strange world’ är ju helt klart en mindre känd låt. Jag tycker den är hyfsad, men det är ingen favorit. Nu ska det ju kanske direkt sägas att det inte är helt lätt att dra ihop en lista med ohits med Iron Maiden, med tanke på vilken jävla låtskatt det ändå rör sig om.
Låt nummer två, från ”Killers”.
HP: Då är jag fan oortodox och väljer ‘Genghis Khan’, mycket tack vare Clive Burrs fantastiska trumspel. Helt klart en bättre trummis än Nicko McBrain. Det var för övrigt den första hela instrumentala hårdrockslåten jag hörde, och den gjorde starkt intryck. Burrs hi-hatarbete är fan legendariskt.
HH: Bra val. Brukar försöka sitta hemma och köra trummor till den. Det går sådär. Själv väljer jag ‘Another life’. Jag vet inte riktigt varför, men den har en atmosfär som få andra kommer i närheten av. Jag köpte skivan utan att egentligen veta något om vad som skulle föreställa hits och inte, så potentiella favoriter var mindre förutbestämda. Lite ovanlig för att vara Maiden, då den inte har någon riktig refräng och egentligen bara en vers.
Låt nummer tre, från ”The number of the beast”.
HP: Jag väljer fan ‘Gangland’, på grund av leadgitarrerna och schwunget i den. Och när man kommit från den, i jämförelse, snarkfest som är ‘Run to the hills’ fungerar ‘Gangland’ som lite av en vederkvickelse.
HH: Fan vad du ska klaga på ‘Run to the hills’.
HP: Jamen, det är ju Iron Maidens sämsta låt. Att de spelar den live … det rör sig om en masspsykos. Det bästa med Blaze Bayley-eran var ju att den låten uteblev.
HH: Och det var kanske inte helt frivilligt. Själv har jag svårt att välja en låt från den här skivan. Maidens absolut bästa sättning, med Bruce Dickinson på sång och med Clive Burr på trummor. Men jag har ingen riktig fäbless vare sig för ‘Gangland’ eller öppningslåten ‘Invaders’ … så jag fegar och säger ‘Children of the damned’ även om den knappast kan sägas vara direkt okänd. Alternativet skulle vara ’22 Acacia avenue’, men den känns heller inte helgjuten.’
HP: Jag vill ju gå så långt som att hävda att ‘Number of the beast’ är det svagaste klassiska albumet. Låtarna har inte riktigt samma tryck som på andra skivor … men samtidigt var det också den sista Iron Maiden-skivan jag köpte av de första nio. Och skall man vara elitistisk, och det ska man, är ju det här skivan för plebejerna. Korthåriga konsulter som tjoar efter ‘Run to the hills’, fy fan.
HH: Helt riktigt. Jag har heller aldrig varit så förtjust i titellåten. Det känns märkligt att den går i dur … eller om man skall vara petig, i myxolydisk skala. Men så är det ju också så, att sitter man och ”hackar” på ”The number of the beast”, då är det för att man älskar Iron Maiden.
HP: Amen.
Låt nummer fyra, från ”Piece of mind”.
HP: Spontant tänker jag ‘Still life’, men eftersom jag tjatat så jävla mycket om den genom åren säger jag ‘Sun and steel’. Det är en låt som aldrig får någon kärlek.
HH: Lustigt att du säger det, för det är även mitt val. Har varit en favorit ända sedan jag lyssnade igenom skivan för första gången.
HP: Det ska ju också sägas att hitriffstätheten på ”Piece of mind” är helt ouppnåelig, för alla andra band. Det finns nog inte ett dåligt riff på hela skivan.
HH: Inte en dålig textrad heller. Och då inkluderar jag även ‘Quest for fire’. Vad kan man egentligen säga om ‘Sun and steel’? Jag har alltid gillat att den handlar om Miyamoto Musashi och hans bok. Jag hade också ett fantastiskt soloäventyr på norska som handlade om denne samuraj.
HP: Sannolikt kom väl låten med på nåder, men det ska vi bara vara tacksamma för. Vad fan, byt ut ‘Run to the hills’ mot ‘Sun and steel’ live i fortsättningen och schasa bort konsulterna.
Låt nummer fem, från ”Powerslave”.
HP: Här blir det lite knivigt. ‘Back in the village’, ‘The duellists’, och ‘Losfer words (big ‘orra)’ ryker ju på en gång. Med uteslutningsmetoden kvarstår ‘Flash of the blade’. Pangrefräng och drivigt intro.
HH: Jag blir dessvärre tvungen att säga samma sak. För mig är ‘Powerslave’ det svagaste albumet, hitsen till trots. Och där räknar jag in ‘Rime of the ancient mariner’ som naturligtvis är en av världens bästa låtar.
HP: Jag tyckte alltid ‘Back in the village’ hade en störig refräng. Och ‘The duellists’ … refrängen är väl hyfsad, men det är en viss överanvändning av ordet ”fight” i den. Och ‘Losfer words’, ja, det är väl en av Maidens absoluta olåtar. Antitesen till ‘Genghis Khan’. Har heller aldrig fattat vad ”big ‘orra” skall betyda. Säkert ett torrt brittiskt internskämt … ska kolla … nehej, det är tydligen ett irländskt sätt att säga ”wow” på.
HH: Wow. Där ser man. Jag blev inte jättemycket klokare av det. Jag har alltid haft svårt att greppa varför den här skivan verkar vara en sådan favorit hos folk. Den börjar ju starkare än allt annat med ‘Aces high’ och ‘2 minutes to midnight’, och avslutas med ‘Rime …’, men däremellan tycker jag att det är ganska svalt. ‘Back in the village’ är ju lite av en fortsättning på ‘The prisoner’, så jag kanske borde välja den istället.
HP: Lagt kort ligger.
Låt nummer sex, från ”Somewhere in time”.
HP: Ja, snackar vi rifftäthet …
HH: Här är det ju hela skivan som är världens bästa låt.
HP: Ändå väljer jag ‘Deja vu’. Den talas det aldrig tillräckligt mycket om, även om den såklart inte är starkast på plattan. Men problemet är ju att precis alla låtar på hela skivan är det bästa man någonsin hört. Hur i helvete folk kan tycka att det här är ett svagt album … då är man ju för fan helt slut i huvudet. Det enda jag inte gillar på den är nog refrängen till ‘Heaven can wait’.
HH: Och givetvis är det enbart den låten från skivan som brukar framföras live. Man blir så trött. Själv väljer jag ‘The loneliness of the long distance runner’. Kanske min favoritlåt alla kategorier … eller en av dem, åtminstone. Annars vet jag knappt hur man skulle välja, då alla låtar på skivan är monumentala.
HP: Varför får inte den här skivan mer kärlek live? Helt bisarrt att varken ‘Caught somewhere in time’ eller ‘Loneliness …’ spelas live. De borde för övrigt göra en turné där de bara kör episka låtar, som ‘Alexander the great’, ‘Rime …’ och ‘To tame a land’.
Låt nummer sju, från ”Seventh son of a seventh son”.
HH: Här är det inget som helst tvivel från mitt håll. Det börjar och slutar med ‘Only the good die young’. En kriminellt förbisedd låt. När jag i ett svagt ögonblick i mina späda tonår hade tröttnat på Iron Maiden – för en kort stund, kanske bör tilläggas – var det den här låten som fick mig på rätt bana igen. Rätt mörk text, dessutom.
HP: Om jag inte får välja ‘The clairvoyant’, då den ändå släpptes som en singel och därmed kanske får räknas som en av de kändare … då säger jag ‘Moonchild’. Jag tycker det daltas för mycket med ‘Can I play with madness’ och ‘The evil that men do’. Men fan, jag älskar ju titelspåret också … ja, det är en fantastisk skiva.
HH: För att inte tala om omslaget. Jag fattar inte att det än idag inte finns tapeter med det motivet. Jag hade inte dekorerat ett rum i min lägenhet med något annat.
Låt nummer åtta, från ”No prayer for the dying”.
HP: Okej, man vill ju säga ‘Mother Russia’ då det är världens bästa låt. Och för att de aldrig kört den live heller, vad vi vet. Men det är sådana jävla gömda juveler på skivan att det är svårt … som alternativ säger jag ‘Run silent, run deep’.
HH: Nästan ockult, för jag kan bara säga exakt samma sak. På första plats ‘Mother Russia’ (atmosfären!) och på andra plats ‘Run silent …’. Den senare känns musikaliskt som en udda släkting till ‘Stranger in a strange land’.
HP: Det är den där gubbsjuka basen. Cool text och cool stämning.
HH: Och sedan … jag menar titelspåret. Det är ju helt makalöst.
HP: Det är så jävla bra att till och med ett danskt black metal-band lyckas med en cover av den. Inget skämt. Länkar låten som bevis. Vi kan nog få tillfälle att återkomma till den här skivan vid flera tillfällen. Den danska tributskivan alltså. Som jag äger … pust.
HH: Så mycket gott i den påsen. Hade jag fått önska hade jag kanske skurit bort antingen ‘Public enema number one’ eller ‘Fates warning’, då de i mina öron låter lite för lika varandra.
Låt nummer nio, från ”Fear of the dark”.
HP: Spontant säger jag ‘Childhood’s end’, men väljer ändå ‘The fugitive’. Älskar fan den låten. Sicken jävla pangrefräng. I samma sekund den dundrar igång är man i zonen. Tänk ändå vad sämst alla andra band är.
HH: Jag vill ju återigen välja hela skivan. Men ingen tror mig när jag säger att ‘The apparition’ faktiskt är favoriten, och en av mina favoritlåtar med Maiden över huvud taget. Något min sambo också tycker, och jag antar att det är därför vi fortfarande är ihop.
HP: Det är så mycket text i den låten.
HH: O ja. Men ändå inte tillräckligt. Ironiskt att påstå detta, när man vet vad som skulle hända med Iron Maiden sisådär tio år framåt i tiden efter ”Fear of the dark” … men, skulle jag också vara tvungen att välja en eller två andra förbisedda pärlor från den här skivan blir det nog ‘Judas be my guide’ och ‘Weekend warrior’. Alla verkar ju avsky den senare av dem.
Låt nummer tio, från ”The X factor”.
HP: Jag har gjort mitt val och det är ‘Lord of the flies’, för att det är den kortaste låten på skivan efter ‘Man on the edge’ och man inte får välja hitsen. Herregud alltså … nu när vi slår på den, då hör vi ett trött band.
HH: Ja, här är det nästan omöjligt. Producent Martin Birch hade gått i pension, och Steve Harris fick klara sig på egen hand. Det hörs. Han var inte sen med att utnyttja situationen och tog tillfället i akt att skruva upp sin bas på absolut max. Uff … ja, jag vill minnas att en låt som heter ‘2 AM’ åtminstone lät lite annorlunda, så jag tar den.
Låt nummer elva, från ”Virtual XI”.
HH: Här blir det nästan omöjligt då jag knappt minns en låt från skivan.
HP: Jag säger ‘Como estais, amigos’. För när ska man annars prata om den låten, liksom? Tänk att filmen vi såg igår, ”Virtual Combat” med Don ”The Dragon Wilson” i huvudrollen, var mycket bättre än den här skivan.
HH: Den var det drag i. Mer än vad man kan säga om ”Virtual XI”. Herregud … jag minns knappt vad låtarna heter, men jag väljer ‘Lightning strikes twice’ för att det skulle kunna vara titeln på en AC/DC-låt. Men nu när vi lyssnar på den låter den mer som en parodi på en Iron Maiden-bit.
Låt nummer tolv, från ”Brave new world”.
HP: Problemet med den här skivan är ju att jag inte minns något efter låt nummer fyra, ‘Blood brothers’. Jag kollar på titlarna men kommer inte ihåg hur fan de låter … ska friska upp minnet med ‘The fallen angel’. Jaha, den har de visst kört live. Då duger det … men okej, nu när vi kör den minns jag den. Och den är bra. Den väljer jag.
HH: Jag kan den faktiskt ganska bra. Jag tycker att ‘Nomad’ är ett riktigt litet guldkorn, så den har jag inget problem att välja ut. Det knepiga med ”Brave new world” är att den här skivan känns lite som en halv Iron Maiden-skiva. Jag kan inte riktigt beskriva det på något annat sätt. Designen känns halvfärdig, produktionen känns … ja, halvfärdig. Gapig och rå, av helt fel anledningar.
HP: Efter den här skivan blir det dessvärre också allt svårare att skilja på kända och okända låtar. Glömda juveler på ”A matter of life and death”, liksom …
HH: Så sant. Då bryter vi här. Tack för kaffet.
/Hatpastorn & Heidehammer
June 16, 2019
Hatpastorn, vilket Eternal War är mest Eternal War?
Krig. Ett klassiskt tema inom hårdrocken. Detta trots att majoriteten av dem som sjunger om det inte gjort någon sorts form av militärtjänstgöring. Vissa band är bättre än andra. Bolt Thrower, gudar. Sabaton, inte lika bra såklart men omåttligt populära. Sedan har vi såklart war metal, en mycket fin och konsekvent genre. Vilka skulle du vilja dela skyttegrav med? Blasphemy, Conqueror eller Black Witchery? Revenge kanske? Svåra frågor, något som vi inte backar för här på Hatpastorns Likpredikan. Här får ni bara den finaste journalistiken. Och med journalistik menar jag såklart ramblings of mad men.
Idag tänkte jag att vi skulle kika på alla band som heter Eternal War för att en gång för alla göra klart vilket Eternal War som är mest Eternal War.
[image error]Vi börjar med Eternal War från Vitryssland. De startade 2001, släppte två demos och sedan blev det inte så mycket mer. Logon är hyfsad och bandfotot helt OK. Dock blir jag en smula konfunderad över att solen skiner på bandfotot. Finns solen i Vitryssland? Jag ser även en tillstymmelse till växtlighet till vänster. Grön sådan. Vad är detta? Första demon heter ”DEMO” och den andra heter … ”The struggle for survivle”. Annorlunda stavning. Tyvärr verkar det vara omöjligt att hitta låtar med dem på nätet. Och med nätet menar jag Youtube. Det kanske finns någon vitrysk MySpace någonstans på The Dark Web, men jag tror jag hoppar det. Nästa!
Colombianska Eternal War bildades 2005 och släppte 2007 sin första och enda demo, ”Kill the enemy”. Logotypen är snygg och bandfotot lagom vilt. Här snackar vi thrash metal med frasiga gitarrer och mycket virvel. Tusen gånger bättre än de norska gängen typ Desekrator och Infernö och MILJONER gånger bättre än den förbannade college-thrashen från USA typ Municipal Waste. Jämför man med töntarna i irländska Gama Bomb är Eternal War i runda slängar miljarder gånger bättre. Originaliteten är givetvis lika med noll, men bra sprutt och hyfsad sång. Den här nivån har man släppt igenom på tidigare. Bäst hittills, vilket å andra sidan inte var så svårt.
Vi sticker till Leipzig i Tyskland och ser om svartmetallbandet Eternal War kan bjuda på lite motstånd. Demon ”Trollblut” kom 2001 och fullängdaren ”Eure welt wird enden” 2009. Fullängdaren släpptes på skivbolaget Last Resort Store vilket jag tolkar som Närmast Sörjande Records.
Här snackar vi hyfsad black metal, en nivå där mitt finmaskiga omdömesnät inte alls är speciellt finmaskigt. Jag går fan igång på det här. Tänk er en utsökt blandning av Enthroned-mediokert och det där tyska förbandet ni inte minns namnet på när ni lirade i Trier 2004. Den här skivan ska jag hålla utkik efter. Tydligen pressad i 1000 exemplar så den jakten blir nog kort. Och billig. Bäst hittills!
Ohlala! Eternal War från Peru ser lovande ut! Rå logotyp, småmärkligt bandfoto. Det vattnas ju i munnen. Demon ”Sangre y honor” släpptes 2003 och man behöver inte vara ett lingvistiskt geni för att förstå vad det betyder. Grumligt. Tyvärr hittade jag inget på Youtube så jag kan bara fantisera om hur detta låter. Detta är tursamt nog ett solklart exempel på ett band man inte behöver höra för att ha hört dem. Vill emellertid lägga in en brasklapp här och säga att jag börjar bli JÄVLIGT less på att Arch Enemys dynglåt ”War eternal” dyker upp varje gång jag söker efter något på Youtube. Jag vill inte höra några nördar spela Pet Shop Boys ”It´s a sin” med dubbla kaggar. Youtube kan således ta sin algoritm och fara åt helvete. Arch Enemy är bandet för folk som inte vågar lyssna på dödsmetall. Punkt.
Nu ska vi se. Eternal War från USA. Bildades 1992 så de är det äldsta bandet på listan. Deras första och enda släpp kom 2001, en demo med det sagolikt trötta namnet ”War Inc”. Jag får oangenäma Truth Denier-vibbar.
Det finns något vemodigt i ett Youtube-klipp som legat ute i nästan tio år och har 83 visningar. Ingen höjdare precis. Riffen har Deicide skrivit långt tidigare, fast bättre och sångaren låter som att han försöker krysta ut en späckhuggare genom urinröret. Runt treminutersstrecket försöker amerikanska Eternal War att få lite Metallica-feeling via en dagcenterrendering av ”One”. Needless to say så går det inget vidare. Ett band som enligt uppgift funnits sedan 1992 borde veta bättre. Nej, det här var riktigt hopplöst.
Den här konversationen måste ha hänt i verkligheten:
Du, Luciano. Vad fan ska vi kalla oss?
Jadu João, bra fråga. Vi spelar ju döds liksom. Eternal War kanske?
Jag kollar på metal archives! Fan också, det finns fem band med det namnet.
Öh, Laudmar! Ställ ifrån dig den där kaktusen och hjälp till för fan. Vad ska vi heta?
Inte fan vet jag. Eternal War?
Är du dum i hela huvudet, vi sa just att det finns fem band som heter det.
War Eternal då?
Du är ett geni!
War Eternal alltså. En demo från 2016 vid namn ”Dead end” och en självbetitlad EP från 2018. Kom igen nu för fan! Ge mig lite våld! Lite war för fan! Jobba! Ni är ju brasilianare. Ni har manglet i blodet. Kom igen. Jag tror på er.
Vad är det här för nörd! En Arch Enemy-cover! Nu kokar det i lillhjärnan. Hur är det möjligt att brasilianska War Eternal inte går att hitta på Youtube? Är det något vi vet är det att ALLA i Brasilien har ett Youtube-konto. Det finns ju för fan inte ett kommentarsfält som inte är dränkt i minst tio ”COME TO BRAZIL!!!”, ”JAJAJAJAJAJAJJAJAJA!!!” och ”666 OCCULTISMO, SATANISMO, ANTICHRISTIANISMO INFERNAL LORD SATAN 666 AAAAARGH!!!”. Det absolut roligaste är när man kollar på en hyllningsvideo till någon som dött i ett band, scrollar ner bland kommentarerna och hittar ett entusiastiskt ”Come to Brazil!”. Jag tror det var Dr Panzram som fann ett hyllningsklipp till typ Kurt Cobain med den kommentaren. Otroligt roligt. Ja, det är kul att de är engagerade i alla fall.
Jag tog en bensträckare för att vila hjärnan och hittade faktiskt ett klipp efter att ha sökt på bandnamn och låttitel:
Jag kan inte acceptera att War Eternal från Brasilien inte låter våldsammare. Det här var mördande tråkigt.
Okej, sista bandet för idag. Jag har förhoppningsvis sparat det bästa till sist. Håll i er nu. Eternal Sex And War. Black metal från Italien. Det här kan inte gå fel. Två fullängdare. ”Abuse or be used” från 2007 och ”Negative monoliths” från 2014. Jag skriver Eternal Sex And War i sökrutan på Youtube och trycker på Enter. Bara skit kommer upp. Eternal Sex And War band då. Bara skit igen. Någon jävla Kiss-låt bland annat. Är det bara jag eller har Google och Youtubes algoritmer blivit oändligt mycket sämre? Eternal Sex And War black metal. Nu börjar det fan KOKA igen! In This Moment med låten ”Sex metal Barbie” dök upp som första träff. Youtube, har du druckit? Jag testade bandnamn och ett par låttitlar. Nada. Jag ger upp. Vilket fiasko.
Det enda som kan få mig på gott humör igen är följande odödliga juvel:
Jag vet inte om jag vill leva i en värld där tyska Eternal War är det bästa bandet. Alltså, på riktigt. Eternal War, med ett sådant bandnamn kommer ett ansvar. Det ska sjungas om krig, det ska vara våldsamt och nihilistiskt. Patronbälten, snabba glasögon, stora armar. Nädå, det ska tramsas runt liksom. Och Arch Enemy på det. Jävlar vad sur jag blev nu.
Kom igen nu Bolt Thrower, ge mig lite lindring i mitt lidande.
På återseende.
/Hatpastorn
June 14, 2019
Hatpastorn utrönar vilket Insania som är mest Insania
Semester. Det känns om en dröm alltihop. Som att lyssna på Thy Serpents ”Lords of twilight” på salongsfyllan. Man blir glad. Eftersom jag sitter framför en dator hela dagarna på jobbet känns det rimligt att sätta sig framför en dator när man kommer hem. Det är hög tid att gå till botten med ett mysterium jag funderat på i tjugo års tid. Mysteriet Insania. 1999 släpptes Insania Stockholms helt fruktansvärda debutplatta ”World of ice”, eller ”World of bajs” som jag putslustigt brukar kalla den. När jag såg annonsen för möget kliade jag mig i huvudet över varför de lade till prefixet ”Stockholm”. Så jävla många andra Insania kan det väl ändå inte finnas? Jag orkade aldrig kolla upp det. Förrän nu.
Idag ska vi gå igenom en ohelig mängd ia-band för att försöka utröna vilka som är the true Insania.
Vi börjar med Tjeckiska Insania som startade redan 1987. Tydligen har de även gått under namnet Insania & The Aristocracy Of New Outlaws. Ett epitet som ligger lika bra i munnen som en torped. Thrash metal/crossover hotar de med. Efter andra demon blev de tydligen påhoppade av Tjeckoslovakiens hemliga polis som inte lät dem spela. Hårda bud.
Jag ska dock erkänna att detta var det bra sprutt i. Full pott för omslaget med. Tjeckerna har släppt massor av skivor, orkar inte lyssna på alla, men demon var rätt cool. Första bandet och det är redan ljusår bättre än Insania Stockholm. Man blir glad.
Näst på tur har vi det tyska hårdrocksbandet Insania som drog igång verksamheten 1988, ett år efter tjeckerna alltså. Vi tar oss en lyssning på debutvaxet ”Set them free” från 1993.
Ja, detta var ju inte fy skam. Rivig heavy metal med thrashundertoner av klassiskt teutoniskt snitt. Jag nickar gillande. Den här skivan har nog många moppemustascher gungat i takt med i de tyska pojkrummen. Ramlar jag över den här plattan köper jag blint. Är det bara jag eller påminner tyska Insanias logo en hel del om svenska Insanias? Eller ja, Insania STOCKHOLM. Det kommer aldrig sluta vara roligt. Iron Maiden Jönköping liksom.
Fan, två band in och jag vill inte sätta ett spjut i universums hjärta. Lovande! Vi beger oss till Italien. Italienska Insania släppte en demo 1994 vid namn ”Genesi”, sedan bytte de namn till Insania.11 av någon märklig anledning. Jag hittar inte ”Genesi”-demon på Internet så vi spanar in Insania.11 istället.
Herregud. Det där bandfotot gav mig kalla kårar. Enligt metal archives har deras EP fått ett fint betyg. 100 av 100. Det är således världens bästa skiva. Kul! Trist att den inte finns på Youtube, en sådan succégiv borde ju ha miljarder visningar. Jag hittade en trailer dock, 63 visningar.
Sportdöds framförd av två italienska nördar. Tack, men nej tack.
Gud hjälpe mig. SPANSKA Insania … En demo blev det. En självbetitlad historia från 1994. Den fanns inte på Youtube, men jag hittade ett fullgott substitut.
Vi lämnar Spanien och flyger över till Chicago. Något jävla bolag har släppt en compilation med gammalt mög. Inget finns på Youtube. Verkar vara ett ambitiöst skivbolag. Jag orkade dock leta i exakt sju sekunder. Vi kollar vad deras landsmän från Kalifornien släppt då. En demo. Från 1993. De såg ganska coola ut, men det var svårt att hitta någon musik. Det kanske är lika bra.
[image error]
Insania Chicago
[image error]
Insania Kalifornien. Eller, vem fan bryr sig …
Insania Stockholm har jag skrivit om tidigare. En textanalys:
https://hatpastorn.wordpress.com/2017/09/11/textanalys-insania-stockholm/
De avhandlades även i min No Fashion-genomgång:
https://hatpastorn.wordpress.com/2018/01/17/no-fashion-records/
Nu börjar däcken att vobbla. Rejält. Mexikanska Amabilis Insania hugger direkt mot strupen med ett bandfoto som svettas uppgivenhet. Titta på dem. Det ser ut som två griniga fritidsledare som punktmarkerar två störiga ungdomsligister. Den ena i full färd med att skita på golvet. En ynka demo blev det. ”Ad absurdum” från 2008. Säger man så? Ad absurdum. In absurdum heter det väl? Ja, det är ju inte Absurd, dock dumt som i dum dumt. På Youtube fanns de inte, dock ett annat band med samma namn som verkar köra någon rymdsynt. Mexikanska Amabilis Insania får således byta namn till Amabilis Insania Teziutlan Puebla.
Aj aj aj, vi är tillbaka i Italien igen. Darkest Insania. Helvete vilket kasst bandnamn. Spana in bandfotot:
Vilka surdegar. Melodisk döds står på menyn. En genre Italien inte direkt går i bräschen för. ”Do you feel the emptiness?” heter deras andra och sista demo från 2008. Jo tack, jag har haft semester i två timmar och är redan utbränd. Vi tar en låt från den:
Smörigt intro med Italiens mest ointonerade gitarr. Jag saliverar. Av hat. Sedan bär det iväg. Tänk er en italiensk version av Night In Gales runt ”Sylphlike”. Nä, det här har jag faktiskt ingen lust med alls. En sista sak innan vi tar nästa orkester. Band som vägrar kalla sin demo för en demo, utan hävdar skitnödigt att det är en EP kan fara åt helvete.
Insania Trivium. Från Vitryssland. Låt det sjunka in stund. Det blev bara en demo för de här grabbarna, ”Candle of fire” från 1998. Vi kör den från pärm till pärm:
Doomdöds á la fritidsgård. Man går ju igång. Inte jättebra egentligen, men man har ju släppt igenom på den här nivån tidigare. ”My Jesus is dead” vrålar de, jag nickar instämmande. Bättre än Insania Stockholm. Bättre än Trivium hur många ärmlösa Emperor-tröjor vingmuttern Matt Heafy än försöker credda in sig med.
[image error]
Nördar
Montes Insania, svartmetall med medlemmar från Ukraina och Ryssland. Ingen av medlemmarna verkar spela i 7000 NSBM-band. Jag är förvånad. I chock faktiskt.
Jahaja. Neoklassiskt jommel i stil med Fleshgod Apocalypse. Ja, gillar man ett kärleksbarn mellan Belphegor och Rhapsody går man väl igång. Begåvat framfört, men inte min kopp.
Äh, fuck it. Vi drar till Chile istället. Mortifero Insania. De här grabbarna såg inte gamla ut.
[image error]
Chilenska Napalm Death-Barney till vänster
Mer orglar!? Vad är nu detta? När det väl går till sig var det inte så tokigt. Thrashdöds med bra riv i disten. Tänk Voices Of Death-samlingarna liksom. Hyfsat.
Skjut mig. Stonerdoom. Från Venezuela. Obscura Insania. Två nördar och en nörd. ”Sodoma” heter deras fullängdare från 2016. Metal archives lovar 80 av 100. En kanonskiva alltså.
Välgjord musikvideo och det lät bättre än väntat. Dock får jag feber av dylik musik. Fan vad kaxig jag var innan lunch när jag bestämde mig för att skriva detta inlägg. Inte lika kaxig nu. Det enda jag vill är att få ligga som en arg sjöstjärna i soffan och lyssna på Archgoat. Ett jävla band kvar …
Spanien. Naturligtvis. Semina Insania. En EP från 2014. ”Carpe diem”. Jag vill bara gråta.
Jag orkar inte ens lyssna. Spanska Forlorn. Vi säger att de låter som ett spanskt Forlorn.
Slutsats. Tjeckiska Insania var först och bäst. Varför svenska Insania var tvungna att byta namn är ännu oklart. Måste berott på tyska Insania som ändå spelar i typ samma genre och de var rätt etablerade när Insania Stockholm släppte sin debut. Men ändå. Varför ens välja namnet Insania? Det är ju rådåligt.
Hejdå.
/Hatpastorn
June 3, 2019
Hatpastorn tittar på indonesiska livevideos
God afton era dönickar. Hatpastorn is back och idag ska vi sätta tänderna i något riktigt delikat, den indonesiska svartmetallscenen. Denna scen har avhandlats i omgångar tidigare, men jag tror faktiskt inte att gemene man förstår allvaret. Personligen har jag punktmarkerat Indonesien i över 20 år. Varför? Det är en lång och inte speciellt vacker historia. Någon måste ju ta ansvar liksom. För en tid sedan fick jag ett hett tips från församlingens egen docent Mohareb och det han visade mig skakade min värld. Man skulle kunna säga att universum exploderade, men det är en underdrift. Tidigare hade jag primärt avnjutit min indonesiska black metal via CD, kassett och något enstaka klipp på Youtube, men det docenten skickade mig var ett helt nytt monster.
Idag tänkte jag presentera fyra videoklipp. Fyll på med långfil och psykofarmaka.
Nu kör vi.
Låt er inte luras av snubben som sömlöst blandar liksmink, bandana, nitar och hawaiiskjorta eller basisten med den söta incel-luggen. De här snubbarna menar allvar. Kaosets klanger kanaliseras från kadaverklaviaturen. Liemannen strövar slött omkring på scenen. Det slamras lite förstrött på gitarren. Surt som fan låter det. Då. Det är då han dyker upp. Indonesiens längsta man som har ett JÄVLA SPJUT GENOM TORSON! Vad som händer sedan kan inte beskrivas i ord, bara upplevas. Total support. När hade sångaren i ditt jävla band ett spjut genom kroppen? Exakt.
På tal om sångare. När var sångaren i ditt band senast iförd en robust livekokong med tillhörande svångremsbuskage? Just det. Aldrig. Det är på vippen att man missar hur syntspelaren och gitarristen ser ut. Så fokuserad på kokongmannen är man. Men bara nästan. De där helveteskrigarna tar inga fångar. Ja, förutom vokalisten då som får lägga fantasierna om feta Bruce Dickinson-löpningar på hyllan till förmån för … det där. Jag hoppas att hans bandkamrater hjälpte han av scenen. Annars lär han väl stå där än idag, frusen i tiden likt en satanisk Pokémon.
Här snackar vi kanalisering och själva antitesen till en trött tisdagsspelning i München. Makalöst dedikerad publik. Den här vokalisten kör kombinationen peruk, svärd genom magen och bara fötter. Respekt. Hans medmusikanter då? Bandanas, corpse paint och vita läkarrockar. Inga konstigheter. Man blir glad. I en perfekt värld vill jag spela in en roadmovie där jag, Heidenhammer och Dr Panzram går på lokal i detta fantastiska land.
Man blir inte riktigt lika uppåt när man ser följande klipp. Känsliga tittare varnas. Vokalisten väljer här att skära halsen av en levande kanin och dricka blodet. Allt till tonerna av en djävulsk disharmoni som för tankarna till Xasthur. Effektfullt. Enligt legenden offrade Mörk Gryning guldfiskar på scenen. Inte samma sprängkraft precis. Nu när jag tänker efter är det fan ovanligt med djuroffer på spelningar. Primärt är det kadaver som används som rekvisita. Det är nog lika bra det. Det kan vara jag som blivit gammal, men jag tycker synd om den där kaninen. Ett människooffer hade varit rimligare.
Ja, det var Indonesien för den här gången. Näst på tur blir nog en exkursion i min egen skivsamling. Efter en noggrann sortering, det tog 40 timmar att katalogisera allt, hittade jag ett antal släpp som jag fan inte har en aning om hur de hamnat där. Jag har mina misstankar att Heidenhammer, den ormen, smugglat in massa rat när jag varit upptagen med annat. Jag vet att jag exempelvis inte betalat pengar för en demosamling med obandet The Meads Of Asphodel eller att jag med riktiga kontanter köpt inte mindre än FEM plattor med ryska Satarial. Eller har jag det? Heidenhammer har i ett par års tid anklagat mig för att ha planterat massa Godgory-skivor i hans skräckkabinett till skivsamling. Det har jag inte gjort. Eller?
På återseende.
/Hatpastorn
March 28, 2019
Hatpastorn & Heidenhammer: Live metal är life metal
Liveskivor. Man frågar sig vad de skall vara bra för. Det var ursprungligen tänkt att jag, Heidenhammer, skulle skriva ett bonusinlägg till King Diamond-veckan i vilket jag skulle gå igenom hans livesläpp, samlingsskivor och kanske en eller annan singel och EP, men i slutändan kändes det ganska poänglöst. Samtidigt utmynnade spekulationerna i samtal inom Församlingen angående just liveskivor, och vad vi har för koppling till dem. Spontant verkar vi ha en minst sagt sval inställning till dem. Jag har en förkärlek för AC/DCs ’Live’ från 1992, då man där kan höra gamla Bon Scott-låtar fast nu med Brian Johnson på sång. Plus att de aldrig släppt någon ’Best of’, vilket gör att den tjänar lite samma syfte. Vilket stämmer överens med Pastorns kommentar att liveskivor i bästa fall är samlingsskivor med dåligt ljud.
Nåväl. Det finns många märkliga sorters liveupptagningar. Vi hade här tänkt gå igenom några av dem för att delge några snabba tankar om dem, utan närmare analys.
Liveskivor i allmänhet
HP: Tja, som sagt – det enda mervärde jag kan tänka mig är det som konstaterats tidigare. Om det är bra ljud, och med en ny sångare bakom mikrofonen som framför äldre låtar – som i fallet med AC/DC – må det ju finnas en poäng. Annars är det rätt poänglöst. Iron Maidens ’Live after death’, och Mayhems ’Live in Leipzig’ är favoriterna, men sedan är det nog stopp. När det gäller den senare är det ju såklart också estetiken och mystiken som är tilltalande. Eller vänta, jag slänger med Deaths ’Live and raw’, också, utan att riktigt kunna motivera det. Rehearsalkassetter inspelade i replokalen däremot, är en helt annan sak. Typ Emperors ’Moon over Kara-Sher’. Och: om Graveland skulle släppa en riktig live, är jag genuint intresserad av att få höra hur resten av bandet ”spelar” till Capricornus gamla trumtakter. Att få uppleva ett tajt Graveland känns nästan hädiskt.
HH: Ja, jag instämmer nog där, men för mig är det AC/DC. Maidens liveplattor har jag aldrig riktigt fastnat för, om vi inte räknar riktigt tidiga bootlegs. Inte ens Venoms liveupptagningar är vidare intressanta i mitt tycke.
Pseudoliveskivor. Skivor inspelade ”live” i studio, framför ”publik”
HH: Besynnerlig genre. Mest kända är väl Slayers ’Live undead’, och möjligen Type O Negatives ’The origin of the feces’. Normalt brukar ljudet på sådana här skivor vara aningens bättre än på vanliga liveskivor, trots att sådana ändå brukar vara fulla av dubbningar och extrapålägg. Av nostalgiska skäl gillar jag Type O Negatives ’The origins …’, men den är ju i sig egentligen helt menlös.
HP: Jag har nog inget förhållande alls till den här underkategorin. Live i studio inför publik … det är ett sådant otroligt märkligt koncept. Sadistik Exekution live i studio, inför en kanonpackad publik bestående av berusade kängurur som vrålar för full hals. Nej, jag har nog inget att säga om det. Jag vet inte om någon sådan här skiva existerar inom black metal, men i så fall måste det vara extremt sällsynt. Räknas det om någon rundlagd tysk från typ Metal Hammer sitter med, nickar, och säger ”ahh, ja, das ist super!”?
Live i studio, utan publik
HP: Okej. Gorgoroths ’Live in Grieghallen’, från 2008. Spelades in när King ov Hell och Gaahl var med. Men efter att debaclet kring bandet var ett faktum gick Infernus in och lade om basen själv, och släppte den sedan efteråt. Och en av låtarna är dessutom ”Unchain my heart!!!”. Vilket jävla strunt. Men vad är grejen? Live i studio … ja, Morningstar spelar ju in sina skivor live i studio, men det var ju inga jävla tänkta liveskivor, utan det var ju bara så de spelade in. Antar att man kan säga att alla skivor som spelades in förr i tiden framför en mikrofon eller två, får räknas som liveplattor.
HH: Otroligt besynnerlig kategori. Den skiva jag kommer att tänka på i första hand är Bruce Dickinsons ’Alive in Studio A’, på vilken han kör låtar från sina två första soloplattor. Det låter inte direkt dåligt, men att det faktiskt släpptes som riktig skiva övergår mitt förstånd. Maken till utfyllnadsalbum. Jag vet inte riktigt om man i den här genren också kan räkna in grejor som ’Peel sessions’ med Napalm Death och Carcass, då de är inspelningar ämnade för radio. Antar att sådana släpp kanske hade någon poäng förr i tiden när internet inte fanns att tillgå, men det är inget jag vet.
HP: Live i studio, det är väl som lyxrehearsals. ’Peel sessions’-liknande prylar är mer coola än bra, men jag har aldrig varit särskilt intresserade av dem. Om Summum Malum gjort en ´Peel-session´ däremot …
Unpluggedskivor
HP: Det här kan jag faktiskt förstå meningen med, för det är ändå rätt unika och annorlunda tolkningar av existerande låtmaterial.
HH: Jag är faktiskt barnsligt förtjust i Alice In Chains ’Unplugged’, och även Nirvanas. Även om det kanske inte är några absoluta favoritband. Kan dock inte klaga på idén, även om Kiss ’Unplugged’ kanske inte är sådär fantastiskt nödvändig.
HP: Instämmer. Lyssningsvänliga, även om det inte är ens egen genre. Vi kan väl bara tacka de mörka gudarna att det här fenomenet inte spritt sig till black metal, även om Dimmu Borgir gjorde en akustisk spelning i Finland med Shagrath på skriksång … på fyllan. Fast vänta, Djevel har faktiskt släppt något liknande förra året.
HH: Finns det några band man skulle kunna tänka sig göra det här bra, annars?
HP: Jag är beredd att betala pengar för Morticians ’Unplugged’.
Liveskivor med inhyrd orkester som back-up
HP: Här är det lätt att man går i fällan och tänker att det kommer att låta mäktigt. Men i efterhand inser man att det bara är ett slöseri med allas tid. Faktum är att jag själv gjort bättre orkestrala arrangemang när jag legat i soffan med min Casiosynt och spelat till skivor än vad produktioner för miljoner kronor varit med och skapat.
HH: Visst kan jag förstå konceptet, men jag har aldrig hört en enda skiva i den här genren som varit i närheten av engagerande. Framför allt ges aldrig orkestrar någon framskjuten plats i produktionen, vilket gör det fullkomligt poänglöst.
HP: Metallicas ’S & M’ får antas vara patient noll när det kommer till värdelösa orkesterrunk. Två helt separata entiteter som blandar sig som olja och vatten. Men! Det är att lätt att falla i fällan liksom. Ta Dimmu Borgir som exempel. Wow, ett band som har massa dataorkestrar kör med riktig orkester som de sedan i studion fixar till med dataorkestrar. Vad ska det tjäna till? Säkert fräckt att uppleva i verkligheten, men på skiva är det meningslöshetens nirvana. Eller när Satyricon körde med orkester. Ja, han som spelade oboe hade säkert ett lätt jobb när han såg Frost rassla iväg på någon ödeslåt från ’Nemesis divina’.
HH: Tja, med tanke på att alla stråkar på Guns N’ Roses ”November rain” är framförda på syntar, vilka låter betydligt mer äkta än riktiga motsvarigheter, får väl poängen med inhyrda orkestrar sägas vara tämligen borttappade. Och då är ’Use your illusion’-skivorna redan tjugoåtta år gamla vid det här laget …
Bootlegs
HP: På ett sätt kan jag uppskatta en livebootleg mer än en officiell liveskiva. Vet dock inte riktigt varför.
HH: Jag kan tänka mig att det är en lite kul minnesgrej om man råkade befinna sig på den inspelade konserten ifråga, men allt som oftast rör det sig mest om dåligt ljud och bortkastade pengar. De brukar ju inte vara direkt billiga. Och inte ens när jag samlade som hårdast på Iron Maiden- och AC/DC-skivor brydde jag mig nämnvärt om bootleghistorier.
HP: De kan ju vara roliga med tanke på hur de ibland ser ut, låter, och med felstavade ibland ganska fantasifulla egna låttitlar. Det är något ärligt i skurkaktigheterna. Jag har en fyrvägssplit med en Celtic Frost-live, Bathorys ”demo”, Emperors rehearsalcover på ”The usurper” och en rehearsal med Hellhammer … den är inte dum.
HH: Antar att man får räkna in Mayhems ’Dawn of the black hearts’ här. Tror dock inte den sålde sådär vansinnigt många exemplar på grund av det musikaliska innehållet.
Det riktiga bottenskrapet
HH: När jag såg att Cradle Of Filth på något mellansläpp slog på stora trumman för att den innehöll en soundcheckversion av ”Funeral in Carpathia” dog faktiskt något inombords.
HP: Svar ja. Det var mjölkning, det, av en pengastinn fanbase. Och det resulterade i ett par slappa bröst. Inte ens Steve Harris har kommit upp i den kalibern ännu.
HH: Ge honom ett par månader till, bara.
HP: Om någon förresten tycker sig sakna ett par liveskivor i hyllan kan man ju kolla upp japanska Abigail, som släppt inte mindre än tjugoåtta liveskivor. Oumbärliga, allihop. Och med oumbärliga menar jag fullkomligt jävla olyssningsbara.
/Hatpastorn & Heidenhammer
March 18, 2019
Bandfotokatastrofer. Brave.
Brave. Från USA. Ja, någon sorts form av mod krävs det att döpa en skiva till ‘Searching for the sun’. Oftast räcker det ju att lyfta blicken lätt uppåt. Dock spelar ju människorna på bilden progressiv hårdrock och då tittar man väl primärt på halsarna på sina respektive instrument. Ni vet, gitarrhalsarna, bashalsarna, trumhalsarna och synthalsarna. Sångaren då? Halshalsarna.
Killen längst till vänster har ett tvättäkta Within Temptation-utseende. Smal, rakad, lengräddad. Bröstkorgen är konkav, det är industristandard. Sacramentum-posen då? Dessvärre ser det mest ut som att han kliar sig på armen. Han kanske är överkänslig mot slånbär eller odon. Bakom slånbärsmannen hittar vi en indisk systemtekniker som av ansiktsuttrycket att döma sålt moderkortet och fått sina Bitcoins devalverade. Jösses vilken surdeg. Jag var tvungen att kolla upp vad han heter och håll i er nu, karljäveln heter på riktigt Savo Sur. Jag dog. Damen med rosetten under bysten har en riktig ”jag vill prata med din chef”-aura. Tänk er att dela backstageutrymmet på Baroeg med den argbiggan. Och då snackar vi det högra backstageområdet. Ni som vet, ni vet. Det där ”rummet” som man i bästa fall kan stå i om man skiter i att andas. Den välrakade hunken med bekymrad min släpper vi förbi med en lätt varning och kastar oss istället över den långhåriga slashasen med den knullkåta blicken. Eller förresten, vi skiter i honom innan någon får för sig att han är lik mig. NÄSTA! Jahapp, bara en kvar. En beskedlig lillkille med begynnande Anthrax-underbett. Säkert helt livsfarlig på fyllan som korta killar ofta är.
Allt som allt är det inte det värsta bandfotot man sett, men det vilar något hopplöst över det hela. Jag tror det är kombinationen av många faktorer och smådetaljer som gör det. Som att herr Sur har en blå skjorta då det uppenbarligen rådde svart klädkod den här dagen. Och den där rosetten. I undersökande syfte gick jag in på bandets hemsida för att kolla om de hade andra foton, metal archives är ju lite märkliga ibland med vilka foton som faktiskt hamnar på respektive bands profil.
Universum exploderade.
Om bild ett är tagen första dagen på konferensresan är denna bild tagen den sista. Här står gänget samlade på tågterminalen i väntan på resan hem. Samtliga ser lite lätt bakfulla ut, men herr Sur slår alla rekord. Avtändningsblicken, det frasiga tobakshåret och det yviga skägget berättar en historia om ett vilt leverne på företagets bekostnad. Det blir tidig ensamlunch för honom ett par veckor innan allt lugnat ner sig.
På återseende.
/Hatpastorn
March 8, 2019
Förintelseförsamlingens Podcast. Del XXII. Podcasts of Chaos.
I vilken vi diskuterar våra första intryck efter att ha sett Lords of Chaos.
February 20, 2019
Heidenhammers udda fåglar. Katatonia ’Scarlet Heavens’
Som med Destruction, är Katatonia ett band jag alltid haft svårt att riktigt förhålla mig till. När jag inte sprider felaktiga rykten om deras tidigare basister, baserade på utsagor av tidigare Dark Funeral-medlemmar, tenderar jag att köpa deras skivor men utan att egentligen lyssna på dem. En av orsakerna till att många skivor förblir stående i hyllan har att göra med att Katatonia inte direkt kan sägas vara ett lika konsekvent band som AC/DC, Motörhead eller Slayer. Den samlade utgivningen har bestått av tvära kast innan bandets senare sound åtminstone till viss del kom att cementeras under tjugohundratalet, men då hade jag redan förlorat mycket av intresset. Sedan ville det sig inte riktigt för min del ändå.
Men. Även om jag inte riktigt var med från starten, har jag i efterhand alltid gillat deras demo ’Jhva Elohim Meth’, vilken följdes upp med debutfullängdaren ’Dance Of December Souls’. En skiva jag förvisso delvis uppskattat stort, trots att jag inte tycker att den är helgjuten. En åsikt som dessutom delades av bandmedlemmarna själva. Sedan var det tyst ett kort tag. En tystnad som bröts av vad som i mitt tycke är Katatonias absoluta höjdpunkt. Två låtar som kom 1995 med på samlingsskivan ’WAR Records vol. 2’, med namnen ”Black Erotica” och ”Love Of The Swan”. Än idag tycker jag de är oöverträffade, även om instrumenthanteringen lämnar en del i övrigt att önska. I texthäftet till skivan lät bandet hälsa att en uppföljande EP var i antagande. Munnen vattnades. Detta EP-släpp var dock en sådan besvikelse när det väl dök upp att det faktiskt implicit, och till viss del, skapade den här bloggen då skivan framkallade en sådan ilska hos den gode Pastorn att han i vredesmod skrev en svavelosande diatrib om den. Resultatet blev Likpredikans första inlägg. Bara en sådan sak.
Året därpå blev ett hektiskt sådant för bandet. Den andra fullängdaren, ’Brave Murder Day’, var ett faktum. En skiva jag gillar bättre än debuten, och på vilken en av låtarna från den tidigare nämnda samlingsskivan återfanns. Om än i lite annorlunda tappning. Den nya skivan visade på en stor förändring i ljudbild och framförande, vilket också uppmärksammades av medlemmarna i intervjuer. Det är väl någonstans här Katatonias nuvarande sound initialt börjar ta form. På gott och på ont. Men innan denna fullängdare hade hunnit komma ut i butikerna, hade den faktiskt föregåtts av två andra släpp. Ett av dessa ska vi titta närmare på idag.
I en intervju med Close-Up, hösten/vintern 1996, språkade bandets medlemskärna om att Katatonia mer eller mindre hade tänkt att avslutas eller åtminstone radikalt ändra inriktning. Ett förslag till en sådan sonisk kursomläggning bestod av att låta Katatonia bli ett renodlat gothprojekt. Och döm om min förvåning när det uppdagades att ett sådant försök inte bara gjordes utan också kom att utgöra bidrag till en splitsingel. Med Primordial, av alla jävla band. Just det, Primordial och Katatonia delade en gång diskutrymme med varsin låt av det längre slaget. Det svenska spåret var över tio minuter långt och hette ”Scarlet Heavens”.
För att göra det hela än krångligare, är detta en låt som förekommit även i andra sammanhang. Det finns en kortare version på den tredje fullängdaren ’Discouraged Ones’, och ännu en på EPn ’Saw You Drown’. Båda från 1998. Måhända finns det ännu fler. Det är dock versionen från 1996 år split vi ska undersöka närmare. Tydligen spelades den dock in redan 1994.
Vi kan ganska omedelbart konstatera att det här med att börja spela renodlad goth inte var ett skämt. Skillnaden från demon och den första fullängdaren är, för att uttrycka det milt, slående. Här hörs snarast inte ett uns av den inriktning som präglade Katatonias vid tidpunkten övriga sound. Eller … ja, om man vill vara väldigt öppensinnad, så kanske. Men i betydligt större utsträckning rör det sig om väldigt ordinär svartrock, som musikstilen oftast omnämndes i svenska sammanhang. Inte minst då den vokala insatsen är snarlik flertalet av de sångare som gav sig på att försöka låta som Andrew Eldritch i Sisters Of Mercy. Med varierande resultat. Normalt brukar jag verkligen spy rakt ut av bedrövliga gäng som Dawn Of Oblivion eller Dark Side Cowboys när de gav sig på sådant här, men i Katatonias fall räddas det hela av att Jonas Renkse inte går i samma fälla som de. Eller ännu värre, som när Kristian Wåhlin luftade strupen i Diabolique.
Det hela låter faktiskt väldigt charmigt. Jag får också revidera lite av det initiala uttalandet, för även om ljudbilden är radikalt annorlunda lyser faktiskt de där gitarrslingorna och tonerna som varit Katatonias signum igenom vid ett flertal tillfällen. Mycket av skillnaden från tidigare är att hastigheten ökat, vilket är på både gott och ont. Jonas Renkse, som också hanterade trummor, har uttryckt att han var en ”katastrof bakom dem”. Det hörs. Men även om det är mer än lovligt haltande och småtaffligt blir man ändå lite glad över det. Dubbelkaggarna påminner en hel del om Ancients motsvarighet då Grim satt på trumpallen, ungefär vid samma tidpunkt.
Låten pågår lite för länge för sitt eget bästa, men å andra sidan hade det ju inte varit Katatonia om så inte varit fallet. Ologiska break och besynnerliga arrangemang. Det ska liksom bara vara så.
Om det verkligen är bättre eller sämre än de senare versionerna av samma låt låter jag vara osagt. Jag vill blott konstatera att det faktiskt, åtminstone i mina öron, rör sig om en liten glömd eller gömd juvel.
Utsökt.
Tack för kaffet.
// Heidenhammer
February 1, 2019
Hatpastorn & Heidenhammer spekulerar vilt kring kommande King Diamond-alster
Det finns ingen hejd på det antal timmar som jag och Heidenhammer diskuterat King Diamond. Exakt allt har stötts och blötts. Ljudet, texterna, musikerna, låtarna, omslagen, allt. Vi är helt besatta av dansken. För en tid sedan satt vi och diskuterade ’Give me your soul … please’ från 2007. En skiva som inte är helt dum, men som lämnar en hel del att önska gällande texterna. Det är även tolv år sedan den släpptes och man är ju minst sagt spänd på en ny platta. Det var då vi började spåna på vad nästa skiva skulle kunna handla om.
Kingen har hittills bjudit på mer eller mindre fantastiska teman. Magiska tavlor, spöken och andar i alla dess färger och former, galna tanter, tedrickning, hemsökta hus, häxprocesser, absurda läkare och spindlar, mördare, voodoo, varulvar och Jesuslik i källaren, onda dockmakare och så vidare. Inte alla lyriska uppslag har varit bra, men man ska inte klaga på ambitionsnivån. Konceptskivor är underhållande. Vad skulle han kunna tänka skriva om härnäst? Det var vid den tanken som det gick en kall kåre längs våra ryggar. Med tanke på hur trött ’Give me your soul … please’ var när det kom till de lyriska uppslagen bådar det inte gott inför nästa giv. Det finns en magisk regel som säger att när man kört kreativiteten i botten är det dags att skicka rasket ut i rymden. Fredagen den 13:e hamnade i rymden, Hellraiser 4 likaså. Till och med Leprechaun 4: In space utspelar sig i … just, det rymden. Dracula 3000 … listan är oändlig. Är man kreativt bankrutt löser man det genom att placera handlingen i rymden. Klassiskt Hollywood-knep.
Tänk er då detta.
Abigail 3: Resurrection in space/Abigalien
Året är 2777. Ett forskarteam på Jorden snappar upp en svag SOS-signal från ett rymdskepp som varit försvunnen i många år. Den medaljprydde veteranen tillika rymdkaptenen Commander De LaFey får i uppdrag att leda ett räddningsuppdrag. Med sig på skeppet Miriam har han en liten men trogen besättning. Molly Candlepainting, Missy Byebye, Dr Landau Sammaelson, Juan D’basson Jr, Harry Spiderface, skeppskatten Lucy och den tokroliga och lite lynniga roboten O.A.T.H 2000. Under skivans första akt lär vi känna karaktärerna och deras motivationer och ränkspel. Väl framme vid det spöklika skeppet letar räddningspatrullen igenom rasket, utan att hitta någon vid liv. De hittar dock ett antal lik på mystiska platser. Spänningen är olidlig. Commander De LaFey kopplar till slut upp sig mot spökskeppets huvuddator för att se vad som hänt och då PANG, skeppet vaknar till liv och Commander De LaFeys dator blir infekterat av ett olustigt datavirus vid namn Abi:G41L. Dataviruset ser till att skeppet Miriam sprängs i småbitar och hela gänget, ja minus kattjäveln Lucy då som blev halshuggen av en HDMI-kabel, blir strandsatta på spökskeppet. En efter en av karaktärerna dör när Abi:G41L går bananas och gillrar listiga rymdfällor. Till sist är det bara Commander De LaFey kvar och i ett sista desperat försök att mosa Abi:G41L kopplar han upp sitt eget medvetande till skeppsdatorn. Slutkampen är dramatisk och så plötsligt ba PANG plot twist! Commander De LaFeys datamedvetande och Abi:G41L blir kära i varandra och tillsammans skickar de ut ett nytt SOS-meddelande till Jorden så de kan få mörda tillsammans. The end.
När jag och Heidenhammer spånade ihop detta skrattade vi gott. Ja, ända tills vi fick en ytterst obehaglig klarsyn och såg King Diamond sitta och rulla tummarna i Texas och sedan bara, ”Halleluja, jag har det! Abigail 3. I rymden!”. Vi vet ju alla hur det gick när Andy skulle spela framtidshårdrock i X-World/5 liksom. En mardröm. En annan sak som var kuslig var att dagen efter vi haft detta King Diamond-snack gick jag in på Blabbermouth och såg nyheten att Kingen jobbar inte på en utan TVÅ nya skivor. Jag blev så glad att jag nästan grät. Ända tills jag mindes rymdstoryn. Om nu Kingen får för sig att göra ”Abigail 3: Ett rymdäventyr” bjuder vi på både storyn och titlarna. Tacka oss i bookleten bara.
Låt 1. ”S.O.S (Save Our Souls)”
Låt 2. “Per aspera ad astra”
Låt 3. “The family ghost ship”
Låt 4. “Abi:G41L”
Låt 5. ”Lucy is decapitated”
Låt 6. “Frozen in carbonightmare”
Låt 7. ”Black hole, black soul”
Låt 8. ”Going insane (In the mainframe motherbrain)”
Låt 9. “S.O.S (Sacrifice Our Souls)”
En annan sak som Hollywood brukar göra när idéerna sinar är superkorkade versus-filmer. Vi snackar Alien Vs Predator, Freddy Vs Jason, Batman Vs Superman och så vidare. Tänk er följande. Grandma Vs Abigail, McKenzie Vs Miriam Natias eller om vi ska göra det riktigt dumt, Madame Sarita Vs Jesuskadavret från ‘House of God’. Konstigare saker har ju skett i verkligheten.
Skämt åsido ser vi verkligen fram emot nytt material med King Diamond. Det är sällan man får längta efter en skiva nuförtiden, så nyheten att exildansken jobbar på två alster gör en genuint glad. Bara vi slipper rymden, zombies och folk som blir besatta. Eller en versusskiva.
På återseende och tack för kaffet.
/Hatpastorn & Heidenhammer
Magnus Ödling's Blog
- Magnus Ödling's profile
- 1 follower
