Magnus Ödling's Blog, page 17

Hatpastorns promofrossa 2019

Promos. Jag älskar skiten. De släcker både habegäret och den vansinniga samlargenen i min lekamen. I ungdomen var de ett bra sätt att tillskansa sig stora mängder musik för minimal kostnad. I vuxen ålder är de alltid ett kul tillskott till samlingen.

Yngre läsare kanske undrar vad en promo är. Lång historia kort, när skivbolagen lanserade nya skivor skickade de ut promoskivor till tidningar, radiostationer och annat löst folk. Promoskivorna bestod vanligtvis av en enkel pappficka med omslaget, själva CD-skivan och ett informationsblad med allehanda lögner och överdrifter om hur fantastisk bolagets nya giv var. Nuförtiden har promoskivan i stort sett dött ut till förmån för digitala promos. Alltså ett gäng MP3s och på sin höjd en PDF-fil. Skittråkigt.

Hur fick man då tag i dessa promoskivor när det begav sig? Enkelt. Man startade ett fanzine, skrev för ett fanzine eller kände någon som hade ett fanzine. Man kunde även starta ett skivbolag eller en distro. Att man sedan hade släppt en kassettrelease i fem exemplar spelade mindre roll. Skivbolagen fullkomligt gödslade scenen med skivor. Oftast trycktes de i orimligt stora volymer. Mitt gamla dödsgäng som släppte två fullängdare 2001 och 2002 fick vardera skiva upptryckt i 1500 promos i reklamsyfte. Och då var vi ett litet band på ett relativt litet bolag. 1500 promos. Per skiva. Man behöver inte vara någon större matematiker för att förstå att detta såklart var helt befängt. Ofta fick man som band en jävla massa plattor från bolagets andra band. Dessa gavs bort till polare såklart vilket minskade eventuella skivköpare.

Den värsta sortens människa var de som tillskansade sig promos för att sedan stjäla fodralen från skivbutikerna. Det finns en speciell plats i Helvetet för dem. Jag har gjort det en gång och jag skäms än idag. Vilken skiva? Ja, håll i er nu. Night In Gales platta ”Thunderbeast”. Till mitt försvar kan jag väl säga att INGEN ändå hade köpt den.

Något som alltid roat mig är texten på skivorna som förbjuder all sorts form av försäljning. Tjena. Det fanns folk som fan levde på att sälja vidare de promos de fått gratis av skivbolagen. 20-30 spänn plattan. Många ungdomsfyllor, instrument och andra skivköp har finansierats via illegal promohandel. Sedan har vi Discogs där skivorna säljs helt öppet. Oftast för helt vansinniga summor.

Naturligtvis bidrog alla dessa gratisskivor till att man faktiskt köpte den riktiga skivan, men jag kan bara fantisera om de pengar som måste ha försvunnit innan allting blev digitalt.

Nog om detta. I dagens avsnitt av HAT-TV sitter jag och går igenom så många promos jag hinner på en timme. Om det finns intresse kan det bli fler avsnitt. Många skivor finns det.

På återseende.

/Hatpastorn

Hatpastorn botaniserar i skivsamlingen. Svartsyn.

Oktober. Snacka om høstmørke innan vinterskuggen tar vid. En årstid där man alltid kan falla tillbaka på sin skivsamling och välja ut någon gammal favoritplatta. Idag tänkte jag att vi skulle spana in ett riktigt gammalt kanongäng, Svartsyn. Ja, svenska Svartsyn alltså. Inte det norska möget. Eller ja, norrbaggarna är väl hyfsade, men för mig finns det bara ett Svartsyn.

[image error]Ödesåret 1999 var jag som så många gånger förr på Skivbutiken i Sundsvall och botaniserade. De musikaliska njurslagen hade varit många så mitt humör var tämligen uselt. Plötsligt ramlade jag över en skiva med ett omslag som föreställde några brinnande vedklabbar. Ingen logo. Jag vände runt skivan. Svartsyn. Ett band jag hade läst om, men aldrig hört. Ögonen vandrade över titlarna. ”Goatthrone”. Jävlar vad true. “In the ghoul-haunted forest where the winter was eternal”. Såld. Tyvärr hann jag inte lyssna på skivan vars namn var ”The true legend” så jag ställde tillbaka den och skyndade tillbaka till skolan. Garanterat någon olektion i spanska eller något.

Dagen efter sprang jag tillbaka till Skivbutiken för att lyssna. Borta. Något jävla as hade köpt den. Faktum är att tjugo år senare gapar min skivsamling tom efter just den skivan. Vill någon sälja den för en rimlig slant, hojta! Återinspelningen är jag inte så pigg på.

[image error]Ett par år senare var jag in på Metal Store här i hemstaden. En fantastisk butik. Vad skådade mitt norra öga? Svartsyns andra platta, ”… His majesty”. Jag köpte blint. Väl hemma slog jag på skivan och jag höll fan på att svimma. Ljudet, helt excellent. Riffen, Ornias iskalla, dissonanta, men stundtals extremt hitvänliga gitarrutflykter skickade mig rätt i avgrunden. Trummorna, jävlar i min låda, Draugens lir i Svartsyn var helt magiskt. En snubbe som INTE var rädd för att slå hårt på virveln. Sången, helt perfekt. Layouten då? Ja, mörk. Här får man kisa för att se vad som händer. När jag 2012 skrev om perfekta sångljud hamnade Svartsyn såklart på listan. Äh, vafan vi kör samma låt igen då den sammanfattar ”…His majesty” på ett särdeles bra sätt.

Åren gick och bandet fortsatte att leverera. ”Destruction of man”, spliten med Arckanum, ”Bloodline” och ”Timeless reign”. Idel guldkorn. Arckanum-splitten och ”Timeless reign” är favoriterna idag. Frågar du mig en annan dag kanske svaret blir något annat. Vi kör en favorit från ”Timeless reign”.

[image error]När ”Wrath upon the earth” släpptes 2011 fick jag den som recensionsexemplar för hårdrockstidningen jag skrev för då. Den fick ett gott betyg, men det var något som inte stämde. Jag lärde mig kort därefter att Draugen inte längre var med i bandet utan var ersatt av en belgare. En belgare som måhända var snabbare och kanske mer tekniskt kunnig, men utan Draugens känsla. Svartsyn utan Draugen är som att äta indiskt utan naanbröd. Det går ju, men man känner saknaden i själen.

Efter ”Wrath upon the earth” gav jag som upp. Jag har hört plattorna som släppts, men det har som inte fastnat. Inte alls dåliga skivor, jag föredrar deras tidigare prylar bara. Och, hur många band kan skryta med fem riktigt bra fullängdare och en kanonsplit?

Svartsyn träffar många rätt på min lista över saker jag uppskattar med svartmetall. Råa, men allt annat än kraftlösa produktioner, obskyra riff och ackordföljder som ofta börjar och slutar på oanade ställen, konsekventa och kraftfulla trummor, extremt true sång samt en djävulsk atmosfär. Sedan var jag faktiskt såld redan innan jag hade hört en ton tack vare bandnamnet. Än idag ett av mina favoritnamn. Faktum är att jag i slutet av 90-talet använde just Svartsyn som alias i både band, i chatprogrammet mIRC samt både på Skunk och håll i er nu, Lunarstorm. Undrar om jag inte hette det på Helgon med? Tydligen var jag inte ensam om det namnet, konstigt vore annars. Artistnamnet Svartsyn skrotades emellertid rätt snabbt när jag insåg att bandet var så pass aktiva. Givetvis har jag aldrig haft ett bättre artistnamn efter det.

[image error]

Det märkliga med Svartsyn är att de aldrig verkar ha fått det uppsving de förtjänat, trots bra plattor och coolt folk i sättningen. Medan C-gäng som Malignant Eternal har debutplattor som går för en förmögenhet på Discogs och Sacramentum headlinar festivaler genom att köra ”Far away from the sun” från pärm till pärm puttrar Svartsyn som bara på i skuggorna. I och för sig rätt passande. En del av den uteblivna succén kan såklart vara Svartsyns generella ovilja till snygga skivomslag, men det är en annan historia.

På återseende.

/Hatpastorn

So you think you can dance?

Det minst sagt otuffa ordet “dance” är märkligt nog inte ovanligt inom hårdrocken. Otaliga dödsdanser, makabra danser, decemberdansande själar, danser i palats av ogudaktig skönhet och annat krafs har man i varierande form släppt igenom under åren liksom. Idag gör jag och Hammaren en djupdykning i de mindre lyckade försöken att implementera dans i lyrisk form.

Tjajkovskijs ‘Walz of the snowflake’? Glöm det. Här radar vi nämligen upp finalisterna i Församlingens egna benknäckarbankett. Inte ett öga är torrt efter kombattanternas suggestiva tolkningar av danskonstens mest häpnadsväckande koreografier. Vi säger bara: på med balettskorna, sväng dina lurviga och häng med, när vi bänkar oss på första parkett inför extremmetallens yabba-dabba-dance.

Vedervärdig ’Macabre dance of suffocation’

[image error]

HP: Sverige är först ut med en riktigt otrevlig strypsalsa. Antingen pratar vi om den ofrivilliga dans som inträffar när en knappt påbörjad Werthers original sätter sig i halsen efter ett alltför glupskt inmundigande, eller också …

HH: Det kan inte röra sig om mycket annat. Eventuellt kan jag tro på en ekivok parningsdans på ett diskotek i slutet av sextiotalet, där dansören med nöd och näppe lyckats pressa en beige polotröja av banlon över halsen, för att sedan inse att den är flera storlekar för liten.

The Burning ’Ancestral dance of anger’

HP: Att Lustre-Henke kommer att få utveckla det här titelvalet nästa gång han visar sig i Sundsvall råder det exakt noll tvivel om. The Burning är då för den ovetande ett pre-Lustre-projekt och titeln ’Ancestral dance of anger’ framkallar febriga visioner om ett PRO-mötes fullständiga systemkollaps när blankspriten och trattgrammofonen åkt fram. Vi ser framför oss hur mötets mest aggressiva deltagare, Rullstens-Åsa och Kuk-Birger, möter varandra på det provisoriska dansgolvet och resultatet kan väl mest liknas vid en kataklysm.

HH: Amen. Jag vet inte varför, men jag ser även en i leopardskinn iförd Kalle Anka som efter ett ovanligt elakt spratt utfört av Knattarna besinningslöst vrålar omkring sig, medan han hoppar jämfota och osar svavel genom näsborrarna. Kvack!

Morrigan ’Dance of the Leprechaun’

HH: Jag skrattade så jag fes. Ett sömlöst möte mellan Spinal Taps ’Stonehenge’ och ”Leprecahun 6: Back in da hood”.

HP: Jag satt ju då och kollade igenom Leprechaun i godan ro bara för några dagar sedan. Jennifer Anistons absolut bästa roll. Sedan läste jag handlingen till ”Leprechaun 4: In space.” ”Gloating over the victory, one of the marines, Kowalski, urinates on the Leprechaun’s body. Unbeknownst to Kowalski, the Leprechaun’s spirit travels up his urine stream and into his penis, where his presence manifests as gonorrhea.” … ”Elsewhere on the ship, the Leprechaun violently emerges from Kowalski’s penis after he is aroused during a sexual act.” Hörde jag filmkväll? Leprecahunen ska visst vara en jävel på att steppa, har jag hört.

HH: Men man kan väl ändå inte döpa en låt till DET DÄR?

HP: Äkta tysk black metal som musikaliskt väldigt ofta rippar svenska Bathory rakt av, här med lyrik om dansande irländska sagoväsen. Om allt kan hända och det händer i Klasses Julkalender är det inget i jämförelse med black metal. Det är helt laglöst.

Non Serviam ‘Enchanting dance of mischief’

[image error]

HP: Hur … ser den dansen ut? Den förtrollade rackartygsdansen. Inte ens Beppe Wolgers hade släppt igenom det här. Kan vi förvänta oss ett par torrgymnastiska övningar i form av att palla imaginära äpplen?

HH: Här gäller det att hålla i sig för allt vad rackartygen håller. Vem var egentligen koreograf? Anderssonskans Kalle? Knoll och Tott? Kan de förvänta sig ett rejält kok stryk av Kapten Bölja efter avslutad bossanova?

HP: Sedan är det omöjligt att ens tänka på Non Serviam utan en timslång diskussion om bandfotot. Vad i hela helvetet tänkte …

HH: Vi bryter där, tack.

Uxorious Tyrant ‘Sexuality dance with beauty fairy’

HP: Okej. Lågbegåvad malaysisk NSBM med ettrig pekfingervals på en tidig Casio-synt och knullstön. Punkt. Addera sexuell dans med skönhetsälva. Den här rumban följer alltså den subtilt betitlade låten ‘Sieg Heil’ på deras enda EP, tryckt i femtio exemplar. Incellampan lyser. Det var längesedan jag skrattade såhär mycket.

HH: En retarderad malaysier som ger låten ‘Dancing with myself’ en helt ny dimension. När man trodde att man hade sett och hört absolut allt.

HP: Tänk att man fortfarande kan bli helt mållös.

Voltaic Omen ‘Dance of the corpulent witches’

[image error]

Alltså titta på karljäveln

HP: I den moshpiten vill man INTE hamna. Kolhydratförgiftade madamer med WASP-lugg och svanktatueringar. King Diamond sjunger om ‘Witches dance’, men ibland är det nog bättre att vara en väggstrykare på skolbalen. Dock ett rätt hyfsat projekt detta, fotot till trots. Senaste demon är … ja, kanske inget mästerverk, men …

HH: Avbryt. Hela havet stormar, hela golvet rungar, och hela marken skakar. För att citera Holy Records annonstext för ”Autumnal”, finska Legendas första skiva: ”The earthshaking … !!!”

HP: Den referensen …

Hateful Tomorrow ‘Walz of hopelessness’

HP: Varför vara hatfylld idag när man kan vara hatfylld i morgon? Letargisk, rysk DSBM i ”valstakt” utan en tränad lårmuskel i sikte.

HH: I den här valsen snackar vi low energy. Styltig, anemisk, slavisk vals. Ingen mazurka på sängkanten, direkt.

HP: Du som vanligtvis hatar DSBM sitter ovanligt tyst. Vad händer?

HH: Oj, jag tror jag bara stängde av mentalt. Allt blev svart.

HP: Jo, det blir ju så.

Dhampyr ‘Walz of the salivating avalanche’

HP: Tack och lov blir det mer fart i den här semifinalen i valsdans när amerikanska Dhampyr bjuder upp med det saliverande snöskredets vals. Kompositionen återfinns på det oumbärliga släppet ”Dhampyr -the unreleased sessions”. En god kandidat till den största oskivan genom tiderna. Pallar du trycket?

HH: Haha, är det inte du som betalt pengar för en liknande skiva med The Meads Of Asphodel?

HP: Vad fan skulle jag göra då?

HH: Dhampyr, det är alltså en vanlig vampyr, fast med ADHD. Den här valsen blir både svettig och sprättig. En stissig vals med vampyrtänder. Snackar vi legendarer, eller? För en gångs skull blir jag också genuint nyfiken på hur den här dansen faktiskt ser ut och vilka steg den innehåller. När Lars Winnerbäck gnällde om ”dans med svåra steg” visste han inte vad som väntade.

Belzebuth ‘Dancing with Lucifer beyond the Norwegian fjords’

[image error]

HP: Black metal, vilket JÄVLA dagcenter det är. Det här väcker ju onekligen fantasin. En energisk, livlig och sensuell pasodoble i tvåtakt. Thank you for a gorgeous time!

HH: Det existerar fyra band med det här namnet. Inget av dem från Norge. Det hindrar inte de här turkarna att dra på sig fezen på lördagskvällen och discodansa som om det vore nyårsafton över de norska vidderna. Hatten är din.

Tjolgtjar ‘The dancing Satan’

HP: Den i Förintelseförsamlingen ständigt aktuella Tjolgtjar drar på sig finskorna för ett litet soloäventyr. En fin avslutning på en tävling som bjudit på allehanda krumbukter och fyrverkerier.

HH: Uppenbarligen är det så här ”Satan takes a holiday”, som Anton LaVey uttryckte det. Jag kan inte tänka på något annat än South Park-avsnittet när Satan bjuder på hawaiiansk luau nere i helvetet.

Och nu bryter vi kvällen och skickar Pastorn på dörren, då han febrigt börjar mumla om att Tjolgjtjar alls inte är så dåliga. Tack för kaffet.

// Hatpaston & Heidenhammer

Heidenhammers Mercyful Fate-vecka. Del 3 av 3.

Vi befinner oss i bandets kreativa slutstadium, på fler än ett sätt. Det är i och för sig rätt imponerande att de lyckades få ur sig fem fullängdare på sex år, och det samtidigt som King Diamond prånglade ut tre under samma period. Tyvärr kan det konstateras att samtliga album inte direkt håller samma höga klass.

”Into the unknown”, 1996

[image error]

Hmm … tja, här börjar dessvärre däcken wobbla. Jag har länge trott att ”Time” och ”Into the unknown” varit ett par syskonskivor med fler likheter än skillnader, men jag inser att det inte riktigt stämmer. Den här senare plattan känns mest ansträngd, och jag undrar om det verkligen var en vidare god idé av King Diamond att köra på med båda sina band samtidigt. Även om jag än idag, tjugotvå år efter att det faktiskt skedde, ångrar att jag inte åkte till Stockholm och kollade båda banden när de körde en double feature på en kväll. Jaja, vad är väl en bal på slottet …

Mången gång har jag lyssnat igenom den här skivan, och den förbryllar mig varje gång. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är som inte riktigt fungerar. När den nu ljuder i högtalarna tycker jag att det låter som, tja, Mercyful Fate. Varken mer eller mindre. Det är mest att magin på något sätt börjat ebba ut. Låtarna flyter på i bakgrunden, men de är inte direkt engagerande. Ibland går det dock från segt till rent generande. Redan som sextonåring tyckte jag att låten ‘Fifteen men (and a bottle of rum)’ kändes rätt pinsam, och det är ett intryck som står sig. Det här med pirater och sjörövare var betydligt roligare i det gamla guldliret ”Monkey island 2”.

Nej, ska det vara en King Diamond-produktion från 1996 ska det banne mig vara ”The graveyard”. ”Into the unknown” får betyget 6 av 10. Godkänd, men inte mycket mer.

”Dead again”, 1998

[image error]

Och på tal om wobblande däck … här är det inte roligt längre. Den som vill ha en närmare genomgång av den här skivan från pärm till pärm kan läsa inlägget i vilket jag och Pastorn lyssnar igenom både den och King Diamonds ”House of God”. Det var en pärs.

https://hatpastorn.wordpress.com/2018/06/08/hatpastorn-heidenhammer-house-of-god-versus-dead-again/

Fan vet vad Mercyful Fate pysslade med vid den här tiden, för bra är det inte. Seriöst är det på sina ställen nästintill olyssningsbart. Borta är de rakare arrangemangen och kortare låtarna, då de nu helt fått ge vika för ett temposkiftande och tramsande utan like. Ibland är det bara smärtsamt. När någon låt äntligen ger sken av att komma igång, sänks den lika effektivt som Kursk. Jag kan lugnt säga att jag aldrig slagit på den här skivan för skojs skull, och heller aldrig kommer att göra det.

Samma år, 1998, klämde King Diamond ur sig skivan ”Voodoo”. En skiva det råder delade uppfattningar om. Jag har dock aldrig hört någon försökt sig på att vara märkvärdig nog att försvara den här sjunkbomben. Jag orkar inte ens nämna någon särskild låt från den. Bah.

Betyg? 3 av 10. Kanske 4, om man är ett synnerligen bra och generöst humör.

”9”, 1999

[image error]

Mercyful Fates kanske sista album, om de inte bestämmer sig för att krysta fram ytterligare en platta nu när de är på banan igen.

Det här var en skiva som mer eller mindre gick mig förbi när den väl dök upp, det braksnygga omslaget till trots. Antar att intresset var lika med noll efter styggelsen till föregångare. Såhär i efterhand märker jag att det kanske var lite förhastat, för den brakar på ordentligt från första stund. Hårdare, snabbare, råare än någonsin tidigare. Lite som om de försökte sig på att göra en ”Painkiller”, även om det musikaliskt inte har något med Judas Priest att göra. Samtidigt finns där otäckheter i form av pseudoindustriskrammel som blandas med groove metal. Som i ‘The grave’. Lite som när Rob Halford fick för sig att lämna Priest, iklä sig flanellskjorta och starta bandet Fight.

Jag vet inte om skivan verkligen håller rakt igenom, men man blir glad för att det åtminstone inte är en ”Dead again 2: the revenge”. Dessvärre är den ganska ojämn. När det väl glimmar till, gör det så med besked. Det betyder inte att den är fri från betydligt segare partier, och några höjdarlåtar får man nog leta vidare efter.

Det känns lite som ett antiklimax att inte kunna skriva värst mycket mer om ”9”, då den markerar slutet (åtminstone än så länge) på en minst sagt betydelsefull grupp. Det är bara det att den hamnar lite i skymundan och inte gör värst mycket väsen av sig. På sätt och vis kanske det är ganska logiskt att det i och med det blev det sista tjutet.

Betyget blir solida sex av tio. Lite som med ”Into the unknown”.

Sammanfattning:

Precis som med bandet King Diamond, märker man att idéerna blev allt färre även för Mercyful Fates räkning ju längre tiden gick. Det vore fint om de kunde få till en riktig höjdare till, men med tanke på att det är tjugofem år sedan det smällde på riktigt är jag tveksam. Dessutom ska ju King Diamond ut med inte mindre än två album under eget namn inom en snar framtid.

Jaha, det var Mercyful Fates hela karriär. Vi kan konstatera att de aldrig varit dåliga, förutom på ”Dead again”, då förstås. En sak slår mig. Det vore inte helt långsökt att tänka sig att King Diamond brände ljuset, eller ‘The candle’ om man skall vara putslustig, i båda ändar med att skriva och turnera för två band och på så vis gick lite tom för idéer till sist. Men med det i åtanke, kan man ju fråga sig varför de King Diamond-skivor som kom efter Mercyful Fates svanesång ”9” faktiskt inte är bättre än de som krystades fram under nittiotalet? Att ”House of God” är en urtrist skapelse känns ju rätt rimligt då den kom året efter ”9” och två år efter ”Voodoo”, men skivorna därefter? ”Abigail 2”, liksom …

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Heidenhammers Mercyful Fate-vecka. Del 2 av 3.

När jag gick igenom King Diamonds samlade studioverk var det så påpassligt att hans sammanlagda tolv album kunde fördelas lika på tre decennier. Riktigt så är det inte med Mercyful Fate, men jag hade tänkt gå igenom tre album åt gången i alla fall. Även om sex av dem råkade släppas på nittiotalet. Förra inlägget behandlade tre plattor släppta på åttiotalet, så först ut är en samlingsskiva från året innan återföreningen 1993.

”Return of the vampire”, 1992

[image error]

Okej, så det här med kronologi blir lite knepigt när det gäller Mercyful Fate. ”Return of the vampire” är en samlingsskiva från 1992, men innehåller inspelningar av låtar från 1981 och 1982. Icke desto mindre är det material som mig veterligen inte återfinns officiellt någon annanstans. Så det får bli som det blir. Jag vet inte heller om det hade börjat spekuleras om en återförening redan vid tiden som den här skivan kom ut, eller om det mer rörde sig om en slump. Kommentarerna i texthäftet avslöjar i alla fall ingenting.

Omslaget? Ja, det är ju inte det vackraste jag sett. Det där typsnittet som förefaller taget från ”Big trouble in little China” hade de ju också kunnat skippa.

De första fem låtarna är tagna från demon ”Burning the cross”. Hade faktiskt aldrig gissat att det rörde sig om en sådan inspelning, då ljudkvalitén faktiskt är lika bra som på en vanlig fullängdare … om inte bättre. Låtmässigt är det lite hetsigare, lite otåligare, lite … yngre. Som sig bör. Låten med samma namn som demon är ett utmärkt exempel på detta. Och ‘Return of the vampire’ är en rätt hejig sak, med riff som mig veterligen inte liknar många andra som bandet spelade in. Vilket gör den ganska kul, då den sticker ut bland resten. ‘On a night of full moon’ kom senare att bli ‘Desecration of souls’ på ”Don’t break the oath”, men fan vet om jag inte gillar den här lite bättre. Jävlar, vad det svänger. Om de bara kunde låta bli temposkiftningarna …

‘Death Kiss’ är en tidigare version av ‘A dangerous meeting’ med annan text. Hmm, är det bara jag som inte gillar när det byts text på låtar? Jag har alltid tyckt att det påminner om när filmer spelas in med alternativa slut. Lite fegt. Och på tal om fegt, är det fegt att inte skriva ut den fullständiga titeln på låt nummer sju, ‘M.D.A.’. ‘Mission: destroy aliens’ är faktiskt betydligt roligare.

Betyg? Säkert skyhögt sett från något slags samlarvärde. Jag säger 7 av 10.

”In the shadows”, 1993

[image error]

Den här skivan innebar något så ovanligt för den tiden som en comeback som faktiskt var på riktigt. Flera inspelade skivor, flera turnéer. Till dess att bandet kastade in handduken år 1999. Hmm … ja, första skivan på nio år, då. Den har alltid varit lite av min personliga favorit, särskilt bland de senare verken. Inleder med låten ‘Egypt’, vilken genast blåser klåpare som Nile av banan. Och det borde väl vara att svära i den inverterade synagogan, men jag gillar den här ljudbilden betydligt bättre än den på de två föregångarna. Lite klarare, och lite mer pang på rödbetan. Vilket också gäller låtarna. Visst trixas det rejält emellanåt, men det hålls inom anständighetens gräns. Och tiden under eget banér har bara gjort King Diamond gott, vilket märks i texterna som här fungerar betydligt bättre som egna små berättelser än tidigare. Som i låten ‘The old oak’, till exempel. Kan hända att skivan är lite för lång, men ändå. Överlag känns det här som ett väldigt piggt band. ‘Is that you, Melissa’ kan mycket väl vara en av Mercyful Fates bästa låtar. Cembalointrot är ju rent magiskt.

Som kuriosa hoppar Lars Ulrich in och spelar trummor på den avslutande biten, vilken är en återinspelning av låten ‘Return of the vampire’, halvkänd från samlingsskivan med samma namn. Jag skulle ljuga om jag sade att det hörs så där värst mycket. Eller … ja, det är väl ingen sådär strålande insats bakom pukorna. Säkert var det bra ur en PR-synpunkt, men skivan hade faktiskt blivit bättre och tajtare (på flera sätt) om de hade skippat den. Originalinspelningen är bra mycket bättre.

På tal om trummor är den ursprunglige bankaren Tim Ruzz här utbytt mot någon vid namn Morten Nielsen, som i sin tur byttes ut mot Snowy Shaw. Av någon anledning står också Shaws namn på omslaget som en del av laguppsättningen. Sådant har jag aldrig gillat. Men, Ruzz var det. Vissa älskar hans trumspel och tycker att Mercyful Fate aldrig var sig likt utan honom. Kanske är det så, men i mina öron låter det i alla fall inte direkt sämre.

En sak till. Introriffet på ‘Curse of the pharaoh’ låter bra likt det på Iron Maidens ‘2 minutes to midnight’. Besynnerligt nog tycker jag att samma sak gäller även för Fates ‘A gruesome time’, låt nummer fem på ”In the shadows”, och Maidens dänga ‘Nomad’ från ”Brave new world”. Även det en comebackskiva. En ren slump?

Betyg: 7 av 10.

”Time”, 1994

[image error]

En dålig sak som slår mig nu när det är dags för fullängdare nummer fem, är att ”In the shadows” inte kan sägas vara vidare satanisk. Vilket är synd. På sätt och vis slutade Mercyful Fate därmed temporärt att vara black metal när de återförenades, även om King Diamond aldrig tagit avstånd från sina personliga övertygelser. Tack och lov var djävulsprisandet i falsett tillbaka på uppföljaren nästföljande år.

”Time” tar ganska sömlöst vid där föregångaren upphör. Den stora skillnaden är att låtarna är lite rakare och kortare. I mina öron en bra utveckling, men jag kan förstå de som tycker att bandets identitet i viss mån försvann. Halva albumet är skrivet av King själv, med resultatet att skillnaderna mellan Mercyful Fate och bandet King Diamond blivit allt färre. ”Time” känns också mer teatralisk än de tidigare skivorna. Fan, den låter faktiskt jävligt mycket bättre nu när jag lyssnar igenom den för första gången på länge. Man minns låtarna. ‘The mad arab’, ‘Time’, ‘Witches’ dance’ … rena guldet.

Så. Rakare. Kortare. Mer pang på. Men kanske också lite … alltså, det känns fel att säga onödig i sammanhanget, men frågan är hur mycket skivan tillför diskografin när det lika gärna kunde rört sig om en ny King Diamond-platta. Samtidigt hade inte inspelningarna med Diamonds ”The spider’s lullabye” kommit igång vid tillfället, så man kan möjligen se halva ”Time” som en tidig King Diamond-EP. Eller något. Betyget får bli 8 av 10.

Sammanfattning:

Nittiotalets första hälft innebar några starka år för bandet ifråga. Jag vidhåller att inget band lyckats med en så rejäl comeback som Mercyful Fate fick till efter så många års uppehåll. Och att de faktiskt gjorde det på riktigt, och blev ett komplett band igen. Två feta fullängdare, plus en fullgod samling får sägas vara klart godkänt. Hyfsat hög lägstanivå, som TV6 skulle uttryckt det. På minussidan får det väl dessvärre sägas att de riktiga dunderhitsen uteblev. Man hittar ingen ‘Come to the sabbath’, eller ‘Evil’. Å andra sidan är det ett väloljat maskineri som härjar runt, och som håller en jämn och stabil takt på färden.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Heidenhammers Mercyful Fate-vecka. Del 1 av 3.

I början av året tog jag mig an King Diamonds samlade diskografi. Kanske kunde det vara en idé att göra samma sak med den andra delen av Kim Bendix kungadöme. Sagt och gjort.

[image error]Det skall dock sägas på en gång att jag aldrig närt samma intresse för Mercyful Fate som för King Diamond. Och jag kan egentligen inte svara på varför. Jag upptäckte båda grupperna i stort sett samtidigt. Förvisso hade jag sporadiskt hört ett par låtar både med King Diamond och Mercyful Fate via MTV och annan luguber media, men det var genom samlingsskivan ”A dangerous meeting” från 1992, med låtar av bägge banden som jag fick min genuina introduktion till dem. Tydligen ska King Diamond själv varit sådär lagom nöjd över plattan, men för en yngling som mig var det rena guldet. Förutom ett knippe kanonlåtar innehöll texthäftet också en mindre biografi som redogjorde för turerna kring båda konstellationer, vilket gjorde det enklare att förstå hur saker och ting hängde ihop. Ändå har jag alltid föredragit King Diamond. Jag gissar på att det har flera orsaker. Konceptskivor, rakare låtar, fler skivor, keyboards och effekter … ja, listan kan göras lång. I slutändan tror jag det handlar om något så enkelt som att Mercyful Fate kändes lite … färglöst, jämfört med det andra bandet. Samtidigt har jag också tyckt att några av Mercyful Fates kompositioner faktiskt varit överlägsna King Diamonds. Typ ‘Come to the sabbath’.

Ska jag krypa till det inverterade korset, får jag faktiskt erkänna att det tog mig många år att köpa på mig Mercyful Fates samlade alster. En hel del av dem kommer faktiskt från en av bloggens mest trogna följeslagare och intervjuoffer, Mattias Kamijo. Än idag finner jag mig kliandes i skalpen över att jag inte ens i mina tonår gjorde slag i saken och köpte de två klassiska första skivorna, ”Melissa” och ”Don’t break the oath”. Detta trots att jag hade lyssnat ”A dangerous meeting” sönder och samman och haft med ‘Come to the sabbath’ på jag vet inte hur många blandband. Därför ska jag fan gå till botten med varför. En genomkörare med samtliga album kanske kan ge svaren. Det kan ju dessutom vara på sin plats nu när bandet ifråga, på ålderns höst, kört igång igen och gett sig ut för att turnera.

Vi kör. Mercyful Fate, från pärm till pärm. Betyg 0 – 10. Observera att vi kommer att köra på Bendix-skalan. En sjua på Bendix-skalan är med andra ord inte jämförbart med att typ nya Helheim får en sjua i betyg. Vi snackar Bendix, vi snackar den absoluta elitserien.

”Melissa”, 1983

[image error]

Debuten. Sju låtar fördelade på ca fyrtio minuter. Den första av dem är mästerverket ‘Evil’. Och … jävlar vad bra. Eller som Thomas Quick uttryckte sig när han tillsammans med en kamrat rymde från Säter, och i en anordnad flyktbil proppade hela övergommen fylld med amfetaminpasta, ”jävlar, vad gott”.

Ljudbilden är ju lite dov, skall sägas, men med en riktigt skön liten extra ruffighet som river dödsskönt i kistan. Kan faktiskt förstå att vissa just därför föredrar den här skivan framför ”Don’t break the oath”. Det finns ingen dålig låt att finna här, men samtidigt … jag vet inte, för mig är det som att den där låten inte riktigt vill infinna sig heller. Det är kanonbra hårdrock, och enligt mig är tidiga Mercyful Fate det enda band som kan konkurrera på riktigt med Iron Maiden och Judas Priest. Ja, om man inte räknar King Diamond, då. Men det är mer som att det glimmar till lite extra i vissa låtpartier, snarare än genom hela låtar. Hade kompositionerna trimmats lite ytterligare hade det i mina öron blivit ännu bättre. Själv har jag aldrig varit vidare svag för gitarrsolon, och om några sådana hade skalats bort hade helheten haft mer driv. Ja, ja. Detaljer, kanske. Men betyget blir 7 av 10.

Är det förresten bara jag som alltid tyckt att introriffet till ‘Curse of the pharaoh’ låter bra likt Iron Maidens motsvarighet i ‘2 minutes to midnight’? ”Melissa” kom dock ut året före ”Powerslave”, skall sägas.

”Don’t break the oath”, 1984

[image error]

Omslaget. Jämte Venoms ”Black metal” det enda som konkurrerar med att få utgöra ryggtavla på min lekamen. Ni förstår. Antar att jag dock knappast skulle vara unik med en sådan tatuering. Nåväl. Vi kan ju börja med att ljudet är betydligt klarare än på föregångaren, och med introriffet till ‘A dangerous meeting’ kan det liksom inte gå fel.

Skönhetsfläckarna är onekligen få. Det hörs dock att Kings röst fortfarande inte är helt utvecklad. Även om falsettjuten sitter där de ska, är de inte lika dramatiska som de skulle komma att bli under eget namne. En märklig grej är att när jag lyssnar igenom skivan från början till slut, inser jag att jag kan låtarna nästan utantill när jag väl gör det … men annars sällan tänker på dem. Återigen är det väl låtuppbyggnaderna som spökar. Tempomixtrande, start och stopp-arrangemang och liknande faller mig bara inte på läppen om det inte görs sinnessjukt bra. Det kan också vara att jag alltid tyckt att bra hårdrock kräver knallhårda refränger, och sådana har nog aldrig varit det här bandets starkaste sida.

Om man dock slutar tjura fattar man att trots allt mitt gnäll är det här såklart hur bra som helst. ‘Come to the sabbath’ är ju faktiskt med som en fulländad avslutning på skivan. Och låtar som ‘Night of he unborn’ och ‘Gypsy’ … ja, det är grejer, det. Apropå den senare, hur kommer det sig att romantisering och exotisering av romer är så påfallande i heavy metal? Betyget får bli 8 av 10.

”The beginning”, 1987

[image error]Givetvis borde inte den här samlingen stå efter ”Don’t break the oath”, då materialet på den först släpptes 1982 på en självbetitlad mini-LP, också känd som ”Nuns have no fun”. Men då dessa låtar slängts ihop på ”The beginning” tillsammans med tre låtar som senare kom att hamna på ”Melissa”, här inspelade i ett BBC-sammanhang, får det bli så. Som extra godis har det slängts med en B-sida från en singel.

Ja, vad säger man? ‘Doomed by the living dead’ och ‘A corpse without soul’ var de två första låtarna med bandet jag hörde, på riktigt. Tror fan det är ett par av favoriterna, och en av orsakerna är att de är så jävla … rakt på. Från första stund står det klart att det man hör, det är det som gäller. Det är extremt. Kingens vrål … här ursäktas INGENTING. På med reverb bara, och skrik allt vad fan du kan. Och det gör han. Antingen gillar man det, eller inte. Och om inte, far åt helvete. Och även om det må låta klyschigt, i stil med att ”demon alltid är bättre än skivan”, finns här ett driv som inte riktigt infinner sig på de två senare fullängdarna. Faktiskt.

Om detta också gäller för låtarna som senare kom att hamna på ”Melissa” är jag mindre säker på. I mina öron är det inte sådär hemskt mycket som skiljer inspelningarna åt, även om tempot är betydligt snabbare på ”The beginning”. Tror dock att jag föredrar den här versionen av ‘Satan’s fall’, jämfört med den på fullängdaren. I alla fall är det imponerande om allt är inspelat mer eller mindre live, som det nu påstås i texthäftet. Sist ut på skivan är låten ‘Black masses’, tagen från B-sidan på singeln ‘Black funeral’. Ingen dålig låt, men kanske inte så mycket att hoppa jämfota för heller. Sannolikt ett ganska klokt beslut att inte ta med den från fullängdaren den var tänkt att hamna på. Betyget blir … ja, 7 av 10.

Det var de tre första skivorna, det. Egentligen känns det lite märkligt att ta med samlingar och dylikt, men tja … det blir roligare så. Särskilt med tanke på att King Diamond under eget namn hunnit med att klämma ut tolv fullängdare, jämfört med Mercyful Fates lite blygsammare sju.

Sammanfattningsvis verkar det som om mina intryck verkar ha stått sig. Det är fortfarande svinbra, men hamnar lite i skuggan av Kingens soloverk. Det här med solon är inte min grej, men gillar man sådana kan jag bättre förstå varför man föredrar Mercyful Fate istället. Sedan tycker jag inte heller att historieberättaren King Diamond får tillräckligt mycket utrymme genom de här låtarna. Texterna är därtill långt ifrån lika roliga som de senare kom att bli. Kanske är det främst det jag saknar. Hur konstigt det än må låta, med tanke på Diamonds patenterade ylanden, känns det ibland som om Mercyful Fate hade föredragit att vara ett instrumentalband. Sången hamnar i bakgrunden jämfört med alla solon, temposkiftningar och jiddrande. Eller också är det bara i jämförelse med bandet King Diamond.

Tack för kaffet. // Heidenhammer

Hatpastorn filosoferar kring Behemoths senaste produkt

Nergal från Behemoth är som vi alla vet en sann entreprenör. Förutom musiken pysslas det bland annat med skäggverksamhet i hemlandet Polen. Efter ett hett tips från läsekretsen (Vithatten av!) fick jag nys om hans senaste affärsverksamhet.

Hundmat.

[image error]

Vegansk hundmat om man ska vara exakt. Tänk om ni stått i replokalen i mitten av 90-talet och någon klivit in och sagt, ”Grabbar, ni anar inte vad jag drömde inatt! Jag drömde att Nergal började saluföra vegansk hundmat!”. Det hade ju inte blivit något mer rep den dagen.

Visst, kravmärkt hundmat är ju en fin tanke och naturligtvis har det paralleller till Behemoths dänga ”God=Dog”. Likväl kan jag inte sluta gubbfnissa i det absurda att Behemoth numera är hundmatsförsäljare. Sventevith – Storming near the Frolic.

What a time to be alive.

[image error]

[image error]Att artister säljer märkliga saker är såklart inget nytt. Det är allt från dildos till rödtjut liksom. Cashen ska in. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Dissonans i hjärnan blir det ju. I en värld av Dark Funeral-isskrapor och Beherit-skateboards är det lätt att man tappar sugen. Jag har förståelse att band vill dra in några extra kronor, men det offrar som oftast all mystik. Samma sak när booklets är smällfulla av sponsorer. Jag vill inte veta att någon namnlös fantom i nitar och kåpa är sponsrad av någon jävla tatuerare i Flen. Eller vilka trumprylar Lord Xzoriath Ljusbane får 10 % rabatt på. Jag är såklart skyldig till sponsorer själv, eller ja, band jag har spelat i har varit sponsrade av allsköns mög vars logos förpestat bookleten. Som musiker är det guld med spons, som konsument är det inte lika kul att se. Jag minns inte om det var At The Gates eller In Flames som i början av karriären var sponsrade av något skejtklädmärke. Det syntes i alla fall på bandfotot. Rena rama Ellos-katalogen. Den totala antitesen till Grotesques bandfoton som alltid var extremt true.

I slutändan, är det värt det? Sponsring av instrument/studioprylar, ja. Fem skjortor från MQ, nej. Fingertoppskänsla är väl ordet jag söker efter. Varför är det inget band som är sponsrade av något extremt förresten? Typ IS, Guns & Ammo eller kärnkraftslobbyn? Hade jag köpt en skiva som förkunnat att de var sponsrade av något riktigt oheligt hade man i alla fall höjt på ögonbrynen och utbrustit i en lätt vissling. Ha lite uppfinningsrikedom för fan! Det är ju bara en tidsfråga innan band börjar annonsera mobilspel. Wolves In The Throne Room Farming Simulator 2000. Mayhems Candy Deathcrush. Ramones Bejeweled Blitzkrieg Blipp Blopp. Clash Of Clandestine Blaze.

Men ja, hundmat var det.

Min tipskälla kläckte Royal CanIn Aeternum. Jag kontrade med Vov Hell. Sedan kan man alltid falla tillbaka på Eukanuba Haani.

På återseende.

/Hatpastorn

Heidenhammer agerar annonsförfattare och Hatpastorn säger sanningen

[image error]Tjena, Hatpastorn här. För en tid sedan köpte jag en mystery box med 600 promoskivor. Det utlovades döds, black, thrash och annan metal i alla dess färger och former. Man gick ju igång. Dagarna gick och när paketet anlände var jag i sjunde himlen. Ja, ända tills jag bar hem det. Satan vad tungt. Väl hemma startade en sorteringsprocess och när jag var klar hade jag två högar. En hög med 350 skivor som jag ville behålla, chockerande många bra plattor ska tilläggas. Samt en hög med dubbletter, band jag inte är så inne på, olyssningsbart rat och skivor jag fan inte hade en aning om vad det ens var. Jag messade Heidenhammer att han hade en hög med 250 godbitar att hämta om han ville. Det dröjde inte många minuter innan han plingade på min dörr. I ren taktik hade jag delat upp hans hög i fyra mindre högar där den första innehöll de bra skivorna och sedan … ja, ni anar ju vart detta är på väg. Glad i hågen började han bläddra i sin nyfunna skattgömma, men när det vankades hög två, tre och fyra blev det annat ljud i skällan. Ni som minns när jag och Heidenhammer köpte norra Europas största restlager av Sleaszy Rider Records-plattor kan ana uppgivenheten. Vi körde en snabb lyssning av några av plattorna och det garvades friskt. Tänk vad mycket musik det finns. Sedan cyklade Heidenhammer hem i natten med två pappkassar fullproppade med CD-skivor.

[image error]

Heidenhammers högar

Vi spolar fram ett par dagar och jag är på väg hem till Hammaren för en kopp kaffe efter jobbet. Redan i hallen möter jag Hammarens sambo som ger mig bannor över den generösa gåvan. De hade nämligen köpt massa nya hyllor för att få plats med hans skenande samlingsmani och min gåva hade således sprängt allt varpå de tvingats fylla köksskåp och hallmöbler med skivor. Från botten av mig hjärta vill jag framföra ett enormt och genuint ”förlåt”. Alltså på riktigt. Förlåt. Sedan finns det å andra sidan något oerhört fnissigt med att öppna ett skåp i jakt efter ett skohorn för att krossas under en lavin av ogudaktiga skivor.

Efter en första kopp kaffe i Heidenhammers soffa diskuterade vi det sjuka i att samla på saker och andra tunga existentiella frågor. Han tog sedan fram en enorm hög med skivor och placerade dem på bordet, gav mig en ond blick och undrade vad fan han skulle göra med dem. Jag svarade att alla omöjligt kunde vara dåliga och att det måste finnas guldkorn i gödselstacken. Vi enades om att göra lyssningen lite roligare genom att han fick agera annonsförfattare och jag skrev min genuina uppfattning. Vi tog varsin laptop och började lyssna och skriva. Detta är resultatet.

Anthenora ”The last command”

 

HH: PANG på mozzarellan – här snackar vi en välsmakande, kryddig italiensk huvudrätt. Över 52 minuter kaloririk pasta special, och det snålas inte på parmesanosten. Italiens svar på Megadeth går direkt på knockout och man hämtar sig inte i första taget. Vad kan man säga förutom: bravissimo!

HP: Kallsvetten. Jag har också ett exemplar av denna då jag fick dubbletter. Olyssnad, givetvis. Pumpande metal ljuder, lätta stråk av actionrock ligger som en pestdimma i Heidenhammers lägenhet. Jag vet inte om det är bättre än jag trodde, förhoppningarna var rekordlåga, men jag har hittills inte fått en stroke av hat. Frågan är återigen, vem köper detta? Finns det verkligen en marknad och om den nu finns. Borde inte den vara mättad? Och det är ett uttalande från mig som gillar black metal vars marknad är mättare än Jon Oliva.

Tierra Santa ”Indomable”

 

HH: Som en lyxigare tapastallrik bullar Spaniens bästa kockar fram en buffé av riffmackor som inte lämnar huvudet på flera dagar efter första genomlyssningen. Bandet sjunger på modersmålet och vi kan garantera att du kommer att ångra att du skolkade spanskatimmarna i skolan – det här är historieberättande av allra mest exklusiva power metal-sort. Olé!

HP: Heidenhammer mumlar något om att bandet verkar komma från Spanien. Jag får svindel. Efter två sekunder börjar jag skrika. Tänk Europe runt ”The final countdown” i en ekivok dans med finsk doddelidoddelidoddeli-metal. Och en läspande spanjor på sång. Här snackar vi kristendom och ljusdyrkan av värsta sort. Riktigt vidrigt faktiskt. Paralleller kan dras till ständigt aktuella Wonderland. Ni som vet, ni vet. Den här skivan kan med all fördel galoppera rätt ner i Hades och dö.

Throwdown ”Venom & Tears”

 

HH: Texas svar på 2 Ton Predator river av sig linnet och blottar en vältatuerad och uppumpad torso – det här är grabbar som skjuter först och frågar sedan. Efter bejublade framträdanden klockan två på dagen på Ozzfests minsta scen har bandet bara gått från klarhet till klarhet. Pantera, Biohazard, Machine Head och andra fjantar får se upp – det är en ny sheriff i stan!

HP: Att ge Heidenhammer 250 skivor var en sanslöst dålig idé då jag nu sitter här och tvingas lyssna på dem. Throwdown. Snarare Throw Up. Vi snackar Truth Denier. Alltså på riktigt. Det här ÄR Truth Denier. Tänk er ett ännu mera testosteronsvettande 2 Ton Predator med en street smart-attityd som får Biohazard att framstå som Alcest. Det här är mitt personliga helvete. Panterastölderna står som spön i backen och jag vill bara sluta att finnas.

Time Requiem ”The inner circle of reality”

HH: En maffig prog metal-tårta med extra mycket arpeggiodelikatesser och med garneringar av syntmattor i rokokostil? Du beställde, Time Requiem levererar! Skånes absoluta elit visar resten av Sverige att Skurup utan tvekan är den nya metropolen för framtidens heavy metal. Time Requiem har såväl forntidens som framtidens storhet för sig!

HP: Snacka om o-titel på en o-skiva från ett o-band. Time Requiem, vi snackar överpretentiös musikermusik av absolut hemskaste sort. Skånes Dream Theater liksom. Fast lite mörkare och med ett syntljud som hade platsat sömlöst på Ancients ”God loves the dead”. Fy. Time Requiem, jojo. Time Requiem of a dream där scenen med det sönderstuckna armvecket visas om och om och om igen i all evighet. Ackompanjerat av dubbla kaggar och en sångare som dör om han inte får sjunga hela tiden. Ja, förutom när det gnisslas fram solon på synten som mest låter som ett epilepsiframkallande Sega Megadrive-spel. Det här får bara inte vara sant.

To-Mera ”Transcendental”

 

HH: En spännande matmix mellan gulasch och njurpaj utgör stommen i denna exotiska och erotiska upptäcktsfärd. Lee Barrett från Extreme Noise Terror visar upp en helt ny sida av sig själv i sällskap med den dramatiska ungerska primadonnan Julie Kiss, känd från legendariska Without Face. You wanted the best – you got the best. The hottest band in the world. Kiss? Knappast, det här är Julie Kiss i absolut högform! Du kommer att Julie Kissa på dig av upphetsning!

HP: Att det här inkluderar medlemmar från Extreme Noise Terror är kanske det konstigaste jag hört. Samarbetet med KLF känns i sammanhanget lika naturligt som spliten mellan Hate Forest och Ildjarn. Enchanting keyboards, angelic female vocals, lovelorn guitars liksom. Progressiv knullgoth med Extreme Noise Terror-folk. Nu har jag fan hört allt. I jämförelse med det vi hört tidigare under aftonen var detta inte helt själsdödande. Eller vänta, jag tar tillbaka allt. Minns ni Aghora och Alas? Detta låter som en blandning av de två banden. Med lite extra syntpomp som grädde på moset. Herregud, alltså. Jag hittar på en ny genre: Transcendental knullgoth.

Efter To-Mera eller Panta-Mera om man så vill var vi tvungna att ta en paus. Heidenhammer fiskade fram Venoms ”At war with Satan” som fick rensa luften samtidigt som vi drack en till välbehövlig kopp kaffe. Tänk vad bra musik kan göra med humöret. Och vad dålig musik kan göra. Rond två!

Arachnes ”Parallel worlds”

 

HH: Det här är inte power metal – det är bara POWER! Vi beger oss återigen till det stövelformade landet i söder och träffar på ett band som stampar klacken i backen och visar vilka det är som bestämmer! Oerhört läckra keyboardkaskader sätter prägel på ett ovanligt starkt låtmaterial. Bandet har gjort en fantastisk utveckling på denna sin fjärde skiva. Omvärlden har kapitulerat – och nu är det din tur!

HP: Scarlet Records. Vi möts igen. Tänk att jag har släppt inte mindre än två skivor på det bolaget. Jösses. Här har vi italienskt mög i form av Arachnes. Femtiotre minuter, sexton låtar, varav sex av dem instrumentala. Power metal. Pianointrot gjorde Heidenhammer genuint förbannad. Otroligt roligt faktiskt. Ja, sedan blev det standardiserad power metal av torraste slag. Heidenhammer fnyser likt Joakim Von Anka. Arachnes är inte det sämsta jag hört, men jag kommer under inga omständigheter lyssna på detta igen. Är det inte meningen att power metal ska ha tydliga refränger? Är inget jättefan av genren, men jag har i alla fall vett nog att förstå varför vissa band funkar och andra inte. Det här är bara meningslöst.

Deadsoul Tribe ”S/T”

 

HH: Det här är bandet som uppnått oanade höjder redan med sin debut, och då snackar vi inte bara i alperna i hemlandet Österrike! En välsmakande metalschnapps i kombination med en läcker progg-weissbier, och med lätt distad sång som grädde på apfelstrudeln. När skivan är slut kommer du att böna och be om en andra portion!

HP: Från Österrike tydligen. Ett land vars black metal är magisk, men när det kommer till övriga musikgenrer får man hålla dem under sträng uppsikt. Deadsoul Tribe kan väl bäst liknas vid någon sorts form av progressiv halv-chuggachugga-metal med extremt lätta industriella inslag. Tänk er soundracket till typ The Crow 5, fast blodfattigare. Vidrigt givetvis.

Easy Rider ”Animal”

 

HH: Sångaren som var nära att bli Savatages nya vokalist slår tillbaka med Easy Riders femte skiva, och det med besked! AOR-doftande kraft möter hårdrockens tyngd i tio medryckande kompositioner som berättar om en grubblande själs bryderier med enbart heavy metal som terapeutiskt hjälpmedel. Glöm Fates Warning och Queensrÿche – det HÄR är ”the thinking man’s metal!”

HP: Oroväckande bandnamn och titel. Sleaszy Rider-varningslampan sprängdes. Åh fy fan, kristen power metal från Spanien. FEMTE skivan! När kaggarna inte puttrar på likt kastanjetter i en mardröm vävs olustiga partier av partyrocksriff in i mixen. Tydligen var sångaren påtänkt att sjunga i Savatage. Ja, han är inte helt kass men Easy Rider måste vara ett av de största o-banden. Sedan blir jag genuint kränkt över det faktum att de stundtals låter lite Iron Maiden. Ge fan i det.

Crystal Ball ”Hellvetia”

 

HH: Dra åt hellvetia, vilket mangel! Inte sedan Asterix och Obelix härjade i Schweiz har det delats ut sådana här smockor! Crystal Ball heter bandet och det behövs ingen sierska för att förstå att det här bandets framtid redan är skriven i renaste guld. Gotthard och Gurd kan ta semester, för Crystal Ball visar att det här landet inte är neutralt när det gäller kampen om hårdrockstronen i Alperna!

HP: Heidenhammer fick två Crystal Ball-skivor av mig. Nu tvingar han mig att lyssna på dem. De inledande tonerna lät dock inte helt tokigt. Tills de började joddla. Nu tror ni att jag skämtar. Heidenhammer dog. Sedan blev det standardiserad öldrickarhårdrock av allt. Vi skippar den andra skivan. Bara tanken på att Crystal Ball eventuellt drabbats av ett Matrix-virus skrämmer skiten ur mig.

Callejon ”Zombieactionhauptquartier”

 

HH: Tysklands absolut hårdaste metalcoreband spelar fram sitt starkaste kort och resterande band får finna sig utslagna i turneringen. Galopperande kaggar, skarpa riff – ja, RÄKNA med riff – och en engagerande sånginsats pulvriserar dina högtalare snabbare än du hinner uttala skivtiteln. Kalle? Vilken Kalle? Jo, Callejon på spången!

HP: Jag orkar inte utläsa titeln för en blick på bandfotot gav mig nog med information. Tysk metalcore berättar Heidenhammer myndigt och mycket riktigt är det tusende klassens At The Gates-kopia med töntrefränger som bjuds. På Nuclear Blast. Hur är det möjligt att sådant här kan existera? Finns det verkligen så många mesar i kort hår och keps som lyssnar på skiten att det kan gå runt? Callejon. Jävla hjon.

Threat Signal ”Under reprisal”

 

HH: Här snackar vi ingen trött repris av redan uttjatat material, för Kanadas stjärnskott på den tekniska metalcorehimlen tar vid där Meshuggah och Linkin Park tog semester. Ladies and djentlemen – tag plats, för nu rullar tåget!

HP: Nuclear Blast igen med ett band jag aldrig hört talas om. Suckarna i Heidenhammers lägenhet är nu så djupa att syret tar slut. Och PANG! Truth Denier är tillbaka, nu i aggroskrud. Eller kanadensisk ”technical metalcore” som de själva hotar med. Ja, grabbarna har ju lyssnat på Fear Factory. Trist bara att de primärt lyssnade på Burton C Bells överjävligt värdelösa rensång. Jag vet att jag låter grinig, men den här sittningen tog på krafterna.

Mahavatar ”Go with the no!”

[image error]

 

 

HH: Från de hårdaste avkrokarna i New York kommer en massiv groove metal-smocka som får bandanan att åka ned över ögonbrynen, kedjan att smälla mot baggypantsen, och boxershortsen att sticka fram under dem! Inte sedan Biohazards glansdagar har en sådan vätebomb exploderat i stan, vilket får elfte september att framstå som en kinapuff i jämförelse. De första hundra exemplaren kommer med exklusiva bonusspår du kommer att ångra om du missar!

HP: ”NO”, skriker jag direkt innan skivan startar. Heidenhammers CD-spelare stönar av smärta. Groove metal. Från New York. Jag vet att vi tjatar om Truth Denier, men vad fan ska vi göra då? Jag kan inte tro att någon faktiskt lyssnar på det här och tycker det är bra. Att skivbolagsbranschen är döende är en lögn större än livet själv. Just när jag trodde det inte kunde bli värre börjar grogghaggan att sjunga med sin sexigaste Gula Blend-röst. Jag var tvungen att spotta ut snusen. Alltså lyssna!

En till paus. Jag och Heidenhammer diskuterar missmodigt över vad vi just genomlidit. Det är liksom inga små bolag. Nuclear Blast, Candlelight, Inside Out, Scarlet och så vidare. Ändå har vi inte hört ETT ENDA RIFF som vi hajat till över. Är inte vitsen med att driva skivbolag att tjäna pengar? Hur kan man då som stora bolag släppa otaliga skivor som är ingenting? Snackar vi bra B/C-gäng som typ Rage, Morgana Lefay och Grave Digger framstår de som Iron Maiden och Judas Priest i jämförelse då de har riff och refränger man minns. Mycket märkligt. Och all denna metalcore som är så identitetslös att de får Hypocrite att kännas fräscha och nyskapande. Jag kan bara inte förstå hur det kan gå runt. Den enda rimliga teorin är att banden själva betalar en hög summa för att få släppa sin skiva. Så jobbar Massacre och Sleaszy Rider liksom. Sorgligt. Tänk att ur egen ficka pynta typ femtio-hundra tusen för att släppa en skiva som ingen köper. Bolaget tar klumpsumman, trycker upp plattorna billigt och eftersom de ändå annonserar för sina större riktiga band får investerargängen sin skiva annonserad med en frimärksstor bild under typ Nightwish och Tiamat. Ny genre: Investment metal. Eller extremely expensive demo released by a somewhat major label metal. Kan ni ens tänka er de drivor av osäljbara plattor som måste ligga förpackade någonstans. Rena rama Indiana Jones-lagret liksom.

Heidenhammer tröstäter pizza och muttrar könsord. ”Allt det här är bara förgäves”, säger han mellan tuggorna. Solklar sammanfattning.

Thy Majestie ”Jeanne d’Arc”

 

HH: Jakten på den försvunna Jeanne d’Arcen fortsätter, och det är i Palermo power metal-skatten hittas av inga mindre än Thy Majestie (ex-Thy Majesty)! En oerhört mäktig skiva som inte lämnar någon oberörd. Många skivor utger sig för att vara konceptplattor, men ytterst få klarar av att bära upp de legender de baseras på. Det här är en av dem! Deras tredje skiva, och det är tredje gången gillt! Ett av Scarlet Records absolut bästa fynd. BUY OR DIE!

HP: En temaskiva minsann. Scarlet Records. Smäktande Skyrim-syntar och stilla pianoplink. Jag går ju igång direkt. Hoppas hela skivan låter såhär. Kan det vara som Melek Taus, att introt är bäst? Mycket riktigt, när de börjar spela metal låter det som en power metal-version av Burzums ”War”. This is – UGH! – Jeanne d’Arc! Mesig sångare? Självklart. Ja, i jämförelse med det övriga vi lyssnat på och att introt var tjusigt får detta anses vara kvällens ”vinnare”. Smaka på den karamellen.

Dawn of Silence ”Moment of weakness”

 

HH: Aldrig har en skivtitel varit mer opassande, för här snackar vi svensk urkraft! Hårdrocken dog aldrig i Finspång och de här grabbarna är ute på korståg för att få resten av Norden att kapitulera. Tiotusen pumpande nävar i luften förutspås så fort det här bandet får inta sin rättmätiga plats på Sweden Rocks huvudscen. HAIL AND KILL!

HP: Oroväckande talande skivtitel. Dawn Of Silence från Finspång … jag orkar snart inte mer. Jag tar tillbaka exakt allt jag sagt om Morifade. På riktigt. Här har vi urtypen av glesbygdshårdrock med noll framtidsutsikt. Det sjuka med sådana här band är att de oftast är de störigaste jävlarna när man spelar med dem på festivaler. Minns speciellt en episod när jag spelade i Boden och mitt band valde att sätta oss i ett helt annat hus för att slippa ett aspackat glasflaskkastande loge-mongo från ett av power metal-banden som spelade. I flykthuset träffade vi Draconian som såg exakt lika trötta ut som vi. Trevligt folk de där Draconian. Dawn Of Silence verkar dock vara yngre förmågor så de är säkert trevliga. Det är när 40-årsgränsen sprängts som gubbkukeriet verkligen blommar ut. Har jag förresten berättat om min andra spelning i just Finspång där jag fick blåsa i en alkoholmätare för att ens komma in på spelstället? Otroligt roligt.

En till paus. Heidenhammer tappar en The Elysian Fields-skiva i backen som går i tusen bitar. ”Lätt fånget, lätt förgånget”, liksom. Einherjer får agera palettrensare med sin ”Odin owns ye all”. En i sammanhanget läskande skiva. Tänk att det fanns en tid då folk garvade åt just ”Odin owns ye all”. Ja, alla utom jag som köpte den för riktiga pengar när det begav sig och herregudvadhardetblivitavmittlivegentligen!

Ensoph ”Opus dementiae”

[image error]

 

HH: Italien fortsätter att imponera, nu med en synnerligen vass blandning av goth, metal, rock och suggestiva syntpartier. En intrikat och delikat historia! På den här specialutgåvan medföljer också den numera utsålda 2006 års EP:n ”The seductive dwarf”. Vissa släpp är för bra för att inte vara tillgängliga för allmänheten!

HP: Italiensk gotisk avantgarde metal. Ni kan nog lista ut hur det låter och vad jag tycker om det. Tacka vet jag Evol. De är iallafall jävligt roliga. Ensoph är inte alls kul. Eller bra. De tröttaste riffen som de desperat försöker dölja med oändliga pålägg av allt. Som en smörgåstårta med mögligt bröd. Inte helt olikt norska Source Of Tide med ständigt aktuella Lord PZ på sång. Just det, fåntratten i hög hatt som sjöng i Peccatum eftersom han var Ihsahns frus brorsa. Ja, här sitter man. En del skaffar barn eller gör karriär. Själv sitter man och lyssnar på Ensoph. Och det är typ det bästa bandet hittills. Det som gör allt ännu mera likt en Kafka-berättelse är att så fort Heidenhammer berättade att de släppt en EP vid namn ”The seductive dwarf” växte habegäret i mitt bröst.

Montany ”New born day”

HH: Melodisk power metal från tulpanernas land. En urladdning som …… som …… nej. Jag ger fanimig upp. Nu är det nog.

HP: Sista skivan. Målet var tjugo, men det går bara inte. Vet ni vad det bisarra är? Vi letar inte efter det sämsta utan vi har valt ut de som ser mest intressanta ut i hopp om att hitta iallafall ETT bra band. Introt får mig att tänka på Donkey Kong Country. Jag fick ett Super Nintendo med det spelet och Iron Maidens ”Somewhere back in time” samma jul. Man var glad. Ett sinnestillstånd som är mig helt främmande nuförtiden. Montany. Holländsk power metal som är så standard att det inte går att skriva något om det.

”Tack” för kaffet och de 250 skivorna önskar Heidenhammer. Förlåt, hälsar jag.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Bure Bödel – Matrixviruset: Ett försvarstal.

[image error]I strax över nio år har Hatpastorn, via denna sida, spytt galla över den ”modernistiska” vågen som greppade tag i många black metal-musiker i slutet av 90-talet. Jag kan hålla med i mycket av det Pastorn förkunnar, men jag har alltid försökt se det på ett mer balanserat sätt. På tal om balanserat skulle ni sett hatet som tändes i Pastorns ögon när jag la fram förslaget att jag skulle skriva detta inlägg. Han blev så arg att han drabbades av svindel och var tvungen att sätta sig ner en stund. Han ville inte ens äta lunch med mig den dagen (vi jobbar på samma kontor). När han väl kommit till sans och jag hade försett honom med, enligt mig, vettiga argument till att detta måste göras gav han till slut med sig och lät mig få ett (ETT!) försök att göra något vettigt av detta. Han lovade dock dyrt och oheligt att han minsann skulle redigera bort minsta lilla detalj han ansåg stötande, det kom även en lång harang om blasfemi fast i negativ bemärkelse så jag hade svårt att hänga med i svängarna. Lång historia kort kan jag säga att det var längesedan jag hört så många ålderdomliga invektiv på så få minuter. Som ni förstår jobbar jag i uppförsbacke.

1998 samt 1999 var väldigt tråkiga år när det kommer till black metal och jag kan absolut förstå musiker som hade tappat intresset för genren, oavsett om det berodde på att den blivit för stor och kommersiell eller att det var någon form av musikalisk mognadsprocess. Jag har alltid hyst avsmak för band som inte vågar släppa sargen och även om de inkorporerar nya element i sin musik så vägrar de släppa rötterna för att de är rädda att förlora lyssnare (läs: Opeth). Då har jag betydligt större respekt för ett band som Ulver som helt ”flippar ur”, river ner allt de byggt upp och kastar sig sedan ut för ett stup.

[image error]Just Garm som sjunger i Ulver har format en väldigt stor del av det som kommit att bli mitt musikaliska jag. Jag älskade Ulver från första tonen jag hörde ”Bergtatt” och det var utan minsta tvekan som jag tog mig an den nya ljudbilden de presenterade på ”Themes from William Blake”s The marriage of Heaven and Hell”. Jag var så dedikerad i bandet att jag gick till Stadsbiblioteket och lånade just ovannämnda bok innan jag fick tag i plattan bara för att jag till fullo skulle kunna relatera till verket. Det är en väldigt bra bok kan tilläggas. Då och då i intervjuer fick man nys om vad Garm lyssnade på för musik just för stunden och det var flertalet gånger jag besökte den lokala skivbutiken med listor med album som de fick kolla om de hade hemma. Jag gissar att jag är den med mest hedonistisk inställning till musik i församlingen och efter många år med väldigt snäva ramar om vad som var ok att lyssna på så var mitt sinne vid denna tid vidöppet när det kom till musikaliska intryck. Det är många välljudande upptäckter jag har att tacka Garm för, allt från norsk ambient som t.ex. Deathprod, till nutida estniska kompositörer (Arvo Pärt), till argentinsk nuevo tango. Ni kan pausa här och söka upp albumet ”The rough dancer and the cyclical night” med Astor Piazzola och lyssna på det medan ni läser resten.

Jag kan absolut relatera till det vakuum som rådde i scenen vid denna tid. Driften att alltid ha ny musik tillgänglig att lyssna på gjorde det naturligt för mig att leta sig vidare när jag suckat mig igenom ännu ett album av någon femtehandskopia av Darkthrone. Jag tycker alltså att de flesta banden som drabbades av Matrix-viruset är usla, men jag kan förstå deras vilja att skapa något nytt.

[image error]Hur såg sjukdomsbilden ut i Sverige då? Hade vi några Matrix-smittade artister här? Visst hade vi det. Ett tydligt exempel är Mathias Lodmalms olika band i allmänhet och Sundown i synnerhet. Här vill jag även kliva in och förklara, jag är bekant med Mathias och vet åtminstone hyfsat hur hans musikaliska historia ser ut. Det som fick det ”att spåra ur” var ett besök på en jungle- eller om det var en drum ‘n’ bass-klubb i London 1993 och där blev han såld på elektronisk musik. Även om det tog några år innan dessa influenser visade sig i Mathias musik så fanns den elektroniska musiken vid hans sida väldigt tidigt, långt innan The Matrix skulle dyka upp på alla biodukar och ovetande skaka om en hel musikgenre i sina grundvalar. Den mest Matrix-aktiga skiva som herr Lodmalm släppt måste utan tvekan vara Sundowns ”Glimmer”. Detta album släpptes samma år som The Matrix så jag har svårt att se att just denna film skulle ha influerat Mathias i hans skapande, vi pratar alltså om någon form av proto-Matrix-virus här. Dessa influenser kunde märkas av även på Cemetary-plattan, ”Last Confession”.

Just ”Glimmer” är en av mina absoluta favoriter oavsett genre så jag kommer försvara den med näbbar och klor så länge jag lever. Vad är det då som gör detta album till ett ”Matrix-album” frågar ni? Det är en väldigt modern och elektronisk ljudbild blandat med distade gitarrer och oavsett vad laguppställningen säger och vad bandfotot visar är det en trummaskin som står för takten. Mathias tvekar inte heller att använda ”techno-trummor” i vissa låtar, det tydligaste exemplet stavas ”Star”.

 

Missa inte den påstådda trummisens guldbyxor. Efter ”Glimmer” lades bandet ner och Lodmalm gick vidare och grundade future pop-/syntpop-projektet Sp3(tra. Om Garm är den person som, omedvetet, format mig i min musikaliska smak har Lodmalm haft en mer direkt påverkan. Under de år jag känt honom har han försett mig med otaliga tips. Han fick mig att börja lyssna på engelsk 4×4, australiensisk breakbeat, amerikansk glitch hop och så vidare.

[image error]

Två andra band som jag mer eller mindre uppskattade när det begav sig, men som jag kanske inte tycker har stått sig så väl mot tidens tand är Deathstars och Pain. Deathstars fick mycket skit när de debuterade med singeln ”Synthetic generation” 2001, men jävlar vad jag hellre lyssnar på Deathstars än sentida Swordmaster. Jag gissar att alla vet, men jag tar det igen för säkerhets skull. Swordmaster minus trummisen Niklas ”Terror” Rudolfsson blev, med ett adderande av den forne Dissection-trummisen Ole Öhman, Deathstars. Detta band gick i alla fall all in när det kom till gotisk image och ett väldigt syntetiskt sound och det får jag ändå se som något positivt. Hellre detta än att de skulle fortsatt sprungit runt i jeansväst och pannband och bara bytt genre.

[image error]

Det var först när Pain släppte sitt andra album, ”Rebirth”, som det lossnade för detta soloprojekt. Tägtgren hade släppt ett album via Nuclear Blast något år innan, men som jag minns det var det verkligen ingen som brydde sig om det. Ja, förutom Heidenhammer då. ”Rebirth” släpptes med ett nytt skivbolag i ryggen julaftonen 1999 och låten ”End of the line” får man ändå säga blev en hit. Musikvideon spelades rätt frekvent på diverse TV-kanaler och hela Sverige fick smaka på Tägtgrens musikaliska visioner, något som innan var exklusivt för den inbitne death metal-fantasten. Pain blev snabbt Peters huvudband och han sa i intervjuer att det snarare var Hypocrisy som skulle ses som ett sidoprojekt. Jag gissar även att det var Pains popularitet som fixade en statistroll åt Peter i den svenska skräckfilmen ”Sleepwalker”.

Jag gillade bitar av ”Rebirth”, men min förälskelse blev kortlivad och redan vid nästa platta hade mitt intresse helt försvunnit. Det kanske var mitt driv för ny musik snarare än kvalitén på musiken som gjorde att Pain lät lockade.

De Infernali känner ni alla till, enligt säkra källor så flödade knarket rätt friskt i Göteborg i mitten av 90-talet och detta ackompanjerades med trance och annan elektronisk musik. Denna hobby kombinerat med, vad jag gissar, en viss insikt i Cold Meat Industrys tidiga katalog ledde till nedkomsten av De Infernali. Enligt Jon och Micke själva var projektet enbart något för att få loss pengar så de kunde köpa vapen till MLOs väpnande kamp och så kan det väl mycket väl ha förhållit sig. Jag minns en intervju med något oviktigt amerikanskt band där intervjuoffret spydde galla över Dissection av den anledningen att Jon hade vid något tidigare tillfälle fördömt elektronisk musik och sedan när De Infernalis ”Sign of the dark” släpptes så svartnade det för ögonen på jänkaren och han kunde således inte fortsätta lyssna på Dissection, Hade det inte varit för att det var en amerikan som yppat dessa ord så kanske jag hade kunnat se någon form av logik i resonemanget, men nu talar vi om Dissection versus en amerikan så per automatik diskvalificeras allt han sa.

Ytterligare en artist som kan sälla sig till skaran är Vintersorg som gick från att sjunga om bäckars symfonier och glaciärer till rymden och matematiska formler. Artisten som hade lärt mig betydelsen av ord som ”jökel” och ”yverboren” gick helt enkelt från att vara en svenskalärare till att bli en matematisk dito över en natt och jag personligen har alltid varit mer intresserad av språk än av siffror. Efter några album gick Vintersorg tillbaka både tematisk och musikaliskt till hur det lät i början av hans karriär, men har man en gång tappat mig som lyssnare är det svårt att vinna mig tillbaka.

En annan företeelse som jag blir ofantligt upprörd över är banden som valde att beträda Via Matrixosa, men som vände halvvägs och började vandra tillbaka igen. England har två exempel här. My Dying Bride släppte en otroligt avantgardistiskt skapelse med sitt ”34,788%… Complete” för att på efterföljande album stilmässigt hoppa flera plattor tillbaka i tiden och börja köra med growl igen. Vad fan handlade det om? Paradise Lost gjorde nästan samma sak. De släppte ett Depeche Mode-doftande album under namnet ”Host” som jag verkligen uppskattade. Jag var verkligen inget fan av Paradise Lost så förutom utvalda låtar på de tidiga albumen så är det bara ”Host” jag faktiskt lyssnat mycket på. Jag lyssnade på efterföljaren ”Believe in nothing” när den släpptes och fick ingen synthpopkänsla alls och gav således upp hoppet för detta band. Vad jag förstått drabbades de också av en existentiell kris och har börjar spela ”döds” igen. Det finns ett ord för sådana artister: Pultroner!

[image error]Kontentan av allt detta handlar väl om att jag förstår och kan på ett personligt plan relatera till de som ådrog sig Matrix-psykosen och till viss del kan jag själv se mig som ett barn av detta. Det jag gjorde var att jag gick hela vägen och höll inte kvar vid black metal-estetiken eller den musikaliska tvehågsenheten. Ja fy fan, ni skulle ha sett  hur jag såg ut, futuristiska skor med hög sula, vita byxor i tunt fladdrigt tyg och ”spikes” fulla skallen. Jag hade dock ALDRIG några snabba solglasögon, där drog även jag gränsen.

Med allt detta i åtanke kvarstår ändå det faktum att allt det Pastorn hävdat om att musiken i 9,9 av 10 fall är outhärdlig stämmer, men likväl är jag inte lika avigt inställt till fenomenet i sig. Jag anser dock att om man nu vill testa något nytt, gör det då på riktigt och sluta blanda in massa andra genres i black/death metal. Det finns nog med irritationsmoment i ”äkta” black metal för att det ska finnas plats med massa jolm. Håll genren ren, men skapa gärna annan sorts musik om ni så önskar. I en värld av Samoths, var en Garm och släpp sargen.

[image error]

/Bure Bödel

 

Hatpastorn, vilken bilmodell är det rimligaste köpet?

En fråga ingen någonsin har ställt eller kommer att ställa mig. Därför tänkte jag doppa tårna i bilträsket för att se om det är badvänligt eller om man bara ska vända om. Det är för övrigt så överjävligt varmt i lägenheten att jag knappt kan koncentrera mig. Detta inlägg kommer således vara en succé från första till sista stund och inte alls ett haveri.

Bilar var det. Vilken modell ska man välja egentligen? Något bränslesnålt kanske eller något lite vräkigare om man har kortväxt snopp? Vi kikar vad som finns på marknaden.

Den italienska biltillverkaren Fiat går ut stenhårt med tre spännande modeller. Först ut är Fiat Lvx. Byggd av grekisk progressiv metall. Ett oväntat grepp. Tyvärr måste jag meddela att det är rätt usla vägegenskaper på den här kärran. Det känns lite rörigt och småkristet. Åksjukan infinner sig på rekordtid. Nä, här blir det att inte titta i backspegeln och bara ignorera. Vilken smörja. Alltså seriöst, jag kom fem minuter innan det kändes som start i backe. Uff! Noll rattar av fem.

Fiat Noctum då? Svensktillverkad. Jag nickar gillande. Man vill ju gärna köpa lokalt. Svart metall även. Läckert. Tydligen fanns modellen redan 1996, men drogs in 1997 för att återuppstå 2019. Som vi har väntat …

OK, vi ser vad ingenjörerna Ancitif och Svartblod går för.

0-100 på noll sekunder. Det här gillar jag. Lite fladdriga däck bara. Kom igen nu! Ja, på den här nivån har man släppt igenom tidigare. Trygg körning. Inga problem med de slingriga vägarna. Lite väl standardutrustad kanske, men man får ändå en del för slantarna. Fiat Noctum ligger bra till. Fyra av fem rattar.

Fiat Nox, tillverkad i Tyskland. Även den i svart metall. Tyskarna har bensinen i blodet så förhoppningarna är höga.

Lite långsam acceleration kan tyckas. Inget man vill köra om med på Autobahn när man är på väg till Nocturnal Fire Fest i München för att se ett återförenat Mactätus direkt. Bygget är dock stabilt, något för barnfamiljen kanske? När man väl når maxhastigheten ligger den säkert på vägen. Jo, det här passar bäst för cruising. Pluspoäng för det pikanta smådisharmoniska tonspråket på bilstereon. Tre och en halv ratt av fem.

Bra start! Vi tittar vad tyska biltillverkaren Audi har för modeller då. Audi Opain. Märkligt namnval.

Norsktillverkad, thrash metall. Måste vara en ny legering. I mitt garage står redan ett par släpp och ska sanningen fram är det inget jag tar ut på tur direkt. Kul i trettio sekunder, sedan är det risk att man somnar vid ratten. Två av fem rattar. Både Audi och Norge kan bättre.

Gud vad varmt och trångt det är här på bilmässan. Vad har vi där framme då? En monter helt tom på folk. Mezzerschmitt minsann. I norsk svart metall. Hoppla hoppla. Småfascistisk design. Ja, vissa tillverkare gör ju allt för att synas och höras.

Jävlar vad svårstartat. I med en växel för fan. Är den kall? Gud förbannat, den bara hackar. Är den ens tankad? OK, när bilhelvetet väl startar inser man att den gjorde sig bättre både avstängd och avställd. En riktig skitbil. En halv ratt av fem. Varför har jag den här modellen i mitt garage? Jag skyller på Heidenhammer. Han brukar komma förbi med skrotbilar han inte vill ha kvar. Norge kunde tydligen inte bättre. Sad.

[image error]

Chevrolet Corvette. En klassisk tillverkare. The Company Corvette, återigen ett märkligt namnval. Stoner/doom metall. Ännu en för mig okänd legering. Redan efter en sekund inser jag vilket misstag jag har gjort. Det är en EPA-traktor. Jävlar vad långsamt det går och inredningen stinker av cigarrettrök och en lite sötare doft. Har någon rökt en så kallad narkotikacigarett i bilen?

Det har aldrig smakat så gott med frisk luft som efter en stund i den där dyngbilen. I den sätter jag aldrig foten igen. Betyg? Ja, noll rattar såklart.

[image error]

Dodge Of Death. Tillverkad i Finland av alla ställen. Jag anar oråd. Dessvärre verkar det inte finnas någon möjlighet att testköra den, men jag hittade ett klipp på Internet som jag bara tar för givet är en bra representation.

Betyg: ett frågetecken av fem möjliga.

[image error]Elbilar har blivit riktigt populära de senaste åren. Störst på marknaden är Elon Musks skötebarn Tesla. Ja, när han inte sitter och garvar åt döda djur i en badbassäng, hysteriskt roligt för övrigt, gör han tydligen vassa bilar med saltade prislappar. Vad heter den här modellen då? Von Tesla. Byggd i USA. Tung metall. Intresset steg. För att sedan sjunka. Ingen provkörning på vare sig Youtube eller Bandcamp. Intressant marknadsföring.

Betyg: Noll eldkastare av fem.

Nu börjar jag bli less. Chrysler är näst på tur. Detta kan inte misslyckas …

Ny modell. Jesus Chrysler Superskunk. Skön dagcenternivå.

Över förväntan, men då var förväntningarna lika låga som bensinpriset i Venezuela. Man sitter oskönt, körningen blir ryckig och man vill bara hem. Nä, usch, en av fem rattar.

Precis när jag i vredesmod skulle lämna Chryslers monter på mässan kom en säljare och högg tag i mig. Han frågade mig om jag var en ”influencer”, men jag hörde honom inte riktigt så jag svarade att jag lyssnar på Silencer och nickade. Vips blev det röda mattan och en ny modell som han lovade skulle ”blow me away”.

Okej Chrysler. Show me what you got!

[image error]

Jesus Chrüsler Supercar. Death ´n roll tillverkad i Stockholm. Släpp ut mig! SLÄPP UT MIG!

Lönlöst. Jag sitter fastbunden på passagerarsidan. Jag skriker tills jag svimmar för att sedan vakna till ljudet av mina egna dödsrosslingar. Svetten forsar fram. Feber. Hallucinationer. Någon bränner mig med bilens cigarettändare. Jag välkomnar smärtan. Den dränker i alla fall det fruktansvärda ljudet motorn ger ifrån sig.

Det här är det värsta jag varit med om. Bilen är proppad med fyllskallar som ylar ikapp. Bilen sladdar. Någon skriker ”schyssta rattar” oironiskt. Jag har två val. Det första är att bita av mig tungan och förblöda. Låta Döden göra sitt. Det andra är att kasta mig ut i farten. I ett obevakat ögonblick vräker jag mig mot bildörren och mirakulöst öppnar den sig. Med bundna armar kan jag inte parera fallet så jag faller. Tungt. En smärta skjuter upp i bröstet. Minst två brutna revben. Jag rullar handlöst längs den regnvåta asfalten och inväntar sekunden då jag tappar medvetandet för att aldrig mer vakna. Men det ögonblicket kommer aldrig. Min kropp stannar. Jag andas, känner efter. Det gör ont exakt överallt. Fråga mig inte hur, men jag tar mig upp på fötterna. Bilar susar förbi och tutar högt. Det här är Stockholm. Här stannar ingen. Sakta tar jag mig haltande framåt. Ett steg, två steg. Efter vad som känns som en evighet kommer jag till en vägskylt. Sundsvall, 377 kilometer. Jag fortsätter. Ett steg, två steg, tre steg …

Vandringen blir lång och mödosam, men jag har gott om tid. Smärtan jag åsamkats måste återgäldas. Deras smärta måste bli …

Legendarisk.

Och ja, noll rattar såklart. Jesus Chrüsler Supercar är exakt lika dåliga som bandnamnet.

På återseende.

/Hatpastorn