Magnus Ödling's Blog, page 19

Heidenhammer: King Diamond från pärm till pärm. Del 3.

Det kalla tvåtusentalet.

[image error]2000: ’House of God’. Jag vet inte vad som egentligen hände, men under de två år som passerade mellan föregångaren ’Voodoo’ och den här skivan hann jag med att tappa mycket av intresset. Det gällde i och för sig inte bara för King Diamond, utan för mycket musik i allmänhet. Som vi alla vet var 1999 lite av ett ödesår för djävulsgospel. Men, men. ’Voodoo’ var inte av samma kaliber som föregångarna. Mercyful Fates ’Dead again’ från 1998, och ’9’ från 1999, hade inte direkt fått exildanskens aktie att skjuta i höjden. Man var rätt mätt, och när ’House of God’ väl anlände kändes det hela rätt tamt. Jag brydde mig inte om att köpa den, då låtar jag provlyssnade på inte engagerade mig alls. Strykfult omslag, dessutom. Därför dröjde det ett gäng år innan jag försökte mig närma mig den på riktigt. Jag vill att det ska röra sig om en g(l)ömd juvel. Det gör det inte. Storyn är stendum, och musiken är mest … bara där. Jag vet inte hur många gånger jag och Pastorn försökt oss på att lyssna igenom skivan från början till slut, men det hela resulterar bara i veckade pannor och uppgivna stön. Titelspåret och ”Black devil” kan väl sägas vara hyfsade låtar, men sedan är det skralt. Tyvärr. Betyget får bli 5 av 10.

[image error]2002: ’Abigail 2: the revenge’. På många sätt känns det här albumet som en förolämpning. Förvisso hade King Diamond redan gett sig på ett konceptuellt uppföljningsalbum i form av ’Conspiracy’, men det kändes liksom mer okej då den kom redan året efter ’Them’. Att göra en uppföljare till ’Abigail’ efter femton år och dessutom ha mage att kalla den för något så tamt som ’The revenge’ är rent smaklöst. För att uttrycka det milt hade jag inga höga förhoppningar inför det här släppet. Så vad kan man säga om det, såhär sjutton år efteråt? Egentligen inte så mycket. Precis som på ’House of God’ är musiken mest bara … där. Kim Pedersen proklamerade i intervjuer att de nu hade fått till den bästa ljudproduktionen någonsin. Jag håller verkligen inte med. Själv tycker jag bara att den låter kraftlös, och låtarna är för träiga för att stå på egna ben. Musikaliskt finns det knappt något som har med ’Abigail’ att göra. Stämningen uteblir fullkomligt, och det blir inte bättre av att det som berättas på skivan faktiskt är extremt dåligt skrivet. För första gången började jag uppfatta King Diamond som en rätt usel historieberättare. Och det kanske inte hade gjort så mycket, om det inte hade varit just historien om Abigail han valde att våldföra sig på. Sätter man ribban så pass högt, får man vara beredd på att fallet blir därefter om misslyckandet är ett faktum. Kanske var det därför han sedan drabbades av mördande ryggproblem. Betyg? 4 av 10.

[image error]2003: ’The puppet master’. Därför känns det nästan bisarrt att en uppryckning av det mer otroliga slaget skulle komma bara ett år efteråt. Flera gånger har jag undrat om det här rör sig om en skrivbordsroman i skivformat – det vill säga en undanskuffad roman som en författare skrivit ihop och gömt undan i tillfälle skrivkramp skulle infinna sig senare i karriären. Både musik och historia känns så mycket mer genomarbetade än vad de två föregångarna var i närheten av. Framförallt känner man en stämning eller atmosfär som varit frånvarande ända sedan ’The graveyard’. Det här känns olycksbådande och svart, och som att allt hänger ihop. Det enda jag skulle kunna klaga på är väl omslaget som inte direkt är någon höjdare. Skivan gavs också ut i specialversion, med ett tillhörande videoklipp i vilket King Diamond berättar historien skivan baseras på. Varför inte detta använts fler gånger är faktiskt ett mysterium. ”Magic”, ”Blood to walk”, titelspår … åh, det finns så mycket gott. Det kanske inte riktigt kommer upp i åttiotalsklassen, men vi befinner oss i alla fall på nivå 7 av 10.

[image error]2007: ’Give me your soul … please’. Den första låt jag hörde från den här skivan var titelspåret. Och jag blev så glad. Pang på, bra refräng, skönt driv, och inga tempoväxlingar. Lite tamt ljud, kanske, men ändå. Det hela bådade gott. Tyvärr blev helhetsupplevelsen en besvikelse när jag väl hade hela albumet att ta ställning till, och det främst på grund av storyn. Om ’Abigail 2’ var obegriplig, och ’Voodoo’ utan riktig poäng, gav ’Give me your soul … please’ mig för första gången en anledning att fråga mig själv ”jaha?” när jag väl tagit mig igenom den. Det var inte värdigt King Diamond. Meningslöst innehåll, och så taffligt berättat. Usch. Musikaliskt då? Tja … den växer med lyssningarna. Det gör den. Men samtidigt finns det kanske inte så många anledningar att låta den göra det, då det finns betydligt bättre skivor att spendera ens korta jordeliv tillsammans med. Och återigen så är produktionen så helvetiskt kraftlös. Allt låter så försiktigt. Nästan fegt. Och … ja, så mycket mer finns det egentligen inte att säga. 5 av 10. Antar jag.

 

De som påstår att King Diamond gick utför på nittiotalet förstår jag mig inte på. Kanske började nedgången där, men jämfört med merparten av det följande decenniets skivproduktion … ja, man hör ju vad man hör. Varje årtionde har hittills bjudit på fyra album vardera. Den stora frågan är såklart om Diamond har förmågan att göra ett sista ryck och avsluta karriären med ett album värdigt hans arv. Det skulle ju vara så fint, liksom. Det är tolv år sedan sist. Det återstår att se om uppehållet gjort honom gott, eller ont. Det lät bra när jag såg honom på Gröna Lund år 2014, och det nyutkomna livealbumet är en god pralin. Men räcker det?

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Heidenhammer: King Diamond, från pärm till pärm. Del 2.

Det svala nittiotalet.

[image error]’The eye’, 1990. Det inledande spåret, ”Eye of the witch”, var faktiskt den första King Diamond-låt jag hörde. Strax dessförinnan hade jag också blivit varse om artistens existens genom att som tioåring läsa om honom i … ja, kan det ha varit Cats? En eller annan knulltidning stod i alla fall för informationen. Sådant läste man ju ”för artiklarna”. Men okej, ny snubbe på trumpallen i form av Snowy Shaw. Eller, trumpallen förresten … än idag är det inte helt klarlagt om det rör sig om trummaskin, datatrummor, eller en blandning. Plastigt låter det, i alla fall. Och i efterhand förefaller det helt obegripligt att det kunde gå igenom. Men förutom det, gör King Diamond här ett ärligt försök med en rätt seriös story om inkvisitionen under 1600-talet. Jag är dock osäker på om jag tycker att det räcker hela vägen. Omslaget är tack och lov målat den här gången, men dessvärre är det faktiskt rätt strykfult – åtminstone framsidan, då den bild som pryder baksidan ser betydligt bättre ut. Det finns några kanonlåtar i form av introspåret, ”Burn”, och ”The curse”, men resan har allt några rejäla gupp på vägen. När väl stämningen infinner sig är den magisk, men mycket känns som utfyllnad och intresset vill inte riktigt infinna sig. Vissa vill påstå att det här är ett av King Diamonds främsta, och förbisedda, album. Jag är inte en av dem. 6 av 10.

[image error]’The spider’s lullabye’, 1995. Det blev ett rejält uppehåll på fem år, vilket också innebar en återförening av Mercyful Fate som hann med att klämma ur sig två solida album under tiden. De låtar som återfinns på ’The spider’s lullabye’ var enligt uppgift klara flera år innan skivan hann bli inspelad, men skivbolagsstrul och medlemsbyten segade ned processen. Men alltså … vilken jävla återhämtning jämfört med ’The eye’. Faktum är att den här skivan från 1995 är en av de skivor som gått varmast i min spelare de senaste åren – och tillika en av de King Diamond-skivor jag upptäckt allra sist. Men varje gång den gått ett varv, kör jag den alltid ytterligare en gång. Och en till. Här finns det fanimig inga svaga punkter, och inte ens det faktum att enbart de tre (eller fyra, beroende på hur man ser det) sista låtarna hänger ihop förtar den upplevelsen. Ljudet är fett, fullt med adekvat åttiotalsreverb, och Diamonds falsett låter fem gånger starkare än på föregångaren. Att nämna en favoritlåt är nästintill omöjligt. 10 av 10. Hell kungen!

[image error]’The graveyard’, 1996. I och med detta släpp infinner sig, vad jag vet, den första riktiga vattendelaren. Vissa älskar det förbehållslöst – som hela Församlingen – och andra menar att det är ett riktigt bottennapp. På något konstigt vis kan jag förstå båda sidor. Fjorton låtar fördelade på över sextio minuter, och en mycket annorlunda ljudbild jämfört med skivan från året dessförinnan. På ett sätt är det nästan otroligt att det är samma line-up som på ’The spider’s lullabye’, för här är det inte tal om samma sväng, över huvud taget. Produktionen är torrare, plattare, och tydligare. Eventuella hits lyser med sin frånvaro. Men … ja. Återigen rör det sig om ett konceptalbum, men här är historien oerhört mycket mörkare och mer allvarligt betonad än tidigare. Jag tycker det är en sådan jävla fullträff. Sedan får jag erkänna att jag inte vet hur mycket min egen nostalgi spelar in i bilden, då detta var det första album jag verkligen tog mig igenom från början till slut. Jag var helt trollbunden. Så till den grad att jag faktiskt skrev av texterna, samtliga av dem, för hand i samband med att jag fick låna skivan och spela av den. Det tog sin tid. Det var värt det. 8 av 10.

[image error]’Voodoo’, 1998. Det här är en skiva jag har ett minst sagt delat förhållande till. Det är så mycket med den som verkligen är helt rätt – konceptet (jag har alltid tyckt att voodoo, eller voudu om man skall vara petig, är extremt fascinerande och ett förbisett ämne i extremmetallen), omslaget, inledningen och inramningen, och tillika några höjdarlåtar. Men samtidigt … King Diamond sade i intervjuer – faktiskt även i en jag var med och skrev frågor till – att han som research tuggat sig igenom tusentals sidor om fenomenet ifråga. Heder till honom för detta, men med det i åtanke känns själva historien tunn och faktiskt väldigt basal. Att studera texterna till den här skivan ger en inte särskilt mycket insikt i voodoo, och storyn är inte direkt engagerande utan framstår mest som en tråkigare variant av ’Abigail’. Hälften av gångerna jag lyssnar på skivan tycker jag den är fantastisk rent musikaliskt. Lika ofta bara seg och tråkig. Framför allt tycker jag att det är i och med ’Voodoo’ som bandet King Diamond låter alltmer som Mercyful Fate, i det avseendet att det ska trixas så förbannat med tempot i låtarna. Start, stopp, start, stopp. Svänget och helheten uteblir. Sammantaget blir det inte helt lätt att sätta betyg på albumet, men 6,5 av 10 får duga för tillfället. Är man generös kanske man kan sträcka sig till 7.

King Diamonds nittiotal var alltså blandad komp(l)ott. Jag tillhör sannerligen inte de som vill hävda att det barkade rejält utför under decenniet ifråga, men det går onekligen att hitta en del skavanker här och var. Det bör kanske påpekas i sammanhanget att Diamond också krängde ur sig fyra skivor med Mercyful Fate under samma årtionde, med varierande resultat. Kanske hade det varit bättre om vår monark hade hållit sig till att regera i en domän, snarare än i två.

Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Heidenhammer: King Diamond, från pärm till pärm. Del 1.

På sistone har jag varit inne i en King Diamond-period, något som inträffar med ojämna mellanrum. Kungens förehavanden och skivproduktion är vanliga samtalsämnen inom Församlingen, och samtliga av oss är kanske som bekant rätt hängivna följeslagare av monarken i fråga. Dock har vi lite olika åsikter om vilken skiva, story, eller period, som egentligen är bäst. Diskussionerna har varit många, hätska, och ibland rent fientliga. You say forgive him, and I say revenge.

Av någon anledning har det dock aldrig tidigare slagit mig att King Diamonds samlade diskografi är, i antal skivor, precis jämnt fördelad över tre decennium. Sammanlagt tolv fullängdare har det blivit. Fyra av dem under åttiotalet, fyra under nittiotalet, och fyra under tvåtusentalet. Det ryktas nu om inte enbart en utan två kommande fullängdare under 2019, och det vore ju förträffligt. Jag vill inte gärna tänka mig ett decennium utan åtminstone något nytt från vår laveyanske favorit. Liveplattor och samlingar räknas liksom inte på samma sätt, även om just samlingen ’A dangerous meeting’, med låtar både av King Diamond och Mercyful Fate samt en kortare biografi i texthäftet, var mitt första riktiga (och farliga) möte med detta original.

Med det sagt: vi måste prata om King Diamonds olika perioder. Det är dags att gå till botten med detta. Samtliga album skall kommenteras. För enkelhetens skull berör det här inlägget först och främst fullängdare. En och annan EP och liknande slinker måhända med av bara farten. Det är bara så det är och blir. Då kör vi.

Del 1. Det ljuva åttiotalet.

[image error]’Fatal portrait’, 1986. King Diamonds första soloutflykt efter att Mercyful Fate tackat för sig. Sanningen att säga tog det faktiskt ganska lång tid innan jag fick chansen att lyssna igenom detta album från början till slut, då det var en av de sista skivorna med King Diamond jag införskaffade. Ingen aning om varför, då de låtar jag hade hört från skivan var minst sagt bättre än typ … ja, allt annat. ”The candle”, ”Halloween”, ”Charon” … herre Satan. Såhär i efterhand undrar jag om det kan ha berott på att det faktum att skivan inte är ett fullfjädrat konceptalbum. Efter att först ha inmundigat ’Abigail’, ’Them’, och ’The graveyard’, hörde det liksom till att en platta med Diamond också skulle vara en sammanhängande historia. Icke desto mindre … är ju ’Fatal portrait’ en sinnessjukt stark debut på alla sätt och vis. Ändå är det något med den som gör att jag inte vill ge full pott … men vi säger väl i alla fall 9 av 10 möjliga poäng. Jag efterhandskonstruerar ihop att bandet ”inte riktigt hittat sin form ännu”, men egentligen är det rent skitsnack. Snarare rör det sig om att jag bara inte har lika stark koppling till albumet som jag har till andra i kollektionen.

[image error]’Abigail’, 1987. Historien. Låtarna. Omslaget. Produktionen. Alla vet att det rör sig om 11 av 10 poäng. Jag har den i tre olika utgåvor, men det är klart att det inte räcker. Tretusen kanske hade varit det. Nåja. I ärlighetens namn är det svårt att egentligen skriva något om den här skivan, men: jag vill hävda att det här är så nära perfektion man kommer, i King Diamond-sammanhang. Musicerande och sånginsatser, riff och melodier, stämning och teknik … alla ingredienser är i perfekt syntes. Aldrig för mycket, aldrig för lite. Alla låtar är helgjutna, och även om de är delar av en längre berättelse står de samtliga på helt egna ben. Självständiga, utan att spreta. Vissa vill hävda att uppföljaren ’Them’ är ett strå vassare rent historiemässigt – jag vill minnas att jag själv varit en av dem – men jag vacklar. Historien om Abigail och kompani slår mig som mer originell, och … tja, komplett? Däri finns en början, en mitt, och ett slut. Inga konstigheter, och säcken knyts ihop utan problem. Amen.

[image error]’Them’, 1988. I och med denna berättelse om Amon, huset som Gud glömde och därmed överlät åt andar och en demonisk och bokstavligen blodtörstig mormor i rullstol, inleds det första försöket av Diamond att skriva en historia som sträcker sig över inte bara ett, utan två album. Inledningsspåret ”Welcome home” är givet på liveframträdanden än idag, och jag minns att jag blev helt paff över hur väl karln satte varenda ton när jag såg honom på Gröna Lund 2014. Dessvärre verkar det vara den enda låten från den här skivan som verkligen är en ”hit”, eller vad man nu skall kalla det. Tro mig när jag säger att jag försökt älska den här skivan med hela mitt svarta hjärta, men varenda gång jag kört den från pärm till pärm har koncentrationen så smått velat smyga iväg ju längre in i den jag kommer. Ljudet är annorlunda än på föregångaren, och även själva framförandet. Produktionen känns på ett besynnerligt sätt både plattare och rörigare på samma gång – skendränkt i reverb, men samtidigt tokkomprimerat. Och även om jag älskar Mikkey Dees trumspel, känns trixandet lite för mycket i sammanhanget. Lyxproblem? O ja. Men icke desto mindre blir det snarare 7,5 av 10 poäng den här gången.

[image error]’Conspiracy’, 1989. Och på tal om Mikkey Dee, hade han uppenbarligen fått nog vid det här laget och hoppade av innan inspelningen av uppföljaren. Småmärkligt nog fick dock Dee agera ”hired gun” och hyrdes in för att sätta trumspåren även denna gång. Man hade därför kunnat förvänta sig en rätt oinspirerad insats, men det är inget som märks. ’Conspiracy’ skiljer sig dock märkbart från de tre föregångarna, då såväl låtar, och riff, som produktion är avsevärt tyngre än tidigare. Virvelslagen är så pass triggade att de låter som mindre explosioner, och ljudet är betydligt fetare. Antar att det är en smaksak, och personligen gillar jag det. ”Sleepless nights”, liksom. Man svimmar. Ja, skivan är svinbra, men även här finns det lyxproblem. Jag har aldrig gillat omslaget. Jag fattar verkligen inte vitsen med att bryta idén med extremt stämningsfulla målade omslag, med att istället enbart ha en bild på King Diamonds nuna. Inte blir det bättre av att samma grej hade gjorts året dessförinnan på EPn ’The dark sides’. Bilderna är därtill så pass lika att jag skulle bli förvånad om inte ett betydande antal skivköpare tog fel på album i affären. Det återfinns förvisso en tecknad, svartvit, bild i ’Conspiracy’-texthäftet som anspelar på historien … men den känns mest bara malplacerad då tecknarstilen mer påminner om ett sämre omslag till en medioker serietidning utgiven av Marvel. Historien känns inte som en vare sig värdig eller reell uppföljare till ’Them’, utan snarare mest krystad. Faktum är att den ger samma intryck som ljumma uppföljare tyvärr tenderar att göra. Så … 7,5 den här gången också. Eller … äh, 8, då.

Fatta att King Diamond alltså spottade ur sig fyra initiala höjdaralbum på lika många år. Stjärnorna stod onekligen rätt på den här tiden. Denna trend skulle hålla för ytterligare ett album, men i och med att åttio- blev nittiotal inträffade också en hel del förändringar för den sminkade danskens del.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer

Bandfotokatastrofer. Uppsamlingsheat.

Uppmärksamma läsare har säkert märkt att de senaste årens bandfotokatastrofer hamnat på Instagram istället för på dessa sidor. Då många inte använder sig av den plattformen kör vi en best of av dem här. Schysst va? Koka en kopp kaffe och gör ett par limpmackor, vi snackar ELVA foton av varierande kvalitet.

Nu kör vi.

Edge Of Humanity

[image error]

Jag menar, kom igen. Året är 2019, alla har en kamera i mobilen och någon sorts form av bildredigeringsprogram. Det finns inga ursäkter att det ska behöva vara såhär kasst. Edge Of Humanity, jänkare självklart. Grabben längst till vänster borde vara den som begagnar sig av cementblocket för att i sann Lars Ulrich-anda komma i samma höjd som resten av manskapet. Nädå, cementblocket usurperades istället av USA:s längsta man som jag bara tar för givet självmedicinerar sin brutala låghalthet genom att ständigt stå lutad mot hårda objekt. Längst bak är det festparty på halvhuk. Ölburkar och spritflaskor. Garanterat en sådan där skön snubbe som bara kan prata med stora bokstäver. Inte sällan helt odräglig. Jag får obehagliga vibbar av ”lokalt förband” och då har jag inte ens nämnt den letargiska krokodilmannen med flippflopptofflor. Medlemmarnas namn då? Håll i er. Bleach, Boobs, Shaggy och Jimbo. Vissa band har visuella förutsättningar, andra inte. Edge Of Humanity … ja, man ser ju vad man ser.

Government Pest

[image error]

Nya Zeeländsk stoner/groove metal någon? Jag tackar nej till denna portion med svepskälet att jag ätit en rejäl frukost. Bandet startade 2014 så det finns återigen inga ursäkter att det ska behöva vara såhär uselt. Photoshopspya i all ära, men vart är cymbalerna? Vem sjunger? Är de så kassa på att spela att de måste titta på instrumenthalsarna även när de poserar för ett foto? Då är man kass. Och varför står de på ett Monopolbräde? Gå i fängelse utan att passera gå.

Moscovium

[image error]

Vi beger oss tillbaka till USA igen. Moscovium. Är det inte ett receptbelagt läkemedel mot fotsvamp blir jag paff. Avslappnade killen längst till vänster behöver uppenbart en kurs i påklädnad. Spana in strumporna. Hur svårt ska det vara att ta på sig ett par strumpor? Sedan har vi ett utmärkt exempel på hur struligt det kan bli när man kombinerar bonnbränna och benzo. Långtorson ser ju helt väck ut. Stora Hiawatha gör väl så gott han kan iallafall. Samma sak med lurvot längst till höger. Visst, han somnade i solen. Visst, han sabbade finshortsen på uppfarten när han skulle öva hoppsparkar. Det är sånt som händer.

Vampire’s Castle

[image error]

Jag antar att snittåldern i rumänska Vampire’s Castle är tämligen låg, men det ska väl ändå inte behöva bli såhär bedrövligt? Digital corpse paint är inget nytt. Digital Legofrisyr av Bela Lugosi-snitt däremot. Det är nytt. I mitten då. Raklödder och pedofilglasögon. Eller är det paint? Svårt att säga, men de här limsniffarna bör man hålla under sträng uppsikt. Sist ut hittar vi William Fichtner i corpse paint. William Fichtner sa jag. Han snubben från alla filmer. Cubic typ. Och Armageddon. Prison Break? Ska jag behöva förklara allt?

The Claymore

[image error]

Morgonrock, steampunkbrillor, nagellack och töntring. Hejdå.

Casus Belli

[image error]

När den ivrige frontmannen i polska Casus Belli bestämde sig för att posera pangnaken framför sina bakfulla bandkamrater uppstod en känsla av obekvämhet så stark att jordens grundvalar skakade. Med mitt tredje öga skådar jag in i grabbarnas medvetanden och uppfattar följande mantra:

”Inte titta på kuken, inte titta på kuken, inte titta på kuken, inte titta på kuken …”

Dark Tomorrow

[image error]

På huk i en brädhög. Grabbar, lyssna på mig. Lägg instrumenten på hyllan, spola haschet, häng med på lektionerna och se till att skaffa ett hyfsat jobb. Annars snackar vi Dark Tomorrow. I övrigt blev killarna diskvalificerade på en skolbandstävling eftersom de spelade en Slayer-cover. No joke. Innan ni får för er att tänka att det minsann var lite coolt, ta ett djupt andetag och lyssna på mig. De här grabbarna. Spelandes en Slayer-cover. Jag tror knappast det var låtvalet som fick dem diskvalificerade.

Tears Of Israfel

[image error]

Tack vare Bishop Of Hexen insåg man i späd ålder att den israeliska svartmetallscenen är något man kan vara utan. När jag i vuxen ålder gjorde återinträde för att leta efter ny musik ramlade jag över Tears Of Israfel och vände i dörren. Det enda positiva jag kan säga är att fotot uppmanar mig att lyssna på en av de bästa låtarna med Binnike Bengt Och Roy Rövmuns Orkester.

Sawsoer

[image error]

Sawsoer. Ukraina. Karln är ju gammal nog att veta bättre.

Forgotten Faces

[image error]

Ansikten man INTE glömmer. Först ut en kavat kepsyngling som gör något jävla gängtecken. Jag vill slå honom i huvudet med en hoprullad tidning. Sedan … ja, gud vet vad lockpojken pysslar med. Lyfter han osynliga vikter? Har han fått en stroke? Kliar det i arslet? Innan jag finner svaret hinner jag bli så upprörd över nästa lillgrabbs uppsyn att jag tappar känseln i ögonbrynen. Etthundrafemtio centimeter dumheter. Putande läpp och viftande fingrar. Det luktar snickerboa lång väg. Eller den där ranchen som Dr Phil skickar ostyriga ungdomar till. Nästa yngling går inte att kommentera eftersom mina ögon dras mot den där jävla snubben från Juno som är på storvrången. Michael Cera i höga strumpor och turisthalsband. Nu har man väl ändå sett allt. OCH! Varför i hela helvetet har hela bandet förutom Mr Cera gula åkband på handlederna?

Utusan Suci

[image error]

Vi avslutar denna runda med dessa indonesiska trapetskonstnärer. Utusan Suci. Ja, jösses. Bandet hette tidigare Enemy Of Zionist. Jag skämtar inte. Enemy Of Zionist. Stark tobak. Snackar vi NSGM? Nationalsocialistisk goth metal?

På återseende.

/Hatpastorn

Här är din död – Haavard

Haavard eller Håvard Jørgensen var gitarrist i Ulver under ”metal-åren” och han har även spelat in med dem på senare album. Vi tog ett kort snack för att prata lite om det förgångna och gläntade även lite på dörren till framtiden.

Det tidigaste materialet man kan hitta med dig är faktiskt ett klipp du själv laddat upp på Youtube med en replokalsinspelning från bandet Eczema. Detta band bytte sedan namn till Satyricon och resten är historia. Vad kan du berätta om den första tiden när ni faktiskt hette Eczema? Hur gick det till när ni grundade bandet och vad hade ni får mål med er musik?

 

Jeg fant en gammel eske med kassetter hos min mor, hvor bla denne fra en Eczema øving var. Tror det må være det eneste fysiske sporet av Eczema (det kunne vært mer). For min del startet Eczema da jeg som 15 åring i 1991, møtte Carl Michael (Exhurtum) og Vegard (Wargod) på Videregående skole. Calle og Vegard hadde allerede startet Eczema med en besetning på 2, Calle på trommer og Vegard på bass. De trengte en gitarist og jeg trengte noen å spille med. Vi skrev noen låter og fant ut av vi trengte en vokalist, Vegard hadde tatt seg av dette frem til nå. Vi hengte opp annonser i musikkforetninger i byen, og ikke lenge etterpå fikk vi en telefon fra Sigurd Wongraven. Vi meldte oss på OM (Oslo Mesterskapet i Rock) og vant dette, til vår store overraskelse.

När kom du först i kontakt med de mer extrema formerna av metal?

Takket være Carl Michael og Vegard som jeg spilte med i Eczema – 90/91-ish. Før den tid gikk det mest i Kiss og Metallica.

Hade du några musikaliska förebilder i Norge när du började skriva låtar eller letade du utomlands efter inspiration? Vad lyssnade du på för band under denna tid?

Jeg fikk min første elektriske gitar når jeg var typ 14-15 år, og da var det spesielt Kiss og Metallica som gav meg inspirasjon. Brukte noen timer om dagen med å plukke riff. Det ble gradvis tyngere musikk ettersom jeg søkte mer ekstreme utrykksformer og fant også mye i Sverige (Bathory, Dismember, Entombed).

Det var en handfull band från Norge som grundades ungefär samtidigt som Eczema och som skulle bli väldigt kända t.ex. Phobia/Enslaved, Old Funeral/Immortal, Burzum, Thou Shalt Suffer/Emperor och sedan fanns såklart Mayhem & Darkthrone sedan innan. Var ni alla bekanta och umgicks med varandra?

”Scenen” var ikke så stor den gangen, så de fleste viste vel hvem hverandre var. Jeg har egentlig aldri stukket meg frem i sosiale sammenhenger, så jeg kjenner egentlig ikke så mange fra den gangen. Jeg var en del innom ”Helvete” selvfølgelig, man møtte jo de fleste der.

Efter Satyricon så grundade Carl-Michael, du samt några till Ulver, hur kommer det sig att ni både valde att lämna Satyricon? Visste ni redan när ni lämnade bandet att ni skulle bilda ett nytt band tillsammans?

Må presisere at jeg ikke er en av grunnleggerne av Ulver. For min del så valgte jeg å slutte i Satyricon da jeg ikke ønsket å assossiere meg med aktivitetene utover musikken. For meg har black metal alltid vært en utrykksform fremfor image. Jeg har lest at jeg sluttet pga press fra familien – det stemmer ikke, de visste knapt hva jeg holdt på med.

[image error]

Med Ulver så implementerades det en hel del folkmusikinfluenser i ljudbilden, var folkmusik något du hade med dig sedan barnsben eller var det något du började utforska vid denna tidpunkt?

Jeg har alltid vært opptatt av gode melodier og stemninger og akustiske instrumenter har ofte den dimensjonen ved seg. Jeg var heldig å ha en musikklærer på ungdomsskolen som mente det var viktig at vi kjente til vår musikkarv og ikke bare populærmusikk. Den gangen var det også obligatorisk å lære å spille gitar i skolen – så den akustiske delen har egentlig vært med meg helt siden den gang.

Ulvers tre första album lämnade ett väldigt stort avtryck på black metal-scenen. Vilka är dina åsikter och tankar om denna trilogi så här drygt 20 år efter att sista delen släpptes? Kan du relatera till hur omtalad, stor och omtyckt denna period i Ulvers historia är?

Min første tanke er at jeg begynner å bli gammel, haha. Jeg var kun 18 år når vi begynte arbeidet med ’Bergtatt’ og for å sitere Torbjørn (Eismal) fra intervjuet vi gjorde for Invisible Oranges ifbm ’Nattens Madrigal’ jubileumet: ”At jeg blir intervjuet om triologien nå 20 år senere, er helt utrolig.”

Vad pysslar du med musikaliskt nu för tiden? Jag läste någonstans om att du håller på med två olika projekt just nu, ett akustiskt i stil med ’Kveldssanger’ och även något som är mer black metal-inriktat?

Det stemmer det. Jeg er ved å avslutte en akustisk skive samt en EP med black metal. Ser spent frem mot release av begge i 2019.

/Bure Bödel