Magnus Ödling's Blog, page 3

Heidenhammers 120 dagar. Devin Townsend, ”Infinity”, 1998.

Några år i slutet på nittiotalet hade jag en stadig fäbless för kanadensaren Devin Townsend och hans olika projekt. Strapping Young Lads skiva ”City” var en nukleärexplosion. Jag var såld. Musiken, texterna, framförandet … rubbet. Helvete så bra. Dessutom var Townsend kul att läsa om. Ögonbrynshöjande frisyr. Intressant historia, vettiga synpunkter, en hel del att säga och som därtill valde att skita i alla de klockstannade tråkklyschor som intervjuoffer allt som oftast brukar haspla ur sig.

Snabbt började jag rota lite djupare i Devins diskografi, även om allt inte kändes tokspännande. Att han sjöng på Steve Vais ”Sex and religion” var för mig helt ointressant. Strapping Young Lads första skiva, ”Heavy as a really heavy thing” var dessvärre tråkigare än jag hade hoppats på. Men ändå. Andra projekt fanns ju att utforska. Bland annat en grej med Jason Newsted under namnet IR8, vilka enbart släppte en demo. Enligt uppgift ska detta inte setts med blida ögon av resten av Metallica. Vem vet. Jag inhandlade i alla fall skivan ”Biomech”, som Townsend släppte under namnet Ocean Machine. En trevlig upplevelse med en del guldkorn. Sedan följde då den skiva som detta inlägg tänkt behandla. ”Infinity”.

Tre starka inledande spår. Full pott, även om ljudbilden är så kompakt att det till en början kan vara svårt att processa vad det är som egentligen pågår. Men när man väl vant sig fungerar det. Därför är det så tråkigt när resten av skivan … ja. Vad händer på vägen, egentligen?

Resterande sex låtar visar ganska väl varför jag successivt tappade intresset för Townsends förehavanden. Enkelt uttryckt blir det för flamsigt för min smak. Att Devin skulle vara så jävla ”crazy”, vilket varenda jävla journalist kände sig tvungen att påpeka … det blev tröttsamt fort. Själv ville han dementera den devisen. Men det förhindrade inte att han skulle smyga in en massa tokroligheter på skivorna. Och jag vet inte, vissa kanske tycker att trams som ‘Ants’ och andra olåtar är paragoner av underhållning. Själv blir jag mest irriterad och tycker att speltiden kunde användas till bättre ändamål. Det fanns en hel del trams på ”Heavy as a really heavy thing” och lite jommel på ”Biomech”, men jag tycker nog att Devin överskattar lyssnarens tålamod i överkant med merparten på ”Infinity”.

Strax efter denna giv släppte han en skiva under namnet Physicist. Den hörde jag ett par gånger och fann ganska menlös. Som ett mycket tråkigare Strapping Young Lad, utan finesser. Om jag minns rätt följdes den av ”Terra”, en skiva som onekligen var ambitiös … och ganska cool, men jag förmådde inte riktigt ta den till mig. Och efter det var det över för min del. Jag har kollat in hans grejer sporadiskt därefter, men jag har just inte fastnat för något. ”Ziltoid”, ”Accelerated evolution”, ”Synchestra” … ja, det är många släpp att hålla reda på. Strapping Young Lad-skivorna efter ”City” gav jag mängder med försök, men jag fattade aldrig grejen med dem. Vissa älskar dem.

Varför välja att skriva om just ”Infinity”? Tja, för att den sammanfattar Townsends genialitet och problematik fasligt väl. På en enda skiva. 

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Original Sin, ”Sin will find you out”, 1987

Efter att David DeFeis slängt ihop Pile Drivers ”Stay ugly” och Exorcists ”Nightmare theatre” var det dags för album nummer tre under pseudonym. Original Sin salufördes som ett band med enkom kvinnliga medlemmar, men den enda tjej som medverkar på skivan var DeFeis syster Danae. Som bidrog med sång.

Omslaget är ganska missvisande. Naturligtvis skulle det vara ett knullanspelande omslag då det rörde sig om tjejer, men det får det enbart att se ut som om Scorpions släppt nytt istället för att proklamera hårdare speed metal. Faktum är att materialet i stort sett är snarlikt det man hör på ”Nightmare theatre”, med undantag för sången då. Förutom Exorcist, känns också ett nyare gäng från Sverige väldigt nära till hands. Mystik, från Stockholm. Som även de enbart hann med att få ur sig en fullängdare. Kombinationen hittig speed metal med kvinnlig sång känns igen.

Det som dessvärre ligger Original Sin lite i fatet är att de vokala insatserna är … såpass bra, att man vill att de ska vara ännu bättre. Jag har svårt att förklara det fenomenet, men det är en orsak till att jag ofta har svårt för metal med rensång. Jag vet inte, så länge det rör sig om rosslanden, growl och skrik bekommer det mig inte så mycket om sångpåläggen inte är top notch. Men så fort någon sjunger ”rent” blir jag extremt petig. Det hörs att Danae DeFeis kan sina saker och sjunger bra, men det blir tydligt att den knappa deadline som gavs åt projektet också skapade vissa begränsningar. Sång kräver tid. Det var inte för intet som Martin Birch krävde att Bruce Dickinson fick göra över hundra tagningar innan ylet i början på ‘Number of the beast’ ansågs godtagbart. Hade DeFeis fått mer tid på sig, är jag övertygad om att det här hade kunnat bli sinnessjukt bra, och inte bara bra.

Gränserna mellan speed, thrash och power metal är ibland rätt flytande. Det här är inte lika glättigt som power metal, men heller inte såpass hårt att det faller under thrashkategorin i mina öron. Samtidigt är det hårdare än generell speed. Äh. Ibland blixtrar det till med rejäla sing a long-refränger, som i ‘Bitches from Hell’, men låtarna tenderar att bli ganska lika varandra efter ett tag. Kanske inte helt märkligt, då David DeFeis själv hävdat att merparten av de riktigt bra idéerna hamnade på skivan med Exorcist. Resten gick till Original Sin.

Kuriosa: Original Sin var även namnet på ett band som Type O Negatives keyboardist Josh Silver medverkade i mellan åren 1982 och 1985. Även detta gäng stoltserade med kvinnlig vokalist.

Och en sak till: även denna skiva har jag på svajig originalkassett från Cobra Records. Om någon råkar sitta på ett vinylexemplar och vill bli av med det, så hör av er.

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Venom, ”Calm before the storm”, 1987

Den här skivan var så förvirrande när jag fick tag på den. Främst för att den då av någon anledning hette ”Metal punk” och salufördes med ett annat omslag. Versionen jag köpte, sannolikt tidigt 1994, stod och häckade i en reaback. Och såg för jävlig ut. Det stod förvisso Venom på omslaget, men logotypen var ersatt av något styggelseaktigt. Den hade heller inget texthäfte. Hade det inte varit för att baksidan proklamerade att åtminstone Cronos och Abaddon medverkade, hade jag förmodligen trott att det rörde sig om någon slags förfalskning. På skivan fanns också ett spår vid namn ‘Under a spell’, som också återfanns på samlingen ”In memorium”. Alltid något, då den låten var riktigt bra.

Men förvirringen fortskred. Den version av ‘Under a spell’ jag hittills hade hört var nämligen så oerhört mycket bättre än den som fanns med på skivan jag just hade köpt. ”Metal punk”. Nej, det var något lurt med detta. I texthäftet till redan nämnda ”In memorium” fanns en kortare biografi om Venoms förehavanden. Där framgick att originalgitarristen Mantas någon gång efter 1985 tackat för sig och lämnat skutan. Han hade då ersatts av inte mindre än två gitarrister, Mike Hickey och Jimi Clare. Denna inkarnation av bandet skramlade ihop en skiva vid namn ”Calm before the storm”. Skulle det alltså vara samma platta som ”Metal punk”? Jag fattade inte. Än idag vet jag inte varför den släppts med olika titlar och omslag. På Spotify heter den just ”Under a spell” och har även där ett strykfult omslag med fel logotyp.

Venom har som vi vet genomgått ett antal transformationer genom åren. ”Calm before the storm” är dock speciell på flera sätt och vis. Dels av anledningarna ovan, men också för att det blev den enda platta som de spelade in med den här laguppställningen. Därtill låter den rätt annorlunda jämfört med samtliga andra av deras verk. När jag var tretton tyckte jag kort och gott att den lät … hafsig. Hafsig och stökig. Men inte på ett bra sätt. Det tidiga Venom var rått och barbariskt. Och levde om. Sättningen med Tony Dolan bakom micken lät mer ordnad och professionell. Den här mellanperioden – som tillika hade två gitarrister och därmed borde ha mer ordning på torpet – hamnade mellan stolarna.

Här och var finns det spår av Mantas tonkonst, då han var med och skrev delar av låtarna på skivan. ‘The chanting of the priests’ går till och med att hitta på liveskivan ”Eine kleine Nachtmusik”, som var den sista Venomskivan som Mantas medverkade på innan han stack iväg (för denna gång).

I trettio år har jag kliat mig i huvudet över vad jag egentligen tycker om den här utgåvan. På senare tid har jag via lugubra youtubeklipp sett hur bandet såg ut under perioden. Och hur de betedde sig i TV-intervjuer. Herregud. ”Bad News”-filmen spelades in något år tidigare, men jag hade kunnat svära på att den annars baserats på just detta. Jag hade ingen aning om att Venom mer eller mindre helt hade försökt tvätta bort sin sataniska image och istället försökt bli rumsrena.

Men … ja, hur bra eller dålig är skivan då? Vissa menar att Venom här gjorde misstaget att bli kommersiella. Men musiken ger egentligen inte mycket stöd för det påståendet. Ljudmässigt är det fortfarande rätt våldsam thrashaktig hårdrock, fast med mer traditionell heavy metal i botten och i arrangemang. Vidare djävulsprisande är det inte heller, även om det finns kvar ockulta inslag i texterna. Lyriken varierar mellan att vara hyfsat välskriven och ytterst pinsam. Abaddons trumspel är sig likt. Cronos gör ett helt okej jobb bakom mikrofonen. Jag vet inte, men det är något med mixningen och ljudet på såväl bas, gitarrer och trummor som inte riktigt går ihop. Det är hårt, ibland ganska drivande … men vasst på ett sätt som inte fungerar särskilt väl. Även låtmaterialet är av klart skiftande karaktär. ‘Under a spell’, ‘The chanting of the priests’ och ‘Beauty and the beast’ är faktiskt kanondängor, men annars är det inga klassiker vi pratar om.

På sätt och vis känns det helt logiskt att Venom splittrades (typ) efter det här experimentet. För att ytterligare öka på förvirringen fortsatte dock Cronos med ett nytt band under eget namn … tillsammans med Mike Hickey och Jimi Clare. Dvs ”Calm before the storm”-Venom utan Abaddon. Under tiden hade Mantas dragit igång ett eget band … under eget namn. För att sedan återvända till Venom året därefter och återbilda bandet. Utan Cronos. Men med Abaddon. Ja, det är inte lätt att hänga med i svängarna.

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Exorcist, ”Nightmare theatre”, 1987

Jag antar att historien kring Exorcist nu för tiden är ganska välkänd, så jag tror inte att jag spoilar så där vansinnigt mycket när jag rekapitulerar den.

David DeFeis, mannen bakom bandet Virgin Steele, hade i mitten av åttiotalet vissa likviditetsproblem för sitt huvudbands räkning. Detta löstes genom att för skivbolagets räkning under pseudonym fejka ihop några band och i ilfart skriva skivor till dessa, så att bolaget därefter kunde pressa ut dem fortast möjligt. Uppenbarligen tyckte Cobra Records, som bolaget hette, att det här med djävulsrock var något man kunde tjäna feta kulor på. Om så verkligen var fallet vet jag inte. Men jag är tveksam till att DeFeis pseudo/sidoprojekt genererade hinkvis med kanadensiska dollars. Men sagt och gjort. DeFeis fick med sig ytterligare en Virgin Steele-medlem, Eduard Persino, på tåget och lyckades under några vibrerande dygn av konstnärligt skapande ro ihop några riktigt fina bitar.

Det kanske mest kända av de här gängen var Pile Driver, och om jag förstått det hela rätt var det kanske mer så att DeFeis fick ta över bandet efter att deras debut, ”Metal inquisition” skrivits och spelats in av en tidigare line-up. Uppföljaren ”Stay ugly” var däremot DeFeis verk. En annan kreation i samma anda var thrashbandet Original Sin, som jag antar är det minst omtalade av projekten. Där var gimmicken att bandet skulle bestå av enbart kvinnliga medlemmar. Åsikterna verkar gå isär huruvida de här konstellationerna skulle utvecklas till att bli riktiga band allteftersom. Hade succén varit ett faktum kanske det hade blivit så.

Och med det sagt, kvarstår Exorcist med skivan ”Nightmare theatre”. Det fanns en genuin mystik kring det här bandet, som jag fick ta del av i en liten mån. Någon gång i mitten av nittiotalet läste jag om albumet i tyska Tales of the Macabre – ett riktigt kvalitetsfanzine, för övrigt – och vid den tidpunkten var det fortfarande inte klarlagt vilka eller vem som stod bakom. Rykten gick om att DeFeis skulle kunna ha varit inblandad på något vis, men inget var verifierat. Skribenten tyckte också att det fanns en genuin, svartmagisk stämning över skivan. Det är ju rätt kul, det här med förmodad autencitet.

Skivan skrevs och spelades in på rekordtid. Icke desto mindre är den ibland riktigt bra. Låtarna på ”Nightmare theatre” är stundtals vassa och har hitpotential, eller åtminstone blandbandspotential. Virgin Steele har aldrig varit min bag, då det jag hört varit alldeles för konstlat och utdraget. Men med en tydlig deadline satt av en vrålande skivbolagsboss, som sannolikt inte tillät vare sig utsvävningar eller putsningar i onödan, föll alla bitar på plats. Resultatet är en drivig speed metal som befinner sig i ungefär samma territorium som Razor och Exciter, med ett koncept baserad på någon slags demonisk såpopera. Vissa har påstått att det bör räknas som black metal-exploitation, men DeFeis själv hävdar att konceptet alls inte var sataniskt. Man får väl tro honom.  

Själv har jag skivan i en inofficiell kassettutgåva från Heavy Metal Specialists, med så dålig ljudkvalitet att det är svårt att utskilja vad som ens försiggår i högtalarna, och i en nytutgåva med två CD-skivor där plattan finns i tre olika mixversioner. Jag brukar inte sukta efter vinyler och originalutgåvor, men jag kan inte neka till att det hade varit rätt coolt med just en sådan i det här fallet.

/Heidenhammer

Heidenhammers 120 dagar. Darkthrone, ”Goatlord”, 1996

Jag brukar vara rätt ensam om att framhäva storheten i ”Total death”. Jag har aldrig förstått varför. I mina ögon framstår det mest som att folk, av någon anledning, bara kom överens om att man skulle dissa den skivan utan större anledning. Jag vet inte. Även om ljudbilden är aningens annorlunda än dess två föregångare tycker jag att känslan, stämningen och kärnan – eller kvintessensen, om man så vill – kvarstår. Men om jag känt mig ensam om den åsikten är det nog inget mot vad Dark Forces-Lars lär ha varit under de år han talat sig varm om det andra album som Darkthrone släppte under 1996, ”Goatlord”. Jag känner seriöst inte till någon annan som försökt sig på samma övertalningskampanj.

Precis som med ”Total death” hörde jag ett smakprov från ”Goatlord” via samlingsskivan ”Crusade from the north”, släppt av Moonfog Records. Låten hette ‘Green cave float’, och den var inte helt lätt att förstå sig på. Vid tidpunkten kände jag alls inte till att det rörde sig om en skiva som egentligen spelats in redan 1992, för att sedan skrotas och fyra år senare plockas upp och ges ut på riktigt. Måhända med nylagd sång, men ändå. Klart var i alla fall att det här var något ganska annorlunda jämfört med ”Total death” och ”Panzerfaust”. Man kan tycka vad man vill om ”Goatlord”, men själv tycker jag att den är … om inte bra, är den i alla fall intressant. Och om jag jämför med Darkthrones album därefter, inser jag att detta var det senaste album de släppt som på något sätt gjort mig engagerad.

Jag vet väldigt lite om processen kring det här albumet. Någon slags rehearsal antar jag att det rör sig om, men jag vet inte om det är inspelat i någon slags primitiv studio eller med en bandare i replokalen. Jag gissar på det förstnämnda i form av en porta eller något.

Men vad som gör den här inspelningen på sina ställen rätt fräsig, är att den låter väldigt egen. Även om det rör sig om en brytpunkt mellan ”Soulside journey” och ”A blaze in the northern sky”, så finns det väldigt lite i musiken som påminner om någon av de skivorna. En riktigt udda fågel, även om man kan urskilja en del av de inspirationskällor som betytt mycket även för andra skivor med bandet ifråga. Det kanske var en högst tillfällig identitetskris.

Det finns en sjuklig, nästan obehaglig stämning i musiken. Den var än mer påtaglig på tiden då mystiken kring Darkthrone var betydligt mer omfattande. Jag brukar inte vara så förtjust i att försöka sätta etiketter på band, om det inte rör sig om fejkannonser avsedda för Sleaszy Rider-släpp. Men om jag vore tvungen skulle jag kanske kalla detta för ”black sludge”. Eller nåt. Gyttjig black metal. Såväl tvåtakt som blastbeats lyser nästan helt med sin frånvaro. Basspelet är faktiskt riktigt coolt och påminner lite om ett mer primitivt och opolerat Ved Buens Ende. Bara en sådan sak. Sedan är det svårt att inte kommentera ”kvinnosången”, eller vad man nu kan kalla den, som Fenriz själv tydligen ska stå för. Det uppfattade jag verkligen inte på egen hand. Texterna är sådär lite behagligt obegripliga och udda, och framförda med märklig inlevelse. Det här kanske låter underligt, men jag säger så här: om den Darkthrone-Fenriz hoppade in och skrev texter åt Valhall-Fenriz skulle resultatet nog bli ungefär såhär.

Jag tycker nog också att det var en skön idé att släppa det här. Men jag kan inte låta bli att fundera över precis hur coolt hade kunnat bli om det hade gjorts mer på riktigt. Darkthrone har, onekligen, varit ett ganska viktigt band för utvecklingen av den andra generationens svartmetall. Det kan man nog enas kring. Men icke desto mindre: vad de klämde ur sig under nittiotalet byggde i hög utsträckning på Bathory och på Celtic Frost. Inget fel i det, och nog satte de sin egen prägel på det. Även på ”Goatlord” hör man en hel del inspiration från Celtic Frost. Men det görs på ett klart mer säreget vis.

Vad vet jag, kanske är hela ljudbilden snodd av något obskyrt band som gått mig förbi. Men det är i så fall mer än vad jag känner till. I ett alternativt universum ser jag framför mig att de valde att köra på den här vägen istället. Det hade varit riktigt coolt att få höra åtminstone ett eller ett par album till av den här varan.

Hatpastorns kommentar: Väl rutet, Hammaren! ”Goatlord” är en udda fågel som jag uppskattar mer och mer för varje år som går. Det finns en genuin skevhet och ett obehagligt mörker över skivan. När den kom var jag mest förvirrad. ”Panzerfaust” hade precis lyssnats i småbitar så öronen var inställda på något helt annat. Sedan är det inte så lite märkligt hur färgad man blir av de mest udda saker. ”Total death” fanns på Skivbutiken i Sundsvall, men någon hade snott omslaget så mitt första möte med den var det fula pentagrammet som är under själva CD-skivan. I fallet ”Goatlord” var digipak-utgåvan i ett bedrövligt skick på Skivbutiken. Vi snackar tysk Good +, eller italiensk Near Mint, om man så vill. När jag ramlade över ”Goatlord” hemma hos någon man kände, eller i en annan skivbutik, var skicket exakt lika dåligt. Vad i guds namn hade de skivorna egentligen varit med om innan de hamnade i butikerna? När jag väl kom över ett exemplar av plattan själv blev jag så paff över att skicket var bra att det känns som en bootleg. Min hjärna är så programmerad att den ska se ut som sju svåra år att … ja, ni hör ju själva hur virrigt det här med skivsamlande är. Såhär är det, den SANNA versionen av ”Goatlord” är den katastrofalt slitna digipak-versionen släppt av Moonfog. Ett bra exemplar av Moonfog-digin är INTE samma skiva.

Jag har en hel del att säga om alla återsläpp av ”Goatlord”. Den senaste … ja, ni vet. Datahanden från himlen-versionen. Vi sparar det till en helt annan dag för nu börjar jag surna till rejält.

Efter alla dessa år finns det fortfarande många frågetecken kring ”Goatlord”. Tänk att få ha varit en fluga på väggen när Satyr tjatade sig till att få sjunga en sväng på två av låtarna. Besluten kring Fenriz kvinnosång, som är cool, men ett väldigt oortodoxt grepp för tidpunkten. Om det nu ens är han som sjunger. Who knows! Att skivan spelades in/skrevs mellan ”Soulside journey” som släpptes 1991 och ”A blaze in the northern sky” som släpptes 1992 är … ja, man blir nyfiken vad det var för strömning de kom åt i replokalen när ”Goatlord” komponerades. Frågorna är egentligen oändliga och det är en stor del av charmen med ”Goatlord”. Nyckelordet är mystik. Att den blir bättre och bättre för varje år som går är ett bevis för att det finns något oheligt över den.

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. Diabolique, ”Wedding the grotesque”, 1997

När man såg omslaget, för att inte tala om texthäftet, till den här skivan i handeln svimmade man. Kristian Wåhlin hade uppenbarligen överträffat sig själv. Jag var först ovetande om att han också spelade i bandet, men när det stod klart kändes det också självklart att han hade sparat sina snyggaste målningar till det egna musikprojektet. Texthäftet var fett, maffigt och tryckt på dyrt kartongpapper. Tillika med en jävla massa färg. Bang for buck. Jag visste dock inte alls hur det lät. Jag hade läst om Wåhlins musikaliska förehavanden under ett par års tid, men jag är osäker på om jag vid tillfället ens hade hört hans andra band Grotesque och Liers In Wait.

Nåväl. Estetiken och texterna gav en föraning om att det rörde sig om något åt My Dying Bride-hållet. (Att öppningsspåret hade en textrad om ”shameful heavens” gjorde den kopplingen än mer aktuell.) Och man hade ju släppt igenom betydligt sämre band än så. Med andra ord var jag beredd på att det här skulle bli ett av mina nya favoritband. Skit samma om skivjäveln var ohörd och, som jag minns det, ganska dyr. På grund av besynnerlig affärspolicy fanns det ingen möjlighet att provlyssna på albumet, så jungfrulyssningen fick ske hemma i pojkrummet när den väl hade inhandlats.

In med plattan i stereon. Och … ja. Det blev ingen högre direktplacering på hitlistan. Så mycket kan jag säga.

Nä, det här föll mig inte alls på läppen. Framför allt kunde jag för mitt liv inte köpa sången som … lät för jävlig. Man hade ju hört många kväkanden av tvivelaktig karaktär innan dess, och en hel del fruktansvärda försök av målbrottslingar att imitera Andrew Eldrich i Sisters of Mercy. Men fan vet om inte Wåhlin tog priset. Tyckte jag då. Än mer förvirrande var att Åsa Jonsén i Close-Up påstod att karln, till skillnad från andra utövare i genren, lyckades ta de sångtoner som eftersträvades. Jag fattade ingenting.

Ändå har jag i tid och otid återkommit till Diabolique. Och jag har tre av skivorna, ståendes i hyllan. Antar att jag tyckt att de om inget annat är fina att se på. Men de har också någon slags udda musikalisk dragningskraft som jag har svårt att sätta fingret på.

Det är sannerligen inga klåpare bakom instrumenten. Och det hörs att de jobbat på arrangemangen. Idag skulle jag likna det vid ett trixigare och mer spejsat My Dying Bride, med en mer genuint gotisk stämning. Och då menar jag inte goth i klassisk bemärkelse som Bauhaus och Fields of the Nephilim, eller för den delen hiskelig goth/doom/metal av nittiotalssnitt.

Nej, säga vad man vill, men Diabolique var faktiskt rätt egna. Om jag sedan verkligen tycker det är bra på riktigt … nej, där blir jag mer osäker. Sången kräver en hel del tålamod, men ibland tycker jag att det fungerar. Särskilt när de vokala delarna är dubbade och fylls ut med pålagda körer och stämmor. Här och var dyker det upp en del riktigt bra partier. Orgelinslagen lyfter mycket av materialet.

Men samtidigt har jag svårt att hålla koncentrationen uppe skivan igenom. Produktionen hade behövt vara fetare och tyngre. Låtarna hade gott kunnat skalas ned med några minuter. När fyra-fem spår passerat börjar det bli svårt att hålla isär dem, även om de inte är karbonkopior av varandra. Texterna är … helt okej, skulle jag säga. Jag är rätt kräsen när det gäller sådant, och det är sällan jag stöter på lyrik jag baxnar över. I det här fallet ligger de i alla fall över den gängse ribban. Hmm. Antar att jag aldrig blir riktigt klok på den här skivan.

En sak till: det är en rätt kul homage till Stillborn i låt nummer sex, ’Sorrow’s piercing art’. Men den får ni leta reda på själva.

Hatpastorns kommentar: I ett inlägg från 2010 skrev jag att man borde gjort en Diabolique-special. 14 år senare är det här det närmaste vi kommer. Diabolique är ett så märkligt band. Att gå från Grotesque och Liers In Wait till Diabolique är mycket att ta in som konsument. Omslag och booklets, enormt tjusiga. Musiken … inte riktigt min grej. Sången, svår. Ändå finns det en dragningskraft.

Medan jag skrev det här sökte jag på Diabolique på Metal Archives för att kika exakt årtal när skivorna släpptes. Lustigt nog klickade jag på fel Diabolique och hamnade hos det holländska black metal-bandet med samma namn. Bandfotot fick mig att skratta rätt ut. Högt. Problematiskt när man i smyg sitter och skriver på jobbet. Dock inte lika problematiskt som när jag sökte efter skivomslaget till Nasty Whores debut för ett äldre inlägg och körde ett Google-bildsök på bandnamnet.

Det här är Diabolique, för mig.

Svenska Diabolique är ett band som jag har mycket åsikter om, ändå tar det som stopp när jag ska skriva ner dem. Antar att det är därför det aldrig blev någon special. I grund och botten rör det sig egentligen om att jag önskar att det varit bättre, särskilt sången. Det känns bortkastat att ha den sättningen, de omslagen och sedan … är det rätt OK musik med svårtuggade vokala insatser.

Det enda jag äger med bandet är The Black Sun Collection där man pangat ihop ”Wedding the grotesque” och ”The black flower” på en dubbel-CD. Oklart vart jag egentligen fått den ifrån. Det är dock något med hela förpackningen som mest skänker mig en djup sorg. Samma bolag, Blackened, släppte en helt ohygglig 4-CDbox med Theatres des Vampires. I ett svagt ögonblick övertalade Irminsul Sverdmester mig att köpa den för en hundring.

Och det gjorde jag.

Ni som följt mina skivsamlaräventyr på Instagram har kanske sett den beryktade ratpåsen. Skivor ämnade att av en eller annan orsak inte längre finnas i mitt liv. I nuläget är det två fulla papperskassar. Det blir nog en tredje inom kort. Det finns en stor möjlighet att det fylls på med Blackened-boxar, ämnade för ett hem som kan ge dem mer kärlek.

Framförallt för att få plats för holländska Diabolique. Jag har ingen aning om hur de låter, men jag vet att jag dör om de skivorna inte blir mina.

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. Svartahrid, ”Forthcoming storm”, 1999.

Åh, vad jag har fått motta spott och spe från resten av församlingen, för att jag försvarat den här skivan. Och vilken ljuvlig hämnd det var när jag därför lurade in Pastorn i fällan, genom att lite omärkligt dra på ”Forthcoming storm” över en kopp kaffe och en vetelängd. För att sedan invänta det jag visste skulle komma – en fråga om ”vilket band är det här? Jävlar vad bra!”.

Varför Pastorn innan dess hade bestämt sig för att Svartahrid var ett riktigt klåpargäng vet jag inte, men det kan ha med deras uppföljande album att göra. De är nämligen inte särskilt bra. Alls. Genomtråkiga, faktiskt. Att ”Forthcoming storm” dessutom släpptes av Napalm Records det bedrövliga året 1999 ingav såklart heller inget större förtroende. Hur Napalm Records lyckades släppa så många katastrofala skivor och annonsera för miljonkostnader, för att sedan bli en major player i branschen övergår mitt förstånd. 

Men hur som helst. Svartahrid är förmodligen inte mest kända för sin musik. Utan för att en av deras tidigare medlemmar en vacker dag år 2003 bestämde sig för att bryta sig in på ett bårhus och där norpa ett huvud från ett lik. För att sedan dyka upp på fest med det i en påse. Jag var inte där, men jag kan ju tänka mig att stämningen blev stel.

Givetvis erbjuder ”Forthcoming storm” egentligen inget speciellt. Det är bara precis ett sådant där krispigt wienerbröd man ibland vill sätta tänderna i. Särskilt norskt låter det inte heller, utan mer som ett lite mer tafatt Thy Serpent, perfekt med finska doddeli-doddelsyntar. Ni som vet, ni vet. VI vet, i alla fall. Och vi älskar det.

Jag fick ta över Panzrams promoexemplar av skivan. Han skrattade och fnös. Jag fick sista skrattet. Sjukt nog har jag annars aldrig sett den här skivan i fysisk form. Var håller de hus? Varenda reaback borde ha minst ett exemplar av albumet, men ändå har jag aldrig stött på det. Inte Pastorn heller. Och han har letat.

Vem skulle inte göra det?

Hatpastorns kommentar: Ja, det här fick man ju äta upp. Oj, vad jag dömde ut den här skivan på förhand. Mycket tack vare Napalm Records märkliga annons där skivan beskrevs som den perfekta mixen av symfonisk black metal och GBH-punk. Typ. Till Napalm Records försvar fanns annonsen på baksidan av Close-Up Magazine och vi vet hur konstiga de annonstexterna kunde vara. Sedan var året 1999 och den norska scenen hade inte imponerat. Lägg därtill att Napalm Records kastat ur sig skivor med Mactätus och allt var bara en malström av oallting. Ett nytt, fräscht, norskt gäng fanns inte på önskelistan. Särskilt inte då det fanns Mactätus-koppling med inte mindre än TVÅ medlemmar!

Sedan är detta ett band som gjort sitt yttersta för att göra mig irriterad. Ni vet basisten som tog med sig ett huvud på festen? Han blev sparkad och bandet tog avstånd! HUR kan man som band fatta ett sådant overkligt felbeslut? I normala fall innebär en gravskändning att man får uppgradera från bas till gitarr. Kaffe och kaka. Klapp på axeln. Hejarop. Vidare var Svartahrid med i dokumentären Black Metal Satanica och … den är jävligt dålig. Svartahrid ger inte ett så kraftfullt intryck i den. Milt uttryckt. Efter ”Forthcoming storm” släppte de skivor som är allt annat än kul. En ren sorg faktiskt.

Med det sagt är ”Forthcoming storm” ett litet guldägg. Särskilt den första halvan av skivan. Det är inte en orkan av originalitet och ondska, men det är ändå en trevlig stund för hos C/D-lagskonnässörer. Som Hammaren beskrev ovan har den här skivan varit totalt omöjlig att få tag i och jag kan inte begripa varför. Visst, man kan i teorin köpa den via Discogs numera, men då snackar vi runt 300 spänn och det är helt bisarrt dyrt. Men. Jag kan här och nu avslöja att jag snart blir ägare av skivan. En italienare sålde ut sin samling och där var jag likt en asgam och roffade åt mig mängder av guld, till bra priser! I högen, Svartahrids ”Forthcoming storm”. Att beställa något från Italien är emellertid alltid ett äventyr så gud vet när det paketet kommer fram. Jag kommer tjoa till på Instagram iallafall när det sker.

Ja, såhär mycket har nog ingen pratat om Svartahrid de senaste 25 åren. Det är därför vi på Hatpastorns Likpredikan finns. På gott och ont. Därför tänkte jag inte släppa den här skivan riktigt än.

Napalm Records kan inte ha gett Svartahrid speciellt mycket kärlek. ”Forthcoming storm” släpptes 1999 och har såvitt jag vet aldrig återpressats. Det finns CD-versionen och promon. That´s it. Är inte det märkligt? I dessa tider där exakt allt återsläpps på vinyl och kassett och gud vet allt är det lite udda att en norsk black metal-skiva från 90-talet INTE återsläppts på minst sju olika vinylformat. Som exempel, norska Svartsyn. Deras ”Aandens melankoli” har återsläppts i TRE olika format de senaste 10 åren! Jag gillar norska Svartsyn, men det känns som en hyfsat smal skiva. Ändå finns det uppenbart ett intresse och en marknad. Att det inte skulle finnas en marknad, om än liten, för Svartahrids debut låter osannolikt. Eller är det bara jag och Hammaren i hela världen som bryr sig? Av ren nyfikenhet kollade jag statusen på Mactätus plattor för att se om de också fått kalla handen. Håll i er nu.

Det finns ÅTTA versioner av ”Provenance Of Cruelty”. Varav TRE olika vinylversioner från 2023!

Det finns SJU versioner av ”The Complex Bewitchment”.

Sitter du ner?

Det finns ÅTTA versioner av ”Suicide”!

Tänk att det här är verkligheten vi lever i.

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. The Electric Hellfire Club, ”Kiss The Goat”, 1995.

Ljusorkestrar. Trollkarlar. Bananband. Helveteseldsklubbar. Vad har de gemensamt? Jo, alla är elektriska. Vissa av dem släppte även skivor som delade namn med mindre tajta svenska black metal-alster.

1996 uppmärksammade Type O Negative i texthäftet till sin skiva ”October rust” minnet av en Shane Lassen, som gått ur tiden. Nämnde Lassen var visst medlem i Electric Hellfire Club. Samma år stötte jag även på namnet på en tidig internetsida om satanism, som tog upp ”genuint satanistiska musikartister”. Därför blev jag också nyfiken på vilka de här gynnarna kunde vara och vad de stod för.

Första gången jag verkligen hörde dem var via en samlingsskiva, där också Church of Satans nuvarande överstepräst Peter Gilmore medverkade med ett spår. Jag har för mig att skivan släpptes på Cthulhu Records och hade ett omslag målat av Trevor Brown. Antar att jag skulle kunna googla upp det, men jag ids inte. Den var hur som helst inte särskilt bra. Electric Hellfire Club stoppade jag i ungefär samma påse som My Life With The Thrill Kill Kult. Elektroniskt, halvsataniskt, halvhumoristiskt … något. Hur som helst var det en grej på mitten av nittiotalet. Och det lät ungefär som bakgrundsmusik på en fetischklubb i, säg, The Crow 7. Det skulle förmodligen vara syndigt och sexigt. Det var inte sådär vansinnigt upphetsande. Thrill Kill Kult var dock det bättre gänget av de tu.

Som så många av de här banden, var deras koncept roligare än vad det var att lyssna på deras skivor. Och när vi ändå är inne på konceptet: om man bortser från King Diamond och Marilyn Manson, varför fanns det så få framgångsrika Church of Satan-anhängare? Med en ”ideologi” byggd på (förvisso motstridiga) övermänniskoideal, elitism och vurmande för socialdarwinism, känns det skralt med samhällsledande laveyaner. Just Manson finns det väl en poäng att nämna i sammanhanget, då hans musicerande sannolikt fick agera ledstjärna för många av de här elektrogängen. Skillnaden var väl att han lyckades få till ett knippe låtar som faktiskt stått sig någorlunda väl genom åren.

Musik behöver inte vara dålig för att den är tidstypisk. Man kan ju vända på det, och fråga sig vilken musik som inte är det. Alla tidsepoker har sina ljudmässiga egenheter. Ändå verkar det som att vissa perioder åldras betydligt sämre än andra. Jag antar att det finns ett helt sjok människor som har en fäbless för just sådana här synt/EBM/techno/elektro-grejer. Armageddon Dildos. Leather Strip. Allt vad de hette. Själv har jag försökt, men jag blir mest uttråkad. För varje någorlunda hyfsad grupp fanns det tjugo liknande men sämre konstellationer. Det blir en hel del att tröska sig igenom.

Nä, nu ställer jag tillbaka den här plattan i hyllan.

Hatpastorns kommentar: Året är 2024 och jag har fortfarande lyckats undvika att höra en ton Electric Hellfire Club. Mitt första möte med bandet var en intervju i … var det Nordic Vision, 1997? Det måste det ha varit. Jag blev INTE imponerad av bandet i skrift. Min bullshit-mätare gick i botten redan när jag var 16. Det är något med amerikanska slan som leker övermänniskor i Lavey-satanistskrud som får mig att se rött. Det blev inte bättre när en av tjommarna i EHC dök upp i gycklarbandet Wolfen Society. Vill ni rodna? Lyssna då på Wolfen Societys Carnivore-cover.

Jag har förstått att Electric Hellfire Club spelar småknullrockig soundtracket till The Crow 7-”industri”. En helt fasansfull genre. Precis som att fantasy oftast är totalt fantasilös, komedi inte är kul, skräck inte är otäck, finns det något genuint tröstlöst med band som ska vara ockult sexiga och misslyckas fatalt med det. Tyska Umbra Et Imago i sina knulligaste stunder är iallafall kul att skratta åt, inte med.

Eftersom jag inte hört en sekund Electric Hellfire Club och ändå är så negativt inställd till deras tonkonst bäddar det för att jag ska gå i en sådan overklig fälla vid kommande gissa bandet-event. Det får det vara värt. Amerikansk Lavey-satanisk socialbidragsdarwinism måste bekämpas. Särskilt när de inblandade spelar musik.

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. Nahash, ”Wellone Aeternitas”, 1996.

Nahash har spelat en stor roll för mig … eller, nej. Nu ljuger jag. Typ.

Såhär: en sessionmedlem i Nahash har spelat en stor roll för min resa in i svartmetallen, när jag var fjorton år gammal. En sessionkeyboardist som kallade sig själv för Tironas basade nämligen för ett fanzine, Evisceration ’Zine. Nummer två av nämnda publikation var det första fanzine jag köpte, någonsin. Förutom en del kändisar som Emperor och Darkthrone var flertalet av de band som medverkade i tidningen tämligen exotiska. Själva tidningen härstammade från det, vid tidpunkten, hyfsat obskyra landet Litauen.

Nuförtiden råkar geografi vara ett av mina allra största intressen. Så har det inte alltid varit. Fram till att jag var en bra bit över de tjugo hade jag en otroligt knapphändig bild av hur världens länder förhöll sig till varandra. Jag önskar att jag kunde minnas mina föreställningar bättre än vad jag gör, men … ja, grumligt var det i alla fall. Det hade varit rimligt att en tilltagande fäbless för obskyr svart- och dödsmetall skulle kunnat bättra på kunskaperna. Men trots att jag genom häften som Evisceration ‘Zine fick höra talas om städer som Minsk, och länder som Malaysia, föll det mig av någon anledning aldrig riktigt in att kolla upp var de låg. Eller lära mig något om människorna som bodde där. Antropologiska kunskaper hämtades in genom album med Tintin, Lucky Luke och Asterix. Ja, och så genom intervjuer med band som Aradia och grabbar som Lord of Suffer och Nocturno Belial, då.

Någon gång i den tidiga tjugoårsåldern började jag inse precis hur usel jag var på länder och gränser. Det ledde till att jag började råplugga mer eller mindre obskyra stater. Dels för att jag faktiskt skämdes och dels för att det var kul. Bokstavligt talat öppnades en ny värld för mig. En stund senare bestämde jag mig för att sticka i väg på en större tripp och besöka platser jag dittills bara läst om. Innan dess hade jag haft väldigt liten lust att resa. Nickade helt i samförstånd när jag läste in en intervju med Fenriz att han var helt ointresserad av att göra detsamma. Men; för mig ändrade det sig. Och ett av de första resmålen jag hade var Baltikum.

En vecka först i Riga i Lettland imponerade just inte alls på mig. Några bekanta var helt hänförda över staden och slutade aldrig tjata om dess storslagenhet. När jag kom dit förstod jag inte ett skit av vad de pratade om. Aningens moloken var nästa stopp Vilinius. I Litauen. Och det visade sig vara helt sagolikt. Än idag är det en av mina absoluta favoritstäder, även om magin kanske klingat av lite då den ger ett annorlunda intryck idag än för tjugo år sedan. Väl i Vilnius stötte jag ihop med en svartklädd snubbe på den dåvarande baren Vlad Tepes. Han blev glad när jag började fråga ut honom om Nahash och andra konstellationer från hemlandet. Jag blev ännu gladare när han svarade.

Med allt detta sagt, hade jag så gärna velat att Nahash skulle vara ett bättre band. Under flera år fantiserade jag faktiskt om hur det kunde tänkas låta, då den enda information som fanns att tillgå om dem kom via det skrivna ordet. Och det var inte värst många, ens i Litauen, som verkade bry sig om bandet. Så när jag äntligen fick tag på en CD, ”Wellone aeternitas” var jag sjukligt peppad över att äntligen få ta del av musiken. I ‘zinet Near Dark – ja, det var via Sundsvallsgrabbarnas distro som jag köpte Evisceration Zine – beskrevs Nahash som ”blasting black metal”. I alla fall deras demo ”Nocticula Hecate”. Tja, värst blasting skulle jag inte kalla det. Jag blev sjukligt besviken då jag tyckte det lät som tafflig, seg nittiotals-BM av det tristare slaget. Tillika med en produktion som tog udden av all eventuell kraft som skulle kunna rymmas i framförandet. Bah, tyckte jag och lyssnade inte på den igen förrän … ja, nu.

Men fan alltså, jag undrar om min initiala reaktion var förhastad. Det tar sin tid att vänja sig, men när man väl kommit in i det hela finns det faktiskt en hel del smaskens. Ett surt konstaterande blir att, som med så många andra verk i den här genren, skulle detta faktiskt kunnat ha växt till lite av en favorit i tonåren om jag bara hade haft tillgång till den då. Jag vet inte, rent teoretiskt är det givetvis så att det även i vuxen ålder står en helt fritt att lägga alla andra skivor åt sidan för att koncentrera sig på en särskilt utvald historia … men det är ändå väldigt sällan det blir av. Jag blev för övrigt rätt paff nu när jag kollade och såg att ”Wellone aeternitas” finns på Spotify och … även demon ”Nocticula Hecate”. När jag lyssnar på den senare fattar jag det där med ”blasting” i recensionen. Här gick det undan, på ett helt annat sätt än på debutskivan. Eller, egentligen är ”Wellone aeternitas” en EP, men ändå.

Gör så här: ta er en lyssning. Men gör inte mitt misstag och avfärda det omedelbart, även om ljudbilden inte faller er i smaken. Låt det ta tid. Det kan faktiskt vara värt det.

Hatpastorns kommentar: Men YES! Nahash! Rent guld. Litauen är inte världens största exportörer av black metal, men i mitten av 90-talet klämde tre orkestrar ut alster som jag lyssnat mycket på. Vi snackar Nahash och deras ”Wellone Aeternitas”, Poccolus självbetitlade fullängdare och den udda fågeln Anubi vars ”Mirties metafora”-demo, ”Sutemus skambės”-EP och ”Kai pilnaties akis užmerks mirtis”-fullängdare roat, oroat, imponerat och inspirerat mig. Poccolus är väl kanske det bästa bandet i trion, Nahash det näst bästa och Anubi det märkligaste. Martynas från Anubi var även en hejare på att göra coola omslag och målningar. Dog trist nog i en seglarolycka 2002. I Lake Michigan, USA.

Men ja, Nahash. ”Wellone Aeternitas”. En del vill få det till en baltisk ”In the nightside eclipse” och det är väl att ta i. Stämningsfull svartmetall med långa låtar rör det sig emellertid om. Syntar, akustiskt, vindsus. Ni vet. Många knorrar över produktionen. Oklart varför, den ska låta exakt såhär. På temat gnäll har en del dårar mage att klaga på sånginsatserna i Poccolus. Vissa fattar ju uppenbart ingenting.

Nahash, Poccolus, Anubi. Ett smörgåsbord av 90-talsguld av det lite mer obskyra slaget.  Rekommenderas varmt.

Jag var tvungen att sopa in Poccolus med. Hujeda mig vilken underbar skiva.

/Hatpastorn

Heidenhammers 120 dagar. Pale Forest, ”Transformation hymns”, 1998.

Egentligen finns det nog väldigt få skäl att ta med den här skivan i ett hårdrockssammanhang. Det finns nämligen knappt ett uns av metal att finna på den. Samtidigt utgör den ett väldigt tydligt exempel på när skivbolag och distributörer, som befunnit sig i nämnda sfär fullständigt tappade konceptet.

Det är lite lustigt. Skivbolag sökte med ljus och lykta efter en ny Tori Amos och ansåg sig hitta henne i Kari Rueslåtten, som med sin skiva ”Mesmerized” sopade bort varenda spår av sitt förflutna. Det gick sådär. Jag har än så länge träffat på den plattan en enda gång ute i det vilda, och det var samma år som jag också fick syn på detta album – ett obskyrt gäng i pseudogotisk outfit som fick släppa en debut på Voices of Wonder. Som uppenbarligen gjort sitt yttersta för att hitta något som kan rida på gotvågen och i bästa fall påminna – åtminstone utseendemässigt – om Theatre Of Tragedy, eller The Gathering i alla fall. Skivan fanns med i en hög av onämnbart gothjox som hade ankommit till det Sundsvallsbaserade fanzinet Cadlas kontor. Och bara väntade på mig.

Musikaliskt är det här ren pop, om ens det. Vid tidpunkten kunde det mest jämföras med Cardigansliknande tongångar, om än inte av samma kvalitet. Men med medlemmar i svarta kläder, skinnjackor och en baluppklädd kvinna vid mikrofonen … nog borde man väl kunna klämma en och annan ‘Beauty in darkness’-sucker på lite deg? Jodå, sagt och gjort. Och med textrader som ”like a glass containing smelly pus”, framkvittrat på änglamässigt vis, borde det väl ha lite cred även hos en luttrad Cannibal Corpse-fanatiker. Bandnamnet är för övrigt taget från en dikt av Jim Morrison (”The celebration of the lizard”). Djupt värre.

Med detta sagt, vill jag dock understryka att det egentligen alls inte är dåligt. Trots att jag inte hört skivan på många år, sitter vissa av låtarna fortfarande helt klistrade i minnet. Konstiga texter till trots. Fyra fullängdare har det blivit till dags dato, och det tredje albumet släpptes till och med på anrika Listenable Records. Som släppte Ancient! Då är det stort.

Hela skivan fanns inte upplagd på Youtube i en smidig video så ni får EN låt.

Hur skivorna efter ”Transformation hymns” låter har jag ingen aning om, och jag känner inte direkt för att kolla upp det heller. Det här är en sådan där hyfsad, juvenil skiva som jag har ett udda förhållande till. Och som jag minns med ett smil. Vet inte varför, men jag får uppfattningen att det kanske fördärvas om jag måste ta mig igenom resten av diskografin.

Så det får helt enkelt bero.

Hatpastorns kommentar: När Listenable Records släppte ”Anonymous Caesar” 2003 och jag fick se annonsen i en tidning slirade det totalt i min hjärna och jag blandade ihop Pale Forest med Hate Forest. Redan 2003 var det trångt bland Forest-banden. Även fast jag insåg raskt att det var två separata band med helt olika inriktningar får jag ändå för mig ibland att Pale Forest spelar black metal. Jag menar, who can blame me? Detta till trots äger jag inget med Pale Forest, vet inte ens om jag hört Pale Forest. Efter Hammarens beskrivning kan jag nu lugnt hoppa över Pale Forest och en gång för alla begripa att de har exakt NOLL med black metal att göra.

Ända tills nästa gång jag ser ”Anonymous Caesar” i en säljannons för tjugo spänn och hjärnan får fnatt och vrålar ”Pale Forest! Black metal! Du minns annonsen! Listenable! Ancient! Hate Forest! Det här ÄR black metal!”.

Hopplöst.

/Hatpastorn