Heidenhammers 120 dagar. I, ”Between two worlds”, 2006.

Det största problemet jag har med den här plattan är att jag nästan aldrig tar mig förbi öppningsspåret ‘The storm I ride’. Sicken jävla rökare.

Minnet sviker mig en aning nu, men om jag fattat turerna rätt lades Immortal ned året efter att skivan ”Sons of northern darkness” släpptes år 2002. Sedan följde en tid i dunkel. Fram till att det rapporterades om att Abbath och Demonaz, tillsammans med lite annat löst folk från Bergen, dragit igång ett mer traditionellt hårdrocksband med det spartanska namnet I. Sedan skulle det i efterhand konstrueras ihop att namnet valdes för att symbolisera att det bara skulle bli ett (I) släpp med bandet ifråga. Jag ställer mig skeptisk till det påståendet.

Immortal hade för mig blivit ett alltmer ointressant gäng i takt med att skivorna fortsatte komma. Jag dyrkar fortfarande ”Pure holocaust”, ”Battles in the north” och ”Blizzard beasts” (märkligt ljud och konstig lukt i texthäftet till trots). Men när Demonaz ofrivilligt lämnade skutan och trummisen Horgh fick en mer permanent plats i sättningen gick något förlorat. De tre följande skivorna är inte dåliga, långt ifrån, men det var som en helt annan grej. Kaoset, vansinnet och attityden var ersatta med en mer professionell ljudbild. Men stämningen uteblev. Dessutom tyckte jag att Abyssproduktionen fungerade riktigt dåligt i sammanhanget.

”Between two worlds” är i mina öron inte direkt väsensskild från det senare Immortals verk. Visst, det är inga blastbeats. Men. I mina öron innebar inspelningarna i Abyss att det inte spelade någon roll hur fort den än hamrades på trummorna – det lät inte aggressivt eller intensivt i alla fall. Och med ett gäng låtar i midtempo blev skillnaden ganska liten med det som kommit på pränt under namnet I.

Jag har haft för mig att jag av någon anledning tyckt bättre om I än om Immortal post-”Blizzard beasts”. Under den här genomlyssningen blir jag mer osäker, men mest för att jag tycker att skillnaden är än mer försumbar än vad jag tidigare trott. Gillar man ”At the heart of winter” och de där borde man gilla även detta. Själv känner jag att låtarna dessvärre blir till en gröt ju längre skivan pågår och att jag får allt svårare att skilja dem åt. Icke desto mindre finns det en del godbitar och småroliga infall här och var.

Hade I fått blomma ut och göra ytterligare en skiva hade det kanske kunnat bli intressant på riktigt. Och i dessa dagar lägger ju som bekant inga band av, och alla blir till sist kompisar igen. Så det är väl en tidsfråga innan I återuppstår och har sig på någon Hole In The Sky-festival i västra Norge. Kanske har de redan gjort det, vad vet jag.

Till dess nöjer jag mig med öppningsspåret ännu en gång.

Hatpastorns kommentar: Öppningsspåret, en rökare. Sedan sitter man där i sju låtar till och hoppas att den känslan återkommer. Det gör den inte. Ändå har jag gett ”Between two worlds” fler chanser än många andra skivor. De är ju något på spåret.  

Immortal blev som vi alla vet ett helt annat band efter Demonaz musikaliska frånfälle. Man kan inte påstå att succén uteblev för de blev större än någonsin efter att Abbath tog över rodret. Resultatet? En febermardröm av korthåriga fans och sköna snubbar. Hårdrock. Metal. Kula killen. Ja-sägare. Snusk. Glimten i ögat. Tokroligt. Utan att förhäva mig kan jag påstå att de skivorna inte är för mig, även om det givetvis glimmar till på sina ställen. Demonaz nya Immortal-skivor är dock inte så tokiga, även om produktionerna och den sterila spela-efter-klick-auran irriterar. Riffen är det då inget fel på.

Abbaths solokarriär då? Folk verkar älska Abbath eftersom han är en sådan crazy kille. Jag vet inte jag. Efter den där storfyllekatastrofen i Argentina eller vart det nu var är det svårt att inte sätta skrattet i halsen. Mest tragiskt. Låtmaterialet antar jag är välsvarvat, men det är inget för mig.

Att Abbath och Demonaz någon gång kommer att återförenas i Immortal känns oundvikligt. Under tiden får vi väl avnjuta Horghs Immortal Portal – Revisiting At the Hearts of Tyrants, iscariahs Damned In Black 2000 och den kommande succén Hades-Jørns Amputation Experiment Performs Selected Tracks From The Demo – -Re-revisited With A Touch Of Old Funeral, Maybe Some Early Hades-riffs. Publiken klappar så att handflatorna svider.

Men ja, I. Ja, alltså … hittar ni den för 50 spänn är den värd det för öppningsspåret.

Innan jag släpper er för idag har vi emellertid en sista viktig sak att lyfta. En gåta som gäckat mig i så många år. Hur kunde Horgh ha svart hår i Immortal och sin reguljära blonda kalufs i Hypocrisy? Han kan omöjligt ha färgat håret efter vilket band han var ute och spelade med. Vi som varit med om transformationen blont till svart och vice versa vet att det här är inte ett enkelt och smidigt moment. Synd att jag redan skrivit om hur Setherials bandkassa blev tömd på grund av hårfärgsäventyr, annars hade jag tagit det som ett bra exempel. Hade Horgh peruk i Immortal? Var det i sådana fall Aphazels gamla peruk? Jag kräver svar!

/Hatpastorn