Christian Engström's Blog, page 4

Basinkomst: Alla ska med — Lika för alla — Det ska löna sig att arbeta

Jag har tänkt presentera ett konkret förslag på ett system för basinkomstgaranti för Sverige. Som motton för basinkomstsystemet har jag valt tre politiska slogans:

Alla ska medLika för allaDet ska löna sig att arbeta

Den som är bra på politisk historia känner igen det som valslogans från tre olika partier: Socialdemokraterna, Moderaterna och dåvarande Folkpartiet. Att det går att använda slogans från både höger och vänster för att beskriva basinkomst är ingen slump. Basinkomst är varken höger eller vänster. Det är framåt.

Låt oss se vad det här betyder i praktiken.

Alla ska med

Ett stort problem idag är att människor som behöver samhällets hjälp bollas runt mellan olika trygghetssystem.

Försäkringskassan tycker du är så frisk så du kan jobba, Arbetsförmedlingen tycker du är för sjuk för att få ett jobb, och socialtjänsten tycker att du ska vända dig till Föräkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Det finns hur många skräckhistorier som helst om människor som nekas ersättning och bollas runt i en omänsklig labyrint av godtycke och otrygghet. Att bli utförsäkrad är oftast ett dråpslag mot den det drabbar. För några år sedan dök ordet ”försäkringssjälvmord” upp i de nyordslistor som brukar publiceras. Det är inte okay. Så ska det inte vara i ett land som Sverige.

Basinkomst kan man inte bli utförsäkrad från. Det är ingen handläggare som ger tummen upp eller ner på subjektiva grunder. Istället sker en automatisk utbetalning av basinkomsten om Skatteverkets datorer ser att man tjänar så lite att man har rätt till den. Gig-arbetare och ensamföretagare får samma skyddsnät som fast anställda. Ingen faller mellan stolar längre.

Lika för alla

Idag har vi ett lapptäcke av olika bidragssystem. A-kassa, sjukförsäkring, försörjningsstöd, etableringsstöd och studiemedel är några av de större systemen. Alla syftar de till att ge pengar till människor som inte har tillräckligt stora inkomster själva. Men nivåerna och reglerna för vad man måste och inte får göra är olika. Ingen, inte ens handläggarna på de olika myndigheterna, kan alla regler eller har en fullständig överblick av våra bidragssystem.

Det stöd man får från samhället när man står utan inkomst varierar kraftigt. Vissa får bidrag på en ganska generös nivå utan alltför stränga krav på motprestation. Andra får betydligt lägre ersättning kombinerat med betydligt hårdare krav. Och andra får ingenting alls, trots att de bevisligen inte har egna inkomster så att de kan klara sig, och trots att även de behöver äta och bo precis som alla andra.

Basinkomst ersätter flera av de stora bidragssystemen helt eller delvis. Det blir samma nivå och samma regler för de flesta som behöver samhällets stöd ekonomiskt. Vissa delar av dagens system får finnas kvar där dagens system ger bättre förmåner än vad basinkomsten skulle ge. Det är för att undvika att göra försämringar för vissa grupper, till exempel de långtidssjukskriva som idag har den högsta inkomstrelaterade sjukersättningen.

Men a-kassa, studiemedel, försörjningsstöd och etableringsersättning för nyanlända kan ersättas av basinkomsten. Det blir samma regler och samma nivå för alla.

Det ska löna sig att arbeta

Den som är försörjd med bidrag idag är i praktiken förbjuden att jobba vitt.

Har man försörjningsstöd och lyckas tjäna ett par tusenlappar själv sänks bidraget med precis lika mycket som man jobbade ihop. Man får exakt noll kronor mer i plånboken om man inte lyckas ta sig hela vägen till ett riktigt heltidsjobb i ett steg.  Går man på a-kassa eller sjukersättning kan man straffas med ännu större sänkningar av bidragen om man lyckas tjäna lite extra pengar. Det är det här som är bidragsfällan, som låser fast människor i utanförskap.

Med basinkomst lönar det sig alltid att jobba om man kan och får chansen. Basinkomsten trappas ner gradvis när man börjar tjäna egna pengar. Men den trappas aldrig ner med 100%, så man får alltid något extra i plånboken om man lyckats tjäna egna pengar. Det finns heller inget förbud mot att arbeta som tvingar människor att jobba svart. Ett incitament till svartjobb försvinner med basinkomst.

Att det alltid lönar sig att jobba är bra både för dem som berörs direkt och för Sverige som helhet.

Ett realistiskt system som vi kan börja införa här och nu

Problemen med dagens trygghetssystem finns här och nu. Varje vardag blir nya människor utförsäkrade av Försäkringskassan. Hundratusentals människor i Sverige går runt med en klump av ångest i magen inför nästa möte med sin handläggare på Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller soc, eftersom de inte kan veta om de kommer fortsätta få tillräckligt för att klara mat och hyra.

Många som pratar om basinkomst är mest intresserade av att drömma om visioner om ett framtida lyckorike, där maskinerna gör allt jobb och alla människor lever på basinkomst. Och vem vet, kanske kommer det bli så om 50 eller 100 år. Men det är i vart fall inte så det kommer börja. Jag är intresserad av ett system som vi kan börja införa här och nu.

För att ett system ska vara realistiskt måste det vara finansierat i statens budget på ett verklighetsnära sätt. Förslag som inte uppfyller det kravet är det ganska meningslöst att ens diskutera. De kommer ju i alla fall aldrig bli verklighet, om de inte är möjliga av ekonomiska skäl.

Till att börja med kan vi rensa bort alla förslag som går ut på att ”alla ska få, även de som har jobb och försörjer sig själva”. Det är fullständigt omöjligt. Att ge 100.000 om året till 10 miljoner människor kostar 1000 miljarder. Det är lika mycket som hela statens budget idag. Något så verklighetsfrämmande går inte ens att använda som utgångspunkt för vidare diskussioner.

Men att ge exempelvis 10.000 i månaden till alla i arbetsför ålder som saknar inkomster, det är möjligt att räkna hem på ett realistiskt sätt. Vi betalar redan idag ett par hundra miljarder om året för att bekosta Arbetsförmedling, Försäkringskassa och socialtjänst. Men vad får vi för pengarna? Jo, ett lapptäcke av byråkratiska regler och godtycke från handläggare som gör att ingen kan känna sig trygg, och risken för utförsäkring eller avslag hela tiden hänger i luften.

För ungefär samma pengar kan vi skapa ett heltäckande basinkomstsystem som man alltid kan lita på i alla väder, och där ingen faller mellan stolar. Vi kan eliminera både hemlöshet och barnfattigdom genom att garantera alla en basinkomst som går att leva på för dem själva och deras familj. Vi kan förpassa det vidriga ordet ”försäkringsjälvmord” till historiens soptipp.

Förslaget jag tänker presentera är realistiskt när det gäller finansieringen. Jag har inte räknat på det i detalj, så jag kan inte säga exakt vad notan kommer gå på. Men jag har räknat på en tidigare version av ett basinkomstsystem byggt på samma principer. Utifrån den erfarenheten är jag övertygad om att även den här uppdaterade versionen går att räkna hem. Det kommer alldeles säkert behövas detaljjusteringar, och det är möjligt att det blir nödvändigt att snåla in en aning på nivåerna jag presenterar för att få det att gå ihop i slutändan. Det får vi se när den dagen kommer. Men förslaget är i vart fall tillräckligt realistiskt för att tjäna som utgångspunkt för en diskussion om basinkomst.

Jag hoppas vi kommer få se en sådan diskussion, för basinkomst är en idé vars tid har kommit.

I nästa blogginlägg kommer jag presentera en översikt av det konkreta förslaget.

Förslag till basinkomst – Innehåll

Förslag till basinkomstsystem

12.000 före skatt (10.000 efter) till alla vuxna som är skattskrivna i Sverige och som saknar andra inkomster. Börjar man tjäna egna pengar trappas basinkomsten ner gradvis, men aldrig med 100%, så det lönar sig alltid att jobba. Föräldrar får högre basinkomst så de kan försörja sina barn.

BloggposterBasinkomst: Alla ska med — Lika för alla — Det ska löna sig att arbeta Förslag: Basinkomst 12.000 i månaden före skatt till vuxna utan inkomst 12.000 före skatt (10.000 efter) är ungefär existensminimumBakgrund och bonusmaterialUniversell basinkomst (UBI) är omöjligt – men basinkomstgaranti (BIG) behöver inte bli dyrare än dagens systemFörsörjningsstöd 2019: Att betala ut 11,6 miljarder krävde 4.000 socialarbetare på heltidVad kostar barn enligt reglerna för försörjningsstöd?Vad kostar barn enligt reglerna för existensminimum?Vad kostar barn enligt reglerna för studiemedel?Vad kostar barn enligt reglerna för underhållsstöd?

…

Första inlägget: Basinkomst: Alla ska med — Lika för alla — Det ska löna sig att arbeta

Vad kostar barn enligt reglerna för existensminimum?

Existensminimum är det belopp som Kronofogden låter en behålla varje månad om man har stora skulder att betala av. Formellt kallas det numera för ”förbehållsbelopp”, men de flesta fortsätter att säga existensminimum. Vad man än kallar det är nivån satt så att man ska klara att överleva, men inte så väldigt mycket mer.

För en ensamstående utan barn är existensminimum 5.016 kronor (efter skatt) plus boendekostander. Som vi konstaterat tidigare motsvarar det ungefär den föreslagna nivån på basinkomst för den som inte har några barn.

Har man barn höjs existensminimum med

2.662 kronor för barn 0-6 år3.064 kronor för barn 7- år

Vi kan rita in nivån för ett barn i ett diagram för att jämföra det med försörjningsstödets nivå för barn.

Som framgår av diagrammet är nivån på existensminimum för barn nästan precis densamma som försörjningsstödet upp till 10 års ålder. Därefter höjs nivån på försörjningsstödet, medan existensminimum ligger kvar på samma nivå. För barn 11-14 är existensminimum ungefär 500 kronor lägre än försörjningsstödet, och från 15 års ålder drygt 1.000 kronor lägre. Det framgår inte om det finns någon tanke bakom det, eller om det bara är som det har blivit. (Gissningsvis det senare.)

Boendekostnader ingår inte i normalbeloppet för existensminimum, så pengarna är bara tänkta att räcka till mat, kläder och andra nödvändiga utgifter.

Kronofogden bestämmer hur stort normalbeloppet ska vara en gång per år. Normalbeloppet är kopplat till konsumentprisindex som SCB fastställer på regeringens uppdrag. Siffrorna här är 2021 års nivå.

Precis som med försörjningsstödet är nivåerna i existensminimum tänkta att motsvara hela kostnaden för ett barn, förutom boendet. Barnbidraget är inräknat, så det tillkommer inte.

Alla inlägg i serien:

Vad kostar barn enligt reglerna för försörjningsstöd?Vad kostar barn enligt reglerna för existensminimum?Vad kostar barn enligt reglerna för studiemedel?Vad kostar barn enligt reglerna för underhållsstöd?

Regeringen inför nollvision för narkotikadödlighet

”Sverige har en nollvision inom narkotikapolitiken, men det är fel nollvision. Målet borde vara noll döda av narkotika, inte att försöka utrota narkotikan som sådan” skrev jag 2017

Regeringen inför nollvision för narkotikadödlighet (istället för nollvision för bruket). Bra!

Jag minns var jag först läste idén. Det var i en debattartikel i tidningen Syre. Som jag hade skrivit.

Jag 2017:
https://tidningensyre.se/2017/nummer-195/en-human-nollvision-narkotikapolitiken/

Regeringen 2021:
https://omni.se/regeringen-infor-nollvision-for-narkotikadodlighet/a/Vq5b8l

Inför basinkomst från 62 års ålder som ett experiment

Att börja införa basinkomst för åldersgruppen från 62 år är en utmärkt bra idé. Det är ett basinkomstexperiment som skulle vara väldigt värdefullt.

Aftonbladet har en artikel om Agneta, 62, som välmeriterad och kompetent men ändå chanslös på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna vill inte anställa någon som bara har några år kvar till pensionen. Så ser verkligheten ut för de flesta långtidsarbetslösa i den åldern. Arbetsförmedlingens olika åtgärder blir bara en förnedrande charad, eftersom alla vet att chansen att de ska leda till ett riktigt jobb är minimala.

Det här läget ger oss en perfekt chans att göra ett experiment med basinkomst.

Arbetslinjen fungerar ändå inte för den här gruppen. Då kan det i vart fall knappast bli sämre av att vi provar någonting annat.

Basinkomst är en jättestor politisk reform, så det är helt rimligt att vi börjar med experiment innan vi tar steget och inför det fullt ut.

Många rika länder har redan gjort experiment, från Finland till Alaska till USA under Nixon till olika kommuner i Nederländerna. Alla de här experimenten har varit olika. Det är bra, för det gör att vi har lärt oss olika saker.

Om Sverige väljer att göra ett basinkomstexperiment ska vi se till att vårt experiment ocskå blir olika mot det som har gjorts tidigare. På så sätt får vi mest ny information.

Ett problem med alla experiment som gjorts hittills (utom Alaska) är att de har varit tidsbegränsade. Alla deltagare har vetat att experimentet upphör om ett par år, och att allt går tillbaka till det vanliga då. Det förvrider resultaten.

Börjar vi med att införa basinkomst från 62 års ålder kan vi lova alla deltagare att när de väl fått basinkomsten, då kommer de fortsätta få den tills de går i pension. Det gör att deltagarna kan lita på basinkomstexperimentet lika mycket som om det vore ett fullt infört system. Då får vi helt tillförlitliga siffror på hur basinkomst påverkar den här åldersgruppen i ett skarpt system.

Skulle det (mot förmodan) visa sig att basinkomstexperimentet är helt ohållbart, då tar det bara tre år att avveckla det utan att bryta löftet att alla som fått basinkomst behåller den fram till pensionen.

Men visar det sig att basinkomsten fungerar bra, då har vi ett utmärkt läge att gå vidrare från. Under experimentet med åldersgrupperna över 62 kommer vi ha chansen att utforma alla datasystem och detaljregler på ett bra sätt, med bara en begränsad grupp (tre årskullar) som berörs. Det är jättebra.

Och när vi väl har systemet för de tre äldsta årgångarna på plats, då kan vi lätt utvidga systemet genom att gradvis gå ner i åldrarna. Nästa steg kanske kan bli att sänka åldern till 55. Sedan kan vi vänta ett par år, utvärdera resultatet och se att himlen inte faller ner. Gör den inte det kan vi ta ytterligare ett steg neråt i åldrarna, och så vidare.

Det allra första steget för att införa basinkomst i Sverige är att göra en utredning som tar fram ett konkret förslag på hur systemet ska se ut.

Men efter det vore ett experiment med de tre äldsta årgångarna det perfekta första praktiska steget. Går det bra har vi då en stabil grund att gå vidare från. Och skulle det mot förmodan gå dåligt, tar det bara tre år att avveckla och har bara berört ett begränsat antal människor under experimentets gång. Och hur det än går kommer vi att lära oss mycket.

Vad kostar barn enligt reglerna för underhållsstöd?

Om man har skiljt sig och barnen bor hos den ena föräldern, måste den andra föräldern betala underhållsbidrag. Bidraget ska användas till barnets boende, mat och fritidsintressen och betalas till föräldern som barnen bor hos. Den andra föräldern är skyldig att betala underhållsbidrag enligt lag. Om inte föräldrarna kan komma överens frivilligt om hur högt underhållsbidraget ska vara kan en domstol bestämma vad som är rimligt.

Om den andra föräldern är försvunnen eller inte kan betala underhållsbidraget, går Försäkringskassan in och betalar ut underhållsstöd. Underhållsstödet varierar med hur gammalt barnet är:

0-10 år: 1.573 kronor i månaden11-14 år: 1.723 kronor i månaden15-20 år: 2.073 kronor i månaden

Underhållsstödet sattes till de här nivåerna 2019,  och det är den nivå som gäller idag 2021. Att man får mer betalt för äldre barn är för att de kostar mer. Tanken är att underhållsstödet ska stämma överens med barnens behov i de olika åldersgrupperna. Underhållsstödet är obeskattat.

Underhållsstödet är tänkt att täcka halva kostnaden för ett barn om man också tar hänsyn till barnbidraget. Barnbidraget är på 1.250 kronor i månaden (oberoende av barnets ålder). För att få fram vad lagstiftaren har ansett vara en rimlig total kostnad för ett barn kan vi alltså ta dubbla underhållsstödet plus 1.250 kronor i barnbidrag.

Räknar man så blir den totala uppskattade kostnaden för ett barn:

0-10 år: 1.573 + 1.573 + 1.250 = 4.396 kronor i månaden11-14 år: 1.723 + 1.723 + 1.250 = 4.696 kronor i månaden15-20 år: 2.073 + 2.073 + 1.250 = 5.396 kronor i månaden

Vi kan rita in de här siffrorna i ett diagram, och jämföra med riksnormen för försörjningsstöd (socialbidrag) för barn:

Som synes är kostnaden för ett barn enligt underhållsstödet ungefär 1.500 kronor högre än försörjningsstödet för barn i de flesta åldrarna. Skillnaden beror i första hand på att riksnormen för försörjningsstöd inte innehåller några pengar för boende, medan nivån enligt underhållsstödet också tar hänsyn till att boendekostnaderna ökar när familjen blir större.

Underhållsstödet ger oss en nivå på vad som är en rimlig minimikostnad för barn i olika åldrar. Om vi vill skapa ett basinkomstsystem som fungerar även för barnfamiljer kan vi göra det genom att basinkomsten för den som är förälder höjs, så att den ger lika mycket extra efter skatt som underhållsbidraget ger enligt dagens regler. Då täcker basinkomsten halva kostnaden för ett barn om man tar hänsyn till barnbidraget.

Med en sådan konstruktion tar vi i princip bort all barnfattigdom i Sverige i ett enda slag. Även om ingen av föräldrarna har några inkomster kommer de få tillräckligt med pengar från basinkomsten för att försörja både sig själva och sina barn. Det är bra, för så ska det naturligtvis vara.

Om man börjar tjäna egna pengar som förälder sänks basinkomsten i takt med att man börjar kunna försörja sig själv. Men nedtrappningen sker gradvis, så det lönar sig alltid att arbeta om man kan och får chansen. Gör man det får man mer pengar i plånboken än om man inte jobbar alls. Men genom att vi använder nivåerna från underhållsstödet för att sätta basinkomstnivån för föräldrar kommer alla familjer i Sverige ha råd att bekosta en bra uppväxt för sina barn.

…

Tidigare inlägg:

Vad kostar barn enligt reglerna för försörjningsstöd?

Vad kostar barn enligt reglerna för studiemedel?

Vad kostar barn enligt reglerna för studiemedel?

Man kan få tilläggsbidrag från CSN om man studerar och har barn, men beloppen är för låga för att försörja barnen

Om man studerar på högskola har man rätt till studiemedel, som är på 10.000 kronor i månaden (obeskattat). Det kan man klara sig på som ensamstående. Nätt och jämnt, visserligen. Men det går bevisligen, för det är hundratusentals studenter som gör det.

Men har man barn går det inte att försörja sig på studiemedel. I och för sig får man ett tilläggsbidrag från CSN om man har barn. Men det är inte i närheten av vad ett barn kostar, utan bara några hundralappar i månaden. Så billigt äter ingen unge.

Studerar man på helfart är tilläggsbidraget:

1 barn: 628 kronor2 barn: 628 + 396 = 1024 kronor3 barn: 628 + 396 + 208 = 1232 kronor4 barn: 628 + 396 + 208 + 208 = 1440 kronor

Mellan 208 och 628 kronor i månaden per barn, alltså. Det är inte mycket. Det finns också en regel som säger att om båda föräldrarna studerar samtidigt, då kan bara den ena av dem får tilläggsbidrag för barnen. Varför det finns en sådan regel är oklart, men resultatet är förstås att det blir ännu svårare att försörja sina barn om båda föräldrarna studerar.

Man kan få bostadsbidrag som studerande med barn, men det löser ju inte problemet om man inte har råd att köpa mat till barnen.

Som en jämförelse ligger förjningsstödet (socialbidrag) på mellan 2.320 och 4.110 för varje barn man har, beroende på hur gamla de är. Riksnormen för försörjningsstöd är satt så snålt som myndigheterna har kunnat, när de har räknat på hur mycket (alltså hur lite) man behöver för att kunna förse ett barn med livets absoluta nödtorft.

Mot den bakgrunden är det uppenbart att tilläggsbidraget från CSN inte är avsett att täcka den faktiska kostnaden för ett barn. Därför är siffrorna från CSN oanvändbara för att ta fram ett förslag på hur mycket extra basinkomst som vore rimligt att ge till föräldrar med försörjningsansvar. Studiemedelssystemet är inte konstruerat för att föräldrar som pluggar ska kunna försörja sina barn.

Att studiemedelssystemet inte fungerar för barnfamiljer får betraktas som ett systemfel. Väldigt ofta är politikernas råd till människor som blivit arbetslösa att de ska skaffa sig en bättre utbildning för att öka sina chanser på arbetsmarknaden. Men har man barn att försörja räcker inte studiemedlen till det. För att kunna sätta sig på skolbänken igen som förälder behöver man i praktiken ha endera en make/maka som kan försörja en, eller tillräcklgt med pengar på banken för att klara sig ändå. Har man inte det har man inte råd att vidareutbilda sig, hur gärna man än skulle vilja, och hur mycket man än skulle behöva en utbildning för att ta sig in på arbetsmarknaden.

Med ett rimligt utformat basinkomstsystem kan vi rätta till den här bristen. Att människor som vill vidareutbilda sig får den praktiska möjligheten att göra det är bra för alla, både för dem som utbildar sig och för Sverige som helhet.

Vad kostar barn enligt reglerna för försörjningsstöd?

Barn är söta, men de kostar pengar att försörja

Vad kostar barn? Frågan är intressant när man funderar på basinkomst. Föräldrar är skyldiga att försörja sina barn enligt lag. Om ett basinkomstsystem ska fungera även för barnfamiljer måste systemet ta hänsyn till att barn finns och kostar pengar. Den nivå som räcker för att en ensamstående vuxen ska klara sig räcker inte om hen har ett antal ungar att försörja också.

Flera av dagens olika trygghetssystem har regler som gör att man får mer pengar om man har barn. Vi kan titta på de systemen för att se vilken nivå lagstiftaren har tyckt var rimlig för att täcka kostnaden för att försörja barn. Vi börjar med försörjningsstödet.

Försörjningsstöd (socialbidrag, ekonomiskt bistånd)

Försörjningsstödet består av två huvudkomponenter: dels hyra upp till en nivå som socialtjänsten bedömer som rimlig, dels den så kallade riksnormen som ska täcka mat och övriga nödvändiga utgifter. Beloppet bestäms av regeringen inför varje nytt kalenderår och gäller som miniminivå för de behov som riksnormen ska täcka.

I riksnormen för 2019 fick en ensamstående vuxen 3.090 kronor för ”personliga kostnader” plus 990 kronor för ”gemensamma hushållskostnader”. Tillsammans blir det 4.080 kronor. Försörjningsstödet är obeskattat, så det är vad man faktiskt får ut för att täcka sina kostnader för mat och övrigt.

Men dessutom tillkommer ersättning för hyran, upp till den nivå som socialtjänsten i ens kommun tycker är lagom. I praktiken verkar det som att maxhyran som socialtjänsten betalar är runt 5.000 kronor i månaden för en ensamstående. Det ger totalt 9.000 efter skatt för personen att överleva på. Det är väldigt lite pengar, och det är inte särskilt kul att leva på den nivån, i synnerhet inte i längden. Men det går bevisligen, för det är många tiotusentals människor som gör det i Sverige idag.

Det är dock ett problem att myndigheterna inte redovisar öppet vilken maxhyra de accepterar för familjer av olika sammansättning. Det gör att det inte går att använda siffrorna från försörjningsstödet för att räkna ut totalkostnaden för barn inklusive hyra. Men vi kan ändå titta på riksnormen för barn för att se hur mycket socialtjänsten tycker att barn kostar om man bortser från att stora familjer behöver större boende. Det ger inte hela svaret, men det ger i alla fall viss information.

Riksnormen för barn består av de två komponenterna ”personliga kostnader” och ”gemensamma hushållskostnader”, precis som för vuxna.

De personliga kostnaderna är den största delen av riksnormen. Beroende på hur gammalt barnet är får man mellan 2.120 och 3.910 kronor, enligt den här tabellen:

Riksnorm hemmavarande barn 2019

Tabellen ser lite märklig ut om man tittar noga på den. Barn 1-2 år och 4-6 år kostar 2.380 kronor i månaden enligt tabellen. Men treåringar kostar bara 2.120. Vad är det som gör just att just treåringar är billigare? Det vet vi inte, och får troligen aldrig veta. Men det spelar inte så stor roll, för det är i vart fall den här tabellen som gäller.

Ersättningsnivån för de gemensamma hushållskostnaderna varierar mellan 110 och 280 kronor per barn, beroende på vilket barn i ordningen det är. Logiken i hur det varierar är inte glasklar. Enligt socialtjänsten ökar de gemensamma hushållskostnaderna med 110 kronor för det första barnet, 280 kronor för det andra, och 190 kronor för det tredje.

Varför just det andra barnet är dyrare förklaras ingenstans, precis som vi inte får veta varför treåringar är billigare än tvååringar och fyraåringar. Men det är lite kul att det finns mysterier här i livet.

För att få fram den totala riksnormen för barn i olika åldrar behöver vi ta ett snittvärde för de gemensamma kostnaderna och lägga till till de personliga kostnaderna. Låt oss säga 200 kronor jämnt, som är ungefär mittemellan värdena för det första och andra barnet.

Den totala riksnormen för barn blir då mellan 2.320 (för treåringar) och 4.110 (för 19-20-åringar som bor hemma och läser på gymnasiet).

Det tillkommer inget barnbidrag om man går på försörjningsstöd, eftersom försörjningsstödet sänks med precis lika mycket som man får ut i barnbidrag. Beloppen i diagrammet inkluderar alltså eventuellt barnbidrag.

Hyran ingår inte i riksnormen, så diagrammet ger en ofullständig bild av vad socialtjänsten anser att ett barn kostar. Men det är ändå värdefullt att ha data på vad som anses rimligt som merkostnad för barn förutom boendekostnaden.

Försörjningsstöd 2019: Att betala ut 11,6 miljarder krävde 4.000 socialarbetare på heltid

4.000 handläggare i hela landet jobbade heltid med att dela ut 11,6 miljarder i försörjningsstöd till 200.000 hushåll 2019

Försörjningsstöd är det som förr hette socialbidrag, och som nu heter ”ekonomiskt bistånd” i officiella sammanhang. Det är samhällets yttersta skyddsnät, för den som varken kan få a-kassa, sjukersättning eller något annat bidrag att försörja sig på. Försörjningsstödet betalas av kommunerna, men det finns samlad statistik på nationell nivå för den som vill skaffa sig en överblick.

Statistiken är utspridd på lite olika ställen på nätet.

Socialstyrelsen har en sida som heter ”Statistik om ekonomiskt bistånd”. Några korta fakta:

År 2019 betalades drygt 11,6 miljarder kronor ut till hushåll.År 2019 fick knappt över 202.000 hushåll ekonomiskt bistånd någon gång under året. Antalet biståndsmottagare under 2019 var nära 382.000, varav omkring 116.000 av dessa var kvinnor, 133.000 män och 133.000 barn.

På den här sidan kan man klicka på texten ”Tillhörande dokument och bilagor” och därefter excel-filen Bilaga – Tabeller – Ekonomiskt bistånd 2019. Då får man upp ett kalkylblad med en mängd statistik om försörjningsstödet, uppdelat på olika hushållstyper.

Till exempel kan man i Tabell 11B se att det var över 50.000 barn 0-17 år som levde i hushåll som var helt beroende av försörjningsstöd (hushåll som fick försörjningsstöd minst 10 av årets månader).

Vi har 50.000 barn och ungdomar som växer upp i direkt ekonomisk misär, alltså.

Statistiska Centralbyrån SCB har också statistik om bland annat försörjningsstödet på sidan ”Hushållens ekonomi allmän statistik”. Statistiken visar antal helårspersoner i åldrarna 20–64 år som försörjs med sociala ersättningar och bidrag, såsom sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, ersättning vid arbetslöshet och ekonomiskt bistånd.

Att statistiken är omräknad till helårspersoner är bra, för det är oftast det man är intresserad av om man ska skissa på system för basinkomst.

I tabellen ”Antalet helårsekvivalenter 1990–2019” ser vi att det var 95.000 helårsekvivalenter i åldern 20-64 som fick försörjningsstöd 2019.

Socialstyrelsen har även en sida som heter ”Öppna jämförelser av ekonomiskt bistånd”. Där kan man jämföra resultaten av kommunernas och stadsdelarnas arbete inom området ekonomiskt bistånd.

Klickar man på ”Tillhörande dokument och bilagor” under pdf:en ”Öppna jämförelser 2019 – Ekonomiskt bistånd” hittar man kalkylarket Bilaga – Resultat kommuner, län och riket – Ekonomiskt bistånd – Öppna Jämförelser 2019. I kolumnen AQ på det andra bladet i kalkylarket döljer sig intressant information, nämligen hur många heltidstjänster hos kommunerna som går åt för att sköta administrationen av försörjningsstödet.

Summerar man antalet helårstjänster för alla kommunerna blir det totalt 3.793 helårstjänster för hela riket. Men inte riktigt alla kommuner har rapporterat in den här siffran, så vi kan lugnt avrunda till att:

Det går åt 4.000 heltidstjänster för att betala ut försörjningsstödet

Det är en väldigt hög kostnad för administrationen i förhållande till hur mycket pengar som betalas ut. Om vi säger att en offentliganställd kostar 750.000 om året inklusive sociala avgifter och alla kringkostnader, då finner vi att

Det kostar 3 miljarder att betala ut de 11,6 miljarderna i försörjningsstöd

Den administrativa kostnaden är alltså 25% av beloppet som betalas ut. Det är betydligt högre än i andra stora bidragssystem, där de administrativa kostnaderna normalt ligger på ensiffriga procenttal.

Om vi inför basinkomst behövs inte försörjningsstödet längre (utom möjligen för rena undantagsfall). Då skulle vi – teoretiskt sett – kunna spara 3 miljarder i administration genom att sparka de 4.000 socialarbetare som idag går åt till att handlägga försörjningsstödet. Men det tycker jag inte vi ska göra. En betydligt bättre idé när vi har infört basinkomst är att behålla de 4.000 socialarbetarna, men låta dem jobba med det de är utbildade för, alltså att hjälpa människor med mer komplicerade problem än bara att de inte har pengar till sin försörjning.

Hur vi ska lösa problemen med utanförskap, och hur vi bäst kan integrera de hundratusentals människor som invandrat de senaste åren, är bland de hetast debatterade ämnena i Sverige just nu. Självklart finns det ingen enskild åtgärd som löser alla de problemen.

Men skulle inte 4.000 frilagda socialarbetare, som redan finns på plats och kan börja jobba med problemen omedelbart, kunna vara åtminstone en stor hjälp för att få integration och arbete mot utanförskap att fungera bättre?

De privata nätjättarna får inte alls blockera vad de vill — och ska inte få det

Slutförhandling av Telekompaket i EU-parlamentet 2009. En av många EU-regleringar av internet och internetföretagen.

Sociala medieplattformar som Facebook, Youtube och Twitter är privata företag. Men det betyder inte att de har rätt att tillämpa vilka användarvillkor de vill. När stora företag får en dominerande ställning på marknaden måste de följa de regler som samhället sätter upp för aktörer med dominerande ställning. Och så ska det naturligtvis vara.

Mycket av den infrastruktur som vårt moderna samhälle bygger på tillhandahålls av privata företag. Det är omöjligt att leva ett normalt liv utan de tjänster som till exempel banker, elleverantörer och flygbolag står för. Utan tillgång till betaltjänster och elektricitet är det tveksamt om man överhuvudtaget skulle överleva. Och blev man förbjuden att resa för att de privata flygbolagen bestämde att de inte ville ha en som kund, skulle det vara en mycket stor begränsning ens personliga frihet och möjlighet att fungera i samhället.

Därför finns det omfattande regelverk för vad stora banker, elleverantörer och flygbolag får och inte får göra mot sina kunder. Att påstå att ”privata företag får göra vad de vill” är helt enkelt en felaktig beskrivning av hur våra lagar ser ut. Lagstiftaren har insett att total frihet för storföretagen som tillhandahåller infrastruktur skulle leda till stor ofrihet för vanliga medborgare. Därför är det reglerat via lag hur de företagen får agera.

Idag är internet en helt oundgänglig del av allas vårt vardagsliv. Precis som det inte går att leva ett normalt liv utan betaltjänster, el och möjlighet att resa, går det inte att leva normalt utan tillgång till nätet och de tjänster som finns där. Därför finns det ett omfattande regelverk som säger vad nätjättarna får och inte får göra.

Det mesta av regleringen av de stora internetföretagen ligger på EU-nivån. E-handelsdirektivet, Telekompaketet, GDPR och Digital Services Act är bara några av de ord som den som följer EU:s internetlagstiftning har fått lära sig. Det är lagar och förordningar som sätter spelreglerna för internet i Europa.

När jag själv satt i EU-parlamentet för Piratpartiet jobbade jag mycket med regleringen av internetföretagen, och vi nådde en del framgångar. I förhandlingarna om Telekompaketet 2009 lyckades vi etablera principen att internet är samhällskritisk infrastruktur, och att ingen får stängas av från nätet på ett godtyckligt sätt. Vi lyckades också få in skrivningar i annan lagstiftning om nätneutralitet, som innebär att de privata internetföretagen inte är fria att gynna eller missgynna viss trafik. Det här är bara två exempel på EU:s reglering av internet och internetföretag.

Att det finns så mycket lagstiftning om internet är naturligt. Internet är inte något vilda västen där de dominerande storföretagen får göra vad de vill, utan en helt central del av vårt samhälles infrastruktur. För att vårt samhälle ska fungera krävs det regler för vad de stora aktörerna får och inte får göra med nätet.

Budbärarimmunitet är en central del av internetlagstiftningen. Det innebär att företag som bara fungerar som neutrala budbärare inte behöver ta ansvar för vad deras användare använder tjänsten till. Precis som Postnord inte kan dömas som medskyldiga om du skickar knark eller brevbomber med posten, kan din internetleverantör inte dömas om du begår olagligheter på nätet. Den här immuniteten är helt nödvändig för att de privata företagen som tillhandahåller infrastruktur ska kunna göra det.

Facebook, Youtube och Twitter har också budbärarimmunitet. Det måste de ha för att kunna fungera som de gör. Om de tvingades ta publicistiskt ansvar för allt som sprids på deras plattformar skulle de tvingas stänga ner tjänsterna omedelbart.

Men budbärarimmuniteten för nätjättarna är förenad med villkor. Den gäller bara om de verkligen beter sig som neutrala budbärare. Börjar de göra ett redaktionellt urval av vad som får och får sägas på deras plattformar, då rör de sig i riktning mot att vara publicister snarare än budbärare. Då kan de inte längre luta sig mot budbärarimmuniteten, utan måste ta ansvar för precis allt som publiceras hos dem. Vilket som sagt skulle leda till att de får stänga butiken.

Vissa typer av begränsningar för vad internetjättarna tillåter är trots allt okay. De får ta bort spam och virus. De får ta bort rena olagligheter som bedrägeriförsök, uppmaningar till brott, rekrytering till terrorklassade organisationer och annat som är förbjudet i lag. De får sätta egna regler för hur mycket eller lite pornografi de tillåter. Den som vill kan tycka att Facebook är fåniga när de drar gränsen vid en kvinnlig bröstvårta, men det är en restriktion som användarna kan leva med, och ingenting som hotar de fria demokratiska samtalet.

Men vad som är helt oacceptabelt är om nätjättarna med monopolliknande ställning börjar ägna sig åt politiskt motiverad censur av åsikter som inte bryter mot några lagar. Tyvärr är det precis vad Facebook, Youtube och Twitter har börjat göra på senare tid. Den utvecklingen måste vi sätta stopp för innan den har gått ännu längre.

Enligt de lagar och regler som finns är det redan olagligt för Facebook, Youtube och Twitter att välja ut vilka politiska budskap som får spridas eller inte. Det bryter mot budbärarimmuniteten som är en förutsättning för deras verksamhet.

Men problemet är de flesta etablerade politiker i maktposition gärna ser mellan fingrarna när nätjättarna använder sin monopolliknande ställning till att blockera deras politiska motståndare. Därför ser vi nu en obehaglig symbios mellan de stora privata företagen som vill skydda sin monopolliknande ställning genom att vara makten till lags, och maktpolitiker som inte har något emot att deras motståndare hindras från att föra ut sitt budskap utan att maktpolitikerna behöver ta ansvar för det.

Censur och praktiska inskränkningar i yttrandefriheten är dåligt för demokratin och bryter mot medborgarnas grundläggande rättigheter. Det är alla politiker överens om i teorin, och när de håller högtidstal. Problemet är att det känns så bra när det är ens politiska motståndare som drabbas. När budskapen som blockeras är sådant som man själv tycker är idioter som säger idiotiska saker.

Därför är det tyvärr väldigt lockande för de etablerade politikerna att se genom fingrarna när de stora nätjättarna slutar vara neutrala budbärare, och istället systematiskt börjar blockera dem som försöker utmana makten politiskt.

Hjälper det till att få tyst på politiska motståndare finns det dessvärre många politiker som tycker inskränkningar i yttrandefriheten är bra — i synnerhet om de själva kan två sina händer genom att säga något i stil med att ”privata företag får ha vilka användarvillkor de vill”.  Att det inte är sant spelar ingen roll för politikerna som säger det, och att det skadar det öppna demokratiska samtalet har inte heller någon betydelse. Det handlar ju om att behålla makten.

Men vi vanliga medborgare har all anledning att reagera starkt mot att Facebook, Youtube och Twitter får en ställning som politiska grindvakter i maktens tjänst. Vi behöver politiker som är beredda att ta striden mot nätjättarna för att försvara yttrandefriheten i praktiken. Inte politiker som i tysthet gläds åt att deras motståndare tystas, medan de själva kan slippa ansvar genom att påstå att att nätjättar med dominerande marknadsställning får göra precis vad de vill.