Rasmus Fleischer's Blog, page 75

Krisen, del 93: Slovenien nästa?

Fallet Cypern sände en signal om att ingenting går säkert när Europa slår in sina krispaket. Så vilket blir nästa fall?

Slovenien – en gång känt som “Jugoslaviens svar på Schweiz” – befinner sig i recession, med arbetslöshet på 10 procent. Efter inträdet i eurozonen år 2007, inleddes raskt en massiv skuldsättning av landets företag, som klarade sig rätt dåligt i den europeiska konkurrensen. Nu hotar den slovenska banksektorn att kollapsa. Även om statsskulden är relativt låg, har statens lånekostnader rusat i höjden efter Cyperndramat.

Vinterns massprotester i Maribor växte till en våg som i mars fällde regeringen under Janez Janša.

Janez Janša ägnade hösten 2012 åt att driva igenom krispaket: enorma nedskärningar och sänkta bolagsskatter, privatiseringar av statliga företag och socialisering av bankernas förluster. Sistnämnda är intressant, eftersom det för ovanlighets skull blev en politisk fråga.

Regeringens presenterade en plan för att rädda bankerna genom att förstatliga deras kreditförluster i en “bad bank“. Detta mötte motstånd från fackföreningar, som ställde krav på en folkomröstning. Samtidigt krävde oppositionspartier en folkomröstning om privatiseringar. Men i december förbjöds folkomröstningarna av konstitutionsdomstolen. Men att Slovenien räddade sina banker verkar inte ha hjälpt mer än att EU nu kan behöva rädda Slovenien.

This just in: Portugals konstitutionsdomstol underkände nyss landets budget, som innehöll stora nedskärningar. Därmed tar Portugal upp konkurrensen med Slovenien om att bli nästa land i brännpunkten.

Krisen, del 92: Spridda anteckningar kring Japan, valutakrig och bitcoin

Har lyckats undvika nyhetsflödet ett tag, men när jag nu åter kastar en blick ditåt glimrade någonting till som fångade mitt intresse: Japans sugermegastora stimulanspaket. Nu tänkte jag ta reda på läget. Efter en riktad flödessökning (RSS + Twitter) sitter jag nu med ett stort antal öppna webbsidor som verkar handla om Japan. Nu ska jag gå igenom dem i godtycklig ordning. Här följer mina läsanteckningar.

Strax innan nyår fick Japan en ny, högernationalistisk regering under Shinzō Abe, som snart utsåg Haruhiko Kuroda till ny riksbankschef. Alla väntade sig mer av “abenomics“, alltså en offensivt stimulansinriktad penningpolitik, inriktad på att vända den långvariga deflationen till en “normal” inflation. Ändå chockades bedömarna av gårdagens besked från riksbankschefen.

Japan tänker fördubbla sin penningbas på två år. Något liknande har aldrig tidigare skett. Världsrekord i “kvantitativa lättnader“! Vilka de globala systemföljderna blir är omöjligt att veta.

Senaste månaderna har vitt skilda uppfattningar uttryckts om åt vilket håll Japans ekonomi pekar. Hösten 2012 började BNP åter att sjunka. Men sedan årsskiftet har börsen rusat uppåt, i rusig förväntan inför stora stimulansinjektioner. Samtidigt ligger statsskulden på 240 procent av BNP, vilket saknar motsvarighet bland industristaterna. Budgetunderskottet ligger på 10 procent av BNP.

Andreas Cervenka skriver:

Ingen är sannolikt mer negativt inställd till Japans framtidsutsikter än den amerikanske investeraren Kyle Bass, känd för att ha förutsett och tjänat stora pengar på den amerikanska bolånekraschen.

Han menar att den senaste utvecklingen i Japan, där centralbanken Bank of Japan startat sedelpressen för att pressa upp inflationen till 2 procent kommer få skuldfällan att slå igen.

Det kommer att driva upp räntorna. Och om räntan börjar stiga äter räntekostnaderna snart upp hela statsbudgeten.

Tomasz Konicz förtäljer att Tysklands finansminister uttryckte bekymmer inför det japanska sedeltryckandet. Begripligt, eftersom Japans mål är att utmana Tyskland på exportmarknaderna. Tyskland har dragit stor fördel av att Sydeuropa hjälpt att hålla nere eurons värde. Nu vill Japan komma ikapp.

I början av 2008 kostade en euro omkring 165 yen, fyra år senare bara 100 yen, nu omkring 125. Japans valuta har alltså blivit betydligt dyrare i förhållande till Europas valuta, vilket har skadat den japanska exporten. Senaste åren har Japan noterat underskott i handelsbalansen – för första gången sedan 1980. En bidragande orsak är Fukushima som tvingat Japan till ökad import av fossila bränslen.

Om de japanska sedelpressarna lyckas dumpa värdet på en yen, kommer Japan att få ännu högre kostnader för sin import. Däremot förbättras dess konkurrensläge på exportmarknaden. Åtminstone om inga andra länder följer efter genom att dumpa sina valutor. Sannolikt är dock detta just vad som kommer att ske. Venezuela! Risken är att “inflationens duvor” leder oss in i ett globalt valutakrig som kan sluta i en inflationär storsmäll.

Kanske är frågan helt enkelt om den inflationära potentialen kommer att bryta ut i Japan eller i världen.

Lars Wilderäng spekulerar i vad det skulle innebära om Japan skiftar från deflation till hyperinflation:

Dollarn har stärkts rejält mot yen och det börjar diskuteras om det slutligen är dags för Japan att gå in i hyperinflation? Visserligen betyder det att skulderna minskar realt, men den enes skuld är den andres tillgång – i det här fallet har japanska staten lånat upp massivt av det egna folket, som alltså massivt skulle tappa kapital när yenen allt snabbare blir värdelös. Effekten blir också dubbel, då inte bara yen blir mindre värd, utan även obligationerna kommer falla snabbt i pris när marknadsräntorna stiger. Samtidigt skulle i princip hela den japanska statsbudgeten gå åt till att betala räntor om de ens låg på svenska bolånenivåer. Inte på redan utställda obligationer, då marknadsräntan inte påverkar räntebetalningarna på dessa utan sätts via obligationernas pris. Men väl på framtida upplåning.

Och så kan vi notera att alarmist-populisten Max Keiser genast börjar prata om bitcoin, som tycks vara en växande bubbla. “Let’s buy BTC and profit from their misery!” Max Keisers första råd på Twitter var att alla japaner borde växla in sina yen till bitcoin, för att skydda sig mot en “currency tsunami” eller “financial bukkake”.

För övrigt noteras att bitcoin-miljonären Max Keiser styrt ut sitt missionsarbete på antisemitisk mark. Smaka på denna tweet: “Palestinians: wake up to bitcoin to fight the genocide in your country by banksters and financial terrorists.”

Vad är detta, om inte ett försök att aktivera den gamla idén om att “judarna” styr det internationella finansväsendet? Dessutom på en kristen klangbotten – förra månaden hävdade Max Keiser på fullt allvar att bitcoin är “cyber-Kristus”!

Nu ska han tydligen hålla ett föredrag under den lätt bisarra rubriken “Palestine, apartheid and how to overcome it with Bitcoins“. Ska man skratta eller gråta?

Krisen, del 91: Om skillnader mellan sammanbrottsteorier (Rosa Luxemburg kontra värdekritikerna)

Flertalet marxister tar avstånd från vad de kallar “sammanbrottsteori”. Inom den marxistiska tanketraditionen syftar detta begrepp på två skilda varianter. Dels teorin om överproduktion och imperialism som utgår från Rosa Luxemburg (1913); dels teorin om “profitkvotens fallande tendens” som särskilt förknippas med Henryk Grossman (1929) och Paul Mattick Sr..

Dessa teorier kan få ganska olika implikationer. Skiljelinjen lever vidare i dagens marxistiska litteratur om krisen. David Harvey är t.ex. klart influerad av Rosa Luxemburg i sin bok om krisen, medan Paul Mattick Jr. likt sin far företräder en tolkning där profitkvoten står i centrum. Inom den bredare vänster som influeras av marxisternas böcker märks inte mycket till debatt om den underliggande skiljelinjen.

Krisserien på Copyriot har lyft fram den så kallat värdekritiska kristeorin, som utgår från Marx men lägger sig utanför den idétradition som kallas marxism. Värdekritikerna kan kallas för sammanbrottsteoretiker – de utgår från att kapitalismen är en formation som har passerat sin historiska kulmen och sedan årtionden befinner sig i ett långsamt med irreversibelt sönderfall. Och de gör det med hänvisning till Marx.

Därför är det begripligt att marxister gärna vill räkna in värdekritikerna i någon av de två formerna av “sammanbrottsteori”. Detta blir dock missledande. Värdekritikernas kristeori kan inte föras tillbaka till vare sig Rosa Luxemburg eller Henryk Grossman, utan utgör en egen variant, om än med vissa beröringspunkter åt båda håll.

Varför den värdekritiska kristeorin inte är en teori om profitkvotens fall får redas ut en annan gång. Vad som här följer är att försök att klargöra skillnader mellan Rosa Luxemburg och värdekritikerna. Jag ska dock erkänna att jag inte är någon expert på Rosa Luxemburg, så kom gärna med synpunkter om du anser att något är felåtergivet.

Ernst Lohoff konstaterade år 1990 att kapitalet som värdetillväxt bara kan existera “så länge som dess herravälde ständigt utvidgas genom omvandling av för- och tidigkapitalistiska material”. Detta påminner helt klart om Rosa Luxemburg. Även hon menade att kapitalismen är beroende av en “utomkapitalistisk miljö” – men enligt henne var detta för att kapitalet behövde en yttre marknad för att sälja ett överskott av varor.

Rosa Luxemburgs teori utgick från en traditionell marxism, där “arbetsvärdelagen” uppfattas som universellt giltig för alla mänskliga samhällen. Konsekvensen blir då att även icke-kapitalistiska samhällen kan generera mervärde, exempelvis när självförsörjande bönder tvingas att lämna sitt överskott till en furste. Vi kan då tänka oss att fursten får tillgång till bomull som exporteras till en kapitalistisk textilindustri, varpå inkomsterna används för att importera färdiga textilprodukter. Betalningen för textilprodukterna bidrar då till att “realisera mervärdet” som skapats i textilindustrin, enligt det luxemburgska språkbruket.

Enligt Rosa Luxemburg finns alltså kristendensen inte i den kapitalistiska produktionen, utan i cirkulationen. Mervärde skapas i tillräcklig grad, men det kan inte alltid “realiseras” eftersom det tenderar att saknas köpkraft inom det kapitalistiska systemet. Därav behovet av en “utomkapitalistisk miljö”, som dock är krympande. Därför var det enligt Luxemburg oundvikligt att de kapitalistiska makterna skulle hamna i krig med varandra för att få tillgång till dessa marknader. Detta krig var vad hon syftade på med sin berömda paroll: Socialism eller barbari!

Även hos värdekritikerna pekar kristeorin mot ett ultimatum. Mänskligheten måste avskaffa kapitalismen för att inte kastas allt djupare in i en katastrof. Precis som Rosa Luxemburg, menar även värdekritikerna att detta ultimatum ställs i ett historiskt läge där kapitalismens utbredning närmar sig en yttre gräns. När kapitalismen blir total, blir även krisen total. Men vad innebär en “total” kris? Här gäller det alltså att begripa den avgörande skillnaden i förståelsen av fundamentala kategorier som värde, pengar och arbete.

Värdekritikernas kristeori handlar om en stagnerad produktion av mervärde. Enda källan till mervärde, enligt detta synsätt, är “abstrakt arbete” (lönearbete). En timmes arbete skapar inte en viss mängd värde, utan värde är måttet på samhälleligt nödvändig arbetstid, alltså resultatet av en samhällelig abstraktionsprocess som fullbordas via en marknad där varorna säljs för pengar. Då kan det inte bli tal om ett mervärde som existerar innan det “realiseras”. Inte heller kan en stagnerad värdetillväxt avhjälpas genom ökad köpkraft, varken innanför eller utanför systemet.

Nej, krisen har enligt värdekritikerna sin hemvist mitt i det varuproducerande systemets hjärta, där en inre motsättning är verksam. Konkurrensen mellan enskilda kapital innebär att det varuproducerande systemet stöter ifrån sig sin egen substans – “abstrakt arbete” ersätts i allt högre grad av maskiner – vilket betyder att varorna tappar i värde. Detta kan förvisso kompenseras genom att systemet utvidgas. Utvidgningen kan ske “utåt” i det geografiska rummet, men även “inåt” genom att moment av vardagslivet förvandlas till varor.

När kapitalismens utvidgning når sina gränser menade Rosa Luxemburg att det uppstår en “överproduktion”, där varor blir liggande osålda. Hos värdekritikerna är symptomen av mer spöklikt slag, en “substansförlust” där de varor som produceras och säljs i allt mindre grad kan sägas representera “abstrakt arbete”.

Då varorna tappar i värde måste de produceras i allt större kvantiteter för att systemkravet på värdetillväxt ska upprätthållas. En av följderna blir förvisso en skärpt konkurrens mellan olika varuproducenter. Denna konkurrens kan ta sig olika former: en möjlighet är konflikter mellan olika stater eller block. Sådana konflikter kan föras med militära eller monetära medel. “Valutakrig” innebär att staterna tävlar i att devalvera sina egna valutor för att förbättra sitt konkurrensläge på världsmarknaden, men där det sammanlagda resultatet blir en upptrappad inflationspotential i systemet som helhet. Ytterst går det att tänka sig en hyperinflationär kollaps för själva penningformen, vilket skulle få katastrofala följder i en värld där människor är beroende av varuhandel för sin överlevnad. Troligare är då kanske att vägen mot barbari fullbordas genom att den monetära eskalationen övergår i militär krigföring.

Om utrymmet för mervärde minskar, skärpts alltså konkurrensen inom det varuproducerande systemet – men denna konkurrens kan ta sig flera olika uttryck. Stater drivs till att erbjuda de lägsta skatterna, vilket får dem att avveckla välfärd och dra på sig ökad stadsskuld. Företag drivs till att ännu hårdare maximera sin produktivitet, alltså att rationalisera bort arbetskraft, vilket skapar en positiv feedback där krisen förstärker sin egen orsak.

Allt detta kan enligt värdekritikerna ske även utan att växande varuberg ligger osålda. Vad som däremot växer obönhörligen i krisprocessen är massan av överflödiga människor – de som inte längre behövs i varuproduktionen. När de överflödiga inte längre kan försörja sig via lön, tenderar de att bli beroende av olika gängstrukturer: kriminalitet, fundamentalism och ett “förvildat patriarkat” är resultat av sammanbrottsprocessen.

Vägen tillbaka är stängd: människor kan inte åter göras nödvändiga i varuproduktionen. Enligt värdekritikerna är alltså det enda alternativet till barbari att varuproduktionen avvecklas, att människor organiserar sitt samhälle i en form som inte vilar på pengar eller på “abstrakt arbete”.

Nu kan vi göra ett preliminärt försök att schematiskt kontrastera den luxemburgska och den värdekritiska kristeorin.

Krisens orsak: Rosa Luxemburg pekar på cirkulationen (bristande köpkraft). Värdekritikerna pekar på produktionen (bortvittrande värdesubstans på grund av stegrad produktivitet).

Krisens manifestation: Rosa Luxemburg ser växande berg av osäljbara varor. Värdekritikerna ser en växande massa av oanställningsbara, “överflödiga” människor.

Barbariets form: Rosa Luxemburg tänker sig ett imperialistiskt världskrig mellan stater. Värdekritikerna tänker sig ett patriarkalt inbördeskrig mellan gängstrukturer.

Krisen, del 90: Inflationära åtgärder + deflationära åtgärder = krispaket

En definition av “borgerliga kristeorier” har vuxit fram under loppet av den här krisserien. Borgerliga kristeorier förenas av att de betraktar “tillväxt” som ekonomins normaltillstånd, vilket har rubbats i krisen men kan återställas genom en korrekt politik. Däremot finns det olika uppfattningar om vilken politik som är korrekt.

Inom dessa ramar finns det, grovt talat, två möjligheter för att återställa tillväxten. Varje politisk åtgärd är antingen inflationär eller deflationär. Alla sätt att “stimulera ekonomin” till att handlar i slutändan om att skapa nya pengar, vilket driver inflationen. Olika former av nedskärningar, austerity, driver däremot deflationen, särskilt som det handlar om att sänka reallönerna. Med andra ord kan vi säga att vänsterborgerligheten drar åt det inflationära hållet medan högerborgerligheten är mer deflationär.

Enligt den borgerliga kristeorin är inflation och deflation varandras motsatser. Antingen existerar det ena, eller det andra. Detta eftersom man föredrar att betrakta ekonomin på en aggregerad nivå, som “nationalekonomi”.

Ur ett mer kritiskt perspektiv är det däremot fullt möjligt för inflation och deflation att samexistera. Ett lindrigt symptom på en sådan situation väl vara om fastighetspriserna stiger medan lönerna sjunker. Olika mätmetoder kan då visa antingen inflation eller deflation på en nationalekonomisk nivå.

(Ofta påpekas att inflation/deflation inte handlar om prisernas rörelser utan om den cirkulerande penningmängden, men eftersom det i slutändan är omöjligt att ge ett tydligt svar på hur mycket pengar som finns, blir den nationalekonomiska analysen ändå beroende av hur man väljer att mäta priser. Till detta kommer en kompensation för kvalitetsförändringar genom s.k. hedoniska metoder. Siffror på inflation är oundvikligen en subjektiv sak.)

Även om inflation och deflation rent teoretiskt brukar betraktas som motsatser, handlar normal krishantering om att kombinera inflationära och deflationära åtgärder. Resultatet blir då s.k. krispaket. Ett rimligt sätt att definiera krispaket är nog att de kombinerar “stimulans” med “åtstramning”. Politiskt betraktat framstår detta alltid som en kompromiss mellan vänsterborgerlighet och högerborgerlighet. Krispaketets väsen är alltså i någon mening centerborgerligt.

Varje krispaket framstår alltså som en inomborgerlig kompromiss. Samtidigt är varje krispaket ett led i en avparlamentisering av politiken. Detta just eftersom åtgärderna lanseras i form av “paket” som de folkvalda bara kan acceptera eller förkasta i sin helhet.

Tankar om detta?

Ny fas i krisprojektet

Under slutet av mars stod Copyriot stilla. Först kulminerade en stressperiod, med inlämning av forskningsansökningar. Sen åkte jag på semester och hade med mig tjock papperslunta, bestående av en utskrift av krisserien (inklusive kommentarsfält). Nu gör jag en grundlig genomgång där allt relevant förs över för hand till ett stort anteckningsblock.

Under semestern hann jag avverka del 1 till del 22. Anteckningarna som genereras kommer till viss del att leda till nya inlägg i serien. Det som göms i snö kommer fram i tö: kommentarer som ni skrev för ett år sedan kan bli ingångar till nya inlägg. Därtill kommer ett antal böcker som redan är lästa, där läsanteckningar väntar på att bli delade. Under april kommer det att bli många inlägg på Copyriot, framför allt på krisserien.

Projektet har alltså gått in i en ny och intensiv fas: stretto, för att tala kontrapunktska. Under denna fas kommer min summering av krisserien på papper att fortlöpa parallellt med nya utkast på bloggen. Min förhoppning är att någon ändå får tid att bidra med nya kommentarer. Det är en mäktig känsla att se hur kommentarerna hittills har berikat krisprojektet.

Ny bok om humaniora

Fick just hem några ex av Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter. Där samlas korta inlägg från 34 skribenter, varav nästan alla är svenska forskare inom ämnen som räknas till humaniora. Viss slagsida mot idéhistoriker, däremot ingen arkeolog eller musikvetare (vilket är lite trist, med tanke på den tidigare debatten musikvetenskapens identitetskris som borde ha genererat vissa insikter).

Hur som helst: en väl sammansatt volym med imponerande bredd. Troligtvis ryms där en del synpunkter som går tvärs mot varandra. Hoppas att boken får en respons som tar fasta på detta.

“Sökrutan, flödet och humanioras framtid” heter mitt bidrag till boken. På knappt fem sidor diskuterar jag faran i att forskningen, utan närmare reflexion, formas av det universella gränssnitt som på senare år vuxit fram i de digitala medierna. Prioritering av sökbarhet riskerar exempelvis att leda till en begreppsfixering. Detta kan nog bli ännu mer kvävande inom humaniora än i samhälls- och naturvetenskaperna – i den mån som en sådan gräns måste dras.

Jag kan bara instämma i följande, som Ylva Hasselberg skriver i sitt bidrag:

Jag har alltid känt det som jag balanserat på gränsen mellan samgällsvetenskap och humaniora. En gång i världen ville jag kalla mig totalhistoriker. Det gick inte an när jag var doktorand men jag vill fortfarande egentligen kalla mig totalhistoriker, och gränsen mellan samhällsvetenskap och humaniora anser jag konstlad och dum. /…/

Jag tror att gränsen mellan de två framför allt ska ses som en avspegling av konstruktionen privat/offentligt i det moderna. Samhällsvetarna har fått det offentliga på sin lott, allt som har att göra med politik, ekonomi och institutioner, /…/ Humanisterna har fått allt det som blev över: det “privata”, tankar, idéer och det förflutna, i värsta fall utan den politisk-ekonomiska dimensionen.

Två skisserade forskningsprojekt

Förra månaden pysslade jag med att fila på två ansökningar till Vetenskapsrådet, rörande två helt olika forskningsprojekt.

Ena projektet är stort, tvärvetenskapligt och rätt udda: “Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution“. Vi är en forskargrupp bestående av fem personer: Anna Johansson, Christopher Kullenberg, Patrick Vonderau, Pelle Snickars och jag. Våra planer involverar bland annat att starta ett skivbolag. På Pelles blogg kan ni läsa en populärvetenskaplig sammanfattning av projektplanerna (vilket är en av de saker som Vetenskapsrådet vill ha i en ansökan).

Då kan jag väl lika gärna lägga upp motsvarande sammanfattning av min andra ansökan, som gäller ett samtidshistoriskt soloprojekt. Följande sammanfattning är kortare och kanske ännu mer “populärt” skriven:

Pop, politik och svenskhet i 1990-talets kris

Latin Kings. Ultima Thule. Docklands. Refused. Under 1990-talet blev populärmusiken politiskt laddad på ett sätt som den inte varit sedan 1970-talet. Men även om proggen delvis återuppstod i form av “trallpunk”, var det politiska musikklimatet betydligt mer splittrat, med dragningar åt såväl höger som vänster. Genom att studera populärmusik går det att vinna historisk kunskap om tidsandans förändringar. Därmed går det även att vinna ny insikt om hur krisåren kan ha präglat den uppväxande generationen, alltså 70-talisterna – en generation som nu på 2010-talet börjat nå ledande positioner i svensk politik. Sverigedemokraternas ledarskikt domineras exempelvis av 70-talister, varav flera har berättat om hur de fick sitt politiska uppvaknande genom att höra Ultima Thule. Andra ungdomar drogs in i djurrättsrörelsen via hardcoremusik.

Krisen under första halvan av 1990-talet utgör en vattendelare i svensk samtidshistoria. Arbetslösheten steg drastiskt, särskilt bland unga, samtidigt som samhällsklimatet präglades av främlingsfientligt våld. Under dessa år märktes en ökad popularitet för politiskt laddad populärmusik: från vikingarock till hiphop, från punk till rave.

Populärmusikens politiska aspekter studeras i projektet på flera olika sätt. Ett sätt handlar om att undersöka hur politiska rörelser, både till höger och till vänster, använde sig av populärmusik för att vinna anhängare. Ett annat sätt är att studera hur musikföreningar som arrangerade konserter/festivaler valde att inkludera vissa artister men exkludera andra. Offentlig debatt om populärmusik utgör en annan ingång. Slutligen kommer projektet även att analysera låttexter och skivomslag för att avgöra dess roll som spridare av politiska budskap. Även själva musiken – exempelvis inslag av svensk folkton i rockmusik – blir föremål för en analys. Avsikten med projektet är att fördjupa förståelsen av en turbulent period i Sveriges politiska historia och i någon mening fånga tidsandan i 1990-talets kris. Därtill lämnas ett bidrag till den internationella forskningen om förhållandet mellan musik och politik.

Här har jag hunnit göra vissa förstudier bland källorna. Ett preliminärt resultat är att vi nog kan bekräfta den hypotes som framförts av Linus Walleij i kommentarsfältet på Copyriot:
Uppmärksamheten kring Ultima Thule lade även grunden för den svenska vit makt-industrin som tog fart samma år. Samtidigt hade Rasist javisst? betydelse för att lansera Latin Kings och ge bandet en politisk laddning som blommade ut i valrörelsen 1994. Nämnas ska dock att det skisserade forskningsprojektet inte kretsar särskilt mycket kring enskilda artister, även om några nämnts i sammanfattningen.

Vetenskapsrådets bedömning är grundlig och besked meddelas först framåt senhösten. Konkurrensen är hård och de flesta projekt får avslag. Möjligheten till fortsatt forskning (med lön) är alltså inget som jag kan räkna med.

Fanns det “professionella konstnärer” i Europa under istiden?

“Redan för 40000 år sedan fanns professionella konstnärer i Europa”, påstår Karin Bojs, avgående vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter. Igår ägnade hon ett helt uppslag i tidningen åt diverse resonemang med utgångspunkt i utställningen Ice Age Art som visas på British Museum. Att kalla tidningsuppslaget för en propagandauppvisning är ingen överdrift.

Att projicera det moderna konstbegreppet på förmoderna epoker är i sig en tveksam sak. Någon tydlig åtskillnad mellan “konst” och “teknik” gjordes inte förrän på 1700-talet, då den industriella revolutionen beledsagades av en estetisk revolution. Att tala om “förhistorisk konst” är skevt i kubik.

Vi kan konstatera att förhistoriska människor ristade ut geometriska mönster, att de skulpterade kvinnofigurer och att de porträtterade djur. Vi kan jämföra de olika sätten att avbilda omvärlden och föra resonemang om vad detta avslöjar om förflutenheten.

Att däremot sammanföra dessa detaljer under kategorin “konst” – vilket är detsamma som att ställa dem i motsats till “nyttiga” typer av hantverk – förvirrar mer än det förklarar. Vi vet inte hur istidens människor relaterade till de föremål de skapade, men vi kan vara tämligen säkra på att de inte drog en linje mellan bruksföremål och konstverk, alltså mellan nytta och skönhet.

Karin Bojs nöjer sig dock inte med att projicera samtidens verks- och konstbegrepp tiotusentals år tillbaka i tiden. Hon svävar även ut i spekulationer om arbetsdelning på ytterst tvivelaktig vetenskaplig grund. Däremot är sensmoralen tydlig:

Många av de tidigaste europeiska verken är helt uppenbart tillverkade av proffs. De är inte något som en vanlig jägare sitter och snidar ihop på kvällarna i brasans sken. Några utvalda har haft möjlighet att ägna dagar, veckor och månader åt kvalificerad mejslande i elfenben – andra har tillhandahållit maten. Man skulle kunna säga att konstnär måste vara ett av världens äldsta yrken.

/…/

Man kan lära sig mycket av att studera istiden: till exempel /…/ vilka yrken som är allra mest nödvändiga.

Låt säga att det krävts “dagar, veckor och månader” att mejsla fram ett föremål. Detta säger absolut ingenting om den samhälleliga arbetsdelningen. För det första är fullt möjligt att flera människor tog del i mejslandet. Rent hypotetiskt kan vi tänka oss en rituell praxis där mejslandet på en bit elfenben är något som alla stammens människor deltar i. Kanske blir skulpturen inte färdig förrän efter ett år, kanske tar det flera generationer, kanske handlar det om en praxis som aldrig blir “färdig”.

Låt oss ändå anta, rent hypotetiskt, att det kan beläggas att en enda människa har utfört mejslandet, samt att detta tog mycket lång tid. Detta säger fortfarande ingenting om arbetsdelningen. Det bevisar definitivt inte att “några utvalda” har fått möjlighet att vara “konstnärer” som försörjs med mat av majoriteten.

Karin Bojs utgår från en gammal fördom bild av hur jägare/samlare levde under den s.k. stenåldern. Enligt denna fördom var livsvillkoren så hårda att människor tvangs använda nästan all sin vakna tid åt att fixa föda. Sedan ett halvsekel tillbaka har denna fördom blivit grundligt ifrågasatt, framför allt av antropologer som Marshall Sahlins. Enligt den alternativa teorin präglades människors liv snarare av ett relativt överflöd. Efter att magarna var fyllda fanns det gott om tid över till sådant som lek, sex, ritualer och elfenbensmejslande – även för de personer som deltagit i jakten.

Vi kan förstås tänka oss att “istiden” innebar något kärvare förhållanden i Centraleuropa, men det rörde sig om en lång tid då klimatet varierade enormt. Vi vet inte vilka livsmönster som präglade människorna som skapade de aktuella föremålen. Än mindre vet vi exakt hur mycket tid som krävdes för att säkra den blotta överlevnaden. Då bör vi också undvika att spekulera i existensen av förmoderna “konstnärer”. Framför allt bör vi vara misstänksamma mot alla som hävdar att detta säger något om hur vi borde organisera våra samhällen idag.

Vill arkivera flöden för att söka i dem – alternativ till Google Reader?

Först tänkte jag att nedläggningen av Google Reader inte skulle drabba mig personligen. Även om jag själv varit en flitig användare i flera år, som följare av uppemot tusen RSS-flöden, utgick jag från att alternativen var många.

Jag kunde (och kan) se det positiva i att vi drivs bort från Google-plattformen, i riktning mot större autonomi. Vad som oroade (och oroar) mig är att RSS som öppen standard tycks vara på väg att marginaliseras, vilket drivs på av kommersiella intressen.

Samtidigt stämmer det ju “att den breda användarmassan aldrig tog till sig flödesidéerna”, för att citera Avadeaux. Nätjättarna och massan – det är lite som hönan och ägget (därav bilden ovan).

Visst bör vi fråga oss varför vi i första taget övergick från att använda lokal RSS-läsare på egen dator, till att använda en ägd webbtjänst. “Och svaret är väl antagligen att det var smidigt och gratis.”

Smidigt eftersom “man alltid har sina strömmar synkade över olika enheter – datorn, telefonen, vad man vill”. Så var det nog för många. Men för mig fanns det en annan aspekt som var viktigare, vilket jag inser först nu.

Jag lade inte in tusen RSS-flöden i Google Reader för att följa nyheter i ett superflöde. Nej, jag använder Google Reader som en sökmotor. En sökmotor som ofta är helt överlägsen, då den är “personaliserad” av mig, inte av Googles algoritmer.

Ett exempel. Säg att jag vill läsa ikapp om vad som händer på Cypern. Om jag söker på Cypern/Zypern/Cyprus i Google Reader, får jag en alldeles formidabel läslista – varierad och samtidigt överskådlig. Längst upp finns aktuella analyser från The Economist, längst ned obskyra kartor från Strange Maps, däremellan nyare och äldre inlägg från diverse svenska krisbloggar, heterodoxa ekonomer, Torrentfreak, tyska värdekritiker och en del annat – men i en överskådlig kvantitet.

Ingen annan sökmotor låter mig söka information om Cypern på liknande vis. Tack vare mitt urval av RSS-flöden, får jag en perfekt mix av aktuella nyheter, bakgrund och kuriosa. Allt som saknas är funktionen för att automatiskt generera en utskriftsvänlig pdf, eller läsplattevänlig epub, av ikryssade poster. Stundtals gör jag detta manuellt.

För mig funkar Google Reader som en fantastisk sökmotor just eftersom jag kan söka flera år tillbaka i RSS-flödena, men bara i vissa flöden. Det bildar en motpol till de lika distraherade som nutidsfixerade resultat som jag får av en vanlig Google-sökning. Nu börjar jag inse att det inte är helt lätt att ersätta denna möjlighet att söka i ett eget urval av RSS-flöden som går långt tillbaka i tiden.

Glatt installerade jag en fri RSS-läsare, RSSOwl, men den slukade genast allt minne och hängde sig. Uppenbarligen var den inte gjord för att hantera tusen flöden – trots att den från början var inställd på att endast lagra de tjugo senaste inläggen i varje flöde. Tipset för att spara minne var att låta programmet spara ännu färre inlägg per flöde.

Vad jag vill ha är en RSS-läsare som behåller allt i flödena, även fem år gamla inlägg. Jag vill ha en sökmotor. Google Reader gav mig detta. Alternativen som nu erbjuds är något annat: nyhetsläsare. Och visst finns det några bloggar jag vill följa aktivt, men de allra flesta vill jag bara arkivera för att kunna söka i. Var finns mitt alternativ?

Verktygsnät eller plattformsnät? Om nätjättarnas försök att döda RSS

Google tänker släcka sin RSS-läsare Google Reader. Likt andra stora reklammånglare, verkar även Google betrakta RSS-formatet som ett problem, då det ger folk en möjlighet att sammanställa nätflöden på ett alltför självständigt och reklamfritt vis.

Kontrarevolutionens krafter gör nu allt för att ersätta öppna verktyg med instängda plattformar. Mer om detta längre ner – först några bilder som fångar känslan i ögonblicket.

Utvecklingen av RSS ägde huvudsakligen rum i tomrummet efter IT-bubblan. Ett tomrum präglat av överflöd på datorkompetens som nu kunde kanaliseras in i progressiva ändamål. Det är ingen slump att en rad P2P-protokoll, inklusive bittorrent, uppkom samtidigt. Bland dem som var aktiva i skapandet av RSS fanns för övrigt Aaron Swartz.

Den kontrarevolutionära vändningen inleddes på allvar år 2007, men till en början stod inte RSS-formatet i skottlinjen. Snarare användes det som ett sätt att skapa “öppenhet” på de nya plattformar dit vi förlade allt mer aktivitet. Att det var en betingad öppenhet blev uppenbart först 2012, när stödet för RSS åter drogs tillbaka.

Hjälp mig gärna att fylla i den här listan över nyckelhändelser:

Juni 2012: Apple “uppdaterar” sin webbläsare till en ny version, Safari 6, där stödet för RSS tagits bort.

September 2012: Twitter förklarar att stödet för RSS kommer att tas bort i mars 2013, samtidigt som man inför hårdare begränsningar för tredjepartsklienter.

Mars 2013: Google meddelar att Google Reader kommer att släckas den 1 juli.

Nicholas Carr förklarar läget med berömvärd tydlighet i ett kort och mycket läsvärt inlägg

There are tools, and there are platforms. /…/ A tool holds no secrets; a platform holds many. You use a tool; a platform uses you.

RSS is a good tool. It gives you a simple way to shape and filter the web’s content to suit your own needs. It lends you its power when you need it without requiring any broader entanglement. Its developers, to their credit, made its simplicity central. They were acting as tool-makers, which is how software programmers and web developers tended to act a decade ago. That was before the platform-builders arrived, with their schemes.

Google was once a tool-maker. Now, it’s a platform-builder. Like Facebook. Like Apple. Like Microsoft. Like Twitter. Like all the rest. /…/

Tools are threats to platforms because they give their owners ways to bypass platforms. If you have a good set of tools, you don’t need a stinking platform.

En kommentator vid namn Richard inför en slagkraftig metafor: ett nät av verktyg är à la carte. Plattformsnätet kan då snarare jämföras med Happy Meal. (Vi kan pröva att dra parallellen ännu längre: McDonald’s är ett fastighetsbolag och franchisetagarna tjänar i första hand pengar på att sälja sockerlösning, även om McDonald’s ur kundperspektivet är en hamburgerkedja. En liknande omkastning äger rum när vi uppfattar Google som en uppsättning nättjänster, medan Google uppfattar oss som en produkt att sälja till annonsörer.)

Växelrörelsen mellan verktyg och plattformar har präglat internets historia, påpekar samma kommentator. Amerikaner kan minnas en tid då internet var synonymt med en plattform, AOL – en plattform som punkterades kring sekelskiftet, i samma IT-krasch som öppnade för en ny våg av verktyg (RSS, P2P, etc).

Visst är det så att plattformar är gynnsamma för att öka det breda deltagandet på nätet. Detta gällde både för dåtidens AOL och för nutidens Facebook. Om vi vill främja “digitalt deltagande” måste vi kanske bejaka plattformarna. Men det finns ingen naturlag som säger att deltagandet måste maximeras, eller att nätet måste plattformiseras. Vad det handlar om är en maktkamp. Jag håller med Nick Carr: resistance is not futile.

Google ljuger när de påstår att det är användarna som överger Reader. Men vi ska inte göra oss illusioner om att Googles tjänster finns till för oss. Namninsamlingar för att rädda Reader är höjden av futilitet. Motståndet måste bygga på att vi gemensamt lämnar plattformarna – något som (bland annat) kräver nya verktyg.