Therese Henriksson's Blog, page 15

Invigning av Tallkronanskolans nya bibliotek.

Fredagen den trettonde april begav sig författaren Michael Wiander och jag till Tallkronanskolan i Luleå för att vara med på högtidlig biblioteksinvigning.
Det blev "bokprat" där Michael berättade för elever och pedagoger om hur han kommit på idén till Dexter Olssons adventures, vägen till skrivande, och till just den här boken. Jag pratade om hur jag började skriva, om vad jag inspireras av, och om mina böcker Korpmåne och Skrivtävlingen. Barnen hade armarna i luften, och det var mycket de ville få sagt. Det visade sig att det var flera av dem som redan skrev egna böcker, och några andra var sugna på att prova. Vi fick också flera matnyttiga tips på vad vi borde skriva om. "Skriv om en person som har manicker i händerna", sa en tjej. "Och så när man sträcker ut armarna så här så kan man förvandlas till vad som helst."Det var en bra idé tyckte jag. Djur verkade också vara ett populärt ämne att skriva om. Gärna i samband med förvandlingar av olika slag. Efter bokpratet klippte rektor Patricia det blågula bandet och barnen fick botanisera fritt bland böckerna. Det blev rusning, och glass.Och för oss författare blev det tårta i personalrummet. En tårta som matchade biblioteksinredningen perfekt. 
Själva biblioteket är inrett och utformat av Maria Einarsson som till vardags arbetar som officer vid I19 i Boden. Det här är det femte biblioteket som hon utformat. Så häftigt tycker jag att ha biblioteksutformning som hobby. Maria har också en bokblogg: https://hobbybibliotekarien.com/
Nedan finns länk till en fin artikel från Luleå kommun om biblioteket och invigningen. https://www.lulea.se/utbildning--forskola/nyheter/nyhetsarkiv/2018-04-16-laslust-i-fokus-i-tallkronanskolans-nya-bibliotek.html

Den nybyggda skolan har en trappa som passar perfekt för film, föreläsningar
och uppträdanden. Här pratar Michael Wiander om sin bok för
intresserade lyssnare. Bilden är lånad från Luleå kommuns hemsida.
Den fina vägghyllan som ser ut som ett träd, och den fantastiska tårtan.Flyttbara hyllor. Och där är Skrivtävlingen i mitten.
Vi hade en supertrevlig dag, och av att det skulle vara fredagen den trettonde märktes inte ett spår. :)
Dexter Olsson 

Skrivtävlingen som boktips i SVT´s Go´kväll

Nog hade jag satt kaffet i vrångstrupen, om jag haft något kaffe, när jag fick det där textmeddelandet förra tisdagskvällen.
"Din bok är med i tv", skrev kusinen.
Va? Vad då för tv? undrade jag, och gick ner för att be sambon byta bort sin bilsport.
Och där var den lilla gulsvarta boken, mycket riktigt i händerna på Pelle Lindblom i Go´ kväll, och han sa bara snälla saker.
Jag blev jätteglad förstås.
Och nästan lite blyg på något sätt. Det är ju inte varje dag man nämns i teve, som någon som faktiskt kan få till en barnbok med bra dramaturgi. En verklighetstrogen en där det händer något spännande nästan hela tiden. Jag suger på den karamellen ett tag till tror jag. :)
Här finns en länk till programmet Go´ kväll 10/4 (kan ses till den 10/5, och innehåller också andra intressanta boktips.)
Och om Astrid Nilsson, Skrivtävlingens tolvåriga, och skrivgalna huvudkaraktär fått säga något om saken hade hon sagt att det var supercoolt att få vara med i tv.
Hon som tänker bli författare så snart hon hinner.

Pelle flaggade för böcker från norra delarna av landet i programmet, och jag håller med om att det händer mycket spännande på bokhimlen i Norrbotten. Det är jättekul att böcker här i från norr uppmärksammas. Det försvinner allt för lätt i de stora flödet.
Själv har jag det som en sort målsättning att verka för Norrbotten och glesbygden med det jag skriver. Det är ju här jag har mitt hjärta.
Och hjärtat ska vara med i allt man gör tycker jag.
Men kanske särskilt när man berättar en historia.

Ha det fint idag!/

Therese

https://www.svt.se/gokvall/bocker-och-filmer-i-go-kvall/

Korp, Korp!

Om mornarna hälsar de oss från skyarna då vi går vår promenad. Den halvtama korpen som först kom till gården, stannade kvar och inspirerade till boken Korpmåne, och hans fru. De har bråda tider nu, och brukar hämta ull och mat från vår fårhage. Hunden Smulan är avundsjuk på dem. Och de tycker att hon är jobbig när hon skäller. Hur vet jag det?För att jag läser av dem. Jag är lite djurpratare jag också som Saga, huvudkaraktären i Korpmåne. Men inte på något magiskt vis. (Tror jag ;))Snarare är det så att Smulan vet att gården är hennes revir, och korparna har sådan pondus att de får henne att känna att hon behöver tala vem det är som bestämmer. (Andra fåglar struntar hon blankt i.) Och hon vet att de brukar få min uppmärksamhet när de är här.
Jag saknar dem faktiskt. Tycker det är lite trist att de lever sitt eget liv nu, utan min inblandning. Det var kul när först bara Korp, och sedan även honan hängde här nästan för jämnan, och var de inte på plats kunde jag bara ropa mot skogen så kom de flygande. "Korp! Korp! Kom då korparna!"Och de tog hit sin första kull med fyra ungar när de lärt sig flyga. De satt här i träden vid vårt hus och pratade, nästan helt orädda, och en av ungarna följde med mig när jag donade kring växthuset. 
Men vilda djur ska vara vilda.Så därför är det bra att de mestadels hålls i skogen nu.
Idag skriver jag vidare. Men inte om korpar.Utan om kärlek som den kan se ut när man är tolv och ett halvt.
Korpmåne finns förresten till superbra pris hos CDON.com just nu.Bara 99 kronor!Ni hittar den här;http://cdon.se/bocker/therese-henriksson/korpmane-30342181

Stornäbb där!-

Bibliotekskartan

På biblioteksdatabasen LIBRIS kan man gå in och söka efter en bok på alla bibliotek i Sverige som är anslutna. När jag sökte på Skrivtävlingen fanns den på 67 bibliotek.Man kan också välja visa karta och då får man upp en Sverigekarta med röda nålar för orter.Lite kul tycker jag att kolla var ens egna böcker finns. Men bra också när man söker något speciellt som kanske inte finns lokalt.
https://libris.kb.se/bib/21775340

Påsk och ryggskottselände

Gick inte påsken lite väl fort i år?
Eller så gör den alltid det när man är vuxen. När man var barn däremot tycktes tiden gå långsammare. Och en långfredag var definitivt superlång. I år till exempel glömde vi bort att måla ägg. Men Nissen påminde om att han inte ännu hunnit bli för gammal för äggjakt i alla fall, så en sådan hade vi ute i snön.

Sedan fick jag ryggskott, och då gör man inte så mycket sedan på ett tag. I alla fall inte denna gången, som är den första jag har blivit så där demobiliserad. Det var järnspett AB. Kunde inte ens böja mig tillräckligt för att få fatt i kaffekoppen, och då är det lite småkris när det gäller mig.
Nu är det lite bättre dock. Kan böja mig till soffbordet med ansträngning. Når koppen och kan börja jobba försiktigt på rörligheten. Men det gör fortfarande ont. Nåväl. Ryggskott är jättevanligt, och jag vet ju att jag varit slarvig. Har man ena benet ett par centimeter längre än det andra och en gammal whiplash sedan längesedan tillbaka, så borde man veta att man måste träna lite lagom jämt för att hjälpa musklerna att hålla allt på plats.Jag har varit lat, så det betalar sig nu.

Visserligen har jag inte varit lat när det gäller skrivande. För det har jag gjort massor av under det senaste året. Jag tror aldrig att jag varit så disciplinerad faktiskt. Men ska man sitta och nöta kontorsstol, så måste man röra sig också.Särskilt kanske när man med stormsteg börjar närma sig de femtio! (Har förträngt det där lite!) Japp, så snart man kan halvsitta, så kan man läsa
också, och kanske redigera lite. En skrivarhjärna
vilar sällan har jag märkt.Hoppas att ni har haft en bra påsk och ett fint lov ni som varit lediga!/Therese

Skrivtävlingen har fått en recension i NSD, och jag morgonfunderar

Häromdagen blev Skrivtävlingen recenserad i NSD. Det var Uma Naess som hade läst.    Hon tyckte att boken var lättläst och verklighetstrogen, och gillade budskapet med den.    "Att man inte alltid måste vinna allting, och att man kan bli glad för andras skull när de vinner, även om man blev besviken att man inte vann," som hon uttryckte det.    För mig som författare och gammal fritidspedagog var det extra kul att just det budskapet nådde fram.    Det där med att vinna, eller att inte vinna och kunna glädjas med någon annan. Det var en sådan viktig grej när man jobbade inom skolan. Att leda barnen åt ett bra håll där. Få dem att se det större i sammanhanget och kunna glädjas, utan att för den skull släppa sin egen strävan att lyckas bättre nästa gång. 
Det Uma hade önskat sig mer av var tydligare personbeskrivningar. I boken finns många tecknade bilder där man kan se hur personerna ser ut. Fast det kanske inte är så enkelt alltid att göra en teckning levande i fantasin? Där är vi människor olika.    Min son Nisse kan få ett popcorn och ett suddgummi att bli levande vid köksbordet medan han väntar på middan.    Det är därför han inte alltid varit så noga med att använda sina leksaker.    Allt blir levande för honom, och själv är jag nästan likadan.    Jag tar med mig tanken om beskrivningar av utseende och karaktär till kommande projekt som är betydligt längre, och kanske rymmer för mycket av den varan istället.    Insåg i morse att jag ägnat nästan nästan en halv sida åt att beskriva hur en karaktär ser ut och "känns" när han står och väntar vid busstationen. Nog för att jag gillar honom, och framför allt så gör tjejen som är huvudkaraktär det. Men någon måtta får det kanske vara.    Det är roligt nästan jämt. 
Allt gott från mig. 
/Theresehttp://www.nsd.se/nyheter/lattlast-och-verklighetstroget-nm4799062.aspx Astrid Nilsson och jag skriver vidare. 

Obotligt nyfiken

Ibland är det tur att man är obotligt nyfiken. Som när man ska göra smått obehagliga undersökningar inom sjukvården och liksom inte bara kan låta bli att fascineras över tekniken, hur den gått framåt, eller över hur intressant det ändå är att se sin blindtarm från insidan.
Idag såg jag den, och magsäcken och en massa annat som man kan behöva kika på när man gått runt och haft ont i magen ett tag. "Vad bra bild det är!" utbrast jag. "Och tarmväggarna, vilka strukturer. Det är som i dom där filmerna där man åker omkring i en liten farkost inuti någons kropp."
"Ja, precis det är det ju", sa läkaren tålmodigt. "Och titta där där har du blindtarmen, klockan 11."Jag köpte en mugg med får på i sjukhuskiosken som present till mig själv på vägen ut. Nu ska jag njuta av kaffet i min nya mugg, läsa lite, och lyssna på korparna som pratar utanför.

Allt gott från mig!

Inget är som väntans tider

Det här med skrivande är nästan lite som graviditet brukar jag tänka.
Det lilla embryot växer där inne i ens själ och hjärta. På kvitton och lappar. I block, och i datorns vindlingar. Så känner man sig plötsligt redo, och iväg åker det sköra lilla manuset till förlag. Och man väntar, och väntar.
För förlagen som får in tusentals manus om året behöver tid på sig att ta sig igenom "buntarna."
Ofta tar det flera månader innan man får svar.
Det kan bitvis vara en nervös väntan.
Hur står det till med manuset egentligen? Var det riktigt, riktigt klart när jag skickade in?Kunde jag ha gjort det bättre?
Om jag gjort sådär istället?
Eller?Sedan får man kanske ett refuseringsbrev, eller tre. (Eller tretton ... om man varit flitig med att skicka in.)Men man är envis, så man ger inte upp.
Istället arbetar man om. Tar kanske hjälp av testläsare och lektör, och så skickar man till förlag på nytt.
Och man väntar, och väntar.

Och då.
Pling i inkorgen.
Man vågar knappt öppna när man ser att det är ett förlagsmejl.
Men så står det;
Vi tycker att ditt manus är bra, och vill vill gärna ge ut det. Wohoo!! Det ska bli en bok!

Fast inte just nu. För nu ska texten arbetas igenom på nytt, riktigt ordentligt så att man får en så bra bok som möjligt. Och man väntar lite till, får besked från förlaget om vad som behöver göras.
Man drar ifrån, och lägger till, skickar tillbaka, och väntar.
Inlaga och omslag ska göras. Och då börjar det bli verkligt.
För när den kommande boken har ett utseende börjar det närma sig.

När sedan boken väl är tryckt känns det lite som om den fötts.En förlossning har ägt rum.  Ens bokbarn finns. Som har så mycket utav en själv i sig.
Och man hoppas så innerligt att den ska kunna stå på egna ben.
Att den ska finna sina vänner, bli omtyckt, kanske älskad rent av, och kanske mest av allt att den ska finnas där för någon som behöver den. 
Nu är jag där. Jag har fått ja. Och jag jobbar om. Och jag väntar. 
Ibland brukar jag tänka att det är tur att jag som ensambarn redan tidigt tränade mig i den ädla konsten att vänta. Jag blev rent av superbra på det.
För jag lärde mig att aldrig ha tråkigt.
Och det är något jag har haft stor nytta av genom åren.

Inget är som väntans tider.

Och vad jag fick ja på?
Det ska jag snart berätta för er.

Ha det fint därute!
/Therese

När någon knackar på

Förra året knackade Fanny på innanför mitt pannben, just när jag var ute på promenad med hunden och hade en helt annan historia i huvudet.
Samtidigt hade jag lite svårt att släppa en dröm om en bilolycka jag haft samma morgon.

Men vid den tiden skrev jag på manuset Norrskensvinter, och hade inte tid tyckte jag med varken tankar på drömda olyckor, eller någon tjej som inte hörde dit och som ville prata om vad hon varit med om.

Ja, lite så kan det kännas när en ny berättelse kommer. Ibland är det en scen man inte får ur huvudet. Eller en plats, några ord. Men i det här fallet var det en karaktär.
Det första hon sa var;
"Jag vill inte vara en förutfattad mening. Ändå går jag runt och känner mig som en."

Jaha, tänkte jag. Det var ju en konstig sak att få i huvudet. En ny idé, och du heter visst Fanny. Vad har du för problem då?
Medan jag gick där med hunden som stannade och nosade och rullade sig i snön insåg jag att Fanny hade det tufft. Att hennes pappa tagit sitt liv när hon var liten, att hon alltid varit mobbad i skolan, bland annat för sin vikt, och att hon vant sig vid elaka kommentarer på nätet.
Men också att hon faktiskt var tjejen från drömmen.
Hon som räddat en äldre man ur en krockad bil.
Jag gick in och skrev upp några stolpar. Ja, eller kanske sådär 10 sidor med stolpar och små textsnuttar, innan jag återgick till Norrskensvintern, där det var minus 33 och strömlöst.

Nu har det gått ett helt år och jag har släppt fram Fanny igen.
Jag vet inte om det kan bli en bok av det här. Eller ens en novell.
För den här berättelsen kommer ut i lösryckta stycken.

Jag måste påminna mig om att Korpmåne gjorde likadant när den kom fram. Att den var som ett pussel som måste sammanfogas i slutet längs ett tidslinjeskelett.
Men berättelserna jag skrivit både före och efter har varit mer strukturerade.

Så Fanny. Vad gör vi med dig. Och den där killen som känns som en sjukdom du aldrig kommer att smittas av? Och den där mamman du har som jobbar natt och hyr ett litet hus med mögligt badrum.
Och den där drömmen om att dansa?

Ja, vi får se.
För inte nog med Fanny, så hade jag ju börjat på en berättelse för vuxna denna gång. En romance i ladugårdsmiljö med stråk av motorolja.
Och en fortsättning på utgivna Skrivtävlingen för 9-12 åringar.
Och så är jag med i ett sifferboksprojekt, och ett diktprojekt, och en bilderbok håller på att ta form.
Och inte mindre än tre tre manus ligger hos förlag och väntar, medan ett är på visit hos lektör.

Fast Fanny vill visst inte vänta längre. :D


Hoppas att ni har en bra dag därute.

Idag ska Nissen och jag åka pulka, för vi köpte en ny, knallgrön igår.

/Therese

Sommarlängtan

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag allt som oftast byter årstid när jag skriver.Jag menar, det borde ju vara enklare att skriva om vintern när det faktiskt är vinter.Att bara gå ut och känna efter hur jädrans kallt det är när det blåser snålblåst och är minus tjugosex.Men, då skriver jag om sommaren istället. Om midsommaraftnar med sju sorters blommor.Om bryggor och solnedgångar och längtan av det där slaget man kanske bara kan känna en stilla sommarkväll. Sedan blir det sommar på riktigt.Då blir det snöstorm i mina dokument. 
I somras när solen sken som värst satt jag där under min gröna parasoll, åt jordgubbar och skrev om smällkalla vintern. Om norrsken, frostskador och den där sortens värme man kanske bara kan känna när man varit ensam i kylan för länge. 
Nu är det mars. Jag skrev nyss om midsommar. Och idag började jag på en ny berättelse.Där är det april!Jag är nästan i kapp. Hur ska detta gå?!
För allt eftersom berättelsen framskrider så blir det sommar. Både där, och här.Kanske har den här vintern varit så kall och snöig att jag helt enkelt bara vill fortsätta i min tankesommar ända tills den verkliga står för dörren?Jag längtar efter den. 
Ha det fint nu!/Therese