Status Updates From The Forest of Hours

Hand i hand går de in i hennes rum och i hennes säng med de redan skrynkliga linnelakanen. Där älskar Skord Xenia som laxen hoppar i forsen, starkt och vilt fast han har vita lockar. Och Xenia älskar Skord som tornsvalan när hon dyker i blå luft och aldrig ska behöva nudda vid marken mer i hela sitt liv. De älskar varandra som roslingen och björnmossan när de flätar sig in i varandra, utan ändamål, utan avsikt.

Jag sa åt honom att det vore säkrare att bygga detta Helvete med ord, kanske Paradiset också och jag erbjöd mig att hjälpa till. En Prolog, ett Ode, ett sagospel för röster med musik. Ord är oomkullrunkeliga. De står. Men marmorkyrkor ramlar till slut lika säkert som papptempel och lerhyddor med halmtak. Och ofta för ett ord förresten.

- Skit, sa han i stället. Allting är skit. Det som inte är skit blir det. Vet du vad jag trodde att jag hade kommit i världen för att finns hemligheter och priser dem? Jag trodde att det som bultade i mitt bröst och som flämtade i stjärnorna och prasslade i gräset var hemligheter. Gud hade lagt dem där.

Han kände hat. Utan att öppna munnen talade han till henne. Han sa något som inte var sant men som en gång skulle bli det.

De är döda, sa han. Det är slut med dem. Gräset är nertrampat och avbränt. Men det ska växa upp nytt gräs. Genom golvet ska det också växa. Det ska bända upp katedralens golvstenar. Trä ska multna och murar vittra sönder i regnet. Korset ska falla, galgarna, steglarna, hjulen. De ska multna.

- Fick du min gåva? frågade gästen plötsligt. Bosen reste sig mödosamt, föll på knä och kysste sin hand.

- Illustrissime!

Den upphöjde avfärdade hans ödmjukhet med en mjuk och nästan retsam rörelse. Och detta skulle de ofta se när de lärde känna honom: han föraktade hyllningar och ärebetygelser. Men när de uteblev kom det ett skarpt och irriterat drag kring hans mun.

Människorna var kålhuvuden, svin, löss, sillar, stjärtpillare och lusfinnare men stjärnorna ovanför dem andades sitt ljus och ville nå dem och förvandla dem. De ville fullända dem och få dem att blomma som solar.

Hon var en Hög Fru fast ännu vitare i skinnet. Alla som kom in genom dörren gav hon bröd. En bonde som hade gett sig iväg hemifrån och vandrat vägarna hade sagt Bodel att Jungfrun fött jorden ur sin vita runda mage. Om man sade och trodde så blev man satt i ett risbål och bränd. Gud Fader som hade skapat himlarna och jorden tyckte inte om det.

Much less challenging than Knivkastarens kvinna! A few pages in, and I'm already hooked :)