K214: “Förväntad medellivslängd” är bara en kvalificerad gissning

Förra inlägget visade sig öppna för en diskussion om diskussion om hur man kan mäta samhälleliga framsteg. Oftast är det framstegsideologerna som anser sig ha evidens för att vederlägga varje påstående om att (vissa) saker blivit sämre i världen. Paradexemplet på detta är den universellt omhuldade Hans Rosling och hans stiftelse Gapminder, med epigoner som Anders Bolling och Staffan Landin.

Statistiken framställs som hårda fakta. Men verkligheten är ofta mer komplicerad än så. Ta en så grundläggande framstegsindikator som medellivslängd. Demografiska trender, såväl i Sverige som i hela mänskligheten, sammanfattas ofta med orden “vi lever längre”.

Att människans genomsnittliga livslängd har ökat under den moderna epoken är ett obestridligt faktum. Få skulle förneka att detta bör kallas för ett framsteg. Frågan är hur det ser ut på framstegsfronten nu och i framtiden. Finns det hårda data att luta sig mot?

“Medellivslängden fortsätter att öka i alla världsdelar”, utropar Anders Bolling. Och i förra inlägget citerade vi Martin Liby på DN:s ledarsida, som slängde sig med siffror som påstod gälla “medellivslängden” i Sverige. Han lutade sig på SCB, som förra året satte som rubrik på ett pressmeddelande: “Mäns medellivslängd för första gången över

80 år“.

I alla dessa fall är det missvisande att använda begreppet “medellivslängd”. Vad statistiken avser är nämligen förväntad åter­stående medel­livs­längd vid födelsen, i vardagligt tal “förväntad medellivslängd”.

Det handlar alltså om en förväntan. En kvalificerad gissning om hur världen kommer att se ut i framtiden. För det går ju inte att veta hur länge en nyfödd kommer att leva. Inte heller går det att veta hur länge en miljon nyfödda kommer att leva i genomsnitt. Det går att sammanställa listor på faktorer som påverkar människors livslängd, se på deras historiska trend och spekulera i hur dessa faktorer utvecklar sig i framtiden. Kvalificerade gissningar av detta slag har sin givna plats i en vetenskaplig praktik. Men det gäller då att vara ärlig om resultatet: “förväntad medellivslängd” är inte hårda data, utan rymmer alltid ett moment av gissning.

Väldigt sällan ser jag några sådana brasklappar. Brittiska folkhälsomyndigheten är ett undantag:

These types of studies cannot account for unexpected events or major social changes that could have a huge effect on life expectancy. For example, they can’t build into their models the potential for unlikely events such as a big natural disaster, changes within the healthcare system, or even a major health breakthrough, such as a cure for heart disease or cancer.

Hårdraget kan alltså sägas att statistiken över “förväntad medellivslängd” säger mer om nutidens förväntningar på framtiden än om hur länge människor faktiskt kommer att leva.

(Vad jag ännu inte har lyckats greppa är om den historiska statistiken över “förväntad medellivslängd” korrigeras i efterhand, alltså 110 år efter att en årskull föddes, så att den dokumenterar faktisk medellivslängd. Kan någon upplysa mig om hur det ligger till?)

I boken The A–Z of Death and Dying skriver Charles Maynard en enkel introduktion till måttet “förväntad medellivslängd”. Han påpekar att det i huvudsak har två bruk. För det första används det av pensionsfonder, försäkringsbolag och sociala myndigheter för att upprätta ekonomiska kalkyler för framtiden. För det andra används det som approximativt mått på livskvalitet vid jämförelser både över tid och mellan länder.

Vidare frågar Charles Maynard om det är troligt att ökningen av förväntad medellivslängd kommer att fortsätta i samma takt som tidigare – och här verkar han tala om USA:

Given that life expectancy has increased nearly 30 years in the past 100 years, it is possible but not highly probable that another 30 years will be gained during the 21st century. /…/ The theory that there is an inherent biological limit as to how long most people can live makes achieving such a life expectancy unlikely. What that age is or is likely to be is difficult to estimate, but moste likely, 110 years exceeds the age that most people can expect to live. Such a large increase in life expectancy on top on the one already experienced would have profound effects on the structure of society and also have implications for retirement and health insurance programs. The possibility of such long life also raises questions about the nature of work and how rapidly aging societies can sustain themselves when many of their members are not able to work and/or pay taxes.

Troligare är, enligt Charles Maynard, att den förväntad medellivslängden (i USA) kommer att minska under vårt sekel. Detta på grund av den utbredda övervikten, som leder till diabetes och rad andra kroniska sjukdomar. Därtill kommer frågan om smittsamma sjukdomar och antibiotikaresistens, som försvårar själva beräkningarna av framtida dödsrisk.

In conclusion, given the current situation with respect to obesity, it is likely that life expectancy will not increase but may in fact decrease in the 21st century. While it is seemingly a simple number, increases in life expectancy over the past 200 years have had profound impacts on the structure and function of human societies. What effects a decrease in life expectancy will have in the future remain to be seen.

Inte heller Charles Maynard skiljer tydligt mellan mått och materia när han talar om förändringar i “förväntad medellivslängd”. Det är en sak att den förväntade medellivslängden, vid en kraftig ökning eller minskning, får en massa ekonomiska följder för exempelvis pensionssystemen. Det är en annan hur länge människor faktiskt lever. De kan mycket dö tidigare eller senare än vad statistikerna räknade med. Vi kan varken utesluta en global pandemi eller drastiska framsteg i medicinsk teori och praktik.

* * *

En grotesk tanke som slog mig: abortmotståndare som menar att livet börjar vid befruktelsen borde väl inte acceptera en statistik som utgår från födelseögonblicket? Logiskt sett borde de ju räkna fram en egen statistik över förväntad livslängd vid befruktelseögonblicket. Genomsnittet sänks då drastiskt av varje utförd abort och av varje missfall. Undrar hur de kurvorna skulle se ut!

* * *

Seriöst: spädbarnsdödlighet och mödradödlighet är två mått som syftar på någonting faktiskt, inte bara någonting förväntat. Därför måste de ses som “hårdare” data än livslängdsstatistiken. Återkommer till dessa mått i ett kommande inlägg.