K213: Nostalgidebatten

Upptäckte i efterhand att en av sommarens kulturbatter handlat om nostalgins roll i politiken. Vilket betyder kristeori, vilket betyder historiefilosofi. Hur ska vi jämföra Sverige kring år 1980 jämfört med Sverige av i dag?

America Vera-Zavala inledde med en välskriven svanesång över den tid då hennes familj kom till Sverige och folkhemmets jämlikhetssträvanden nådde sin kulmen. “Det var som en saga”, skriver hon. En saga som började falla samman “någonstans runt åren då Palme mördades”, för snart 30 år sedan. “Och jag skulle gärna, tillsammans med andra, gråta en skvätt över det nedlagda folkhemmet och över oss – de identitetslösa svenskarna.”

Hon pläderade inte för att använda nostalgin för politisk mobilisering. Där fanns ingen förhoppning, som det fanns hos Tony Judt, om att socialdemokratin ska vinna stöd av nya generationer genom att våga vara nostalgisk över forna framsteg. America Vera-Zavala verkade snarare tala om behovet av en sorgeprocess för att kunna gå vidare.

Ytterst syftar analysen till att förklara radikalhögerns hastiga framryckningar i Sverige (och dess inflytande över regeringsmakten i våra nordiska grannländer). Här tror jag hon träffar rätt i sin analys:

mitt fosterland är det magiska Sverige som vi kom till. Men om det landet inte längre finns, vem är jag då?

Kanske känner många ursvenskar likadant och kanske är det därför /…/ rut-avdraget, tiggarna och det fria skolvalet kan dominera samhällsdebatten år efter år på ett så oproportionerligt sätt. De skär rakt in i frågan om vilka vi är. Det handlar om vår identitet, den svenska självbilden.

Med andra ord handlar det om att bearbeta känslan av en kris. Om denna kris inte får bearbetas kollektivt, kommer den att projiceras på yttre hotbilder. Ungefär så tolkar jag America Vera-Zavala.

Detta provocerade den partitrogna sossen Katrine Marçal som på Aftonbladets ledarsida förkastade “vänsterns nostalgi”. Nostalgin är enligt hennes mening förkastlig eftersom den längtar tillbaka till en förflutenhet som aldrig har existerat på riktigt, utan är en bild som vi har skapat i efterhand.

“Nostalgi som politisk livskraft är livsfarlig”, fastslog ett liberalt ledarcirkulär. Enligt slutklämmen bör politiker inte bara ignorera nostalgin, utan bör aktivt bekämpa nostalgiska känslor där de kommer till ytan. Politiken “måste hantera dagsaktuella utmaningar för att kunna minimera nostalgin.”

Katrine Marçal utgick alltså, i likhet med många liberaler, från att nostalgin riktar sig mot ett förflutet tillstånd, det man brukar kalla för en drömd guldålder. Men måste det vara så? Nej. Politisk nostalgi kan också bestå i en “längtan till en svunnen framtidstro” – vilket snart påpekades av Ingvar Persson på samma ledarsida:

Det växte. Utvecklingen gick framåt, och den skulle fortsätta att gå framåt. Nostalgi, inte till en svunnen tid men till en svunnen framtidstro. Inte till något statiskt, utan tvärtom till en tro på utvecklingen, politiken och jämlikheten.

På liknande vis pekade historikern Kjell Östberg på hur det långa 1970-talets Sverige är värt respekt, inte för att det var någon idyll, men som ett årtionde av stora, snabba och djärva framsteg.

Historiska faktauppgifter får olika betydelse i olika berättelser. Å ena sidan Marçal som skriver på 1970-talets minuskonto att homosexualitet klassades som en sjukdom, å andra sidan Östberg som påpekar att det var på 1970-talet som sjukdomsklassningen började ifrågasättas.

* * *

Ett axplock beskrivningar – positiva och negativa – av Sverige kring 1980:

America Vera-Zavala, i den inledande artikeln på DN:s kultursida:

I konungariket Sverige rådde fred och frihet, i över hundra år hade befolkningen varit besparade kollektiva minnen av våld och övergrepp. Alla medborgare hade ett arbete, lagstadgad semester och tillhörde ett fackförbund. Kroppen och tänderna kontrollerades och en sjukdom kunde inte leda till ekonomisk tragedi. Barnen gick i skolan – alla barn – oavsett om föräldrarna var rika eller fattiga.

DN:s ledarsida svarade med framstegssiffror:

Sverige 2015 är så mycket bättre än 1979.

Enligt snart sagt varje sätt att mäta är nu en bättre tid att leva i än då. Vår BNP per capita, den vanligaste indikatorn för välstånd, är mer än dubbelt så hög 2015 än vad den var 1979. Medellivslängden, då under 75 för män och en bit över för kvinnor, är nu mer än 80

Även de liberala landsortstidningarna tog samtiden i försvar mot nostalgikernas angrepp:

Att leva i Sverige på 2010-talet är att skörda frukterna av generationers slit och hårda arbete. Medelklassen är friare och friskare än någonsin. Bilarna är säkrare, kosten sundare, informationsflödet snabbare.

Katrine Marçal skrev i sitt fördömande av “vänsterns nostalgi”:

I verkligheten var 1970-talets svenska sagoland förstås en tid då post till kvinnor adresserades till deras män, homosexualitet klassades som en mentalsjukdom och både näringsliv och rike styrdes av en ännu mindre elit än i dag. /…/ Televerket förbjöd rosa telefoner och många hushåll hade varken varmvatten eller badrum. DDR-Sverige som komikerduon Filip och Fredrik kärleksfullt har benämnt sitt uppväxtland har hade onekligen sina sidor.

Rosa telefoner! Ärligt talat? Här kunde Göran Greider svara med en fullträff:

När någon råkar säga att det var bättre förr vaknar den liberala framstegstankens alla profeter till liv och börjar räkna upp samtliga fasor som existerade för trettio år sedan, som exempelvis att Televerket förbjöd rosa telefoner. (De tycker att det är intressantare än att ett bolagiserat Telia på en avreglerad marknad numera kan muta sig fram med miljarder bland Kaukasiens diktaturer.)

Greiders lista över saker som blivit sämre i Sverige är också intressant:

För i vissa avseenden var Sverige definitivt ett bättre land för trettio år sedan. Idag har ett extremhögerparti snart tjugo procent av väljarna – på sjuttiotalet fanns det knappt någon organiserad rasism alls. Idag orsakar Sverige ett större ekologiskt fotavtryck i världen än för en generation sedan – trots allt miljöprat är den svenska ekonomin en värre miljöbov i våra dagar än på sjuttiotalet. Idag ligger arbetslösheten stadigt på runt åtta procent – det vill säga två eller tre gånger så högt som under efterkrigstiden. Idag är Sverige ett av de länder där ojämlikheten ökar snabbast – fram till början av åttiotalet minskade den år för år. Idag är den svenska a-kassan en av de sämsta i Europa – för en generation sedan kunde en löntagare känna sig betydligt tryggare om arbetslöshet hotade.

* * *

Johan Norberg väljer att tala om vädret, i syfte att psykologisera den politiska nostalgin. Vårt eget minne priviligerar de soligaste sommardagarna och de vitaste julaftnarna, så till den grad att vi förvånas över de väderförhållanden som är statistiskt normala. Han kopplar detta till en tendens att idealisera 1950-talet som finns, menar Johan Norberg, både hos högern och vänstern. Eller åtminstone hos den generation som växte upp på 1950-talet. Och det kan nog stämma, men finns det inte en skillnad mellan nostalgin över ett “statiskt” 1950-tal och över ett “dynamiskt” 1970-tal?

Det går inte så lätt att vifta bort Göran Greiders vassa karakteristik av “den liberala framstegstankens alla profeter”; dessa är “vår tids små hegelianer”, fast i en dogm om nutidens överlägsenhet, att i princip allt var sämre förr.