Söndagskrönika: Livet på nätet

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/08/livet_pa_natet.mp3
I slutet av 1990-talet läste jag Life on the screen (1995) skriven av den numera i USA berömda psykologen Sherry Turkle. Den finns också i en rätt usel översättning till svenska (Norstedts 1997). Hon skrev boken utifrån sina erfarenheter som verksam vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) som var och fortfarande är världsledande när det gäller datorteknik. Sedan dess har Sherry Turkle gett ut flera böcker på samma tema, en år 2011 med den talande titeln Alone together. Den röda tråden är vad som händer både med våra relationer med andra människor och oss själva när vi kan ha interaktiva relationer med maskiner. Datorer gör inte bara saker åt oss, de gör saker med oss, också med vårt sätt att fundera över oss själva och andra människor. Som en av de personer Sherry Turkle intervjuade formulerade det: ”Det här är mer verkligt än mitt verkliga liv”.

Ett exempel som jag skrivit ner i mina anteckningar gäller en av de studenter Sherry Turkle intervjuade. Han bodde i ett charmlöst rum i en studentkorridor. Det rum han hade byggt åt sig själv i den virtuella miljön var elegant och mycket inspirerat av Ralph Lauren-reklam. Där hette han Achilles och han hade döpt rummet till ”hemmet under silvermånen”. Där fanns böcker, en sprakande brasa, konjak och en körsbärsröd spiselhylla full med fotografier på Achilles vänner från hela världen. Om man tittade upp såg man genom det enorma takfönstret en vy av natthimlen som fick en att tappa andan. Det var alltid fullmåne över Achilles hem och dess ljus fyllde rummet med en skön värme.

Något som jag särskilt minns ännu trettio år efter jag läste Life on the screen var ett enkelt datorprogram som jag tror hette Eliza. Det var Freudinspirerat och svarade analytiskt på frågor som knappades in på tangentbordet, typ ”I dag hände dittan och dattan”… Datorn svarade: ”Så synd om dig, kan det bero på att din pappa … när du var liten?”. Det var inte någon självlärande AI-produkt som blev mer och mer avancerad när den användes utan den hade kanske ett par hundra tröstande och undrande dialogfrågor att bjuda på. Ändå fungerade det. En klok röst: lite psykolog, lite biktpräst. Det som gör att jag minns Eliza var att inte ens den datorkille som gjort programmet riktigt klarade att behålla sin integritet när han ”pratade” med Eliza. Det funkade för honom också och han blev väldigt förtjust i henne. På kvällen, om han kände sig disharmonisk på grund av något som hänt under dagen, så tog han en sejour med Eliza och mådde bättre. Det var lite bakvänt, på samma nivå som om man med handen hjälper en hund att vifta på svansen så blir den glad. Det borde inte fungera men det gör det.

Också de i dag så intensivt diskuterade AI-ambitionerna fanns där tidigt. I mina anteckningar har jag skrivit ner vad en elvaårig flicka svarade Sherry Turkle när hon ombads att förklara artificiell intelligens: ”Det är som Pinocchio. Först var Pinocchio bara en docka. Han var inte levande alls. Sedan var han en levande docka. Sedan var han en levande pojke. Så jag tror att robotarna är på samma sätt. De är levande som Pinocchio, men inte som riktiga pojkar.”

Anledningen till att jag gick tillbaka till mina anteckningar från läsningen av Sherry Turkle är att jag nu läst en bok på samma tema som kom förra året, The extinction of experience. Being human in a disembodied world, skriven av historikern och kulturforskaren Christine Rosen, också hon amerikan.
Nu är fältet mycket större, med smartphones, med interaktiv teknologi och implantat. Till det kommer ojämförligt mer avancerad programvara, de algoritmer och de internetplattformar som vi förlitar oss på för att översätta de data som dessa enheter samlar in om och åt oss. Dessa verktyg har i vårt dagliga liv suddat ut gränsen mellan det verkliga det virtuella men det är inte så att tekniken gör oss smartare. Och heller inte dummare. Den gör både och, beroende på situationen.

Människor är besvärliga på ett sätt som inte behöver gälla för fiktiva karaktärer. År 2009 gifte sig en japansk man med en animerad kvinna från dejtingsimuleringsspelet Love Plus. År 2022 uppmärksammade New York Times en subkultur med tusentals människor som inofficiellt hade gift sig med fiktiva online-karaktärer från spel och anime. Många beskrev dessa relationer som känslomässigt tillfredsställande och överlägsna dem de kunde ha med sina medmänniskor. Dejtingappen Tinder valde som sin slogan ”Tinder är hur människor träffas. Det är som det verkliga livet, fast bättre”.

Även om de flesta bland oss inte går så långt att vi gifter oss med fiktiva karaktärer så lockas vi att leva i en pseudovärld som styrs av algoritmiskt aktiverade individuella upplevelser. När jag råkar hamna på AI-tillverkade bilder på Youtube är det svårt att förstå att detta är simularca, bilder av miljöer och människor som aldrig funnits. Mycket av det som kallas autentiska upplevelser är vid närmare påseende ställföreträdande och virtuella. I dessa nya världar är vi användare, inte individer. Frågan är vad vi vinner och vad förlorar vi när vi inte längre talar om vad det innebär att vara människa utan om den användarupplevelse som saknar existens i det verkliga livet.

Den digitala verkligheten saknar inte bara verklig existens utan också integritet och begränsningar. Till exempel kan våra digitala kvarlevor samlas in och omvandlas till postuma chatbotar som våra familjemedlemmar kan fortsätta att relatera till. Även om den bara är virtuell och begränsad, så handlar det om ett slags odödlighet. Vi kan också efter döden vara ”levande” för våra anförvanter.

Tekniken ställer sig mellan oss och världen. Den översätter verkligheten åt oss, samtidigt som den exploaterar oss, för att ge sina konstruktörer vinst. Tekniken har förändrat många mänskliga upplevelser, inte genom att förbjuda dem, utan genom att göra vissa typer av förkroppsligade upplevelser, såsom kommunikation ansikte mot ansikte och andra oförmedlade möten allt mindre relevanta i det dagliga livet. Enligt Christine Rosen tillbringar vi nu lika mycket tid med att konsumera andras upplevelser som med att ha egna upplevelser.

SMS, Mail, WhatsApp, Skype, Facebook och andra chattjänster förenklar och effektiviserar relationerna. Vi är översköljda av sociala medier men våra sociala färdigheter – vanligt hyfs, tålamod, ögonkontakt – försämras. Vi är otåliga med den fysiska verklighetens och våra kroppars fysiska begränsningar och föredrar mer och mer simulerade miljöer framför de verkliga. Vi har ofta förlorat känslan för platsen. Det gäller inte minst mig själv. Jag bryr mig inte särskilt mycket om var jag befinner mig så länge jag har en bra dator, internetuppkoppling och mina stora skärmar. Där lever jag det mesta av min vakna tid. Där trivs jag bättre än på gymmet där jag måste göra jobbiga saker, liksom i den pool jag också har tillgång till. Där riskerar jag att behöva dela platsen med plaskande och skrikande glada barn. Det är just sådant som många av våra teknologier vill göra ”friktionsfria”, som Mark Zuckerberg från Meta så gärna framhåller.

Matleveransföretaget Seamless säger till exempel till sina kunder att de kommer att ”tillfredsställa din längtan efter noll mänsklig kontakt”. De ”kontaktlösa” interaktioner som uppstod av nödvändighet under pandemin har blivit kvar, eftersom vi verkar föredra ett fotografi av vår beställda hämtmat när den har placerats på vår tröskel, framför varje chans till interaktion med den anonyma människa som levererade den.

Virtuella kontakter ger verkliga fördelar vilket leder till att vi håller på att nå en punkt där vi i stor utsträckning börjar föredra det medierade framför det personliga mötet. Vi måste därför försvara den sinnliga världen och påminna oss själva om den fysiska kroppens avgörande betydelse, det fysiska rummets integritet och behovet av att människor odlar ett inre liv. Ur detta flödar sådant som inte kan tillverkas av maskiner: slumpmässighet, intuition, gemenskap, spontanitet och empati.

Det obekväma i samtal ansikte mot ansikte och våra fysiska kroppars egenheter, är just de ”illasittande bitar av erfarenhet” som sammantagna gör oss mänskliga. Det är där vi tränar in våra sociala färdigheter, det är där vi lär oss att hantera mänskliga känslor. Som leenden, vilket är ”sociala handlingar med konsekvenser”. Om vi överlåter avläsningen av våra känslor till maskiner kommer vi att bli sämre på att förstå vad ett leende betyder, i sitt sammanhang.

Enligt U.S. Census Bureau American Time Use Survey började den tid vi tillbringade med vänner att minska från och med år 2014. Fem år senare tillbringade vi bara fyra timmar per vecka med vänner, en minskning med 37 procent från 2014. Det här är kvantifierbara förluster. Men det finns också förluster som inte går att kvantifiera. Kvaliteten på våra upplevelser är viktig. Genom att begränsa den tid vi tillbringar ansikte mot ansikte med andra förändrar tekniken vår förståelse för det vi har gemensamt, inklusive så vardagliga saker som att behöva vänta i kö tillsammans eller att tvingas ägna sig åt de sociala artigheter som gör det offentliga rummet till en trygg istället för hotfull plats. Ju lättare det är att använda teknik för att stänga ute andra människor runt omkring dig, desto mer försämras förmågan att relatera till andra, både främlingar och närstående.

Att möta verkligheten ansikte mot ansikte kan vara obehagligt – den illaluktande mannen som sitter bredvid dig på tunnelbanan väcker inga upplysta tankar. Inte heller den baglady som trillat omkull på perrongen. Bara en moraliserande präst skulle hävda att sådana upplevelser är värda något för sin egen skull. Ändå, det går inte att bortse från att dessa dagliga möten med den fysiska världen utvidgar och berikar vår förståelse för varandra.

Eller är det bara sentimentalt strunt att envisas med att den verkliga världen bör ha företräde? För tre år sedan marknadsförde sig appen BeReal framgångsrikt som anti-Instagram, en social medieplattform som påstod sig återställa autenticiteten i det sociala medielandskapet. Användarna av BeReal förväntades ta ett foto om dagen och lägga upp det utan filter, för att dela med sig av det till sina vänner. De som använde appen som det var tänkt blev snabbt uttråkade av sina egna och andras inlägg. ”Jag menar, hur många gånger kan jag ta en bild av mig själv vid mitt skrivbord när jag gör ett tråkigt jobb?” frågade en användare.

När mjukvaruingenjören och riskkapitalisten Marc Andreessen fick frågan om möjligheten av en framtid där människors oförmåga att skilja mellan ”virtual and real life” skulle kunna skada mänskligheten, kallade han denna oro för ”A Reality Privilege”. En liten procent av människorna lever i en verklig miljö som är rik, till och med överflödande, med hög kvalitet, vackra miljöer, bekväma baksäten i bilar som inte går sönder, flyg i första klass till exklusiva rekreationsmiljöer, riklig stimulans och många fascinerande människor att prata med, arbeta med och dejta”, sa han. ”Alla andra, den stora majoriteten av mänskligheten, saknar Reality Privilege – deras onlinevärld är, eller kommer att bli, omätligt rikare och mer tillfredsställande än de flesta av de fysiska och sociala miljöerna runt omkring dem. Deras verkliga värld är krävande och charmlös. Varför skulle man missunna dem att leva ett överlägset virtuellt liv? Det är bara moralism.”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.