Söndagskrönika: Den nya höger som inte är höger

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/02/den-hoger-som-nte-ar-hoger.mp3

Sommaren 2024 skrev jag om den ryske filosofen Alexandr Dugin på bloggen. Han ser Eurasien som ett fullfjädrat civilisatoriskt alternativ till väst och skriver att eurasianismen är en filosofi som uppmanar alla samhällen och folk på jorden att bygga en ursprunglig och autentisk värld, där varje komponent organiskt härrör från historiska traditioner och lokala kulturer. Jag tycker fortfarande att Dugin är intressant, samtidigt som några av hans tankegångar är mig rätt främmande. Hur som helst, han hade en superbegåvad dotter, Darya. Som båda sina föräldrar var hon filosof, specialiserad på nyplatonism. Dessutom både lojal med och en stor beundrare av sin pappa.

Det är faktiskt en stor ära att vara dotter till en sådan person. Det finns saker som människor strävar efter under hela sitt liv – de söker visdom, idéer, kunskapens källa. Allt detta har jag fått redan från barnsben. Jag minns – det handlar inte om att minnas för att romantisera min biografi – men den första episoden av min politiska aktivism var när jag satt i min mammas knä medan hon på teve följde vad som hände i Vita huset år 1993.

Uppenbarligen hade den lilla flickan ett extremt bra minne. År 1993 var hon bara ett år gammal. Den 20 augusti år 2022 sprängdes utanför Moskva den bil Darya Dugina befann sig i. Om bomben var avsedd för henne, hennes far, båda två eller någon annan vet vi inte. Hon blev bara trettio år gammal.

Nu har jag läst en pinfärsk samlingsvolym med Darya Duginas texter och tankar: A theory of Europe: A view of the new right (2024). Jag är både imponerad och lite överraskad. Till mina fördomar hör att filosofi och geopolitik främst är ämnen för äldre män.

I slutet av 1967 och början av 1968 bildades i Frankrike en politisk rörelse under namnet GRECE (Groupement de recherche et d’études pour la civilisation européenne, på svenska Forsknings- och studiegruppen för europeisk civilisation). Det var alltså inte en motrörelse utan GRECE växte fram helt parallellt med studentupproret och den nya vänstern, vars kärna enligt GRECE var revolten mot traditionerna, radikala protester mot alla typer av hierarkier, en fokusförflyttning från kollektivet till individen och sammansmältningen av kulturmarxism och rent liberala teser.

Med filosofen Alain de Benoist i spetsen såg GRECE de europeiska folkens rikedom på traditioner som värd att försvara. Ambitionen var att skapa en rörelse för Europas pånyttfödelse. De försvarade homo hierarchicus mot vänsterns homo aequalis, det vill säga en människa som är fullständigt jämlik, likställd med alla, och därmed utan någon kollektiv identitet. GRECE:s medlemmar bestod av intellektuella med det gemensamma målet att lära sig, utveckla, sammanställa och bygga vidare på de främsta europeiska intellektuella prestationerna. De var övertygade om att modernitetens civilisation med liberalismen som dominerande ideologi var en självdestruktiv civilisation som gick mot sitt slut.

GRECE var varken klassisk högerdiskurs eller en vänsterdiskurs, utan något helt nytt och revolutionärt. Länge verkade GRECE utan att möta särskilt mycket motstånd men år 1979 gick larmet. När det vänsterliberala intellektuella etablissemanget i Frankrike förstod att det var någon form av kulturrevolution som pågick måste den motarbetas! Av sina politiska motståndare döptes GRECE till ”den nya högern”, vilket egentligen var missvisande, eftersom de både protesterade mot kommunismen och kapitalismens globalism. Den stormrike salongsliberalen och filosofen Bernard-Henri Lévy hävdade att ”det bästa sättet att tala om den nya högern är att vara tyst om den”. För att inte skriva fel slår jag upp honom på svenska wikipedia. I en härligt sarkastisk text får jag veta att han är känd för att vara slarvig:

I en intervju beträffande sin reseskildring från Amerika, American Vertigo (2006), angav han att den skrivits i skuggan av orkanen Katrina, men när intervjuaren påpekade att orkanen inträffade efter BHL:s vistelse i USA ändrade han sig och sa ”i skuggan av förväntan av Katrina”. I Frankrike florerar Lévy ofta med sin hustru i tidskrifter, och han porträtteras ibland som en narcissistisk dandy. Han påstås till exempel ha sagt ”Gud är död men mitt hår är perfekt”.

Den nya högern förstod att kapitalismen är globalismens moder och beskrev den som ett slags virusinfektion, en epidemi, som måste bekämpas. Ett tag kallade de sig för ”oberoende intellektuella”, ”försvarare av den europeiska kulturen” och ”gramscianister från höger”.

Anledningen till den sistnämnda rätt hopplösa beteckningen var att den italienske marxistiske filosofen Antonio Gramsci lyfte fram kulturen som viktigare än ekonomin. Kommunisterna hade smärtsamt fått klart för sig att Marx hade fel. Arbetarna revolterade inte mot kapitalismen, eftersom den gagnade också dem. Gramscis förslag var att istället för att medvetandegöra arbetarna erövra myndigheterna, de kulturella institutionerna, universiteten och medierna. Visst var Gramsci kommunist och en av kulturmarxismens fäder, men hans idéer har en allmängiltig relevans. I dagens Argentina hyllas han av kretsen kring president Javier Milei. En annan som påverkats är Steve Bannon, den amerikan som styrde Donald Trump mot hans tidiga politiska framgångar. Bannons påstående som blev viralt, att ”politiken ligger nedströms kulturen” är en direkt referens till Gramsci.

I dag lever vi enligt den nya högern i en värld med en ny totalitarism, särskilt i Europa. Liberalismen är till sin essens precis lika totalitär som andra totalitära regimer var under kommunismen och fascismen. Den nya högern vill omvandla Europa till ett slags antiglobalistiskt och antiliberalt imperium som är allierat med Ryssland och fientligt inställt till USA och Storbritannien, som liberalismens starkaste fästen. Den nya högern ser liberalismen som sin huvudfiende och står för en radikal antiliberalism. För dessa dissidenter är liberalismen inte bara ett ekonomiskt fenomen utan framför allt en filosofisk rörelse som började ta form under moderniteten. Den kännetecknas av att människan gradvis skiljs från sitt sammanhang, från sina traditioner, från religionen och från sina rötter. Kampen för globala mänskliga rättigheter och kulten av individen leder till att samhället undermineras och kollapsar, för att ersättas av konsumtionssamhället – den logiska fortsättningen på individualismens och liberalismens doktrin.

Den nya högern hävdar alltså principen om ett ”folkens Europa” mot det universalistiska ”individernas Europa”. De visar på att det finns en utarmning av doktriner och berättelser, en utarmning av allt som ger existensen mening, den mening som människor behöver för att livet ska vara meningsfullt. Det måste finnas något annat, något alternativ till det som de dömer ut med begrepp som ”fascistghettot” och ”det liberala träsket”.

När det gäller religion går den nya högern i flera riktningar. För Darya Dugina var den östeuropeiska ortodoxin viktig eftersom den är folkligt förankrad och har ett starkare band med den indoeuropeiska traditionen än vad katolicismen har. Det finns också en gren som kallar sig neo-paganer. De ser sig som hedningar och försöker hitta en icke-kristen väg till ett traditionellt samhälle. Denna ganska originella strömning är ämnet för Alain de Benoists bok On Being a Pagan (2018). Han hävdar att den katolska kyrkan underlättade idén att människan behöver kommunicera med Gud individuellt. Därmed slits människan ut ur kollektivet och religionen förvandlas till en privat angelägenhet.

Alain de Benoist ser neokonservatismen som det största hotet i amerikansk politik. De driver idén om demokrati och liberalism bör dominera hela världen. För dem är den liberala demokratin mänsklighetens öde och det är det amerikanska imperiets uppgift att införa den globalt. Neokonservatismen med sin dubbelmoral och sina direkta bedrägerier är den liberala hegemonins mest negativa politiska riktning. Väljarna matas med skrönor om demokrati, samtidigt som makten koncentreras till en snäv krets av den globala liberala eliten – oligarker och monopolister som arbetar bakom ryggen på folk och stater. Det Amerika som den nya högern gillar är ett Amerika i Trumps stil – ett Amerika där politikerna sätter amerikanernas intressen i första rummet.

Den nya högern skiljer på traditioner och traditionalism. Traditionalism är ett fenomen som följer när traditionerna redan är döda. De nationella muséerna blir på så sätt traditionernas begravningsplatser. Det som är dött går inte att revitalisera. Den nya högern är därför framför allt en motståndsrörelse, samtidigt som anhängarna bejakar och knyter an till de europeiska folkens historia och, när det är möjligt, traditioner. Medan den liberalism som formades i synnerhet på 1980-talet leder till alienation, så vill den nya högern förankra människan i den egna kulturen, vilket ger människan en själ. Den ser framför sig ett småstädernas Europa. För den nya högern är EU ett anti-Europa, Europas negativa dubbelgångare. Precis som det finns Kristus och Antikrist, så finns det för dem Europa och anti-Europa. EU är anti-Europa.

Någonstans läser jag att populismen inte kan vinna över den liberala kulturella eliten utan en egen elit. Det är ett desillusionerat påstående som knyter an till konstaterandet att väljarna visserligen kan till- och avsätta politiker och partier men de kan inte organisera sig själva eller utföra något egentligt demokratiskt arbete mellan valen. Därför kommer demokratin att styras av en mer eller mindre synlig elit. Populismen är en reaktion på att västvärldens liberala och globalistiska politiker, med några få undantag, har svikit sina väljare. Men det räcker inte med jordnära ledare som väljarna begriper sig på. Det behövs också en sofistikerad elit som i medierna och på universiteten kan ta upp kulturkampen med liberalerna. Kanske kan ”Den nya högern” fylla den rollen. Om de får chansen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.