Heidenhammers 120 dagar. Dismember, ”Like an ever flowing stream”, 1991.

Megadeth eller Metallica. Bathory eller Venom. Freddy eller Jason. Stålmannen eller Läderlappen. Coca Cola eller Pepsi. Entombed eller Dismember. De flesta skulle säkert välja båda i respektive par. Men ibland bjuds det upp till hetsig debatt om vem eller vilka som egentligen är bäst, om man nu måste matcha dem mot varandra.

För mig har valet alltid varit lätt. Står det mellan ”Left hand path” och ”Like an ever flowing stream” väljer jag alltid den senare. Med risk för att ytterligare reta upp och alienera eventuella läsare tar jag bladet från munnen och erkänner här och nu att jag aldrig förstått Entombeds storhet. När jag ändå håller på, kan jag väl likaså blotta strupen och proklamera att jag aldrig varit sådär helfräst i det så kallade svenska death metal-ljudet – som i rätt omfattande utsträckning rör sig om Autopsystölder. (Något jag alls inte kände till vid femton års ålder, men det är en annan historia.)

Jag tror att jag vid något tidigare tillfälle i text funderat över vilken min första dödsmetallskiva faktiskt var. Kanske påstod jag att det var Bolt Throwers ”The IVth crusade”, men det var i så fall en ren lögn. Jag är nämligen rätt säker på att det rörde sig om Morbid Angels ”Covenant”. Sedan kan det mycket väl ha varit Dismembers ”Like an ever flowing stream” … om det nu inte var britternas korsfararskiva, då.

Det var dock inte så värst långt efter det som jag också slog till på Entombeds ”Left hand path”. Begagnad. I bra skick. För en femtiolapp. Helt rimligt. Problemet med ”Left hand path” var att jag, trots många genomlyssningar, aldrig förmådde att verkligen gilla den. Nu är ”Like an ever flowing stream” heller inte världens bästa skiva. I ärlighetens namn ledsnade jag ganska fort på den. Men till skillnad från den där andra plattan har Dismembers debutalbum fått snurra med ojämna varv i spelaren av och till, sedan införskaffandet. Och jag blir då oftast på bra humör.

Under en tillfällig sinnesförvirring, något år efter att döds- och svartmetallen gjort sina intåg i mitt så kallade liv, fick jag för mig att det här med vanlig hårdrock var alldeles för mesigt och tråkigt. I ett idiotiskt tilltag fick jag därför för mig att försöka sälja av de skivor jag hade hunnit införskaffa i genren. Helt jävla efterblivet. Maiden. Priest. Danzig. Men jag slängde jag också med ”Like an ever flowing stream”. Den blev aldrig såld, men det ger en liten indikation över hur lite jag uppenbarligen brydde mig om den.

Det är alltså inte för nostalgins skull som jag idag blir glad av ”Like an ever flowing stream”. Jag verkade inte kunna uppskatta det till fullo då, men idag inser jag att den har något så fundamentalt som faktiska låtar. Som man minns. Det är lite ironiskt att Dismember senare skulle styra kosan mot mer heavy metal-influerade tongångar, vilket borde innebära mer hitkänsla över låtsnickeriet. Jag tycker det blev tvärtom. Kompositionerna från, säg, ”Massive killing capacity” minns jag i princip ingenting av. Men dängor som ’Bleed for me’, ’Skin her alive’ och ’Dismembered’ sitter som klister.

Den får banne mig gå ett varv till nu, känner jag.

/Heidenhammer