Heidenhammers 120 dagar. In The Woods … ”Strange in stereo”, 1999.

Ibland, eller egentligen ganska ofta, stör jag mig på småsaker. En av dessa är bandnamn som antingen inleds eller avslutas med punkter. Ja. In The Woods …, Ved Buens Ende …, eller för den delen … And Oceans. Jag vet aldrig om jag ska vara anal och skriva ut de där jävla punkterna eller inte. Och jag tycker ännu mindre om att vara inkonsekvent. Ja, åtminstone när det gäller sådant. Åsikter kring album och artister däremot skiftar jag hejvilt. Något jag också gör när det gäller just In The Woods. Både hur jag stavar namnet och vad jag faktiskt tycker om dem.

”Strange in stereo” hamnade i min ägo relativt nyligen. Det vill säga för sex år sedan. Jag tror att det nu är tredje gången jag lyssnar igenom den. Ibland undrar jag varför jag ens inhandlar skivor. Men … ja. Om någon, gissningsvis Pastorn, hade slagit på den här plattan under ett parti ”Gissa bandet” – då hade jag sannolikt slitit mitt skägg och kliat sönder min skalp. Och gissat fel. För det är inte såhär jag tänker mig att In The Woods ska låta. Men samtidigt förefaller det helt i sin ordning när skivan väl rullar. Logiken är glasklar.

I mina öron rör det sig inte om metal. Jag vet inte, när band får för sig att ”influeras av Pink Floyd”, då drar jag öronen åt mig. För inget bra brukar komma ur det. Jag vet inte … det jag hör är verkligen inte dåligt. Klart kompetent. Men ändå är det något jag stör mig på. Jag upplever inte att In The Woods, såsom många andra band, gör sitt yttersta för att vara märkvärdiga, men det är som om … det av någon anledning känns som ett krystat försök att vara originella utan att lyckas. Som att de försöker lite för mycket, lite för hårt. Jag fattar att det i hårdrockssammanhang knappast var vardagsmat med sådana här arrangemang, tilltag och instrument. Men det känns som att jag har hört det många gånger förut i annat musicerande, även om jag inte kan placera det helt. För att dra till med en grov liknelse säger jag Amber Asylum. Och en del av de där flummigare gängen som av misstag fick plats på Close-Ups gratis-CD med Relapseband någon gång 1997. Typ Subarachnoid Space.

Jag vill understryka att jag ändå tycker att ”Strange in stereo” är ganska bra. Och jag uppskattar att de ville göra något (någorlunda) eget. Men för att få till det ännu bättre hade det krävts mer koherens i låtarna och i uppläggen. Det kan dock hända att detta är en skiva som behöver snurra ett flertal gånger på repeat för att jag ska fatta grejen. Jag hör ju att det finns riktigt bra grejer som av och till skymtar fram. Eller?

Hatpastorns kommentar: ALLT med In The Woods fram till denna är rent guld. ”Strange in stereo”, här började dock hjulen slira på skogsbilvägen. Året, 1999. Ännu ett norskt band som fick för sig att göra något annorlunda. Dock inte så annorlunda i det här fallet. Stupet mellan denna och ”Omnio” är inte bråddjupt, men ändå. En polare till mig köpte ”Strange in stereo” när den kom. Samma polare som köpte Ulvers ”Marriage between heaven and Hell William Blake Trickster G Force Playa Rex Maelstrom Extravaganza Experience”. Vi slog på ”Strange in stereo”, peppen var oerhörd. Ändå var det inte samma ooomph som på tidigare släpp. Däremot har skivan en skönt febrig atmosfär som är trevlig att verklighetsfly i. Misanthropy Records-känslan. Men. Vad ni än gör. Lyssna noga nu. Öppna INTE bookleten till skivan och kolla på bandfotona.

”Heart of the ages”, demosamlingen ”A return to the isle of men” och ”Omnio” räcker gott. Ska ärligt erkänna att jag inte orkat lyssna på de fullängdare bandet släppt efter de återförenades typ 2014. Om jag inte har fel är det väl bara trummisen som är kvar som originalmedlem. Stark sås.

När vi ändå är på temat In The Woods. Green Carnation, vilket JÄVLA luftslott DET var! Folk som föredrar Green Carnation framför In The Woods är samma patrask som tycker att Winds är bättre än Arcturus.

Nu KOKAR det!

Tack.

/Hatpastorn