Söndagskrönika: Ta ifrån vänstern problemformuleringsprivilegiet!

Inte ens i åsiktskorridoren är det längre möjligt att förneka sambandet mellan gängkrigen och invandringen, i synnerhet den från Afrika och mellanöstern. Ett minst lika stort problem är infiltrationen av välfärdssystemen. Kriminella startar vårdcentraler och driver familjehem. Journalisterna Mira Klingberg Hjort och Karl Martinsson beskrev för ett par år sedan i sin bok Hemtjänstmaffian hur kriminella korrumperar verksamheten utan att riskera åtal.

Vården håller på att bli gängens nya stora inkomstkälla. Förra året betalades felaktigt ut 14,6 miljarder kronor. Enligt DN (12/10) tros hälften vara brottsrelaterade. Till det ska man lägga de 5,6 miljarder som kriminella enligt polisen förra året tjänade på person- och försäkringsbedrägerier (GP 3/10).

Som en konsekvens har vi fått två inom politiken konkurrerande förhållningssätt. Det ena är högerns – eller i varje fall SD:s – uppfattning att det är dags att ställa ansvariga politiker och opinionsbildare till svars. De ska inte komma undan med den skada de genom sin dumhet/blindhet/naivitet/ideologiska bias/inkompetens har åsamkat Sverige. De måste också plikta offentligt för att de kallade oss som hade fötterna på jorden och förnuftet i behåll för rasister, islamofober och jag vet inte allt (fast det vet jag ju förstås).

Den andra uppfattningen – den som vänsterpolitiker och övriga ansvariga företräder – är att nu är det dags för politisk mobilisering och att göra en gemensam kraftsamling för att komma till rätta med problemen. De blånekar inte längre till sambandet mellan invandring och gängkriminalitet men de ogillar ”the blame game”. Att peka finger och skrika ”det är erat fel!” löser inga problem utan fördjupar bara splittringen.

Det låter ju rätt bra. Visst ska de ansvariga ställas till svars, men prio nummer ett måste rimligen vara att komma till rätta inte bara med skjutandet, sprängningarna och mordbränderna utan också med den kriminella infiltrationen av välfärden.

Bara det att ingen vet hur man ska göra. Jag tror varken våra politiker eller myndigheter kan lösa problemen. De ville in i det längsta inte ens erkänna dem, så varför skulle de nu sitta inne med någon lösning? Det underlättar inte precis att de båda politiska lägren är ömsesidigt uteslutande och avskyr varandra.

Politikernas främsta – och oftast enda – verktyg är pengar, men de kan ju inte gärna ge pengar till gängen för att de ska sluta skjuta, spränga och bränna. Inte heller går det särskilt bra att rekrytera poliser eller personal till alla de fängelser som ska byggas. Det tar tid både att bygga och utbilda – dessutom är polis inget yrke som lockar. Med invandringen har Sverige fått en massa vilda, våldsamma och farliga människor som vanligt folk inte vill ha med att göra, varken privat eller yrkesmässigt. Det gäller inte bara för poliser utan också för häktespersonal, socionomer, lärare och rent allmänt för många av välfärdsindustrins yrkesgrupper.

Visst behöver vi både fängelser, poliser och hårdare straff men Sverige – och det gäller för hela västvärlden – måste också ta upp kampen på en helt annan nivå. Författaren och filosofen Lars Gustafsson myntade i slutet på 1980-talet begreppet problemformuleringsprivilegiet. Det träffar precis rätt. Vänsterns problembeskrivning är det kanske största problemet.

Vi kan börja med det som vänstern påstår är den stora samhällssjukdomen, nämligen rasismen. Det är inte så att rasism i betydelsen förtryck av minoriteter är det stora eller ens ett stort problem i Sverige. Det är heller inte så att vänstern på allvar tror att vi som protesterar mot massinvandringen och dess konsekvenser verkligen är rasister utan det handlar om att få tyst på oss och varna andra som kan tänkas ha invändningar. De vill slippa från en debatt om mångkulturen och invandringen. Av erfarenhet vet de att den debatten kan de inte vinna. När det gäller att tysta oliktänkande är rasismanklagelserna förödande effektiva, förlamande.

Vi dissidenter brukar bemöta rasismanklagelsen med att på olika sätt försöka visa att vi minsann inte alls är rasister. Därmed accepterar vi att vänstern formulerar problemet.

För att ha en chans att komma tillrätta med eländet så måste vi återta rätten att diskriminera. Det är faktiskt djupt egendomligt att diskriminering blivit något fult eftersom vi diskriminerar i allt: var vi arbetar, vem vi anställer, vad vi har på oss, vilka vi är vänner med, var vi handlar, vem vi ligger med, vem vi bor bredvid, vem vi ringer tillbaka till, vem vi röstar på och så vidare i all oändlighet. För att eliminera diskriminering skulle människan först behöva eliminera sig själv.

Diskriminering handlar om ett nödvändigt sunt förnuft. Alla religioner är inte likadana, precis som alla människor inte är likadana. Män och kvinnor är inte likadana, och vi är definitivt inte jämlika. Männen är bättre än kvinnorna på att upprätthålla samhällets nödvändiga våldsmonopol. Det kolliderar inte med att kvinnorna är överlägsna männen när det gäller barnomsorg och emotionell inlevelse.

Jag blir alltmer övertygad om att det är dags att ta tjuren vid hornen och bejaka rasismanklagelsen, att återerövra den nödvändiga diskrimineringen, typ:

Javisst är jag rasist! Jag är övertygad om att vita västerländska män är bäst i världen på att bygga avancerade demokratiska välfärdssamhällen med mänskliga rättigheter. Jag förstår också att svarta män är bäst i världen när det gäller en rad olika sporter. Vilka som är världsbäst på att känna sig förorättade vet jag inte riktigt, det är många som tävlar med varandra. Men ställer vi frågan vilka som är bäst i världen på att föda barn så är det tveklöst afrikanska kvinnor, med snittvärdet 4,7 födslar per kvinna. Och om vi frågar vilka som är klyftigast i världen så hamnar vi hos ashkenazijudarna eller geografiskt i Asien. Bästa skolor i världen har nog singaporianerna. Bäst universitet, men också sämst i betydelsen wokesmittade, har USA. När det gäller de bästa politikerna så har Ungern haft turen att till ledare få Viktor Orbán. Om han inte är världsbäst så är han tveklöst Europabäst. Det är inte bara jag som tycker det utan det gör också det ungerska folket, av den enkla anledningen att Orbán sätter sitt land och dess folk i första rummet. Av samma anledning är han den hårdast kritiserade politikern i det EU som styrs av icke folkvalda politiker.

Det är inte rasismen utan massinvandringen, inklusive det importerade muslimska barbariet, som är de stora problemen. Jag skrattar lite (men bara lite) då jag läser följande passus i Frank Havilands bok Banalysis. The Lie Destroying the West (2019):

Det har aldrig tidigare funnits ett tillfälle i historien då en adelsman förde in fienden i sitt eget slott, bäddade hans säng, gav honom en generös ersättning, nyckeln till sin frus kyskhetsbälte, bad om ursäkt för att slottet inte var i bättre skick och sedan piskade de upprörda tjänarna för att de vågade så mycket som andas om att detta kunde vara lite illa genomtänkt.

Vi måste inte bara återerövra rätten att diskriminera utan också den yttrandefrihet som det politiskt korrekta språktyranniet tagit ifrån oss. Med de uppenbara förbehållen, såsom uppvigling och förräderi, kriminaliserar civiliserade samhällen inte ordval, tankar, idéer, satir eller skämt. Yttrandefrihet betyder egentligen frihet att vara ärlig och är grundstenen i ett fritt samhälle. Utan den finns det inget legitimt och fredligt sätt för människor att uttrycka sin oro eller att diskutera svåra ämnen. Det är inte staten, inte politikerna, inte kulturpersonerna, inte myndigheterna, inte företagsledarna, inte arbetsgivarna och absolut inte lagarna som ska styra våra ordval. Det ska vi göra själva och detta är inte förhandlingsbart.

På samma sätt som moderata tyskar inte stoppade nazisterna, och moderata muslimer inte avskräcker sina extremistiska trosfränder, är vi också implicit skyldiga när vi tillåter visselblåsarna att bli utfrysta, skändade och till och med ställda inför domstol därför att de vågar säga sådant vi vet är sant, men är för rädda för att uttala oss om.

Nu är svenskarna ett passivt folk som kräver att de som anförtrotts makten ska agera. Men det räcker inte, det måste finnas ett aktivt folkligt motstånd. För att våra barn skall få en framtid i frihet måste alla göra motstånd. Det är dags för civil olydnad på alla nivåer i samhället. Vi måste ta ifrån vänstern problemformuleringsprivilegiet. Det går om vi arbetar tillsammans: individer, väljare, bloggare, polemiker och ledargestalter.

Tala fritt om viktiga samhällsfrågor, inte bara med likasinnade utan med alla. I kompisgänget, på jobbet och närhelst det är möjligt. Vägra delta i värdegrundskurser och normkritiksseminarier. Peka ut värdegrundsblajet i allehanda programförklaringar. Håna politiker och myndighetschefer som tycker det ingår i jobbet att traska med i Prideparader. Protestera och vägra acceptera kvotering till bolagsstyrelser, brandstationer, universitetsutbildningar etc. Gå till biblioteken och beställ fram dissidenternas böcker – de som bibliotekspersonalen vägrar att köpa in. Läs dem, där finns problembeskrivningen.

Det finns tusen och ett sammanhang där folkliga protester och civil olydnad fungerar. Framför allt: rösta aldrig mer på något av de partier som fört vårt samhälle mot avgrunden. Det är en lyx som ni inte längre har råd med, åtminstone inte om ni vill att era barn skall få leva i ett fungerande och fritt samhälle.

Får vi inte stopp på massinvandringen och det mångkulturella vansinnet kommer det inom en inte alltför avlägsen framtid inte att finnas något igenkännbar västvärld kvar att migrera till. Minst en miljon afrikaner söder om Sahara har sedan år 2010 flyttat till Europa. Dessutom vill upp till två tredjedelar av de 1,1 miljarder människorna i Afrika söder om Sahara migrera till väst. Miljontals har för avsikt att göra det under de kommande åren.

Ett folk som

vägrar att försvara sig när det måste, är moget att bli erövrat. vägrar att ens erkänna hoten går under. vill överleva måste ständigt vara vaksamt på de hot som kan komma, oavsett om de är demografiska, ekonomiska eller militära till sin natur.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.