Söndagskrönika: Identiteter

Som tonåring läste jag små häftade billiga böcker som presenterade stora filosofer på svenska. Bland annat stiftade jag då min första bekantskap med Schopenhauer och fastnade särskilt för följande lakoniska beskrivning av människan i universum:

Otaliga lysande klot i det oändliga rummet, runt vilka ett dussintal mindre, starkare belysta snurrar, heta på insidan, överdragna med en stelnad, kall skorpa, på vilken ett mögeltäcke har alstrat levande och medvetna varelser – detta är den empiriska sanningen, det reala, världen. Men för en tänkande varelse är det en obehaglig situation att stå på ett av dessa otaliga fritt svävande klot i den gränslösa rymden utan att veta varifrån eller varthän och bara vara en av oräkneliga liknande varelser, som tränger, driver och plågar varandra, rastlöst och raskt uppkommande och förgående i en tid utan början eller slut: och i detta inget beständigt utom materien och återkomsten av samma skiftande organiska former, genom vissa vägar och kanaler som nu råkar finnas där.

Jag kunde inte annat än hålla med, det är onekligen obehagligt att vi varken vet varifrån vi kommer, vart vi tar vägen när vi dör, eller vad som är meningen med alltsammans.

Det tog tid för Schopenhauer att bli uppskattad. Största delen av sitt liv betraktades han som en bitter misogyn ensling och han belönades aldrig med någon avlönad tjänst. Det mesta av första upplagan av hans stora verk Världen som vilja och föreställning såldes som makulatur och lär ha använts för att paketera korv. Men sent omsider kom uppskattningen och när han dog år 1860 var han Europas mest berömda filosof.

Nå, tillbaka till frågan vad som är meningen med livet. På sitt skrivbord hade Schopenhauer en liten staty av Buddha och med lite god vilja kan han ses som Europas förste buddhist. Han läste de indologiska översättningar som började göras vid denna tid och i buddhismen hittade han anknytningar till sin egen filosofi.

Även om Schopenhauer själv absolut inte skulle hålla med om det, kunde han givetvis också ha hittat svaren i kristendomen, eller kanske i islam, av den enkla anledningen att religionerna visserligen inte har sanningarna men de har svaren. De ger livet en mening och förankrar oss varelser, som virrar runt på det mögliga klotet. Religionen ger oss en gemensam förståelse av vår existens.

Likt många andra filosofer utgår Schopenhauer från sig själv som individ. I dagens moderna värld är individcentreringen mer eller mindre självklar men det var den knappast för ”vanliga” människor, som var samtida med Schopenhauer. De föddes in i en kollektiv existens där kristendomen höll dem i ett fast grepp. Gud fanns, himlen fanns och det gjorde också djävulen med sitt helvete. Därutöver var existensen såväl geografiskt som socialt bestämd. Böndernas barn blev bönder och den by där de var födda, där var också bondens föräldrar och barn födda. Folk i gemen valde inte sina identiteter. Den möjligheten stod bara särlingar till buds. En filosof som Schopenhauer, en musiker som Mozart, en fysiker som Newton, en konstnär som … ja, ni förstår.

Socialforskare har ett bra begreppspar för de två slagen av identiteter: de tillskrivna och de förvärvade. Även om det är så för de flesta, finns det ingenting som säger att en tillskriven identitet måste vara viktigare än en förvärvad. Jag tror till exempel att för Zlatan Ibrahimović är den förvärvade identiteten som fotbollsspelare mer betydelsefull än den nationellt tillskrivna, som svensk.

Tillskrivna identiteter:

KönSläkt/familjEtnicitetNationalitetReligion

Förvärvade identiteter:

FotbollsspelareLäkareDjurgårdareRaggareSocialdemokrat

Förvärvade identiteter följer i dag samma princip som på Schopenhauers tid, men det gäller inte längre för de tillskrivna identiteterna. Dessa kan underkommuniceras, väljas bort eller förändras, på det sätt som gäller för förvärvade identiteter. Den legalt viktigaste relationen i Sverige knyts inte längre mellan en person och dennes familj och släkt utan mellan staten/kommunen/landstinget och individen. Staten kan till exempel ta ifrån föräldrar deras barn och placera dem i vad staten anser är lämpligare familjer. På senare tid har det som bekant varit särskilt upprörande för muslimer. Det är också sedan år 2011 förbjudet för föräldrar att själva undervisa sina barn. Skolplikten är mycket sträng och jag undrar om jag verkligen inte missuppfattat, när jag läser att socialdemokraterna också vill införa obligatorisk förskola från två års ålder.

Några fler exempel:

Neolokal bosättning är idealet för unga vuxna, det vill säga de förväntas bryta upp från sitt föräldrahem, skaffa en egen bostad som individer, par eller nya kärnfamiljer. Etnicitet och nationalitet är besudlade identiteter. Den som lyfter fram sin etniska tillhörighet är rasist och den som bejakar sin nationella tillhörighet nazist. Religion förväntas vara individens val, eller bortval. Till och med könet är ifrågasatt och valbart, för den som känner sig som född i fel kropp.

För psykiskt starka människor kan det vara en befrielse att slippa ifrån de tillskrivna identiteternas förankring. De kan själva välja sina liv. Men kostnaden är hög för de svagare människor som välfärdssamhället påstår sig värna om. Förlusten av tillskrivna identiteter skapar många olyckliga människor.. Enligt SCB tyckte år 2013 68 procent av alla äldre än 16 år att de var lyckliga för det mesta eller hela tiden. Fem år senare låg siffran på 65 procent.

De tillskrivna identiteternas försvagning öppnar också dörren för tidens accelererande identitetspolitik. Ytterst handlar det om att skaffa sig nya förankringar, istället för dem som gått förlorade. Mest allvarlig är förmodligen religionens förlust, vilket visar sig genom alla de pseudoreligioner som knackar på dörren. Politisk korrekthet, som är en frukt från studentupproren och det politiserade 1970-talet. Wokerörelsen, som bärs fram av nästa generation, barnen till de politiskt korrekta. Det gäller också för alla de rättighets- och bokstavsrörelser som ploppat upp i tiden: SJW, BLM, HBTQ och allt vad de heter.

Inte ens könet är absolut tillskrivet. Sverige har en ny lagstiftning som låter människor välja kön, oavsett biologi. Det är också så att myndigheterna blir alltmer könsneutrala och undviker ordet kvinna. Det har försvunnit ur flera lagar och förordningar. En aning absurt är det, med tanke på att feminismen är tidens viktigaste identitetsrörelse. Den har till och med erövrat regeringen och Sverige påstås bedriva en feministisk utrikespolitik. Antagligen betyder det att Sverige har statsfeminism, på samma sätt som statsindividualism. För de frälsta finns det ett rejält tilltaget smörgåsbord:

SärartsfeminismLikhetsfeminismQueerfeminismLiberal feminismRadikalfeminismSocialistisk feminismPostkolonial feminismAntirasistisk feminismIntersektionell feminism

I synnerhet vet många unga människor inte längre vilka de är. Ett växande antal förefaller desperat söka efter en trovärdig identitet. Andra vaccinerar sig mot de stora och olösta frågorna genom konsumtion:

Ja, jag tror att jag har hört att det är krig i Ukraina, men jag har köpt nya leggings! Vi vet varken varifrån vi kommer, vart vi tar vägen när vi dör, eller vad som är meningen med alltsammans – men det är stort raveparty på Långholmen på lördag.

Karl Marx klassiska sammanfattning i Kommunistiska Manifestet: Allt fast och beständigt förflyktigas har sent omsider fått ett syskon: Allt fast och beständigt förytligas.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.