Unga gråterskor

En av mina norska vänner, journalisten Arnt Folgerø, som senast skrev på bloggen om hyllningarna av den mördade Einár, skickar mig en lång intressant text han skrivit om Woke.

Han inleder med att berätta om en norsk tilldragelse. Det finns ett teveprogram i NRK, Farmen kjendi, där deltagarna tävlar om vem som bäst klarar att bo på en norsk gård, som det var för 100 år sedan. Under vårsläppet av korna säger den förre handbollsstjärnan Kjersti Grini om en av korna: ”Hon ser ut som en negerko. Hon är helt svart i ansiktet.” En muslimsk deltagare tillrättavisar henne omedelbart ”Det är inte så vi pratar”. En annan av kändisdeltagarna, Øyunn Krogh, börjar gråta när hon hör ordet neger. Hon är betydligt yngre. Enligt Nordic Screens, som ”promotar” Øyunn Krogh, pratar hon målgruppen unga tjejers språk och har på kort tid fått två miljoner ”gilla” på Tik Tok. Det spelar nog också roll att hennes pojkvän är vad Arnt Folgerø kallar för en ”melaninrik” person.

Ett klipp läggs ut på nätet och föga förvånande utlöser kommentaren rasande reaktioner. Det hjälper inte att Kjersti Grini förklarar att det var menat som ett skämt. De båda kvinnorna träffas i ett annat teveprogram och Kjersti Grini ber om ursäkt. Øyunn Krogh förklarar att hon inte kränktes för kons räkning. Från barndomen har hon fått lära sig att ha nolltolerans för ordet neger, och denna nolltolerans är en hjärtefråga för henne. Øyunn Krogh och Kjersti Grini spelar upp sina roller som förväntat. ”Reaktionären”, Kjersti Grini, böjer sin nacke och gör avbön. Den ”progressiva” Øyunn Krogh, får den ursäkt hon vill ha. Arnt Folgerø tolkar Øyunn Kroghs kränkthet som uttrycket för en ny persontyp i historien.

Den kanadensiske författaren John A. Livingston gav 1994 ut boken Rogue Primate. An exploration of human domestication. Han inleder med att förklara vad som händer när djur domesticeras. Människor parar djuren med varandra med bestämda syften och som ett resultat förlorar de sin plats i naturen, sin ekologiska nisch. Om vi tar kor som exempel så har vi inte längre fjällkor och låglandsraser annat än som en historisk rest. Istället finns det ett antal korsningar som konkurrerar med avkastningen som ledstjärna. De flesta av dem lever merparten av sina liv inomhus. För bönderna må det handla om vinster men för djuren är det onekligen ett nerköp.

Vilda djur är ekologiskt bundna till sina geografiska platser och anpassar sig, med resultatet att de dels får platsbundna kompetenser, dels utvecklar sin egenart. De som inte klarar detta försvinner. Denna ekologiska relation menar Livingston att moderna urbana människor förlorat. Modern teknologi har befriat oss från platsen, men det pris vi betalar är inte bara ett beroende utan också att vi alla blir likadana. Domesticerade, helt beroende av att leva i moderna avancerade miljöer. Vi har konstgjort ljus, våra hem har ett optimalt klimat och maten, ja den varken odlar eller jagar vi utan den köper vi i affären. Det är ett beroende som inte bara skulle göra oss rätt hjälplösa om vi släpptes ut ur modernitetskuvösen, men dessutom: vi blir lika varandra. Kosmopolitiska urbana människodjur, lika och utbytbara – ungefär så långt från individualism som man kan komma.

Här kan man hänga på ett socialt perspektiv. I vår tids Sverige går mycket social energi åt för att förneka skillnader. För i synnerhet unga urbana medborgare finns det inga negrer, inga zigenare, inga raser etc. Jämlikhet är oerhört viktigt därför att ojämlikhet är orättvist. Det är nätt och jämnt det finns kön. Det finns genus, vilket är något socialt konstruerat. Det blir något som man kan välja att ändra på. Människans seger över naturen.

Jag läste Livingston och tog ett djupt intryck därför att jag då ännu forskade och skrev om romer. Den förhärskande synen inom den svenska kultureliten var att deras förslummade liv var en konsekvens av hur illa de hanterats av bland andra oss svenskar. De hade inte själva något som helst ansvar för den situation de hamnat i. De starka svenskarna hade förtryckt de svaga romerna och därför måste dessa få kompensation.

Visst både fanns och finns det förtryck. Det är rätt många som avskyr romer och det är nog fortfarande så att en majoritet av svenskarna inte vill ha med romer att göra. Det är klokt av dem, därför att det slutar nästan alltid i romernas favör. Att de skulle vara svaga är en svensk missuppfattning.

Jag tror inte någon av de kultursvenskar som ömkade deras tillvaro skulle klara att ens under ett par veckor leva ett romskt liv – i synnerhet inte om det handlade om förslummade romer av det slag som tack vare EU:s fria rörlighet sökt sig också till Sverige. Även vintertid bor många av dem i preliminära skogsläger, med sina uttjänta bilar. Med Livingstons synsätt är romer ett folk som överlevnadsmässigt är helt överlägsna de av välfärdssamhället bortklemade svenskarna.

Här bör man också räkna in den trygghet som den svenska staten garanterar alla medborgare. Trygghet är något som föräldrar ger sina barn. En man kan erbjuda en kvinna trygghet, i ett äktenskap med traditionella könsroller. Men trygghet är väl ingen kvalitet som vuxna människor använder för att väcka varandras intresse och åtrå. Kärlek, pengar, äventyr, men knappast trygghet. Trygghetens pris är naturligtvis beroendet. För att spetsa till det: den optimala tryggheten gör livet till en rätt trist transportsträcka mellan födelse och död.

Överläkaren i psykiatri, David Eberhard, var så störd av detta att han 2007 som bekant gav ut boken som blev en bestseller: I trygghetsnarkomanernas land. I en presentation i DN förklarade han:

Detta är inom psykiatrin ett patologiskt tillstånd, men dessvärre tycks exakt samma fenomen på nationell nivå i stället för att klassas som sjukt utgöra grunden för nästan alla beslut. Ingenting får vara farligt eller otryggt. Under de senaste decennierna har vi översköljts av dekret och påbud som ska göra våra liv enkla, trygga och ofarliga. Vi är påtvingade bälte i bil även om det knappast skadar någon annan än oss själva om vi låter bli det. Våra barn måste ha cykelhjälm till och med på cykelbanor och hemma på gården. Vi importerar lagstiftning mot minsta rökpuff på krogen och anställningsskyddslagar gör det i princip omöjligt att ens avskeda personer som gravt missköter sig på jobbet. Det är inget fel i att man försöker värna om medborgarna. Problemet är proportionerna och de effekter som uppkommer när man tappar känslan för det rimliga.

Som nog de flesta läsarna av denna blogg känner till följde han sex år senare upp sin bestseller med ännu en: Ingen tar skit i de lättkränktas land. I Aftonbladet, där utmärkande för journalisterna är att om de ser en galen tunna så hoppar de genast ner i den, kunde man läsa att Eberhard agerade kvacksalvare, gnällgubbe och nyttig idiot. Det var tydligen kränkande att söka efter förklaringar till den lättkränkthet som kännetecknar wokegenerationen.

Tänk er nu att alla vi som varnat för att den politiska korrektheten leder till en samhällskollaps får rätt. Även de som drivit fram samhällskollapsen tvingas att leva i ett helt annat samhälle. Pengar har de inga, därför att de har skött hela sin ekonomi elektroniskt. Mat finns inte självklart att köpa i affärer och när det gör det, så har staten slutat att förse medborgarna med de nödvändiga ekonomiska bidrag som mat kan köpas för. Elektriciteten är nyckfull och dyr … ja, det går att rada upp allt det som en samhällskollaps medför. Då har jag ändå lämnat kriminaliteten och våldet utanför. Vilka kommer att klara sig bäst? Unga kvinnor som gråter när någon använder olämpliga ord?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.