En europeisk fond för studiomusiker?

Sitter och skriver på min snart färdiga avhandling, som ju i hög grad handlar om de s.k. närstående rättigheterna för musiker och skivbolag. Även om min historiska undersökning sätter punkt vid sekelskiftet 2000, går det inte helt att undvika hänvisningar framåt. Exempelvis i fråga om dessa rättigheters skyddstid.

Vissa av er minns nog att Europaparlamentet för tre år sedan beslöt att förlänga skyddstiden för musikinspelningar från 50 till 70 år, dock inte till 95 år som tidigare föreslagits.

När jag nu kollar in Europaparlamentets pressmeddelande från april 2009 inser jag att beslutet hade ett intressant inslag som inte diskuterats så mycket:

Parlamentet påpekar att kommissionen bör se till att uppträdande artister och sessionsmusiker inte av några avtalsmässiga arrangemang med tredje parter, till exempel skivbolag, är bundna att överföra intäkter som följer av att skyddstiden förlängs från 50 till 70 år.

En särskild fond för sessionsmusiker ska upprättas och finansieras genom att skivbolagen årligen bidrar med 20 procent av de inkomster som den förlängda skyddstiden innebär. Parlamentet vill att upphovsrättsorganisationer, som representerar musiker och producenter, ska förvalta denna fond.

Kommer denna särskilda fond för studiomusiker att bli av? Jag får erkänna att jag inte begriper i vilken mån som parlamentets beslut är bindande. Gör mig gärna klokare!

Oavsett vilket är det ytterst intressant med denna fond. Och talande att EU inte nöjer sig med att förlänga skyddstiden, utan måste kompensera för detta genom omfördelning. I praktiken ska det alltså införas en specialbeskattning av skivbolag, till förmån för en särskild fond som administreras i samråd mellan organisationer som representerar skivbolag och musiker. Fonden ska alltså inrättas på europeisk nivå och få en styrelse som till hälften består av Ifpi, till hälften av representanter för olika organisationer som motsvarar Sami. Styrelsen ska finna ett sätt för att använda dessa pengar till förmån för studiomusiker.

Det låter som upplagt för en monstruös byråkrati för att förvalta relativt små summor pengar i ett tämligen luddigt syfte. För vad innebär det att främja studiomusiker? Varför ska just dessa främjas och inte musiker i allmänhet? Och varför i hela friden skaffa fram pengarna på denna hiskeliga omväg via skivbolagen? Om man verkligen ville ha en fond av detta slag vore det ju betydligt enklare att lägga en specialskatt på radiostationer och andra musikanvändare.

Förslaget är intressant för att det återspeglar ett dilemma som återkommit gång på gång i de närstående rättigheternas historia, ofta formulerat i termer av en spänning mellan individ och kollektiv, ibland i termer av konstnärskap och lönearbete. När man stärker de individuella rättigheterna till musikinspelningar ser man sig samtidigt föranledd att kompensera för detta genom att kollektivisera en del av pengarna som dessa rättigheter inbringar.

Jag ska inte orda mer om det historiska nu – läs min kommande avhandling. Och hjälp mig gärna att begripa vad som sker med fondplanerna i samtiden.