Inget är fritt, allt är filtrerat

Äh, det är väl klart att jag uppskattar en hel del saker i “det internet vi känner“. Dit hör givetvis Wikipedia, må vara inte dess svenska edition. Dit hör även, med vissa förbehåll, Soundcloud, som mot förmodan lyckades överleva efter att ha fixat nytt riskkapital för ett drygt år sedan. Och så vidare. Kanske är det ingen slump att de tjänster/plattformar som jag uppskattar är sådana som inte går med vinst och inte heller är börsnoterade, även om de i vissa fall drivs kommersiellt.

Jag vet inte vad ni andra tänker på när ni talar om att “det internet vi känner” måste försvaras mot censurfilter. Kanske tänker ni inte på stora plattformar, utan på en brokig mångfald av små och halvstora sajter. Kanske skulle rentav den här bloggen kunna räknas dit. Men för att denna mångfald alls ska bli en del av det vi känner måste den indexeras (framför allt av Google) och/eller spridas via flödesmedierna (framför allt Facebook och Twitter). Så ser den bistra verklighet ut som bekräftades för fem år sedan med stängningen av Google Reader. Även om alla bloggar och andra många sajter fortfarande stödjer RSS, så tycks det ha blivit mycket ovanligt att använda en RSS-läsare. För den som vill “följa med” återstår då att följa rubrikerna antingen på någon av den lilla handfull sajter eller appar som man brukar återvända till, som antingen är mer av massmedia eller mer av algoritmiska flödesmedia. Detta är vad vi fortsätter att kalla “ett fritt internet”, eller åtminstone halvfritt.

I vilken riktning detta skulle förändras av EU:s upphovsrättsreform, som rymmer förslag på “länkskatt” och uppladdningsfilter, är ytterst svårt att förutspå. Vi vet inte hur det kommer implementeras av Europas stater, än mindre om hur mycket de globala nätjättarna kommer att bry sig. Petter Ericson kommenterar:

Jag är ganska övertygad om att det föreliggande förslaget på det stora hela är negativt, men med lite tur kan det bryta sönder en del skadliga mönster. I ärlighetens namn känns det dock troligare att Google och Facebook med flera större företag blankt kommer skita i implementeringen, eller bara lägga in stöd för de största företagens innehåll.

Det har (särskilt i valtider) varit mycket snack om Facebooks filterbubblor och Twitters robotarméer. Facebook, Twitter, Facebook, Twitter, Instagram, Facebook, Twitter. Jag tror att diskussionen borde utgå lite mer om Youtube och dess algoritmer, där problemet är ett delvis annat. Youtube är uppenbarligen byggt för att hålla kvar människors uppmärksamhet genom att i varje steg trappa upp dramatiken, gå mot lite mer chockerande innehåll. Zeynep Tufekcis analys av Youtube som “the Great Radicalizer” är kuslig även för den som inte skräms av radikalitet i sig. Ännu kusligare är James Bridles artikel “Something is wrong on the internet” som analyserar robotlogiken i massproducerad barnunderhållning på just Youtube och troligen sätter fingret på vad vi framöver har att vänta oss från “internet som vi känner det”. Efter att ha läst och begrundat dessa artiklar blir det mycket svårt att tala om “ett fritt internet”. Det går inte att tala om frihet utan att tala om de filter som över huvud taget låter oss skörda frihetens frukter.