LÃ¥t mig slippa “det internet vi känner”

“Internet kommer inte bli sig likt“, ropar rubrikerna. Igen.

Min första tanke: “Skönt!”

Jag känner nämligen inga starka känslor för att bevara internet. Inte det som vi idag känner som “internet”, vad det nu är. Tanken pÃ¥ att att internet ska förbli ungefär vad det är idag – bara snabbare, bättre, mer – känns i bästa fall urtrÃ¥kig, i värsta fall kuslig.

Inte för att jag tror att EU:s föreslagna “länkskatt” skulle göra nÃ¥gonting bättre. Ärligt talat känner jag inte till sÃ¥ mycket om det aktuella direktivet. Däremot fascineras jag lite av min egen okunskap, mitt eget ointresse.

Här har vi uppenbarligen ett klassiskt ämne för inlägg på Copyriot. Inte kampanja till det rådande nätets försvar, men gräva djupare i saken, hitta de antaganden om kommunikation och ekonomi som ligger till grund för direktivet, därifrån spåra dess dolda motsägelser. Vad ska omfattas av länkskatten, vad kan tänkas segla under radarn? Vilka slags nätbeteenden, vilka slags kringgåenden kan tänkas växa fram som svar? Vilka slags rättighetshavare kommer att få betalt, vilka kommer hamna utanför penningflödena? Vem kommer avgöra värdet på olika former av kultur? Vad säger denna värderingen om vår samtid? Frågor om kulturens politiska ekonomi som den här bloggen i hög grad har kretsat kring, tidigare. Ändå har dessa inlägg inte skrivits. Inte av mig och heller inte av andra. Allt som finns kvar är den i grunden konservativa retoriken om att bevara det internet vi känner.

Det är inte att frÃ¥gorna om vart nätet är pÃ¥ väg har slutat intressera mig. Det är klart att vÃ¥r samtid idag rymmer lite mer brännande frÃ¥gor, jämfört med hur det sÃ¥g ut för tolv Ã¥r sedan. Å andra sidan är nätpolitiken knappast mindre viktig idag, däremot kanske svÃ¥rare att mobilisera kring, nu när nätet finns överallt och ingenstans. När ingen längre kan säga vad “ett fritt internet” skulle betyda.

Själv känner jag mig numera inte särskilt lockad av en nätpolitik som formulerar sig i termer av att försvara “internet sÃ¥ som vi känner det”. Hellre än att Ã¥beropa detta, skulle jag nog vilja se nÃ¥gon form av Verfremdung, för att därifrÃ¥n gÃ¥ vidare, pÃ¥ jakt efter andra former av informationsutbyte än de som vi redan känner alltför väl, bort frÃ¥n de flödesmedier med vilka Silicon Valley gör vÃ¥r uppmärksamhet till en vara.