Vilda Rosenblad's Blog, page 50

Power women

Förra året blev jag hel(-are) när jag läste Louise Strömbergs "Self love". Sedan dess har en häftig diskussion om vad en kvinna egentligen är brutit ut på sociala medier och till viss del i vanliga medier och jag tycker att det är fint att denna boken på sätt och vis svarar på frågan. 

"Power Women" är lite som en kärleksförklaring till kvinnligheten. Och då menar jag inte "femininiteten" utan det som präglar våra liv på grund av våra kroppar, de biologiska funktionerna och de sociala förväntningarna på oss som har en kropp skapad för att bära barn (även om man väljer att inte göra det, eller inte kan göra det). Boken samlar i en volym många av de erfarenheter vi kvinnor ofta (men inte alltid) delar.

Strömberg guidar oss igenom hur kvinnlighet (inte femininitet) historiskt gjort oss till en förtryckt grupp och hur detta hängt med sedan innan häxprocesserna och än idag. Hon pratar om våld mot kvinnor, om det vilda inom oss som inte får synas, om grundtrygghet, rädsla och lust, tacksamhet och återhämtning. Hon skriver om hur man hedrar sin kropp hur den än ser ut och om hur de allra flesta kvinnor lider av ätstörningar light. Hon går igenom menscykel, graviditet (+barnlöshet) och moderskap, sexualitet och relationer.

Under läsningens gång skriver jag upp vilka övningar jag ska göra, det finns så många att välja mellan. Bestämmer mig bland annat för att tänka igenom min kost och kanske arrangera den så att den passar min cykel bättre för jag har tänkt på det innan. Kanske borde man anpassa hela sitt vardagsupplägg enligt sin cykel, åtminstone om man, som jag, har ett väldigt cykelstyrt mående. Jag vill också återhämta mig mer. Ta mig tid att känna efter hur jag faktiskt mår. För varje gång någon frågar är mitt första svar att jag inte vet. "Bra, antar jag." Och det är så klart bättre än dåligt, men lite bättre koll borde man nog ha.

Boken är full av vackra bilder på vackra kvinnor med olika sorters kroppar. Bara omslaget förmedlar också känslan man vill få av innehållet.

Titel: Power Women
Författare: Louise Strömberg
Förlag: Bladh by Bladh

#powerwomen #louiseströmberg #bladhbybladh

Alternativa fakta om fåglar

Efter att ha läst den explicita och råa "Paradais" (se tidigare inlägg) behövde jag något lättsamt och lättsmält och John Ajvide Lindqvist & Mia Ajvides "Alternativa fakta om fåglar" visade sig fylla detta behov alldeles utmärkt. Med skakiga, lite lunkiga illustrationer lyfter Ajvidarna fram låtsasfakta om 25 av våra vanligaste fåglar (iofs anses tusenfinken av författaren så ovanlig att den endast är ett påhitt). 
I denna får man veta bl.a.:
- var skatan fått sin dräkt ifrån- hur kajor fermenterar bär- vilka fåglar som egentligen gör vilken årstid- varför berguven kan vrida sitt huvud sådär kusligt- hur tufft det är för en gök att lämna sina profetior- att "den lilla ankungen" egentligen är en propagandaskrift författad av svanar i syfte att rubba maktbalansen - att truten faktisk är en fiskmås, bara lite fulare (varför? undrar du kanske, ja du, läs boken ska du nog få svar)
Jag tyckte mycket om hela boken men mina favoritavsnitt var nog de om fiskmåsen, kajan, svalan, truten, näktergalen och sparven. Det gick så snabbt att läsa boken att jag antagligen kommer att lämna den på toaletten och läsa den ett par gånger till. 
Titel: Alternativa fakta om fåglarFörfattare: John Ajvide Lindqvist & Mia AjvideFörlag: Ordfront förlag

Paradais

Dessvärre läste jag inte min vän @mondemar s och många andras superfavorit förra året, "Orkansäsong", men den blev så prisad att jag ville vara tidig med hennes nya. 

Paradais är, med risk för att vara klyschig, en riktig jäkla käftsmäll. Här snackar vi berättarröst till hundra. Polo hatar alla. Sin mamma, sin gravida kusin, sin vän Franco, de rika svinen han jobbar hos i grindsamhället Paradise. Alla, framförallt men inte bara kvinnor, får sig en känga. Alla utom en annan kusin han beundrar samt en av de som drabbas allra värst av hans sinnestillstånd, denna får endast likgiltighet, inte avsky riktad mot sig. 

Berättelsen är enkel, Polo jobbat och ägnar sin lediga tid åt att supa, snacka skit och vara precis lika värdelös som hans mamma anklagar honom för att vara. Det är inte storyn utan rösten som står för rörelsen framåt. Polo sjuder av förakt samtidigt som han själv påverkas av klassamhället och av maskulinitetsföreställningar i ett samhälle präglat av droger och våldsamheter. Man vet inte var man har honom, Polo är en iögonfallande opålitlig berättare men hans driv och hans språk och hans passion för att spotta på allt och alla gör att man som läsare inte kan slita sig.

Triggervarning för språkbruk och explicit sexualitet dock :-)

Titel: Paradais
Författare: Fernanda Melchor
Förlag: Bokförlaget Tranan

#paradais #fernandamelchor #orkansäsong #paradáis #bokförlagettranan

Berätta hur det slutar

"När man ansöker om green card får man svara på saker som "Ämnar du utöva polygami?", "Är du medlem i Kommunistiska partiet?" och "Har du någonsin medvetet begått en moraliskt förkastlig handling?". Och trots (...) allt kan man inte undgå att märka naiviteten i ansökningsformulärets oro inför framtidens möjliga hot: polyamorösa utsvävningar, kommunism och dålig moral!"

En av fjolårets bästa böcker var Valeria Luisellis "De förlorade barnens arkiv" så jag såg fram emot att läsa hennes nya, icke-skönlitterära, bok.  

Under ett par år jobbade hon som tolk åt flyktingbarn från syd- och Centralamerika. Boken är uppbyggd kring frågeformuläret hon och hennes kollegor tagit fram för att få ett så pass övertygande underlag som möjligt, en hjärtskärande berättelse att redogöra för i rätten så att barnen ska få en chans att stanna. 

Med frågor som "Varför kom du till Förenta Staterna?", "När tog du dig in i USA?", "Vilka länder reste du igenom?", "Har någon skadat, hotat eller skrämt dig sedan du kom till USA?" tar författaren oss igenom varje steg av barnens ofta fasansfulla resa. Vi får lära oss om "La Bestia", tåget de flesta flyktingar använder för att ta sig fram (på taket) och som orsakar tusentals dödsfall. Än farligare är människorna flyktingarna råkar på och det beräknas att 80% av alla flickor och kvinnor blir utsatta för minst en våldtäkt under resans gång, samt att det mellan 2006 och 2015 försvunnit ca 120.000 flyktingar på vägen genom Mexiko. Ett fall som ger en ledtråd över vad som kan ha hänt dessa är det om "Los 72". Googla om du vågar.

Uppgivet konstaterar Luiselli att rötterna till den gängkriminalitet som driver människor på flykt kommer från USAs aktiva inblandning i  ländernas inrikespolitik, dess restriktiva flyktingmottagande samt deras efterfråga på droger som tillverkas i dessa länder. Ändå tar USA inget ansvar och fäller hellre än friar. 

Det är en stark liten skrift och även om man känner igen en del från "De försvunna barnens arkiv" är det intressant att läsa om bakgrunden som fick henne att skriva boken. 

Titel: Berätta hur det slutar - en essä genom fyrtio frågor
Författare: Valeria Luiselli
Förlag: Rámus förlag

#berättahurdetslutar #valerialuiselli #ramusförlag #tellmehowitends #anessayinfortyquestions 

Lincoln Highway

Det här är definitivt en av mina favoriter i år. 
Lincoln Highway börjar in medias res. Unge Emmet Watson blir hemskjutsad av sin övervakare efter att ha suttit av ett kort straff för vållande till annans död. Under tiden har hans far hunnit dö och familjen till den han råkat ha ihjäl tycker att han kommit undan för lätt. Därför är hans plan att ta med sig sin 8-årige lillebror och dra från stan. Vad han inte hade räknat med var att två av de vänner han skaffat sig på ungdomsanstalten glidit med i bilen och har helt andra planer.
Jag vet inte hur jag ska förmedla vilken njutning det var att läsa den här boken. En riktig äventyrsroman för vuxna. Visserligen har boken en påtaglig brist på kvinnliga karaktärer (verkligen inte Bechdelgodkänd) men man glider så smidigt från den ena karaktären till den andra, från den ena knipan till en annan. Det finns en passage jag bara kommer att låtsas som om den inte finns, men no spoilers. Om du läst boken diskuterar jag gärna det med dig!
Titel: Lincoln Highway
Författare: Amor Towles
Förlag Albert Bonniers Förlag
#lincolnhighway #amortowles #albertbonniersförlag #thelincolnhighway #engentlemanimoskva #agentlemaninmoscow

Tokyo Ueno Station

Kazu är ett spöke. Han bor tillsammans med andra spöken i Uenoparken, en tunnelbanestation i Tokyo. Där svävar han runt och lyssnar på förbipasserande och de som besöker den utställning av botaniska illustrationer som satts upp i närheten. Men mest remenissar han om ett liv utan tur, fullt av misär och tragik. 

Nej, Kazu har ingen tur, något hans mor sagt till honom en gång och som verkar fastnat. Det är också så han ser tillbaka på sitt liv, ingenting blev riktigt som det skulle. Kazu har slitit för att försörja sig själv och sin familj under åren, och även på familjeplanet har han drabbats hårt av sorg och besvikelser. Nu, i denna bok är han vår guide över Japans historia, över Uenoparken, över de drömmar som aldrig blir. 

Trots Kazus olycka är boken fri från melodrama, språket är lågmält och vackert och symboliskt. Det är en behaglig läsning som inte precis går rakt på sak utan dansar fram till budskap. 

Titel: Tokyo Ueno Station
Författare: Yu Miri
Förlag: Bonniers

#tokyouenostation #yumiri #bonniersförlag #japanskaböcker 

 

Hakuna Matata

Linda råkar ut för en olycka i den tidiga tonåren. Den påverkar henne så illa att hon sakta men säkert förlorar håret. Det blir besvärligt, så klart, och vården vet inte vad de ska göra med henne annat än att förse henne med peruk. Som tur är är hennes omgivning om inte alltid stöttande så i alla fall finkänslig och även om tillvaron kretsar en hel del kring oro om huruvida peruken syns och om den kan råka falla av ä ingen elak mot henne på grund av hennes tillstånd. 

Linda lyckas ändå nå sitt mål i livet, att bli polis. Allt annat löser sig också, verkar det som, när livet plötsligt tar en vändning till.

"Hakuna Matata" kommer ut som ljudbok i maj men kommer då att heta just "När livet vänder". Det är en intressant skildring av ett sjukdomstillstånd som jag visste mycket lite om. Alopecia totalis drabbar oftare barn och unga vuxna, för det mesta helt oförutsägbart och därför är det också svårt att hinna behandla i tid. Tillståndet för med sig många bieffekter man kanske inte tänker på som författaren beskriver på ett intressaväckande sätt. Och det är svårt att inte sätta sig in i hur det måste varit för en ung tjej att drabbad av ett sådant tillstånd i en ålder då utseendefixeringen är som allra värst.

Tack för att jag fick läsa @lindafihn! 

Titel: Hakuna Matata

Förattare: Linda Fihn
Förlag: Sivart förlag

#hakunamatata #lindafihn #sivartförlag #sivartforlag #närlivetvänder #alopeciatotalis #alopeciaaerata

De förlorade minnenas ö

Hur känns det att bli av med minnet av rosor? Att inte längre ha några associationer till fenomenet fåglar? Att inte kunna titta på ett fotografi av någon man älskar och koppla samman ansiktet på bilden med en verklig människa? Ingenting, visar det sig. För invånarna på den namnlösa ön i Yoko Ogawas roman är fotografier inte mer värda än glatt papper, och även de som odlat rosor i generationer plockar gladeligen upp rosenbladen och kastar i sjön den dag alla invånare förväntas glömma bort dessa blommor. 

Alla utom ett fåtal. Dessa människorna har minnen kvar av allt de andra glömt och de anses vara farliga. Minnespolisen arbetar ihärdigt för att hitta alla motvilliga rebeller och de försvinner, en efter en.

En person som inte glömde var vår hjältinnas mamma, en skulptris, som sparade på glömda ting. Hon försvann för längesedan. Men skulptrisens dotter har blivit författare och när hon förstår att hennes förläggare, herr R, är en av dom som minns samarbetar hon med sin vän, den gamle farbrorn, för att gömma herr R i ett pyttelitet rum på ovanvåningen. 

En drömsk dystopi om förtryck och om hur mänsklig kontakt sker med allt färre delade minnen. Hur känns det att inte kunna dela minnet av parfym med någon annan? Att behöva berätta och beskriva saker för någon som tidigare vetat vad det var. Snö, till exempel. Hur beskriver man det för någon som förlorat den emotionella kapaciteten att känna snö? 

"De förlorade minnenas ö" publicerades för första gången 1994 men blev härom året nominerad till det internationella Booker-priset. Och visst har det en liten klassikerkänsla över sig, lite Kallokain eller Brave new world... boken är långsam och utgör mer av en meditation över filosofiska frågor än en a till b berättelse. Men fin är den, och tankeväckande.

Titel: De förlorade minnenas ö
Författare: Yoko Ogawa
Förlag: Bokförlaget Tranan

#deförlorademinnenasö #yokoogawa #interationalbookerprize #bokförlagettranan #tranan #thememorypolice

En kvinnas frigörelse

Jag läste "Vem dödade min far?"  för några år sedan och blev helt knockad av det råa, ärliga men ändå empatiska porträttet av en arbetarklassman, en kortroman, eller kanske snarare en essä om Édouard Louis far, om klass och maskulinitet. Därför var jag grymt sugen på "En kvinnas frigörelse" som handlar om Louis mor, också den ur ett klassperspektiv. Också den en analys av maskulinitet.

Två gånger gift, fem gånger mor, Monique faller för män som verkar bra, verkar annorlunda, men som sedan visar sig vara regelrätta svin. Dricker gör de, förlöjligar och förolämpar. Grymheterna hon utsätts för smittar av sig på barnen och hennes äldsta son blir som sin far, super, slåss, slår sina flickvänner och hamnar i finkan. Ibland är det hon som är elak, då mot Louis som är ett konstigt barn. Framförallt är de elaka mot varandra när han påbörjar sin klassresa och pluggar vidare. En blindtarmsinflammation misstas av modern för överklassfjanterier och Louis tar sig själv till akuten, endast några timmar från att den skulle spricka. 

Monique har varken ork eller möjlighet att lyfta sig från sängen hon själv bäddat, inte än. Inte medan barnen fortfarande bor hemma. Frigörelsen får vänta för Monique, men den kommer. 

"En kvinnas frigörelse" är stark och rörande, frustrerande och upprörande men stundtals också rolig bok. De två bilder Louis delar med sig av, samt den som pryder omslaget, bidrar till känslan av de tre kvinnorna Monique Bellegueule (belle gueule på franska är slang för vackert ansikte), den unga fria kvinnan, den som fastnat i fällan och den som på nytt vecklar ut sina vingar och hittar rätt på äldre dagar.

Titel: En kvinnas frigörelse
Författare: Édouard Louis
Förlag: Wahlström & Widstrand

#enkvinnasfrigörelse #edouardlouis #wahlström&widstrand #combatsetmetarmophosesdunefemme

Kvinnor som pratar

Under fyra år sövdes och våldtogs över hundra kvinnor och flickor i en liten mennonitby i Bolivia (mennoniter är en kristen gemenskap likt amishfolket dock aningen mindre strikta). Gärningsmännen tog sig in genom fönstret om natten och sövde kvinnan och övriga familjemedlemmar med ett medel avsett för boskap. Kvinnorna vaknade på morgonen utan minne av vad som hänt, ibland med lakanen fulla av blod och sperma, ibland fastbundna vid sängen, ibland med ett vagt minne av en obehaglig dröm. Männen trodde inte kvinnorna först, senare påstod de att det var demoner som stod för angreppen, som straff för otrohet eller sexuella fantasier. 
I "Kvinnor som pratar" träffas åtta kvinnor för att prata om vad de ska göra nu när gärningsmännen åkt fast. Hur lever man vidare när man vet att de i ens närhet begått sådana brott emot en och mot ens barn när man, enligt den mennonitiska tron, förväntas leva utifrån pacifism och förlåtelse som grundpelare? Kvinnorna har aldrig lärt sig att läsa eller skriva, till sin hjälp har de därför tillkallat läraren i byn, en man som levt utanför kolonin i många år innan han återvände. 
August Epp, han som för protokoll över kvinnornas prat och därför också är berättarrösten, är en av de mest sympatiska karaktärer jag någonsin läst. Jag blir ömsint bara av att prata om honom. Kvinnorna och deras döttrar har råkat ut för fruktansvärda saker och förväntas glömma och leva vidare. Deras berättelser får ett annat djup genom Epps empatiska blick skildrad genom en korrekt återgiven dialog. 
Jag älskade verkligen den här boken. Varje kvinna fick liv, Salome med sin mordiska ilska, de äldre Greta och Agata som slitits av åren och sedan kastats bort, den tålmodiga Ona, ogift på grund av sin "nervsjukdom", men som väntar barn efter ett nattligt besök, de unga Autje och Neitje beredda att offra sig för gruppen och så lilla, fina, stackars Miep. 
Läs den bara! 
Titel: Kvinnor som pratar
Författare: Miriam Toews
Förlag: Rámus förlag
#kvinnorsompratar #ramusförlag #miriamtoews #womentalking