Simona Ahrnstedt's Blog, page 32

Hemma!

Efter en mycket lyckad research-intervju är jag hemma igen.

Det var friskt ute.

Nu vilar jag lite, sen ska jag renskriva intervjun.

Idag är det hashtag ilovemylife för hela slanten.

Dessutom blir det hämtmat ikväll så jag slipper laga mat och diska – woho!

Intervju + fika i city

En sväng in på Michael Kors och kolla lila ring + armband, bara för att det är så snyggt.

Stureplan i sol.

Blommor på Norrmalmstorg. Vita luktärter och blekblå pärlhyacinter, så fint. Och rosor. Och tulpaner. Herregud vad jag älskar blommor.

Tittade på de här för typ tredje gången. De är så fina, men nu har jag faktiskt inte råd, har shoppat alldeles för mycket och har ÅNGEST för det.

Reklam för den här. Den ska jag se i vinter – hurra!

Internationella kvinnodagen 2016 …

… är det idag.

Tack alla förmödrar som stridit för att vi ska vara där vi är idag.

Heja alla kämpar som oförtröttligt orkar ta kampen för fortsatt och förbättrad jämlikhet.

Solen skiner i min förort och jag har flytt ut i köket för att slippa grävskoporna.

Jag får en mycket sämre arbets-ställning, men jag slipper blir galen åtminstone.

Jag hinner inte ett långt inlägg idag, måste jobba.

Här bloggade jag om 8:e mars 2015.

Här 8:e mars 2014.

Även En enda risk handlar, förstås, om feminism, jämställdhet och orättvisor.

Utdrag ur mina anteckningar: ” … vilket hat kvinnor drabbas av, men inte män, även om de säger samma sak, tex om våldtäkter och invandrare.”

Chop, chop, back to work.

Obekvämt men fint. Solen skimrar så vackert genom mina fönster, som jag inte tvättat på tre år.

Brillor och postits. Klarar mig inte utan varken det ena eller det andra.

Min nya bästis.

Gallsten och blingbling

Hemma från sjukhuset (närsjukhuset, alltså, inte mer dramatiskt än så).

Det var bra att jag gick.

Gallsten och troligen inflammerad gallblåsa.

Det förklarar varför jag haft så j-a ont.

Bra att veta.

Nu får vi se om det blir operation. Gallblåsan klarar man sig tydligen utan.

Jag åkte vidare och lämnade in bildäck på förvaring och sen till Sollentuna C och köpte helt vanliga byxor.

Och lite bling.

Nu äter jag gröt.

Ikväll skulle jag gått på ljudboksgalan med en kompis men jag stannar hemma och jobbar.

Det var den glamorösa rapporten det.

Över och ut.

Valde LÄNGE mellan dessa två Michael Kors-ringar.

Ringar från Tomas Szabo.

Det blev den här. Den glänser så mycket att den är svår att fota.

Det blev ett par örhängen från snö of Sweden också. Det är ett par ekollon i roséguld. Nu är jag pank.

Tur att det finns tuplaner åtminstone.

Jag älskar ju måndag och vardag i vanliga fall.

Men nu …

Jag försöker att inte känna mig uppgiven, men det där grävandet som pågår utanför mitt fönster stör mig så förfärligt.

Kan man vänja sig?

Jag hoppas det, för jag har verkligen svårt att koncentrera mig på skrivandet.

Och det ska pågå till 2017.

Nu flyr jag hemmet ett par timmar.

Om jag får vara lite privat så ska jag göra ultraljud på gallan. (Jag får inte äta innan och jag är redan yr av hunger.)

Sen ska jag köpa byxor.

(Och äta frukost).

Vi hörs.

Simba har hittat gräset. Hawkeye tittar på. Två sorters gula tulpaner. De hjälper mot ALLT.

Söndag som sa svisch

Igår hann jag jobba jättemycket, idag blev det lite andra åtaganden som kom emellan.

Dels jagade jag bijouterier till fotograferingen senare i veckan. Kommer ha svart, svart och svart, dock med lite olika urringningar. En uppsättning guldsmycken, en silver och så det nya – roséguld som jag utvecklat en närmast besatt fixering vid. Det är ju så jäkla fint.

Sen åkte vi till svägerskan och släktkalas.

En av barnens kusiner fyllde år och det bjöds både mat och fika. Två av damerna som var där, är hängivna läsare av mina böcker, så de fick vara med på bild och se hängivna ut.

:)

Nu måste jag jobba lite, innan det är dags att laga middag.

Veckan som kommer blir det full fart för mig, det gäller att inte tappa tempot med redigeringen nu när dagarna formligen FLYGER fram.

Emily och Greta-Stina som båda läst alla mina böcker. Fint va?

Hembakat – det finns väl inget godare?

Det här har jag shoppat på Guldfynd, Glitter och Albrekts Guld, tror det dyraste kostade 119:- och då var det tag tre betala för två.

Ikväll efter Mello

På ettan, 21.30.

Krig och Fred.

Det kan ju inte vara dåligt.

Bio och fika

Igår hade jag min lilla flock samlad.

Vi firade genom att åka till Mall of Scandinavia, fika och gå på bio.

Det var inte billigt, kan jag säga.

Men vi har inte riktigt råd att åka på resor på loven och mina fina ungar klagar aldrig och vi hade det verkligen mysigt.

Vi såg Zootropolis.

Rolig och oväntat allvarligt budskap.

Jag var så sjukt stressad igår att jag fick ett mindre sammanbrott, jag bara hann inte. Mina barn frågade försiktigt; Mamma har du ätit? Och så fick jag i mig en yoghurt och lugnade ner mig.

Medan de hängde i sina rum så satt jag uppe och skrev till midnatt och blev klar med ett very krånglande kapitel.

Idag känns allt bättre, just jobbmässigt.

Strök just hälften av ett kapitel jag slet med i flera dagar när jag skrev det.

Men det blev mycket bättre.

Dagens tips: ha inte med en massa karaktärer i ett kapitel om de aldrig är med i resten av boken.

Nu lyssnar jag på Shakira och skriver.

Jag tänker skriva ett kapitel om dagen, varje dag till min deadline.

Ledighet – bah.

Feta-sallad på Café Å Latte. Barnen åt kanelbulle och kladdkaka till ”lunch”. Bra föräldraskap.

Och sen åt vi förstås godis. Och nån märklig sorts snacks. Hela kostcirkeln. Tror inte de fick i sig någon som helst frukt eller grönsak på hela dagen. Skäms lite.

Så här redigerar jag En enda risk

Det här är ett återvunnet, men uppdaterat, inlägg om hur min redigeringsprocess ser ut.

Håll till godo.

Lovar posta nån bild på nån mat sen, nu måste jag jobba.

Mitt nya manus är ungefär 60 kapitel.

Mina böcker tycks landa där.

En enda risk är den längsta hittills.

Mycket av redigeringen kommer handla om att tajta till texten och renodla vissa spår och stryka andra (neeej! vill inte! men jag MÅSTE! Annars blir det spretigt. Man sparar de spåren till en annan bok. Jo. Man gör det. För spretighet och alldeles för många spår är en garanterad antagnings-dödare. Trust me on this one.)

Jag redigerar mina böcker systematiskt, kapitel för kapitel, i kronologisk ordning

Min ambition är att göra 1-2 om dagen, texten är såpass klar nu.

Jag har fått två sorters feedback från min förläggare och min manusutvecklare.

Dels kapitel för kapitel.

På en del kapitel handlar det om några raders respons (typ: det har hon redan sagt på s.58). På en del kapitel är det många raders respons. Många. Ofta förändras hela kapitlet då. Det är fascinerande hur man kan ändra dialog, miljö, tid på dagen och känsla i ett kapitel och ändå fyller det precis samma funktion i boken. Älskar det. Så coolt.

Dels har jag fått ett dokument med övergripande reflektioner Typ: tänk på att inte glömma bort XX i mitten, hon försvinner lite, tänk på hur du visar att tid gått, var inte för redovisande, fundera på om du vill fördjupa relationen mellan hen och hen, etc. Ofta får jag förslag på HUR jag skulle kunna lösa saker. Ibland väljer jag det förslaget, ibland gör jag något annat. I den här boken jobbar jag mycket med saker som hänt i det förflutna, så vi har pratat mycket om hur man bäst skildrar det. Jag kommer jobba med minnesbilder och återblickar så att läsaren verkligen är med, där och då. Det är så jäkla svårt. Jag älskar svårt.

Utöver detta har jag ett eget dokument i datorn (för närvarande 42 sidor långt, I kid you not) med mina egna tankar och funderingar (typ: glöm inte att XX, eller: Han borde REFLEKTERA mer efter det avslöjandet. Många funderingar ser ut så här: GLÖM INTE att hon fick XX i kap XX. Eller: hon har redan träffat henne en gång, hon borde reagera annorlunda.)

DESSUTOM har jag ett dokument för varje karaktär som är med i manuset, PLUS en pärm med research OCH ett närmare åttio sidor långt dokument med alla mina intervjuer utskrivna. Och längre lär det bli, har flera intervjuer kvar att genomföra.

Jag har postitlappar på köksluckorna (bra för att hålla koll på när och var alla är med) och jag har min ritrulle. Ritrullen använder jag när jag har ett större sjok (flera kapitel) som hänger ihop och där jag vill se var de mest centrala scenerna befinner sig. Förvånansvärt ofta har man med scener bara för att ”man gillar dem”. Det är tyvärr inte tillräckligt. Varje scen, varje kapitel måste fylla en funktion, driva handlingen framåt och ge ny information.

Så fort jag ändrar i ett kapitel så påverkar det ju nästkommande kapitel och ibland även tidigare kapitel. Då får man gå tillbaka. Ibland känns det så tröstlöst att jag bara vill böla.

Pfew.

Det här är alltså min utgångspunkt när jag redigerar: alla dessa olika dokument sammantagna.

Ofta sprider jag ut dem (det jag inte har i datorn) runt mig.

Så tar jag ett kapitel i taget.

Från början.

Går igenom SAMTLIGA relevanta dokument (förläggarens anteckningar, mina anteckningar, researchen, pärmen med alla artiklar och bilder jag printat ut.

Tar en A4-sida i ett block (bara EN, viktigt att ha allt samlat så man kan se allt samtidigt).

Där skriver jag ner det som måste med i just detta kapitel, av förläggarens tankar, av mina egna funderingar.

Det är ALLTID jag som bestämmer.

Förläggare, redaktörer och lektörer bestämmer ingenting. Ingen annan än jag bestämmer.

Men jag är bra på att lyssna på kritik, bra på att sålla, bra på att ställa mig utanför och se vad som kommer göra texten bättre. För mig handlar det om en särskild sorts känsla som uppstår och den uppstår när det jag skriver fungerar på flera plan samtidigt, jag kan inte beskriva det bättre. Jag håller på med texten tills jag får den här känslan i kroppen. Ofta får jag ett stort leende i ansiktet och tänker ”det här blir så jävla bra”.

Jag delar upp kapitlet i scener (3-4 brukar det vara).

Jobbar med slutet på varje scen. Det är en av mina svagheter; jag rusar gärna förbi. Mycket av min feedback handlar om att jag ska LANDA bättre i en känsla i ett avslut. Mina slut behöver mycket omsorg, annars blir det lite hafs-känsla. Och med det här manuset vill jag jobba extra mycket med det, vill skapa en riktig bladvändar-känsla. Det är mycket, mycket svårare än man skulle tro.

Jag funderar på varje information jag lägger till eller stryker: är detta något som MÅSTE vara med? Vad händer om jag tar bort det? Vad händer om hen säger precis tvärtom? Ska de byta repliker? Var finns konflikten? Vad är hens mål i den här scenen?

Jag ställer mig frågan: måste detta vara med, vad händer om jag stryker det? Om handlingen inte påverkas, då måste det bort, hur mycket man än gillar det. Helst ska allt man skriver fylla FLERA funktioner: fördjupa karaktär, driva handlingen framåt, ge viktig information. Ett knep är att tvinga sig att göra alla kapitel ungefär lika långa, typ 10 000 tecken (eller 5000 eller nåt annat), det kan tvinga fram kreativiteten. Min erfarenhet är att ”vanliga” människor som läser inte kan ge relevant feedback i just det här avseendet. Ställ dig alltid frågan; vad fyller den här scenen för SYFTE för berättelsen. Och: when in doubt – delete.

Ju tydligare mål en karaktär har (jag får inte kyssa henne, han får inte se mig, jag måste bli klar med den här artikeln, jag får inte bli upptäckt osv) desto bättre driv blir det i kapitlet.

Man kan jobba med små mål, men helst bör alla i kapitlet ha ett mål som de sedan hindras från att nå.

Det kan även vara inre mål: han får inte märka hur ledsen jag blev, jag måste komma på vad jag ska handla etc. Jag försöker få till stånd en förändring. Jag skriver upp vilken känsla varje karaktär har i början av kapitlet; arg, ledsen, sviken och försöker se till att det har förändrats i slutet av kapitlet. Böcker handlar om förändring. Det är därför man kan ha en bok där det händer massa saker (mord, biljakter, bråk) men det känns ändå statiskt. Det kan bero på att inga känslolägen förändras. Det blir bara yta.

Jag börjar varje kapitel med att sucka och stöna över att detta, just detta kapitel, det är så SVÅRT, det är så RÖRIGT, det kommer aldrig gå och alla på Forum hatar nog mig.

Sen stretar jag på.

Så. Jävla. Envist.

Surfar ångestfyllt så fort jag fastnar.

Bloggar.

Äter.

Går runt och tänker.

Tittar på TV.

Skriver scen för scen.

Läser genom det.

Kollar av min A4 om jag fått med allt.

Spelar upp scenen i huvudet.

Blir klar med kapitlet.

Blir hysteriskt glad.

I did it! I did it! Jag är BÄST.Alla på Forum kommer älska mig!

Tar nästa kapitel.

Läser all feedback.

Stirrar på ett blankt A4.

Tänker att detta, DETTA KLARAR JAG INTE.

Och börjar om.

Och om.

Osv osv.

Who You Gonna Call?

Detta är menat som PEPP. (Jag vet, pepp, kors i taket)

Dagen går i flitens tecken.

Jag måste vara super-disciplinerad idag, annars får jag stressymtom och blir sur.

Hörrni.

Jag vet att ni är många med författardrömmar som läser den här bloggen.

2007 satt jag vid mitt köksbord och skrev på mitt första manus. Det som efter ungefär femton refuseringar kom att bli Överenskommelser, min första utgivna roman.

Under 2016 kommer jag ut i USA, England, Frankrike, Spanien, Tyskland och ett helt pärlband till med länder.

Min sjätte roman kommer ut på Forum i augusti.

Vet ni?

Om jag kan, då kan ni också.

Heja er alla som kämpar, det är en jäkla kamp, jag veeeet.

Kensington, mitt amerikanska förlag är väldigt flitiga på sociala medier. Se så fin den är, min booook. (Släpps i juni)