Kim M. Kimselius's Blog, page 56
May 13, 2019
Kotten på Kooikerträff och Berner Senneträff
Kotten på Kooikerträff och Berner Senneträff
Oj, vilken vecka det har varit för Kotten. Den började med avslutning på grundkursen. Det var både praktiskt och teoretiskt prov. Kotten klarade sig galant och jag klarade av det skriftliga. Det kändes tråkigt när allt var över. Men veckan fortsatte intensivt, med både Kooikerträff och Bernersennenträff.
Ibland, när Kotten är trött, orkar han inte gå till matskålen för att äta. Då får han maten på sängen. Ibland ligger han och äter, ibland sätter han sig upp, tar en kula och lägger sig för att äta.
Varje morgon äter jag ägg. Kotten och Kiara får var sin skiva av ägget. Det vet de om och sitter ofta och väntar på sin del av ägget.
Kotten fyller Kiaras biabädd med leksaker, men en dag lyckades Kiara klämma ner sig i bädden. Det tog inte lång tid förrän Kotten var där och försökte få bort henne, men hon låg kvar och Kotten gick besviken därifrån.
Kotten utvecklas hela tiden. Nu behöver han inte längre något att ligga på, han kan somna precis var som helst.
Kiara fick prova på agility på sin kursdag. Något hon älskar, men hon tyckte inte om att vara bunden och grät hela tiden. En konsekvens av att ha suttit fast i träden när hon var försvunnen i 26 timmar.
Kotten tycker om att ha huvudstöd, precis som mina Berner Sennenhundar. Här är det Kotten och Kiara.
Kotten upptäckte grävlingsbajs för första gången. Åh, vad mysigt att rulla runt i, tyckte han. Men jag blev inte glad, så det blev till att bada när vi kom hem från promenaden. Eftersom jag har handskats mycket med Kotten protesterade han inte, trots att det var första gången jag badade honom. Han stod snällt kvar och lät mig ta bort den "goa" lukten...
Så här trött, och lite frusen, blev Kotten efter att ha badat.
Ofta sover han i sitt lilla hus. Det vann min PON Tickie när hon var på utställningen, tog sitt andra cert och vann.
Vi har en hel del stengärdsgårdar på tomten. De tycker både Kiara och Kotten om att springa omkring på. Fin utsikt därifrån.
Här är porten till magins värld. Vi har köpt rosenbågar och monterat ihop. Nu ska de på plats också. Just nu leder de in i björkhagen, den vilda delen av vår trädgård.
Min spanska kaktus blommar för fullt just nu. Fick den som skott av min spanska vän och är så glad för den. Efter förra sommarens långa värmebölja har den verkligen vuxit till sig.
Så var det dags för Kottens allra första Kooikerträff. Både spännande och lite läskigt.
Många hundar var det att hälsa på.
Kiara fick gå den långa skogspromenaden tillsammans med mig, en tipsrunda. Vi kom på andra plats med 9 rätt av 10.
Det var ett härligt gäng som vandrade i skogen. Vi småpratade om hundar och jag försökte lära mig mer om kooikerhundarna.
Vi kom till en oas i skogen, där hästar, kor och kalvar samsade i samma hage. Ett riktigt paradis.
Kotten hade varit i bilen tillsammans med husse, medan Kiara och jag gick runt. När vi kom tillbaka ville Kotten inte lämna min sida. Kiara hoppade in i bilen och vägrade komma ut. Hon hade fått nog av kooikerhundar för den dagen.
....
Det blev uppställning och fotografering av alla som kommit på hundträffen.
Husse som stod bakom kameran hade svårt att få ett kort där Kotten inte tittade på mig. Som du ser lyckades han inte.
Jag vann en jättekul leksak till hundarna när jag kom på andra plats på tipspromenaden. Den älskar Kiara och Kotten att leka med. Det är liksom en freesbee med ring av rep och en plastskiva. Perfekt att ha dragkamp med tycker hundarna.
Så här vacker är kaktusen i närbild. Blomman är lika stor som hela min hand.
Om man blir smutsig om fötterna måste man rengöra dem, tycker Kotten och gör sig fin när vi är på Berner Sennenträff.
Här blev det grillning och Kotten fick smaka på korvbröd och vara tillsammans med alla stora Berner Sennenhundar. Här trivdes Kiara betydligt mycket bättre. På bilden är det hon som är närmast kameran och står och tigger om lite mat.
Kotten upptäckte hur roligt det var att bada. Jag gick ned till vattnet med hundarna för att de skulle dricka. Kiara hoppade i. Kotten stod vid kanten, sedan tog han ett jätteskutt rakt ut i vattnet. Han blev förvånad och kom snabbt upp när han upptäckte hur djupt det var. Jag sa till Jennie, som var med, att Kotten förmodligen aldrig mer skulle bada. Men sekunden efteråt tog han ett lika stort skutt ut i vattnet igen. Han tyckte verkligen om det.
Vi höll på att få med oss en extra Berner Sennehund hem. Det var Dagmar, uppfödd och uppväxt hos Lena Westerlund, som även är uppfödare till Kiara. Numera bor Dagmar hos Susanne och Lennart, men Dagmar älskar fortfarande Lena över allt annat. Lena åkte med i min bil en bit. När jag lämnade dörren öppen och gick runt för att hjälpa Lena ut, passade Dagmar på att hoppa in till Lena.
Här är det Jennie Olsson som har fotograferat Kotten och Kiara i vattenbrynet.
Älskar den här bilden som Jennie tog på mig, Kiara och Kotten. Så fina hundar jag har.
Hemkommen från en hel dag med Berner Sennehundar ute i skogen skyndade sig Kotten att lägga beslag på Kiaras biabädd, dit han hade dragit Tudors stora apa. Den älskar Kotten att ha som huvudkudde. En "valpkompis" att vara trygg tillsammans med.
Det var intressant att se många andra Kooikerhundar och hur Kotten uppförde sig med dem. Han är ju uppväxt med Berner Sennenhundar. Jag brukar säga att Kotten tror att han är en Berner. Det ligger nog något i det, för han verkade känna sig mer hemma med de stora Berner Sennerhundarna än med Kooikerhundarna, eller så var det bara inbillning.
Imorgon, tisdag, åker Kiara och jag till Skåne och Skrivarstugan. Jag ska föreläsa och hon ska vara min sällskapsdam. Det blir tjejgänget i Skåne och killgänget hemma i Blekinge. Det ska bli spännande att se vad Jan och Kotten hittar på medan jag och Kiara är borta.
Ha en fin dag vänner!
Läs tidigare inlägg om Kotten, vår nya flockmedlem, en liten Nederlandse Kooikerhondje, Kooiker:
Välkommen hem lilla Kotten .
En vecka med Kotten .
En vecka utan Tudor två med Kotten .
Kotten, Kiara och Smilla .
Snön ligger lika djup som Kotten är hög .
Kooikervalpen Kotten 13 veckor .
Intensiv vecka för Kooikervalpen Kotten .
Så mycket folk tyckte Kooikervalpen Kotten .
Kooikervalpen Kotten ute på nya äventyr .
Kooikervalpen Kotten fyra månader .
Kooikervalpen Kotten får nya lekkamrater .
Kooikervalpen Kotten börjar grundkurs på Brukshundsklubben .
Nästan en vecka utan Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten fem månader .
Kooikervalpen Kottens första värmebölja .
Kooikervalpen Kotten testar spår .
Kooikervalpen möter haren .
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
Oj, vilken vecka det har varit för Kotten. Den började med avslutning på grundkursen. Det var både praktiskt och teoretiskt prov. Kotten klarade sig galant och jag klarade av det skriftliga. Det kändes tråkigt när allt var över. Men veckan fortsatte intensivt, med både Kooikerträff och Bernersennenträff.
Ibland, när Kotten är trött, orkar han inte gå till matskålen för att äta. Då får han maten på sängen. Ibland ligger han och äter, ibland sätter han sig upp, tar en kula och lägger sig för att äta.
Varje morgon äter jag ägg. Kotten och Kiara får var sin skiva av ägget. Det vet de om och sitter ofta och väntar på sin del av ägget.
Kotten fyller Kiaras biabädd med leksaker, men en dag lyckades Kiara klämma ner sig i bädden. Det tog inte lång tid förrän Kotten var där och försökte få bort henne, men hon låg kvar och Kotten gick besviken därifrån.
Kotten utvecklas hela tiden. Nu behöver han inte längre något att ligga på, han kan somna precis var som helst.
Kiara fick prova på agility på sin kursdag. Något hon älskar, men hon tyckte inte om att vara bunden och grät hela tiden. En konsekvens av att ha suttit fast i träden när hon var försvunnen i 26 timmar.
Kotten tycker om att ha huvudstöd, precis som mina Berner Sennenhundar. Här är det Kotten och Kiara.
Kotten upptäckte grävlingsbajs för första gången. Åh, vad mysigt att rulla runt i, tyckte han. Men jag blev inte glad, så det blev till att bada när vi kom hem från promenaden. Eftersom jag har handskats mycket med Kotten protesterade han inte, trots att det var första gången jag badade honom. Han stod snällt kvar och lät mig ta bort den "goa" lukten...
Så här trött, och lite frusen, blev Kotten efter att ha badat.
Ofta sover han i sitt lilla hus. Det vann min PON Tickie när hon var på utställningen, tog sitt andra cert och vann.
Vi har en hel del stengärdsgårdar på tomten. De tycker både Kiara och Kotten om att springa omkring på. Fin utsikt därifrån.
Här är porten till magins värld. Vi har köpt rosenbågar och monterat ihop. Nu ska de på plats också. Just nu leder de in i björkhagen, den vilda delen av vår trädgård.
Min spanska kaktus blommar för fullt just nu. Fick den som skott av min spanska vän och är så glad för den. Efter förra sommarens långa värmebölja har den verkligen vuxit till sig.
Så var det dags för Kottens allra första Kooikerträff. Både spännande och lite läskigt.
Många hundar var det att hälsa på.
Kiara fick gå den långa skogspromenaden tillsammans med mig, en tipsrunda. Vi kom på andra plats med 9 rätt av 10.
Det var ett härligt gäng som vandrade i skogen. Vi småpratade om hundar och jag försökte lära mig mer om kooikerhundarna.
Vi kom till en oas i skogen, där hästar, kor och kalvar samsade i samma hage. Ett riktigt paradis.
Kotten hade varit i bilen tillsammans med husse, medan Kiara och jag gick runt. När vi kom tillbaka ville Kotten inte lämna min sida. Kiara hoppade in i bilen och vägrade komma ut. Hon hade fått nog av kooikerhundar för den dagen. 
....
Det blev uppställning och fotografering av alla som kommit på hundträffen. 
Husse som stod bakom kameran hade svårt att få ett kort där Kotten inte tittade på mig. Som du ser lyckades han inte.
Jag vann en jättekul leksak till hundarna när jag kom på andra plats på tipspromenaden. Den älskar Kiara och Kotten att leka med. Det är liksom en freesbee med ring av rep och en plastskiva. Perfekt att ha dragkamp med tycker hundarna.
Så här vacker är kaktusen i närbild. Blomman är lika stor som hela min hand.
Om man blir smutsig om fötterna måste man rengöra dem, tycker Kotten och gör sig fin när vi är på Berner Sennenträff.
Här blev det grillning och Kotten fick smaka på korvbröd och vara tillsammans med alla stora Berner Sennenhundar. Här trivdes Kiara betydligt mycket bättre. På bilden är det hon som är närmast kameran och står och tigger om lite mat.
Kotten upptäckte hur roligt det var att bada. Jag gick ned till vattnet med hundarna för att de skulle dricka. Kiara hoppade i. Kotten stod vid kanten, sedan tog han ett jätteskutt rakt ut i vattnet. Han blev förvånad och kom snabbt upp när han upptäckte hur djupt det var. Jag sa till Jennie, som var med, att Kotten förmodligen aldrig mer skulle bada. Men sekunden efteråt tog han ett lika stort skutt ut i vattnet igen. Han tyckte verkligen om det.
Vi höll på att få med oss en extra Berner Sennehund hem. Det var Dagmar, uppfödd och uppväxt hos Lena Westerlund, som även är uppfödare till Kiara. Numera bor Dagmar hos Susanne och Lennart, men Dagmar älskar fortfarande Lena över allt annat. Lena åkte med i min bil en bit. När jag lämnade dörren öppen och gick runt för att hjälpa Lena ut, passade Dagmar på att hoppa in till Lena.
Här är det Jennie Olsson som har fotograferat Kotten och Kiara i vattenbrynet.
Älskar den här bilden som Jennie tog på mig, Kiara och Kotten. Så fina hundar jag har.
Hemkommen från en hel dag med Berner Sennehundar ute i skogen skyndade sig Kotten att lägga beslag på Kiaras biabädd, dit han hade dragit Tudors stora apa. Den älskar Kotten att ha som huvudkudde. En "valpkompis" att vara trygg tillsammans med.
Det var intressant att se många andra Kooikerhundar och hur Kotten uppförde sig med dem. Han är ju uppväxt med Berner Sennenhundar. Jag brukar säga att Kotten tror att han är en Berner. Det ligger nog något i det, för han verkade känna sig mer hemma med de stora Berner Sennerhundarna än med Kooikerhundarna, eller så var det bara inbillning.Imorgon, tisdag, åker Kiara och jag till Skåne och Skrivarstugan. Jag ska föreläsa och hon ska vara min sällskapsdam. Det blir tjejgänget i Skåne och killgänget hemma i Blekinge. Det ska bli spännande att se vad Jan och Kotten hittar på medan jag och Kiara är borta.
Ha en fin dag vänner!
Läs tidigare inlägg om Kotten, vår nya flockmedlem, en liten Nederlandse Kooikerhondje, Kooiker:
Välkommen hem lilla Kotten .
En vecka med Kotten .
En vecka utan Tudor två med Kotten .
Kotten, Kiara och Smilla .
Snön ligger lika djup som Kotten är hög .
Kooikervalpen Kotten 13 veckor .
Intensiv vecka för Kooikervalpen Kotten .
Så mycket folk tyckte Kooikervalpen Kotten .
Kooikervalpen Kotten ute på nya äventyr .
Kooikervalpen Kotten fyra månader .
Kooikervalpen Kotten får nya lekkamrater .
Kooikervalpen Kotten börjar grundkurs på Brukshundsklubben .
Nästan en vecka utan Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten fem månader .
Kooikervalpen Kottens första värmebölja .
Kooikervalpen Kotten testar spår .
Kooikervalpen möter haren .
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
May 11, 2019
De bortglömda av David Baldacci
De bortglömda av David Baldacci
Det jag tycker om med David Baldaccis böcker är att de är så personliga för huvudpersonerna. Något som gör att författaren griper tag i läsaren. Jag känner för huvudpersonen och de anhöriga, jag vill att det ska gå bra. Även om det verkar olösligt lever jag på hoppet genom hela boken.
David Baldacci har förmågan att fånga läsaren från första till sista raden. Det är svårt att lägga ifrån sig hans böcker. Men vill bara ha mer och mer och mer. Jag har lyssnat på de flesta av hans böcker och blev glad när jag upptäckte att det hade kommit ut några nya.
En av de bra sakerna med författaren är att han har olika serier, med olika huvudpersoner. Det gör att han kan skildra olika saker och olika platser. Ibland är hjälten en kvinna, ibland en man.
Jag tyckte verkligen mycket om boken De bortglömda, som handlar om krigshjälten John Puller, men även om hans faster, far och bror. Rekommenderar dig varmt att läsa boken om du vill ha en riktig bladvändare.
Krigshjälten John Puller är den skickligaste utredaren i den amerikanska arméns kriminalpolis, och alla förlitar sig på att han ska lösa de svåraste fallen som nationen ställs inför. Nu får Puller ett nytt fall - och det är personligt.
Pullers faster hittas död i turiststaden Paradise i Florida. Den lokala polisen förklarar hennes död som en tragisk olycka, men precis innan hon dog skickade hon ett brev till Pullers far. I brevet berättar hon att skenet bedrar, och att ett mörker döljer sig under Paradise vackra yta. Puller blir alltmer övertygad om att hennes död inte var en olycka. Han misstänker att stadens palmer och kritvita sandstränder döljer en konspiration så chockerande att vissa är beredda att gå hur långt som helst för att hålla sanningen undangömd.
De bortglömda är den andra fristående delen i David Baldaccis serie om John Puller.
Den får fem stjärnor av fem möjliga
Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus, Akademibokhandeln eller Storytel .
För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget.
Mejla Kim M Kimselius
. Välkommen tillbaka!
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se .
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Det jag tycker om med David Baldaccis böcker är att de är så personliga för huvudpersonerna. Något som gör att författaren griper tag i läsaren. Jag känner för huvudpersonen och de anhöriga, jag vill att det ska gå bra. Även om det verkar olösligt lever jag på hoppet genom hela boken.
David Baldacci har förmågan att fånga läsaren från första till sista raden. Det är svårt att lägga ifrån sig hans böcker. Men vill bara ha mer och mer och mer. Jag har lyssnat på de flesta av hans böcker och blev glad när jag upptäckte att det hade kommit ut några nya.
En av de bra sakerna med författaren är att han har olika serier, med olika huvudpersoner. Det gör att han kan skildra olika saker och olika platser. Ibland är hjälten en kvinna, ibland en man.
Jag tyckte verkligen mycket om boken De bortglömda, som handlar om krigshjälten John Puller, men även om hans faster, far och bror. Rekommenderar dig varmt att läsa boken om du vill ha en riktig bladvändare.
Krigshjälten John Puller är den skickligaste utredaren i den amerikanska arméns kriminalpolis, och alla förlitar sig på att han ska lösa de svåraste fallen som nationen ställs inför. Nu får Puller ett nytt fall - och det är personligt.
Pullers faster hittas död i turiststaden Paradise i Florida. Den lokala polisen förklarar hennes död som en tragisk olycka, men precis innan hon dog skickade hon ett brev till Pullers far. I brevet berättar hon att skenet bedrar, och att ett mörker döljer sig under Paradise vackra yta. Puller blir alltmer övertygad om att hennes död inte var en olycka. Han misstänker att stadens palmer och kritvita sandstränder döljer en konspiration så chockerande att vissa är beredda att gå hur långt som helst för att hålla sanningen undangömd.
De bortglömda är den andra fristående delen i David Baldaccis serie om John Puller.
Den får fem stjärnor av fem möjliga Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus, Akademibokhandeln eller Storytel .
För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget.
Mejla Kim M Kimselius
. Välkommen tillbaka!Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se .
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
May 10, 2019
Har upptäckt en ny spännande författare Felsteg av Maria Adolfsson
Har upptäckt en ny spännande författare
Felsteg av Maria Adolfsson
Det är inte alltid man genast fastnar för en ny författare, men så var fallet när jag började lyssna på Felsteg av Maria Adolfsson. Det här är definitivt inte den sista boken jag läser/lyssnar på av denna författaren. Härligt att ha hittat en ny deckarförfattare, där handlingen utspelar sig på en ny, intressant plats. Personporträtten är skarpa, huvudpersonen har sina fel och brister och är ingen övermänniska, utan helt mänsklig. Spänningen hålls på topp redan från början och ledtrådarna lindas in i handlingen. En perfekt deckare med andra ord.
Jag trodde att Doggerland var påhittat, men det är en riktig plats. Rekommenderar dig varmt att läsa den här boken som får högsta betyg av mig. Läs den!
Felsteg är den första delen i den suggestiva deckarserien Doggerland. Det är morgonen efter oistra, den stora ostronfesten i Doggerland. En kvinna vaknar bakfull på ett hotellrum, i sällskap med fel man. En annan kvinna hittas brutalt ihjälslagen i sitt kök. Kriminalinspektör Karen Eiken Hornby får i uppdrag att leda mordutredningen, som inte underlättas av att hennes arrogante chef varit gift med offret.Kanske började allt redan i det märkliga kollektivet på sjuttiotalet. Kanske med ett telefonsamtal i våras. Kanske finns sanningen i byskvallret på puben Haren och Kråkan.Karen inser att hon måste hitta ett alibi åt en av de misstänkta för att själv slippa skylta med sina misstag. Samtidigt växer en vänskap fram mellan henne och offrets dotter.Karen Eiken Hornby har återvänt till Doggerland för att glömma sitt förflutna med hjälp av arbete, alkohol och män hon inte tycker om. Nu tvingas hon navigera mellan egna och andras felsteg. Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Landet är en kvarvarande del av den landmassa som tidigare förenade de brittiska öarna och den europeiska kontinenten. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska.
Den får fem stjärnor av fem möjliga
Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus, Akademibokhandeln eller Storytel .
För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget.
Mejla Kim M Kimselius
. Välkommen tillbaka!
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se .
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Felsteg av Maria Adolfsson
Det är inte alltid man genast fastnar för en ny författare, men så var fallet när jag började lyssna på Felsteg av Maria Adolfsson. Det här är definitivt inte den sista boken jag läser/lyssnar på av denna författaren. Härligt att ha hittat en ny deckarförfattare, där handlingen utspelar sig på en ny, intressant plats. Personporträtten är skarpa, huvudpersonen har sina fel och brister och är ingen övermänniska, utan helt mänsklig. Spänningen hålls på topp redan från början och ledtrådarna lindas in i handlingen. En perfekt deckare med andra ord.Jag trodde att Doggerland var påhittat, men det är en riktig plats. Rekommenderar dig varmt att läsa den här boken som får högsta betyg av mig. Läs den!
Felsteg är den första delen i den suggestiva deckarserien Doggerland. Det är morgonen efter oistra, den stora ostronfesten i Doggerland. En kvinna vaknar bakfull på ett hotellrum, i sällskap med fel man. En annan kvinna hittas brutalt ihjälslagen i sitt kök. Kriminalinspektör Karen Eiken Hornby får i uppdrag att leda mordutredningen, som inte underlättas av att hennes arrogante chef varit gift med offret.Kanske började allt redan i det märkliga kollektivet på sjuttiotalet. Kanske med ett telefonsamtal i våras. Kanske finns sanningen i byskvallret på puben Haren och Kråkan.Karen inser att hon måste hitta ett alibi åt en av de misstänkta för att själv slippa skylta med sina misstag. Samtidigt växer en vänskap fram mellan henne och offrets dotter.Karen Eiken Hornby har återvänt till Doggerland för att glömma sitt förflutna med hjälp av arbete, alkohol och män hon inte tycker om. Nu tvingas hon navigera mellan egna och andras felsteg. Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Landet är en kvarvarande del av den landmassa som tidigare förenade de brittiska öarna och den europeiska kontinenten. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska.
Den får fem stjärnor av fem möjliga Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus, Akademibokhandeln eller Storytel .
För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget.
Mejla Kim M Kimselius
. Välkommen tillbaka!Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se .
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Vill tipsa om en bra bok: Framgångens pris av Nora Roberts
Vill tipsa om en bra bokFramgångens pris av Nora Roberts
När jag började lyssna på den här boken var jag nära att ge upp. Boken börjar med slutet... Inte alls roligt. Samtidigt var det en fascinerande värld som målades upp av författaren. I kulisserna på olika tv-kanaler. Jag fortsatte lyssna och till slut ville jag veta hur det gick. Inledningen på boken var glömd, tack och lov, för den var inte bra. Men ibland är det så, att som författare kommer man inte riktigt in i boken förrän man har skrivit några sidor. Då skriver man om början.
Berättelsen handlar om Deanna Reynolds. Hon arbetar som nyhetsjournalist på den lokala tv-kanalen CBC i Chicago. Hennes mentor är den kända Angela Perkins som har en berömd talkshow. Deanna ser henne som en vän, medan Angela bara utnyttjar henne.
När Deana får erbjudandet att göra ett eget program visar Angela sin rätta sida och blir hämndlysten.
Anonyma brev kommer allt oftare, samt blommor. Oskyldiga, kärleksfulla, men de får Deanna att känna oro. När folk mördas i Deannas omgivning inser hon att någon mördar i hennes namn.
Som sagt, inledningen tyckte jag inte om, sedan blev det svårt att lägga ifrån sig boken. Därför vill jag rekommendera dig att läsa den och inte ge upp.
Den får fyra stjärnor av fem möjliga
Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus, Akademibokhandeln eller Storytel .
För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget.
Mejla Kim M Kimselius
. Välkommen tillbaka!
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se .
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
När jag började lyssna på den här boken var jag nära att ge upp. Boken börjar med slutet... Inte alls roligt. Samtidigt var det en fascinerande värld som målades upp av författaren. I kulisserna på olika tv-kanaler. Jag fortsatte lyssna och till slut ville jag veta hur det gick. Inledningen på boken var glömd, tack och lov, för den var inte bra. Men ibland är det så, att som författare kommer man inte riktigt in i boken förrän man har skrivit några sidor. Då skriver man om början.Berättelsen handlar om Deanna Reynolds. Hon arbetar som nyhetsjournalist på den lokala tv-kanalen CBC i Chicago. Hennes mentor är den kända Angela Perkins som har en berömd talkshow. Deanna ser henne som en vän, medan Angela bara utnyttjar henne.
När Deana får erbjudandet att göra ett eget program visar Angela sin rätta sida och blir hämndlysten.
Anonyma brev kommer allt oftare, samt blommor. Oskyldiga, kärleksfulla, men de får Deanna att känna oro. När folk mördas i Deannas omgivning inser hon att någon mördar i hennes namn.
Som sagt, inledningen tyckte jag inte om, sedan blev det svårt att lägga ifrån sig boken. Därför vill jag rekommendera dig att läsa den och inte ge upp.
Den får fyra stjärnor av fem möjliga Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus, Akademibokhandeln eller Storytel .
För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget.
Mejla Kim M Kimselius
. Välkommen tillbaka!Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se .
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
May 8, 2019
Dela med dig av din livserfarenhet
Dela med dig av din livserfarenhet
Reseminnen
Att skriva om sådant man inte har upplevt kan vara svårt. Att få dela med sig av sin livserfarenhet i böcker tycker jag är jättekul. Kimberlie Äventyr på Nya Zeeland blev till efter mina Nya Zeelandsresor. Varje dag förde jag dagbok och skrev noga upp allt som hänt under dagen, i detalj. Något som hjälpte mig när tanken om en bok som utspelade sig på Nya Zeeland kom till mig. Det var bara att plocka fram resedagboken och börja skriva.
Mycket av det huvudpersonen Kimberlie upplever var jag med om på min resa. När halva vägen uppe i bergen var blockerad av ett stenras, jordbävningar och grottorna. Jag besökte platsen som är illustrerad på bokomslaget, jag såg de fantastiska röda träden, de turkosblå vattnen och höga bergen. Jag vandrade på milslånga sandstränder utan att se en enda människa. Allt det ville jag dela med mig av och det gör jag i de tre böckerna om Kimberlie och Andy: Kimberlie Äventyr på Nya Zeeland , Kimberlie Ett nytt liv och Kimberlie Främlingar . Att skriva de böckerna fick mig att uppleva Nya Zeeland på nytt.
Flygrädsla
En gång fick jag en fråga från en person som undrade om jag var flygrädd, eftersom jag beskrev flygrädsla så otroligt bra både i boken
Tillbaka till Pompeji
och i Kimberlieboken.
Faktum är att när jag skrev dessa böcker var jag otroligt flygrädd. Det var som med tandläkaren, jag oroade mig en hel vecka innan jag skulle resa iväg. På skälvande ben tog jag mig till flygplatsen och flygplanet.
Minns att jag brukade sluta andas när planet lyfte/landade och nästan svimmade på grund av det. En gång i Bangkok blev jag stel som en pinne när jag skulle sätta mig och var helt paralyserad av skräck. Min man Jan har berättat att de fick trycka till i mina knäveck för att kunna sätta mig i sätet. Jag borde kanske inte berätta sådant här för det är ju ganska skämmigt...
En gång när vi åkte Madeira, (en sagolikt vacker ö, med en otroligt kort landningsbana) och kom in för landning och jag bara såg berg, berg och berg fick jag panik. Jag sa till Jan: "säg till Piloten att de ska vända, jag vill inte landa här, säg till att de måste vända".
När planet sattes ner skrek jag nästan för jag såg ingen landningsbana under planet. I nästa stund tjöt det om bromsarna när piloten bromsade planet direkt hjulen slog i marken. Det tog ett tag innan jag kunde kliva av planet eftersom mina ben inte bar mig. När vi skulle åka hem försökte jag få reseledaren att ta min biljett så skulle jag stanna och jobba i hans ställe, allt för att slippa flyga igen.
Jag skulle kunna sitta här hela dagen och berätta om alla hemska upplevelser jag har haft när jag har flugit, men det är inte därför jag skriver om flygrädslan. Ville visa på hur man kan ta sin livserfarenhet, både dålig och god sådan och stoppa in i sin berättelse. Bara för att man gör det behöver man inte vara den person man skriver om.
Karaktärerna i böckerna
Jag får ofta frågan om jag är Ramona i böckerna, men det är jag inte. Däremot har både Ramona, Kimberlie, Theo, Andy, Robert och alla andra fiktiva personer i mina berättelser hämtat livserfarenhet ifrån mitt liv. Då min livserfarenhet inte räckt till har jag tagit hjälp av andras erfarenheter för att kunna förmedla känslor vid vissa speciella händelser.
Elevarbeten
En gång var jag och föreläste i en skola i Asmundstorp. Eleverna hade förberett sig inför mitt besök genom att läsa mina böcker. Istället för att recensera boken de läst med text, fick de rita en bild som recension. Det som hade gjort starkast intryck på dem i boken skulle de nu rita. På baksidan av bilden fick de skriva och förklara varför de valt att rita just det motivet.
Jag gick igenom salen och kände igen mina böcker, på vulkanutbrott, hieroglyfer, vikingaskepp och så kom jag till en bild med ett flygplan och stannade förvånat. Jag hade inte skrivit någon bok om flygplan... Jag tog ned bilden från väggen och läste på baksidan. "Jag har aldrig någonsin flugit, men efter att ha läst boken Tillbaka till Pompeji , känns det ändå som jag har gjort det, eftersom författaren beskrev det så bra."
Då tänkte jag: så bra att jag lät Ulrika tycka det var häftigt att flyga, eftersom Ramona var skräckslagen för det... Kanske skulle den här personen inte bli flygrädd på grund av min bok.
Ett bra tips till dig som skriver och upplever något utöver det vanliga, skriv ned dina känslor, iakttagelser, förnimmelser, lukt och synintryck, ja så mycket som möjligt ifrån upplevelsen. Bra att plocka fram när din romanfigur ska gå igenom samma sak.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
Reseminnen
Att skriva om sådant man inte har upplevt kan vara svårt. Att få dela med sig av sin livserfarenhet i böcker tycker jag är jättekul. Kimberlie Äventyr på Nya Zeeland blev till efter mina Nya Zeelandsresor. Varje dag förde jag dagbok och skrev noga upp allt som hänt under dagen, i detalj. Något som hjälpte mig när tanken om en bok som utspelade sig på Nya Zeeland kom till mig. Det var bara att plocka fram resedagboken och börja skriva.
Mycket av det huvudpersonen Kimberlie upplever var jag med om på min resa. När halva vägen uppe i bergen var blockerad av ett stenras, jordbävningar och grottorna. Jag besökte platsen som är illustrerad på bokomslaget, jag såg de fantastiska röda träden, de turkosblå vattnen och höga bergen. Jag vandrade på milslånga sandstränder utan att se en enda människa. Allt det ville jag dela med mig av och det gör jag i de tre böckerna om Kimberlie och Andy: Kimberlie Äventyr på Nya Zeeland , Kimberlie Ett nytt liv och Kimberlie Främlingar . Att skriva de böckerna fick mig att uppleva Nya Zeeland på nytt.
Flygrädsla
En gång fick jag en fråga från en person som undrade om jag var flygrädd, eftersom jag beskrev flygrädsla så otroligt bra både i boken
Tillbaka till Pompeji
och i Kimberlieboken.Faktum är att när jag skrev dessa böcker var jag otroligt flygrädd. Det var som med tandläkaren, jag oroade mig en hel vecka innan jag skulle resa iväg. På skälvande ben tog jag mig till flygplatsen och flygplanet.
Minns att jag brukade sluta andas när planet lyfte/landade och nästan svimmade på grund av det. En gång i Bangkok blev jag stel som en pinne när jag skulle sätta mig och var helt paralyserad av skräck. Min man Jan har berättat att de fick trycka till i mina knäveck för att kunna sätta mig i sätet. Jag borde kanske inte berätta sådant här för det är ju ganska skämmigt...
En gång när vi åkte Madeira, (en sagolikt vacker ö, med en otroligt kort landningsbana) och kom in för landning och jag bara såg berg, berg och berg fick jag panik. Jag sa till Jan: "säg till Piloten att de ska vända, jag vill inte landa här, säg till att de måste vända".
När planet sattes ner skrek jag nästan för jag såg ingen landningsbana under planet. I nästa stund tjöt det om bromsarna när piloten bromsade planet direkt hjulen slog i marken. Det tog ett tag innan jag kunde kliva av planet eftersom mina ben inte bar mig. När vi skulle åka hem försökte jag få reseledaren att ta min biljett så skulle jag stanna och jobba i hans ställe, allt för att slippa flyga igen.
Jag skulle kunna sitta här hela dagen och berätta om alla hemska upplevelser jag har haft när jag har flugit, men det är inte därför jag skriver om flygrädslan. Ville visa på hur man kan ta sin livserfarenhet, både dålig och god sådan och stoppa in i sin berättelse. Bara för att man gör det behöver man inte vara den person man skriver om.
Karaktärerna i böckerna
Jag får ofta frågan om jag är Ramona i böckerna, men det är jag inte. Däremot har både Ramona, Kimberlie, Theo, Andy, Robert och alla andra fiktiva personer i mina berättelser hämtat livserfarenhet ifrån mitt liv. Då min livserfarenhet inte räckt till har jag tagit hjälp av andras erfarenheter för att kunna förmedla känslor vid vissa speciella händelser.
Elevarbeten
En gång var jag och föreläste i en skola i Asmundstorp. Eleverna hade förberett sig inför mitt besök genom att läsa mina böcker. Istället för att recensera boken de läst med text, fick de rita en bild som recension. Det som hade gjort starkast intryck på dem i boken skulle de nu rita. På baksidan av bilden fick de skriva och förklara varför de valt att rita just det motivet.
Jag gick igenom salen och kände igen mina böcker, på vulkanutbrott, hieroglyfer, vikingaskepp och så kom jag till en bild med ett flygplan och stannade förvånat. Jag hade inte skrivit någon bok om flygplan... Jag tog ned bilden från väggen och läste på baksidan. "Jag har aldrig någonsin flugit, men efter att ha läst boken Tillbaka till Pompeji , känns det ändå som jag har gjort det, eftersom författaren beskrev det så bra."
Då tänkte jag: så bra att jag lät Ulrika tycka det var häftigt att flyga, eftersom Ramona var skräckslagen för det... Kanske skulle den här personen inte bli flygrädd på grund av min bok.
Ett bra tips till dig som skriver och upplever något utöver det vanliga, skriv ned dina känslor, iakttagelser, förnimmelser, lukt och synintryck, ja så mycket som möjligt ifrån upplevelsen. Bra att plocka fram när din romanfigur ska gå igenom samma sak.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
May 6, 2019
Vinnare av födelsedagsboken 2019 är...
Vinnare av födelsedagsboken 2019 är...
Tack! Tack! Tack för alla gratulationer på min födelsedag den 2 maj och för alla hälsningar både före och efter. Jag är så tacksam över alla som hört av sig.
På min födelsedag lottade jag ut en bok till alla som hörde av sig och det var en hel del. Den som vann utlottningen hade inte valt något specifik bok, utan låter mig stå för valet.
Då är det självklart Tsunamikatastrofen i Lissabon som jag skickar, eftersom jag tycker att det är den absolut bästa bok jag har skrivit. Än så länge...
En jordbävning inträffade i havet nära Lissabon, Portugal, den 1 november 1755. Man tror att jordbävningen var i närheten av nio på dagens Richterskala. Skalvet inträffade 9.30 på förmiddagen och varade cirka sex minuter. Det orsakade stora skador på staden. En halvtimme efter skalvet kom en flera meter hög tsunami.
Baksidestext Tsunamikatastrofen i Lissabon:En jordbävning inträffar i havet nära Lissabon, Portugal, den 1 november 1755. Jordbävningen är mycket kraftig. Skalvet orsakar stora skador på staden. Theo och Ramona befinner sig mitt i katastrofens centrum. De kämpar för sina liv, tillsammans med alla andra drabbade. De människor som klarat sig andas ut, utan att veta vad som är på väg mot dem. En halvtimme efter skalvet kommer en flera meter hög tsunami. Mitt i vägen för den gigantiska vågen står de överlevande, som flytt ned till hamnen för att undkomma fallande byggnader och eldens härjningar. Ännu en gång får de kämpa för att överleva.
En levande skildring av händelserna som tog många av stadens liv och förintade större delen av Lissabon. En oförglömlig läsning!
Fanfar! Här är vinnaren till boken!
Nu ska jag inte hålla dig på halster längre, utan meddela vem som hade turen att vinna årets födelsedagsbok. Det var:
Karin Eberhardt Grönvall
Stort grattis Karin. Boken är på väg till dig med posten.
Om du inte vann den här gången bör du hålla utkik här på bloggen, för snart är det dags att lotta ut de nya böckerna som är på väg. Du vet väl att jag har sex nya böcker på gång under året? Lycka till nästa gång!
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
Tack! Tack! Tack för alla gratulationer på min födelsedag den 2 maj och för alla hälsningar både före och efter. Jag är så tacksam över alla som hört av sig.
På min födelsedag lottade jag ut en bok till alla som hörde av sig och det var en hel del. Den som vann utlottningen hade inte valt något specifik bok, utan låter mig stå för valet.
Då är det självklart Tsunamikatastrofen i Lissabon som jag skickar, eftersom jag tycker att det är den absolut bästa bok jag har skrivit. Än så länge...
En jordbävning inträffade i havet nära Lissabon, Portugal, den 1 november 1755. Man tror att jordbävningen var i närheten av nio på dagens Richterskala. Skalvet inträffade 9.30 på förmiddagen och varade cirka sex minuter. Det orsakade stora skador på staden. En halvtimme efter skalvet kom en flera meter hög tsunami.Baksidestext Tsunamikatastrofen i Lissabon:En jordbävning inträffar i havet nära Lissabon, Portugal, den 1 november 1755. Jordbävningen är mycket kraftig. Skalvet orsakar stora skador på staden. Theo och Ramona befinner sig mitt i katastrofens centrum. De kämpar för sina liv, tillsammans med alla andra drabbade. De människor som klarat sig andas ut, utan att veta vad som är på väg mot dem. En halvtimme efter skalvet kommer en flera meter hög tsunami. Mitt i vägen för den gigantiska vågen står de överlevande, som flytt ned till hamnen för att undkomma fallande byggnader och eldens härjningar. Ännu en gång får de kämpa för att överleva.
En levande skildring av händelserna som tog många av stadens liv och förintade större delen av Lissabon. En oförglömlig läsning!
Fanfar! Här är vinnaren till boken!
Nu ska jag inte hålla dig på halster längre, utan meddela vem som hade turen att vinna årets födelsedagsbok. Det var:
Karin Eberhardt Grönvall
Stort grattis Karin. Boken är på väg till dig med posten.
Om du inte vann den här gången bör du hålla utkik här på bloggen, för snart är det dags att lotta ut de nya böckerna som är på väg. Du vet väl att jag har sex nya böcker på gång under året? Lycka till nästa gång!
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
May 5, 2019
Kooikervalpen Kotten möter haren
Kooikervalpen Kotten möter haren
Det har varit en spännande vecka för Kotten. Det händer mycket i naturen just nu, mycket att upptäcka för en valp som inte har varit med om att naturen vaknar. En morgon när vi rundade en krök skuttade en hare över vägen precis framför oss. Kiara och Kotten bara tittade, utan att dra i kopplet eller skälla. Nästa dag, på exakt samma ställe dök det upp en katt, den blev vettskrämd och stack iväg. Kotten och Kiara stod kvar och tittade. På tredje dagen skuttade plötsligt en råbock och en hind ut framför oss i kurvan, då blev jag rädd, men hundarna höll sig lugna. Det verkar som om det är djurens övergångsställe just där.
Kanske var det tack vare dessa "övningar", som Kotten inte reagerade när vi på valpkursen skulle träna "haren". Då skulle Kotten vara lös och en elektronisk hare sprang omkring framför honom. Han satt där vid min sida. Haren skuttade ut och sprang iväg, vände och sprang åt ett annat håll. Kotten satt stilla och bara tittade. Så lycklig matte jag var i det ögonblicket. Jag kopplade upp hunden och lät någon annan ta över.
I vår glasgång blommar det för full just nu. Passionsblommorna är oändligt vackra.
Så även Eldblommorna. Den här växten har alla mina hundar älskat. De äter av bladen. Kanske jag ska ta och smaka på bladen, för de måste ju vara jättegoda... Eller?
Kotten är nu riktigt stor och Kiara har det inte alltid så lätt. Han har lärt sig att bita henne i tassarna. Han är snabb och hon hinner inte riktigt med.
Efter att ha busat med Kiara är det skönt att hoppa upp i soffan och sova i husses knä.
Kvittenbusken blommar och är så vacker att jag inte kan se mig mätt på den.
Just nu jobbar vi för fullt i trädgårdslandet. En av sakerna jag jobbar med där är att få Kotten att förstå att det är förbjuden mark. Inte det lättaste...
Blommor överallt i naturen, i trädkronorna och på buskarna.
Att fotografera hundarna när vi är ute och går är inte det lättaste, så fort jag sätter mig ner kommer de fram för att pussas. Därför blir fotona tagna lite ovanifrån.
Kotten är såååååååå trött på morgonen, något som syns tydligt på den här bilden. När jag och Kiara är ute och reser passar husse och Kotten på att ha sovmorgon.
Här får du en skymt av hur vacker vår morgonpromenad är.
Det bor en hund till på vår gata, Frida. Hon är tio år och hinner inte alls med Kotten när han far runt henne. Kotten är bara ett streck på bilderna.
....
Men till slut stannar han och de kan hälsa på varandra.
Kiara kommer alltid och sätter upp tassarna på mig när jag jobbar, ett sätt att tala om för mig att jag har suttit vid datorn för länge.
Kotten gör som Kiara, även om han inte tar lika stor plats som hon gör.
Kiaras favoritplats, under trappan. När hon var valp fick hon ut hela huvudet ur den här öppningen.
Kotten är nyfiken på vad Kiara håller på med där under. Men än så länge har han inte krupit in under trappan för att titta efter. Något som är tur för Kiara, för ibland behöver hon vara ifred.
Magnolian fick en kort blomningstid, för de dagar vi hade runt +25 grader tog slut och frosten nöp tag i allt som inte tålde kylan.
Vi har en naturlig agilitybana på tomten. Här står Kiara och väntar på Kotten.
Här är det Kottens tur att vänta på Kiara.
Jag älskar blommor och de här gör mig glad. Ser ut som massor av ansikten som ler mot mig.
Inför avslutningsprovet på valpkursen, som sker idag, måndag 6 maj, har jag tränat intensivt. Kotten ska sitta stilla 1 minuter. Det klarar han. Det är lite värre för Kiara. Hon reser sig gärna upp. Bra störningsmoment för Kotten. Håll tummarna för att han klarar det ikväll också.
Ju äldre Kotten blir, desto längre promenader blir det och fler saker att utforska. Den här högen av gamla stockar var mycket intressant. Hit går Kotten gärna igen.
Så här ser det ut bakom min stol. Hundarna är jättetrötta och reser sig inte när jag ålar mig ur stolen för att fotografera dem. Stolen står vid baken av de båda hundarna.
Till slut var den här, min 65-årsdag. Dagen då jag blev pensionär. Den var tänkt att firas nere i Skåne, men vi stannade kvar hemma, gick på kafé och köpte min favorittårta. Som bara finns i 16 bitar. Jag har ätit MYCKET tårta. Dessutom hade jag med mig tårta till både Kiaras kurs (kvällen innan min födelsedag) och Kottens valpkurs (som var på min födelsedag). Nu blir det till att motionera extra mycket den närmsta tiden.
Så här vackert är det hos Brukshundsklubben i Ronneby. Den här promenadslingan tar vi alltid innan kursen startar. Det var även här som vi tränade senaste gången på valpkursen. Det var här de fick träna med den elektroniska haren.
Äntligen har Kotten lärt sig att grönsakslandet är förbjuden mark. Han ligger och iakttar mig medan jag arbetar. Men han vaktar mig också, eftersom vår tyska granne var på besök och satt vid ena ändan av landet. Normalt brukar Kotten strosa omkring och nosa, men den här gången höll han ett vakande öga på grannen och mig.
Att ha ett stort gosedjur som är större än en själv, det tycker Kotten om. Han släpar runt på Tudors stor apa, använder den som brottningskompis, men även som huvudkudde.
Ännu en underbar vecka med Kiara och Kotten. Jag är så glad över att ha två så fina kompisar.
Ikväll är det avslutningsprov på Kottens valpkurs. Tråkigt nog. Men vi tänker åka till klubben på tisdagskvällarna för att träna. Kanske vi ses där?
Läs tidigare inlägg om Kotten, vår nya flockmedlem, en liten Nederlandse Kooikerhondje, Kooiker:
Välkommen hem lilla Kotten .
En vecka med Kotten .
En vecka utan Tudor två med Kotten .
Kotten, Kiara och Smilla .
Snön ligger lika djup som Kotten är hög .
Kooikervalpen Kotten 13 veckor .
Intensiv vecka för Kooikervalpen Kotten .
Så mycket folk tyckte Kooikervalpen Kotten .
Kooikervalpen Kotten ute på nya äventyr .
Kooikervalpen Kotten fyra månader .
Kooikervalpen Kotten får nya lekkamrater .
Kooikervalpen Kotten börjar grundkurs på Brukshundsklubben .
Nästan en vecka utan Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten fem månader .
Kooikervalpen Kottens första värmebölja .
Kooikervalpen Kotten testar spår .
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
Det har varit en spännande vecka för Kotten. Det händer mycket i naturen just nu, mycket att upptäcka för en valp som inte har varit med om att naturen vaknar. En morgon när vi rundade en krök skuttade en hare över vägen precis framför oss. Kiara och Kotten bara tittade, utan att dra i kopplet eller skälla. Nästa dag, på exakt samma ställe dök det upp en katt, den blev vettskrämd och stack iväg. Kotten och Kiara stod kvar och tittade. På tredje dagen skuttade plötsligt en råbock och en hind ut framför oss i kurvan, då blev jag rädd, men hundarna höll sig lugna. Det verkar som om det är djurens övergångsställe just där.
Kanske var det tack vare dessa "övningar", som Kotten inte reagerade när vi på valpkursen skulle träna "haren". Då skulle Kotten vara lös och en elektronisk hare sprang omkring framför honom. Han satt där vid min sida. Haren skuttade ut och sprang iväg, vände och sprang åt ett annat håll. Kotten satt stilla och bara tittade. Så lycklig matte jag var i det ögonblicket. Jag kopplade upp hunden och lät någon annan ta över.
I vår glasgång blommar det för full just nu. Passionsblommorna är oändligt vackra.
Så även Eldblommorna. Den här växten har alla mina hundar älskat. De äter av bladen. Kanske jag ska ta och smaka på bladen, för de måste ju vara jättegoda... Eller?
Kotten är nu riktigt stor och Kiara har det inte alltid så lätt. Han har lärt sig att bita henne i tassarna. Han är snabb och hon hinner inte riktigt med.
Efter att ha busat med Kiara är det skönt att hoppa upp i soffan och sova i husses knä.
Kvittenbusken blommar och är så vacker att jag inte kan se mig mätt på den.
Just nu jobbar vi för fullt i trädgårdslandet. En av sakerna jag jobbar med där är att få Kotten att förstå att det är förbjuden mark. Inte det lättaste...
Blommor överallt i naturen, i trädkronorna och på buskarna.
Att fotografera hundarna när vi är ute och går är inte det lättaste, så fort jag sätter mig ner kommer de fram för att pussas. Därför blir fotona tagna lite ovanifrån.
Kotten är såååååååå trött på morgonen, något som syns tydligt på den här bilden. När jag och Kiara är ute och reser passar husse och Kotten på att ha sovmorgon.
Här får du en skymt av hur vacker vår morgonpromenad är.
Det bor en hund till på vår gata, Frida. Hon är tio år och hinner inte alls med Kotten när han far runt henne. Kotten är bara ett streck på bilderna. 
....
Men till slut stannar han och de kan hälsa på varandra. 
Kiara kommer alltid och sätter upp tassarna på mig när jag jobbar, ett sätt att tala om för mig att jag har suttit vid datorn för länge.
Kotten gör som Kiara, även om han inte tar lika stor plats som hon gör.
Kiaras favoritplats, under trappan. När hon var valp fick hon ut hela huvudet ur den här öppningen.
Kotten är nyfiken på vad Kiara håller på med där under. Men än så länge har han inte krupit in under trappan för att titta efter. Något som är tur för Kiara, för ibland behöver hon vara ifred. 
Magnolian fick en kort blomningstid, för de dagar vi hade runt +25 grader tog slut och frosten nöp tag i allt som inte tålde kylan.
Vi har en naturlig agilitybana på tomten. Här står Kiara och väntar på Kotten.
Här är det Kottens tur att vänta på Kiara.
Jag älskar blommor och de här gör mig glad. Ser ut som massor av ansikten som ler mot mig.
Inför avslutningsprovet på valpkursen, som sker idag, måndag 6 maj, har jag tränat intensivt. Kotten ska sitta stilla 1 minuter. Det klarar han. Det är lite värre för Kiara. Hon reser sig gärna upp. Bra störningsmoment för Kotten. Håll tummarna för att han klarar det ikväll också.
Ju äldre Kotten blir, desto längre promenader blir det och fler saker att utforska. Den här högen av gamla stockar var mycket intressant. Hit går Kotten gärna igen. 
Så här ser det ut bakom min stol. Hundarna är jättetrötta och reser sig inte när jag ålar mig ur stolen för att fotografera dem. Stolen står vid baken av de båda hundarna.
Till slut var den här, min 65-årsdag. Dagen då jag blev pensionär. Den var tänkt att firas nere i Skåne, men vi stannade kvar hemma, gick på kafé och köpte min favorittårta. Som bara finns i 16 bitar. Jag har ätit MYCKET tårta. Dessutom hade jag med mig tårta till både Kiaras kurs (kvällen innan min födelsedag) och Kottens valpkurs (som var på min födelsedag). Nu blir det till att motionera extra mycket den närmsta tiden. 
Så här vackert är det hos Brukshundsklubben i Ronneby. Den här promenadslingan tar vi alltid innan kursen startar. Det var även här som vi tränade senaste gången på valpkursen. Det var här de fick träna med den elektroniska haren.
Äntligen har Kotten lärt sig att grönsakslandet är förbjuden mark. Han ligger och iakttar mig medan jag arbetar. Men han vaktar mig också, eftersom vår tyska granne var på besök och satt vid ena ändan av landet. Normalt brukar Kotten strosa omkring och nosa, men den här gången höll han ett vakande öga på grannen och mig. 
Att ha ett stort gosedjur som är större än en själv, det tycker Kotten om. Han släpar runt på Tudors stor apa, använder den som brottningskompis, men även som huvudkudde.Ännu en underbar vecka med Kiara och Kotten. Jag är så glad över att ha två så fina kompisar.
Ikväll är det avslutningsprov på Kottens valpkurs. Tråkigt nog. Men vi tänker åka till klubben på tisdagskvällarna för att träna. Kanske vi ses där?
Läs tidigare inlägg om Kotten, vår nya flockmedlem, en liten Nederlandse Kooikerhondje, Kooiker:
Välkommen hem lilla Kotten .
En vecka med Kotten .
En vecka utan Tudor två med Kotten .
Kotten, Kiara och Smilla .
Snön ligger lika djup som Kotten är hög .
Kooikervalpen Kotten 13 veckor .
Intensiv vecka för Kooikervalpen Kotten .
Så mycket folk tyckte Kooikervalpen Kotten .
Kooikervalpen Kotten ute på nya äventyr .
Kooikervalpen Kotten fyra månader .
Kooikervalpen Kotten får nya lekkamrater .
Kooikervalpen Kotten börjar grundkurs på Brukshundsklubben .
Nästan en vecka utan Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten fem månader .
Kooikervalpen Kottens första värmebölja .
Kooikervalpen Kotten testar spår .
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
May 3, 2019
Möt mig imorgon på Landsbygdsmässan i Eringsboda!
Möt mig imorgon på Landsbygdsmässan i Eringsboda!
Imorgon är det ett av årets roligaste evenemang, landsbygdsmässan i Eringsboda . Jag har varit med där ett par gånger nu och jag älskar det. Bara en bit hemifrån, många jag känner, härlig atmosfär och platsen, Eringsboda Brunn är magisk.
Du hittar mig inomhus, vill ju inte böckerna ska bli blöta om det kommer en regnskur. Men det brukar vara soligt och varmt på Landsbygsmässan. Jag brukar passa på att klappa de små lammen, prova på lokal mat, lyssna på musik, titta på de stora traktorerna, brandbilarna och allt annat spännande som finns på plats. I år kommer det att vara mer än vanligt. Jag såg medlemmarna i Ronneby Brukshundsklubb träna igår inför uppträdandet imorgon. Det ser jag fram emot att se imorgon. Om jag hinner gå ifrån.
Hoppas att vi ses. Jag är där hela dagen, men husse måste vara hemma hos Kotten och Kiara.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
Imorgon är det ett av årets roligaste evenemang, landsbygdsmässan i Eringsboda . Jag har varit med där ett par gånger nu och jag älskar det. Bara en bit hemifrån, många jag känner, härlig atmosfär och platsen, Eringsboda Brunn är magisk.
Du hittar mig inomhus, vill ju inte böckerna ska bli blöta om det kommer en regnskur. Men det brukar vara soligt och varmt på Landsbygsmässan. Jag brukar passa på att klappa de små lammen, prova på lokal mat, lyssna på musik, titta på de stora traktorerna, brandbilarna och allt annat spännande som finns på plats. I år kommer det att vara mer än vanligt. Jag såg medlemmarna i Ronneby Brukshundsklubb träna igår inför uppträdandet imorgon. Det ser jag fram emot att se imorgon. Om jag hinner gå ifrån.
Hoppas att vi ses. Jag är där hela dagen, men husse måste vara hemma hos Kotten och Kiara.
Kramisar KimFörfattare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
May 2, 2019
Kimselius fyller 65 = pensionär, eller?
Kimselius fyller 65 = pensionär, eller?
Igår somnade jag som 64-åring, idag vaknade jag som en pensionär. Om det känns annorlunda, nja, egentligen inte. Även om kroppen känns lite sliten och mör idag. Men det kan bero på gårdagens spår- och sökövningar ute i skogarna. Det tar på kroppen, plus att det blir alldeles för sena kvällar för en sådan här gammal dam... hihihih
Även om jag från och med idag räknas som pensionär tänker jag inte sluta skriva. Det går inte så länge orden flödar ur mig. Det är bara att skriva på så länge orden finns där. Jag älskar att vara författare!
Kallas man fortfarande födelsedagsBARN när man fyller 65? Idag är det i alla fall min födelsedag och jag är glad att jag har blivit sextiofem år. Om du har följt min blogg ett par år vet du att jag alltid lottar ut en bok till dig som läser bloggen när jag fyller år. Jag älskar att ge presenter, visst jag tycker om att få dem också, men att ge är nog roligare.
Idag för exakt 65 år sedan föddes jag i Göteborg. Mitt huvud var fullt av mörkt, krulligt hår och personalen på BB kallade mig för tattarunge. Morfar kallade mig för trollunge!
Jag växte upp i Helgered på Hisingen i Göteborg. Där blev många av mina berättelser till, eftersom jag redan som åttaåring bestämde mig för att bli författare och då även skrev min första bok, Röda slottets hemlighet .
Min bok
Spöket på Stora Mossen
, är en skildring av min barndom och mina hemtrakter. Det är ingen självbiografi, utan jag har tagit en bit av min vardag och gjort om till en spännande spökberättelse, hästbok och deckare. När du läst boken förstår du varför jag ger boken så många beteckningar! Tolv år var jag när jag skrev den här boken.
I Rädda min lillebror hämnas jag på mina småbröder. Tänk vad en författare kan göra med orden. Den här boken skrev jag när jag var elva år.
Det var inte bara skrivandet jag tyckte om. Jag älskade även djur och natur. Passade alla grannarnas hundar och släpade runt dem i skog och mark. Ibland
var det hundarna som släpade runt mig, för jag var inte speciellt gammal när jag började passa hundar. Fick min första egna hund när jag var tio år och mitt stora hästintresse blandades med min kärlek till hundar som har växt sig allt starkare under åren.
Min första valpkull födde jag upp när jag var fjorton år och innan dess hade jag pussat på alla de valpkullar som mamma och pappa födde upp hemma.
I hela mitt liv har jag skrivit: dagböcker, hästberättelser, noveller, böcker och dikter. Det var självklart för alla att jag skulle bli författare. Någonstans på vägen försvann drömmen, eller rättare sagt, tron på mitt eget skrivande. Jag tyckte inte att jag dög som författare! Ändå närde jag drömmen om att bli författare en dag genom att fortsätta skriva berättelser.
Till slut slog jag igenom med buller och bång, blev kallad för Blekinges Astrid Lindgren och sålde min debutbok
Tillbaka till Pompeji
i 11.000 ex PÅ EN VECKA! Boken är översatt till sex språk och blev utsedd som en av årets bästa utländska böcker på Island när den kom ut där 2009.
Sedan debuten har jag kommit ut med över 50 böcker. Mitt mål är att skriva 100 böcker innan jag dör. Nu är jag mer än halvvägs och skriver på!
Vinn min födelsedagsbok
Det enda du behöver göra för att ha en chans till en signerad bok är att skriva en kommentar och motivera varför just du ska vinna boken. Du väljer precis vilken som helst av de hittills UTKOMNA böckerna som JAG har skrivit . Mejla Kim M Kimselius, skriva din motivering och glöm inte skriva din adress, för om du vinner skickas boken direkt till dig. Döp mejlet till FÖDELSEDAGSBOK.
Lycka till!
Nu ska jag fortsätta fira min födelsedag, med tårta, lite skrivande och ikväll blir det hundträning för Kotten. Kan man ha en bättre födelsedag!
Ha en fin dag! Det kommer jag att ha!
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
Igår somnade jag som 64-åring, idag vaknade jag som en pensionär. Om det känns annorlunda, nja, egentligen inte. Även om kroppen känns lite sliten och mör idag. Men det kan bero på gårdagens spår- och sökövningar ute i skogarna. Det tar på kroppen, plus att det blir alldeles för sena kvällar för en sådan här gammal dam... hihihih
Även om jag från och med idag räknas som pensionär tänker jag inte sluta skriva. Det går inte så länge orden flödar ur mig. Det är bara att skriva på så länge orden finns där. Jag älskar att vara författare! Kallas man fortfarande födelsedagsBARN när man fyller 65? Idag är det i alla fall min födelsedag och jag är glad att jag har blivit sextiofem år. Om du har följt min blogg ett par år vet du att jag alltid lottar ut en bok till dig som läser bloggen när jag fyller år. Jag älskar att ge presenter, visst jag tycker om att få dem också, men att ge är nog roligare.
Idag för exakt 65 år sedan föddes jag i Göteborg. Mitt huvud var fullt av mörkt, krulligt hår och personalen på BB kallade mig för tattarunge. Morfar kallade mig för trollunge!
Jag växte upp i Helgered på Hisingen i Göteborg. Där blev många av mina berättelser till, eftersom jag redan som åttaåring bestämde mig för att bli författare och då även skrev min första bok, Röda slottets hemlighet .
Min bok
Spöket på Stora Mossen
, är en skildring av min barndom och mina hemtrakter. Det är ingen självbiografi, utan jag har tagit en bit av min vardag och gjort om till en spännande spökberättelse, hästbok och deckare. När du läst boken förstår du varför jag ger boken så många beteckningar! Tolv år var jag när jag skrev den här boken.I Rädda min lillebror hämnas jag på mina småbröder. Tänk vad en författare kan göra med orden. Den här boken skrev jag när jag var elva år.
Det var inte bara skrivandet jag tyckte om. Jag älskade även djur och natur. Passade alla grannarnas hundar och släpade runt dem i skog och mark. Ibland
var det hundarna som släpade runt mig, för jag var inte speciellt gammal när jag började passa hundar. Fick min första egna hund när jag var tio år och mitt stora hästintresse blandades med min kärlek till hundar som har växt sig allt starkare under åren.Min första valpkull födde jag upp när jag var fjorton år och innan dess hade jag pussat på alla de valpkullar som mamma och pappa födde upp hemma.
I hela mitt liv har jag skrivit: dagböcker, hästberättelser, noveller, böcker och dikter. Det var självklart för alla att jag skulle bli författare. Någonstans på vägen försvann drömmen, eller rättare sagt, tron på mitt eget skrivande. Jag tyckte inte att jag dög som författare! Ändå närde jag drömmen om att bli författare en dag genom att fortsätta skriva berättelser.
Till slut slog jag igenom med buller och bång, blev kallad för Blekinges Astrid Lindgren och sålde min debutbok
Tillbaka till Pompeji
i 11.000 ex PÅ EN VECKA! Boken är översatt till sex språk och blev utsedd som en av årets bästa utländska böcker på Island när den kom ut där 2009.Sedan debuten har jag kommit ut med över 50 böcker. Mitt mål är att skriva 100 böcker innan jag dör. Nu är jag mer än halvvägs och skriver på!
Vinn min födelsedagsbok
Det enda du behöver göra för att ha en chans till en signerad bok är att skriva en kommentar och motivera varför just du ska vinna boken. Du väljer precis vilken som helst av de hittills UTKOMNA böckerna som JAG har skrivit . Mejla Kim M Kimselius, skriva din motivering och glöm inte skriva din adress, för om du vinner skickas boken direkt till dig. Döp mejlet till FÖDELSEDAGSBOK.
Lycka till!
Nu ska jag fortsätta fira min födelsedag, med tårta, lite skrivande och ikväll blir det hundträning för Kotten. Kan man ha en bättre födelsedag!
Ha en fin dag! Det kommer jag att ha!
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
April 29, 2019
De magiska 50 första sidorna
De magiska 50 första sidorna
Egentligen borde jag skriva De motsträviga 50 första sidorna . För det är oftast så det känns, antingen man läser eller skriver. Det tar ungefär 50 sidor att komma in i handlingen, oavsett om man är författare eller läsare.
Det händer något på de där första sidorna, karaktärer byggs upp, handlingen går framåt och man blir en del av berättelsen, oavsett om man skriver eller läser.
Av erfarenhet vet jag att när jag kommer till sidan 51 händer det något, då blir det verkligen magiskt. Då flödar orden av sig själv. Fingrarna flyger fram över tangenterna och går inte att stoppa. Jag skriver medan jag läser orden som kommer ur mig. Spännande, fängslande, fascinerande, skrämmande. Där och då är jag både författare och läsare, orden kommer som av sig själv.
Just nu befinner jag mig innan den magiska gränsen 50 sidor. Jag kämpar på. Jag vet vad som ska hända, jag har allt klart för mig, men än så länge känns 180 till 200 manusblad oändligt långt borta. I det läget är det så lätt att göra något annat, något roligare. Fast finns det egentligen något roligare än att se hur boksida läggs till boksida?
Jag har läst fakta om en tragisk händelse som utspelade sig på Island på 1600-talet. Boken har funnits inom mig sedan 2017 då min isländska förläggare gav mig i uppdrag att skriva boken. Han planterade idén i mitt motsträviga huvud. Men ju mer jag lärde mig om händelsen, desto mer fascinerad blev jag och orden började komma till liv.
När jag berättade för min illustratör, Mats Minnhagen, på bokmässan 2017, bad han att få göra omslaget direkt, eftersom han blev så inspirerad. Så här blev resultatet:
Just nu är jag där, i den händelsen som omslaget skildrar. Det är grymt, spännande och lite sorgligt att skriva. I det här läget tror jag alltid att jag vet precis hur boken ska vara, sedan händer något när jag kommer till sidan 51. Huvudpersonerna tar över och för handlingen framåt. Det är inte längre jag som bestämmer.
Be mig aldrig skriva en sammanställning om vad som ska hända i boken innan jag har skrivit den, för det blir mest stolpar, eftersom jag aldrig riktigt vet vart det bär hän när ordflödet sätter fart.
En månad har jag på mig, sedan ska boken vara klar. Jag har gjort det förr och är övertygad om att jag klarar det den här gången också. Bara jag kommer över de 50 första motsträviga sidorna. Håll tummarna!
Idag är det Valborgsmässoafton, bara några dagar kvar innan mitt liv tar en ny vändning.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
Egentligen borde jag skriva De motsträviga 50 första sidorna . För det är oftast så det känns, antingen man läser eller skriver. Det tar ungefär 50 sidor att komma in i handlingen, oavsett om man är författare eller läsare.
Det händer något på de där första sidorna, karaktärer byggs upp, handlingen går framåt och man blir en del av berättelsen, oavsett om man skriver eller läser.
Av erfarenhet vet jag att när jag kommer till sidan 51 händer det något, då blir det verkligen magiskt. Då flödar orden av sig själv. Fingrarna flyger fram över tangenterna och går inte att stoppa. Jag skriver medan jag läser orden som kommer ur mig. Spännande, fängslande, fascinerande, skrämmande. Där och då är jag både författare och läsare, orden kommer som av sig själv.
Just nu befinner jag mig innan den magiska gränsen 50 sidor. Jag kämpar på. Jag vet vad som ska hända, jag har allt klart för mig, men än så länge känns 180 till 200 manusblad oändligt långt borta. I det läget är det så lätt att göra något annat, något roligare. Fast finns det egentligen något roligare än att se hur boksida läggs till boksida?
Jag har läst fakta om en tragisk händelse som utspelade sig på Island på 1600-talet. Boken har funnits inom mig sedan 2017 då min isländska förläggare gav mig i uppdrag att skriva boken. Han planterade idén i mitt motsträviga huvud. Men ju mer jag lärde mig om händelsen, desto mer fascinerad blev jag och orden började komma till liv.
När jag berättade för min illustratör, Mats Minnhagen, på bokmässan 2017, bad han att få göra omslaget direkt, eftersom han blev så inspirerad. Så här blev resultatet:
Just nu är jag där, i den händelsen som omslaget skildrar. Det är grymt, spännande och lite sorgligt att skriva. I det här läget tror jag alltid att jag vet precis hur boken ska vara, sedan händer något när jag kommer till sidan 51. Huvudpersonerna tar över och för handlingen framåt. Det är inte längre jag som bestämmer.Be mig aldrig skriva en sammanställning om vad som ska hända i boken innan jag har skrivit den, för det blir mest stolpar, eftersom jag aldrig riktigt vet vart det bär hän när ordflödet sätter fart.
En månad har jag på mig, sedan ska boken vara klar. Jag har gjort det förr och är övertygad om att jag klarar det den här gången också. Bara jag kommer över de 50 första motsträviga sidorna. Håll tummarna!
Idag är det Valborgsmässoafton, bara några dagar kvar innan mitt liv tar en ny vändning.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius . Välkommen tillbaka!
