David Nessle's Blog, page 4

Agatha Christie — surfdrottning!

”A wonderful, skimpy emerald green wool bathing dress, which was the joy of my life, and in which I thought I looked remarkably well!” skriver Agatha om sin baddräkt.

Vi vet alla att Agatha Christie är den klassiska pusseldeckarens portalgestalt och central för utvecklingen av den moderna detektivromanen överhuvudtaget.

Något mindre bekant är kanske att Dame Agatha även var en av de första britter — ja, förmodligen en av de första europeerna överhuvudtaget — som ställde sig på en surfbräda. Detta skedde i början av 1922, det vill säga långt innan Howard Carter hittade Tut Anch Amons sista viloläger i november samma år — en händelse som för övrigt bör ha stimulerat Agathas make Archie storligen, han var  ju var arkeolog — vad det nu har med surfning att göra. Åter till ämnet …

Vi lämnar ordet till deckardrottningen själv:

”The surf boards in South Africa were made of light, thin wood, easy to carry, and one soon got the knack of coming in on the waves.

It was occasionally painful as you took a nosedive down into the sand, but on the whole it was an easy sport and great fun.”

Jag tänker mig gärna att Dame Agatha står på surfbrädan och skriker  ”Hang ten!” och  ”Surfs up!” med  suveränt kultiverad public school-accent …

Efter en morgon i bränningarna tar vi förstås på oss en läckert tweedig tjugotalsensemble …

Vanskapta Mussar i alla l��nder — f��renen eder!

Det ��r kanske sv��rt att f��rest��lla sig — men det fanns faktiskt en tid n��r ingen m��nniska p�� jorden hade sett Musse Pigg.

Det var f��rst n��r figuren slog igenom p�� bred front i tjugotalets slutskede�� — fr��mst kanske tack vare ljudfilmsdebuten Steam Boat Willie (1928) — som det utbr��t n��got som m��ste beskrivas som en global Mussefeber.

Musse-manians matadorer drog sig inte f��r n��got — de kl��dde t ex ut unga film-ingenuer till den behandskade r��ttan och l��t dem jaga pianon kors och tv��rs ��ver en varietescen …

Anny Ondra ��R Variet��ns Sk��lmunge — dessutom f��rs��ker hon sig p�� att vara Musse Pigg i ett minst sagt … ��h … originellt nummer fr��n filmen med samma namn (Die vom Rummelplatz, 1930).

Komikern George Burns s��rjde variet��ns d��d med de minnesv��rda orden ”There’s no place for the kids to be lousy anymore” — och efter att ha sett�� Anny Ondra i verksamhet tror jag mig ha f��tt en f��rdjupad f��rst��else f��r vad han menade …

Musses nyvunna ryktbarhet innebar f��rst��s ��ven att fansen — och cash in-makarna — inte var helt klara ��ver hur den tillbedda gnagaren s��g ut.

Musse med lila byxor — och en n��got disproportionerlig Gretchen …

Tyska porslinskonstn��rer hade till exempel ingen uppfattning om vad det skulle vara f��r f��rg p�� r��ttans byxor — de hade bara sett svartvita filmsnuttar — n��r de valde att skildra en erotiskt laddat m��te mellan musen och en l��ttkl��dd beundrarinna.

Tidens Cosplayentusiaster var ocks�� lite vaga kring detaljerna n��r de formgav sina Musse- och Mimmi-kostymer …

Musse och Mimmi b��r rullskridskor. Jultomten b��r … Kinky Boots?!

Serbiskt trettiotal — Musse och Mimmi ��r sp��klika, ansiktsl��sa …

Den lettiska Musse borde ��verv��ga att byta namn till L��ngben …

I Finland gjorde mussarna i st��llet ett n��got utsvultet intryck … (m��jligen r��rde det sig h��r om kyrkr��ttor.)

… Medan�� samma gnagare�� i Soluppg��ngens Land nog g��r klokt i att sk��ra ner p�� sushin … och hur m��nga fingrar har han egentligen? har han redan g��tt och blivit radioaktiv?

Den nipponesiska Musse Pigg genomgick sedermera en bantningskur innan han st��llde sig till den inhemska krigspropagandans f��rfogande i en film som Disneykoncernen skoningsl��st verkar f��rs��ka utrota fr��n internet — l��nken i mitt tidigare inl��gg om denna superba kuriositet dog tillexempel p�� kort tid. Som tur ��r har jag hittat en ny U-tubevariant. Bildkvaliteten ��r n��got s��mre ��n sist — men vad annat kan man f��rv��nta sig n��r man f��r se en s��n h��r sm��tt subversiv samizdat-spinoff …

 

Vanskapta Mussar i alla länder — förenen eder!

Det är kanske svårt att föreställa sig — men det fanns faktiskt en tid när ingen människa på jorden hade sett Musse Pigg.

Det var först när figuren slog igenom på bred front i tjugotalets slutskede  — främst kanske tack vare ljudfilmsdebuten Steam Boat Willie (1928) — som det utbröt något som måste beskrivas som en global Mussefeber.

Musse-manians matadorer drog sig inte för något — de klädde t ex ut unga film-ingenuer till den behandskade råttan och lät dem jaga pianon kors och tvärs över en varietescen …

Anny Ondra ÄR Varieténs Skälmunge — dessutom försöker hon sig på att vara Musse Pigg i ett minst sagt … öh … originellt nummer från filmen med samma namn (Die vom Rummelplatz, 1930).

Komikern George Burns sörjde varieténs död med de minnesvärda orden ”There’s no place for the kids to be lousy anymore” — och efter att ha sett  Anny Ondra i verksamhet tror jag mig ha fått en fördjupad förståelse för vad han menade …

Musses nyvunna ryktbarhet innebar förstås även att fansen — och cash in-makarna — inte var helt klara över hur den tillbedda gnagaren såg ut.

Musse med lila byxor — och en något disproportionerlig Gretchen …

Tyska porslinskonstnärer hade till exempel ingen uppfattning om vad det skulle vara för färg på råttans byxor — de hade bara sett svartvita filmsnuttar — när de valde att skildra en erotiskt laddat möte mellan musen och en lättklädd beundrarinna.

Tidens Cosplayentusiaster var också lite vaga kring detaljerna när de formgav sina Musse- och Mimmi-kostymer …

Musse och Mimmi bär rullskridskor. Jultomten bär … Kinky Boots?!

Serbiskt trettiotal — Musse och Mimmi är spöklika, ansiktslösa …

Den lettiska Musse borde överväga att byta namn till Långben …

I Finland gjorde mussarna i stället ett något utsvultet intryck … (möjligen rörde det sig här om kyrkråttor.)

… Medan  samma gnagare  i Soluppgångens Land nog gör klokt i att skära ner på sushin … och hur många fingrar har han egentligen? har han redan gått och blivit radioaktiv?

Den nipponesiska Musse Pigg genomgick sedermera en bantningskur innan han ställde sig till den inhemska krigspropagandans förfogande i en film som Disneykoncernen skoningslöst verkar försöka utrota från internet — länken i mitt tidigare inlägg om denna superba kuriositet dog tillexempel på kort tid. Som tur är har jag hittat en ny U-tubevariant. Bildkvaliteten är något sämre än sist — men vad annat kan man förvänta sig när man får se en sån här smått subversiv samizdat-spinoff …

 

I dag har jag och min vän Martin känt varandra i exakt fyrtio år

Jag vet inte riktigt om vi är fjorton eller femton år gamla på den här bilden. Små är vi under alla omständigheter. Vi har varsin halva av fotoremsan — bilden är från Martins halva, för jag hittar symptomatiskt nog inte min just idag.

”Serendipity” kallas det på engelska när slumpen gör något ovanligt begåvat — jag kan inte komma på något motsvarande ord på svenska.

Den 14 juni 1974 anlände jag och Martin till ett fältbiologläger i norra Skåne. Det är anmärkningsvärt av flera skäl:

1. Ingen av oss har visat några som helst fältbiologiska böjelser, varken tidigare eller senare i livet.

2. Martin bodde inte i Skåne utan i Sala. (Själv bodde jag för tillfället i Skurup.)

3. Vi var tretton år gamla och inte direkt några äventyrliga typer, som var ute på strapatser utan våra föräldrar stup i ett — vi var snarare fallna åt ett utsvävande inomhusliv.

En annan serendipitet i sammanhanget: medan vi befann oss på lägret inhandlade jag i en kiosk vi hade vägarna förbi det första numret av skräckserietidningen Kallblodig.

Det är lite bisarrt att känna så stark nostalgi och tacksamhet inför denna — om sanningen ska fram — tämligen undermåliga tidningsprodukt.

( Kallblodig var väl inte så där överväldigande bra — tidningen innehöll skräckserier från femtiotalet, men inte EC-förlagets klassiker, utan billiga plagiat som verkade vara framställda av EC-tecknarnas underbetalda kusiner från landet.)

Sedan hittade jag och Martin på olika mer eller mindre övertygande skäl till att vi inte kunde följa med ut på exkursioner för att hämta grodyngel i glasburkar — istället läste vi igenom Kallblodig-numret gång på gång, analyserade det i detalj och betygsatte de olika serierna.

Och på det viset har det fortsatt: i fyrtio år har vi undvikit kroppsansträngningar och direkt solljus för att istället dricka te medan vi analyserar olika — ofta äldre — populärkulturella fenomen, vi har turats om att sitta framför en skrivmaskin, eller suttit timme efter timme och sett på olika filmhistoriska milstolpar som Gud har en smula svårt att erinra sig (medan det hela tiden har kliat svagt i snabbspolningsfingret), eller tryckt fanzines, eller — för den delen — producerat riktiga tidningar som Kapten Stofil.

Serendipitöst är vad det är.

 

Klezmerswingens mysterier

Lana Truesdale och The Kingsmen frågar sig oroligt ”Who’s Yehoodi?”

Klezmerswingen rymmer många mysterier. Till exempel: Vem är egentligen den där Yehoodi? Varför utger han sig för att vara ett släktporträtt? Och varför stirrar han så lystet på vokalissan Lana Truesdales ryggslut i obevakade ögonblick (okej — det sista är kanske något lättare att begripa).

När jag snubblade över soundien härovan första gången cirka 2008 förstod jag ingenting — och den världsomspännande väven kunde inte skingra mysteriedimmorna. Men så här sex år senare har mängden extremt esoterisk och detaljerad information på nätet fullkomligt exploderat — särskilt på Wikipedia, ett uppslagsverk av aldrig tidigare skådat omfång.

Och ur detta ymnighetshorn av trivia har jag idag fått veta följande: mästerviolinisten Yehudi Menuhin gästade Bob Hopes radioprogram någon gång under sent trettiotal, vilket ledde till att den storhakade komikerns sidekick Jerry Colonna fick för sig att upprepa frasen ”Who’s Yehoodi?” programmet igenom.

Inte mycket till skämt, kan man tycka, men folk ute i stugorna uppskattade det av allt att döma storligen, eftersom Colonna kom att upprepa repliken gång på gång i följande program (där Menuhin inte alls medverkade) tills den hade blivit ett ”meme” — så till den grad att amerikanska flottan valde att kalla ett tidigt stealthprogram för ”Project Yehudi”.

Yehoodi kom att bli ”a widely understood late 1930s slang reference for a mysteriously absent person” (om vi ska tro Wikipedia, vars artikel i ämnet som sagt har lärt mig allt jag vet om Yehoodi).

Och 1940 kom alltså cash in-låten, som Lana Truesdale och the Kingsmen framför så förtjänstfullt här ovan — och Marta Tilton och hennes sällsamma gycklarfölje framför något mindre förtjänstfullt här nedanför:

(De mest välkända versionerna av örhänget spelades annars in av storbandsledaren Kay Kyser och den heidi-hoande swingsensationen Cab Calloway.)

Enligt Wiki-tikeln kom frasen ”Who’s Yehoodi” även att bli ett slangigt — och lite förtäckt sätt — att fråga om en person var av judisk härkomst — ”Yehudi” är nämligen hebreiska för ”jude”.

Sången klingar rätt rejält av klezmer, som ju var en av de stora influenserna på jazzmusiken. Mollstämda och mera kromatiska låtar som Putting on the Ritz (av en viss Israel Beilin, bättre känd som Irving Berlin) kallades faktiskt internt av schlagerkomponisterna för ”jewish songs”.

My Little Cousin med Peggy Mann, Tommy Taylor och teddy Powells orkester

Ibland utgick jazzkompositörerna direkt från judiska folkvisor — detta gäller såväl sången My Little Cousin härovan som Andrews Sisters världshit Bei Mir Bist Du Schön, som tillochmed fick behålla yiddishtiteln.

Hur kort avståndet mellan klezmer och swing är kan man konstatera om man lyssnar på bandet The Yiddish Swingtette i fyrtiotalsradioprogrammet  Your Jewish-American Hour  — vilket man kan göra nedan, för jag har — inte helt överraskande — ställt samman en Spotifyspellista med mina klezmerjazzfavoriter (särskilt förtjust är jag f ö i reklaminslagen från Your Jewish American Hour för produkter som ”Hebrew National Meats” och ”Manischewitz’s Matzo Balls” )

 

 

 

Huvudnyheterna 20 — Laboranten i labyrinten

http://archive.org/download/Huvudnyheterna20LaborantenILabyrinten/Huvudnyheterna20.mp3

( Lyssna ovan eller högerklicka och spara HÄR.)

Efter en halvårslång siesta har poddcasten Huvudnyheterna plötsligt vaknat till liv och raglat ut i köket. Eller rättare sagt till Davids arbetsrum, för det är där vi har spelat in. Akustiken visade sig vara betydligt bättre än i Stålhammars kök, och fåtöljerna gav dessutom hela processen en lite mer bakåtlutad karaktär.

Det tidiga sextiotalets värsta skägghipsters.

Hade Breaking Bad hetat Laboranten i labyrinten om serien visats i svensk TV på 70-talet? Varför ser män i gammal svensk reklam så ofta ut som Reinhard Heydrich? Är brist på pengar det enda som kan rädda det arkitektoniska kulturarvet? Sprängde statsplanerarna hela Norrmalm i luften på femtiotalet bara för att kunna lura i utländska besökare att Sverige visst hade deltagit i andra världskriget? Är verkligen alla sextiotalets skägglurkar inbördes utbytbara — kan Cornelis vabba för Beppe? Kan Lasse O fylla Yngve Galmlins galoscher?

Ja — ska man tro ovanstående fantastiska klipp har vi i alla fall ett svar på den sista frågan — ett genljudande ja! Vreesvijk kapar Beppes godnattstund och synsvaga och lomhörda tittare märker ingenting.

Brita Borg hånar hipsters av 1961 års modell

Sedan talar vi om Betsy Palmers dilemma: tänk om sextio- och sjuttiotalets strävsamma skådespelare vetat att alla deras brödjobb och extraknäck i slasher-, skräck- och splatter-genren skulle leva för evigt på VHS, DVD och Bluray.

Betsy Palmer, känd från Fredag den 13 (1980) förklarar ännu en gång hur hon valde att bli en psykotisk knivmördare för att hon behövde en ny bil.

David ljuger för övrigt inte när han pratar om ”Raggoparden” — den fanns faktiskt i fyra djuriska färger …

David har även på fötterna när han hävdar att han kan spela ut Mel Brooks-kortet — det vill säga att han har rätt att driva med danskar eftersom han själv har danskt påbrå — bland annat den här etnografiske pionjären:

Nordisk Familjeboks uggleupplaga är full av lovord för Davids mormorsmorfar.

Däremot blev det — i vanlig ordning — lite halvfel på andra ställen i avsnittet:

PRESSTOPP! Three Towns är inte alls ”helskönt” — det är bara ”skönt” — David minns fel angående sloganen från den fantastiskt framgångsrika rebrandingkampanjen som fick ungdomen att börja dricka öl igen.

Några ytterligare förtretliga felaktigheter och förtydliganden: ”The Hum-Drum Willow” har visat sig vara en stor ask. Björnligan har mycket riktigt inte randiga kläder.  Reinhard Heydrichs dubbelgångare gjorde inte heller reklam för Stomatol utan för Vademecum, erinrar sig  David efter att vederbörligen ha rådbråkat sitt minne … (tyvärr finns reklamen varken på Filmarkivets sida eller på U-tube.)

 

Ett lite längre utsnitt av William Harcourts  kampanjtal, som alltså upptog hela sidan 7 i Times — utan bilder.

 Episoden med sättaren som fick nog kallas tydligen för ”The Harcourt Interpolation”, efter politikern vars oändliga tirader till sist fick tryckeridrängen att avfyra en mäktig köttglosa –  se femte raden nedifrån i utsnittet härunder:

David ville minnas att detta skedde på 1890-talet, men faktum är att det inträffade redan 23 januari 1882.

 

Kampen om den mest krystade kändiskommersen

Om skräckmästaren Vincent Price gillar de här russinen så är de säkert bra.

Om boxningsvärldsmästaren Muhammad Ali tycker att de här kackerlacksfällorna är effektiva så är de säkert bra.

Om Raymond Burr — TV-s Perry Mason — anser att E-Z Safety Glass är bäst för bilen så är det säkert bra.

Om Doris Day föredrar den här ångvälten framför alla andra på marknaden förekommande fabrikat …  vänta nu ett litet ögonblick …

Okej. Jag tror vi har en vinnare.

Något senare tillägg: Jag har förstås skrivit tidigare om  sällsamma celebra sellouts av mera samtida snitt — såsom Bob Dylans underklädsreklam och Johnny Rottens odödliga reklamfilm för British Country Butter — och den texten återfinner ni HÄR.

 

De tre männen i den brinnande ugnen, Shadrak, Mesak och Abednego

Ett något udda faktum när det gäller Shadrak, Mesak och Abednego: de heter inte så.

I dopattesten står det Hananja, Misael och Asarja. Shadrak, Mesak och Abednego är deras Babyloniska slavnamn. Jag hänvisar till 1917 års bibelöversättning:

Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda barn. Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade han Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.

För att ytterligare förvirra bilden har styckets hjälte Daniel alltså också ett slavnamn — Beltesassar — men det används påfallande sällan när man återberättar Bibelhistorier — kanske delvis för att det är  lätt att förväxla med Belshassar (ni vet — han som drack lättgrogg ur en gyllene dopfunt han stulit ur templet i Jerusalem och sedan fick se skriften på väggen).

I King James Bibel vägrar S, M & A att knäböja inför ”A golden idol”, vilket får mig att se en vision av hur de vägrar ge sin tribut till en mer än vanligt guldpaljetterad Liberace. Nu kräver jag att TV-programmet ”Idol” byter namn till ”Avgudabelätet” i konsekvensens namn …

Den israelitiska trion vägrar alltså att knäböja inför guldstatyn som kungen nyss högtidligen har avtäckt vilket får Nebukadnessar att raskt ge order om extra eldning. Den mest märgfulla skildringen av episoden hittar vi — kanske inte helt oväntat — i Karl den tolftes Bibel:

Och härolden ropade öfwerliudt: Thet låter eder sagt wara/ J all folk/ slächter och tungomål: At när J hören basuner/ trummeter/ harpor/ gigor/ psaltare/ lutor och allahanda strängiaspel/ så skolen J nederfalla och tilbedia thet gyldene belätet som Konung NebucadNezar hafwer vpsättia låtit.

Men then som tå icke nederfaller och tilbeder/ han skal på samma stund kastas vthi en brinnande vgn.

Tå the nu hörde liudet af basuner/ trummeter/ harpor/ gigor/ psaltare/ och allahanda strängiaspel/ föllo neder all folck/ slächter och tungomål/ och tilbådo thet gyldene belätet/ som Konungen NebucadNezar hade vpsättia låtit.

Okej … det är väldigt mycket ”basuner, trummor, harpor, gigor, psaltare och allehanda strängaspel” i den här passagen — det medges. Jag övergår till en mera lättsmält — om än smått summarisk, sumerisk och stelbent — serieframställning:

Önskas en ännu tamare framställning hänvisar vi till sajten bibelskolan.com som har lagt upp en text med vissa ekon av Asterix och hans tappra galler:

Nebukadnessar är lycklig. Berusad av sin makt. Uppfylld av sin egen

härlighet.

Han har lyckats ena landet genom att göra staten till en reli­gion.

Alla gör som han säger.

Ingen vågar trotsa honom.

Ingen?

Jo, tre män står där långt borta, dolda för Nebukadnessars blickar.

Tre män som vågar trotsa konungen.

Tre män som vågar visa sin egen tro.

Tre män — Sadrak, Mesak och Abed-Nego.

(Tipstack till Erik Lundbom — resten av texten hittar ni HÄR)

Nebukadnessar ger order om att ugnen ska göras ”Sju gånger hetare än vanligt” — eller för att tala med Karl den tolfte:

TÅ wardt NebucadNezar full medh grymhet/ så att hans ansichte förwandlade sigh öfwer Sadrach/ Mesach/ och AbedNego; och befalte at man skulle giöra vgnen siu resor hetare än han eljes plägade wara:

”Sju resor hetare” — är det alltså härifrån som vi har uttrycket, så vitt jag kan förstå: ”siw resor” heter det redan i Gustav Vasas Bibel från 1541.

Nu nalkas vi styckets suggestiva klimax, där konungen kisar in i röken och elden och plötsligt tycker sig se fyra bolmande silhuetter:

24 Då blev konung Nebukadnessar förskräckt och stod upp med hast och frågade sina rådsherrar och sade: »Var det icke tre män som vi läto kasta bundna i elden? De svarade och sade till konungen: »Jo förvisso, o konung.»

25 Han fortfor och sade: »Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den fjärde ser så ut, som vore han en gudason.»

26 Därefter trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den brinnande ugnen och hov upp sin röst och sade: »Sadrak, Mesak och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare kommen hitut.» Då gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden.

27 Och satraperna, landshövdingarna och ståthållarna och konungens rådsherrar församlade sig där, och fingo då se att elden icke hade haft någon makt över männens kroppar, och att håret på deras huvuden icke var svett, och att deras kläder icke hade blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något bränt på dem.

(1917 års Bibelöversättning)

Det är förståeligt att Gospelkompositörerna har låtit sig gripas av denna framställning och tonsatt den — till exempel såhär:

Larry Clintons orkester bjuder på bibelstudier

But the children of Israel would not bow down

Not Shadrach, (Meshach, Abednego)

You couldn’t fool them with no golden idol

Shadrach, (Meshach, Abednego)

The king put the children in the fiery furnace

(Oh Shadrach), Meshach, Abednego

Heaped on the coals and the red-hot brimstone

(Oh Shadrach), Meshach, Abednego

It was seven times hotter, hotter than it oughta be

(Oh Shadrach), Meshach, Abednego

Killar -- just nu upplever jag att det är sju gånger hetare än det borde vara.

Det är inte bara jag som älskar den här gospeln, att döma av hur många coverversioner det finns på den. Här nedan hittar vi do wop-gruppen The Larks hårdsvängade tolkning:

Annars är nog min favoritversion den med Kay Starr -- och den återfinns (förstås) på en av mina Spotifyspellistor:

(Det är möjligen missledande att kalla listan för "Den vita gospelns triumfer", med tanke på att Kay Starr är i det närmaste fullblodsirokes -- irokeserna kallas även för "de sex stammarna"; däremot vet jag inte huruvida hon tillhör den namnkunnigaste stammen -- mohikanerna. Å andra sidan lär Billie Holliday ha sagt att Starr var "the only white woman who could sing the blues" -- så det kanske jämnar ut sig. Och nu har jag i vanlig ordning kommit väldigt långt från ämnet igen.)

Vad var det vi pratade om? Jo -- Shadrak, Mesak och Abednego. Åter till dagens text:

Som kanske har framgått av det ovanstående verkar författaren till Daniels bok gilla upprepningar, vilket ju är något av en utmaning för den som dramatiskt försöker gestalta texten. Hör bara hur Charles Laughton heroiskt tacklar alla dessa "the princes, the governors, and the captains, the judges, the treasurers, the counsellors, the sheriffs, and all the rulers of the provinces"  -- för att nu inte tala om "the sound of the cornet, flute, harp, sackbut, psaltery, dulcimer, and all kinds of musick":

https://ia600305.us.archive.org/24/items/CharlesLaughton-ReadingsFromTheBible/02TheFieryFurnace.mp3

(tipstack till John-Henri Holmberg)

Mysteriet med den victorianska ryggtavlan

Hörni! Förlaget har antagit en till sån där historisk deckare! Skicka ner någon till bildbyrån för att leta efter sepiabruna victorianska ryggtavlor — helst iförda hög hatt och slängkappa och med lite lätt rörelseoskärpa sådär …

Var formgivaren som gjorde ovanstående omslag till Caleb Carrs The Alienist först ut? I så fall borde han få royaltypengar från till exempel …

Och …

Och …

Och …

Och …

Och …

Okej — det sista omslaget innehöll i alla fall en trivsam scen från en obduktionssal — dit även ett hembiträde från Downton Abbey hade råkat förirra sig — pluspoäng för detta.

Visst — jag förstår att det ur försäljningssynpunkt kan vara frestande att försöka rida på en framgångsrik föregångare och så att säga åka snålskjuts på slängkappan — men finns det inte något slags gräns för hur likartade omslagen får bli?

Å andra sidan känner jag — som vän av historiska deckare — att jag inte så mycket att beklaga mig över när jag kastar ett getöga på den afrikanska litteraturen och konstaterar att en hel kontinent har reducerats till acaciaträdssilhuetter mot en rödorange solnedgång … det är onekligen värre …

(Bilden ovan kommer från sajten Africa is a Country som även visar exempel på andra omslagsklyschor och marknadsföringsmemes.)

Besläktade blogginlägg:

https://davidnessle.wordpress.com/2006/06/20/de-bla-bockerna/

https://davidnessle.wordpress.com/2008/05/03/elementart-min-kare-jung/