David Nessle's Blog, page 2
February 15, 2016
Jag talar i radio (och företer alltså vissa livstecken)
Ja — ska man vara riktigt petig är det ju en podd jag pratar i, även om det är en Sveriges Radio-podd: Snedtänkt.
För några veckor sedan fick jag permission från trillingfarmen under några timmar för att spela in poddradio med Kalle Lind. Det var någon dag efter den stora snöstormen, så drivorna låg meterhöga, det var störningar i lokaltrafiken och temperaturen var 11 minus.
Men jag och Kalle lyckades trots detta sammanstråla i det imposanta radiohuset på Hisingen, utnyttjade detta gyllene tillfälle till max och gjorde faktiskt två timslånga program (det andra kommer sändas när Kalle känner att samtiden är mogen för det, och förväntas handla om referenshumor).
Negativ cash in från 1922 — Gud vad vi avskyr Eddie Cantors hitlåt ”Yes We Have No Bananas!”
Det första avsnittet handlar om cash in-låtar. Bloggens mer minnesgoda läsare kommer att känna igen en del material — bland annat från DET HÄR inlägget — och DET HÄR, men vi avhandlar även en del snöda slagdängor som jag aldrig bloggat eller skrivit artiklar om. Informationsdensiteten i samtalet blev ganska hög, liksom flamsighetskoefficienten. (Jag är för övrigt väldigt nöjd med Kalles redigeringsprincip — han har med fermt handlag klippt bort en del som inte var så roligt, och en del som var ännu mindre relevant än det som tilläts vara kvar, och på så vis ytterligare förtätat atmosfären i programmet.)
Negativ cash in från 1917 — Puccini ska ha spö!
Själva programmet hittar ni HÄR.
Men alla avsnitt av Snedtänkt är förstås mycket hörvärda. Särskilt de fem dryga heltimmarna med trogna kommentatorer på den här bloggen — avsnitten med Martin Kristenson, Fredrik Tersmeden, Johan Wanloo och de två med Fredrik af Trampe (ett sjätte bloggkommentatoravsnitt där Gustaf Görfelt och Kalle pratar om Johnny Bode förväntas läggas ut ganska snart).
Franz Lehar ligger också ganska skrynkligt till.
(Ja — jag vet att den här bloggen är sorgligt försummad för tillfället. Det här inlägget har jag skrivit i största hast medan trillingarna sover middag. Jag lyckades inte ens fira bloggens tioåsjubileum den 15 januari. Argh. Nu ska jag ut och laga mat.)
November 24, 2015
Jag minns min barndoms grönskande science fiction-butik
Mitt fjortonåriga jag, sommaren 1975
För fyrtio år sedan satt jag på färjan mellan Köpenhamn och Malmö och läste senaste numret av Dirty Laundry — Robert Crumbs och Aline Kominskys kompromisslöst självutlämnande relationsserie.
Det var inte jag som köpt tidningen. Min pappa samlade på Crumbs alster, och hade gjort sedan början av sjuttiotalet. Till en början försökte han gömma numren av Zap Comics, Motor City Comics och — kanske särskilt — Big Ass Comics för mig och min bror Jakob. En gång minns jag att vi hittade dem under en hög mössor på hatthyllan.
Rätt snart gav pappa upp och lät oss — särskilt mig — läsa Crumbtidningar av hjärtans lust. Min engelska förslog till att börja med inte särskilt långt, men bildspråket påverkade mig djupt — så djupt att Crumb tog plats bredvid Hergé och Janne Lööf i mitt privata pantheon. Hans skrafferingsteknik studerade jag slaviskt för att kunna kopiera den så bra som möjligt.
Under den här perioden bodde familjen i Skurup i Skåne och ganska raskt hade jag uttömt alla möjligheter att förkovra mig subkulturellt som det sömniga stationssamhället hade att erbjuda. Jag hade köpt alla SF-kioskböcker som fanns att tillgå i tobaksaffären och läst all SF och skräck som det lokala biblioteket hade i sin enda hylla.
Därför var det en högtidsstund för mig när vi gjorde dagsutflykt till Köpenhamn, och jag fick chansen att botanisera i regionens — möjligen hela Skandinaviens — just då ledande butik för serier och science fiction — Fantask på Sankt Peders Stræde, samtidigt som pappa kompletterade sin Crumbsamling.
På fotot ovan ser ni Fantaskkatalogen ligga på bordet framför mig. Jag och min vän Martin lusläste den och gjorde upp långa och verklighetsfrämmande inköpslistor — vi läste katalogen som svultna läser kokböcker och fantiserade om allt fantastiskt som Fantask skulle förse oss med nästa gång vi steg ner i den dignande källarlokalen.
Den utgåva av At the Mountains of Madness som jag köpte på Fantask.
På Fantask köpte jag mina första engelskspråkiga SF-pockets. H P Lovecrafts At the Mountains of Madness var så kompakt ogenomtränglig för mitt fjortonåriga jag att jag försökte översätta vissa av novellerna till svenska bara för att kunna läsa dem — ett projekt som strandade efter några tiotal sidor. Romaner och novellsamlingar av Philip Jose Farmer och Robert Sheckley lyckades jag däremot ta mig igenom med stigande läsförståelse, och efter en fyra fem böcker upptäckte jag att jag plötsligt kunde läsa på engelska.
Idag förtjänar jag mitt levebröd som serietecknare och översättare, och det slår mig att den lilla källarbutiken på Sankt Peders Stræde har varit av enorm betydelse för båda mina verksamhetsfält …
Jag tecknar serier 1975
October 18, 2015
Qui est le fantôme du photomaton?
Fotoautomatens uppfinnare Anatol M. Josepho (av lilla mamma kallad Anatol Josephewitz) med sitt snillefoster.
Jag hade ingen aning om att fotoautomaten uppfanns så tidigt som 1925, och började segertåget över världen bara något år senare.
Redan i slutet av tjugotalet hade alltså varje världsmetropol värd namnet uppsjöar av automater där älskande par kunde föreviga sin förtjusning, lustigkurrar kunde grimasera vilt, män och kvinnor med utvecklad självkänsla kunde öva på att ta tidiga versioner av den ”själfulla selfien” och — sist men inte minst — grupper av storskrattande spexmästare kunde slåss om utrymmet i bildrutan.
Och ett gäng unga bohemer i Paris verkar ha varit mer än vanligt förtjusta i Le Photomaton
LUSTIGKURRAR
Rene Magritte
Salvador Dali
André Breton
KÄRLEKSPAR
Rene Magritte och hustrun Georgette.
Salvador Dalí och blivande hustrun Gala
EN SILLSALLAT AV SPEXANDE SURREALISTER
Längst till höger en av mina favoriter — Max Ernst.
”Qui est le fantôme du photomaton?” — ”Vem är fantomen i fotoautomaten?” — frågade som vi minns Amélie Poulain (i Frankrike är fotoautomaten fortfarande döpt efter detta första firmanamn — precis som filmförevisningslokaler i Sverige fortfarande heter som det sedan länge hänsovna filmbolaget Biograph Company).
Personligen föreställer jag mig gärna att fantomen i fotoautomaten är en full i fan … fantasifull … ja rentutsagt … full … ung surrealist på väg att slå världen med häpnad …
February 20, 2015
Inlägg 600 — vari jag plötsligt blir trebarnsfar
Den 24 oktober 2014 gjorde Igor, Einar och Morris entré i mitt liv, efter ett antal månader av andlös väntan.
Sedan dess har jag inte haft särskilt stora fritidsproblem (detta skrivs vid köksbordet, medan två av mina söner halvslumrar i sina små däcksstolar som pensionärer på atlantkryssning, och den tredje pendlar mellan lojt sprattlande på en filt och plötslig ilska över att hans napp oväntat försvunnit.)
Så om det dröjer mellan blogginläggen vet ni vad det beror på. (Däremot postar jag en del på twitter, eftersom det lättare låter sig göras när man har en eller flera personer som övar ålning medelst hasning på bröstkorgen.)
Igor, Morris och Einar, en vecka gamla
Inl��gg 600 — vari jag pl��tsligt blir trebarnsfar
Den 24 oktober 2014 gjorde Igor, Einar och Morris entr�� i mitt liv, efter ett antal m��nader av andl��s v��ntan.
Sedan dess har jag inte haft s��rskilt stora fritidsproblem (detta skrivs vid k��ksbordet, medan tv�� av mina s��ner halvslumrar i sina sm�� d��cksstolar som pension��rer p�� atlantkryssning, och den tredje pendlar mellan lojt sprattlande p�� en filt och pl��tslig ilska ��ver att hans napp ov��ntat f��rsvunnit.)
S�� om det dr��jer mellan blogginl��ggen vet ni vad det beror p��. (D��remot postar jag en del p�� twitter, eftersom det l��ttare l��ter sig g��ras n��r man har en eller flera personer som ��var ��lning medelst hasning p�� br��stkorgen.)
Igor, Morris och Einar, en vecka gamla
September 25, 2014
Dmitrij fyller ��r!
Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.
Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt p�� ”enfant”, f��r r��tt l��ngt upp i ��ren s��g denne dissonante gigant ut som en tolv��rig konfirmand …
Sjostakovitj tr��ffar en katt …
Hur som helst — hundra��tta ��r hade han fyllt idag om han f��tt leva och ha h��lsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kr��ver ju sin tribut, s�� han l��mnade det jordiska redan 1975.
… och en gris
Sj��lv ��r jag s��rskilt f��rtjust i Dmitrijs�� tjugotalsproduktion,�� den mest humoristiska avantgardemusik jag n��gonsin h��rt — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utm��rkte br��derna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog ��r b��de l��ttillg��nglig och r��tt l��ngtg��ende …
Sjostakovitj g��r brandvakt. Allts�� — han har inte l��st sig ute efter en sen festnatt — han g��r faktiskt brandvakt, under den 900 dagar l��nga tyska bel��gringen av Leningrad.
H��r nedan har jag st��llt samman en Spotifylista med s��rskilt tonvikt p�� Sjostakovitjs lite l��ttare produktion — musik ur baletter, teaterf��rest��llningar och filmer. Listan rekommenderas s��rskilt om man beh��ver ett tillskott av manisk energi f��r att st��da l��genheten, mocka g��dsel eller sl�� st��rre gr��smattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa f��rem��l — Sjostakovitj i alltf��r kraftig dosering kan leda till b��rs��rkag��ng …)
Dmitrij fyller år!
Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.
Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt på ”enfant”, för rätt långt upp i åren såg denne dissonante gigant ut som en tolvårig konfirmand …
Sjostakovitj träffar en katt …
Hur som helst — hundraåtta år hade han fyllt idag om han fått leva och ha hälsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kräver ju sin tribut, så han lämnade det jordiska redan 1975.
… och en gris
Själv är jag särskilt förtjust i Dmitrijs tjugotalsproduktion, den mest humoristiska avantgardemusik jag någonsin hört — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utmärkte bröderna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog är både lättillgänglig och rätt långtgående …
Sjostakovitj går brandvakt. Alltså — han har inte låst sig ute efter en sen festnatt — han går faktiskt brandvakt, under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad.
Här nedan har jag ställt samman en Spotifylista med särskilt tonvikt på Sjostakovitjs lite lättare produktion — musik ur baletter, teaterföreställningar och filmer. Listan rekommenderas särskilt om man behöver ett tillskott av manisk energi för att städa lägenheten, mocka gödsel eller slå större gräsmattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa föremål — Sjostakovitj i alltför kraftig dosering kan leda till bärsärkagång …)
September 11, 2014
Michelingubbens sj��vilda ungdom
Vid industriutst��llningen i Lyon 1894 gjorde han sitt f��rsta framtr��dande. Karri��ren blev meteorisk — och enligt vissa steg�� framg��ngarna den unga hetsporren ��t huvudet under en period.
Det blev n��gra vilda ��r kring f��rra sekelskiftet f��r den unge Michelinspolingen.
HAN S��P OCH R��KTE SOM EN BORSTBINDARE!
H��r ser vi Michelingubben i lag med d��liga kamrater — det vill s��ga betydligt mer nedslitna d��cksgubbar … Den aningen dubb-i��sa sloganen lyder ”Michelind��cket dricker bort problemen!”.
Svansf��ringen ��r h��g — stilen nonchalant
HAN R��KADE ST��NDIGT I SLAGSM��L!
N��r v��r hj��lte raglar hem efter en lyckad afton p�� krogen attackeras han av knivbev��pnade apacher, som dock har underskattat den v��lkl��dde rucklaren rej��lt … Slogan: ”Michelind��cket motst��r alla attacker!”
Michelingubben sp��ar skiten ur konkurrenterna!
HAN VAR EN DAMERNAS RIDDARE!
En brandmansuniform piffar upp ��ven den mest aparta giljare …
… liksom en reslig kroppsbyggnad.
HAN SVINADE OCH TRASHADE P�� … ��H … PUMPODLINGAR!
… Men sedan gick det som det brukar. V��r hj��lte hade lekt rommen av sig och blev den distingerade, statsmannalika figur vi ��lskar och v��rdar ��n idag …
Michelingubbens sjövilda ungdom
Vid industriutställningen i Lyon 1894 gjorde han sitt första framträdande. Karriären blev meteorisk — och enligt vissa steg framgångarna den unga hetsporren åt huvudet under en period.
Det blev några vilda år kring förra sekelskiftet för den unge Michelinspolingen.
HAN SÖP OCH RÖKTE SOM EN BORSTBINDARE!
Här ser vi Michelingubben i lag med dåliga kamrater — det vill säga betydligt mer nedslitna däcksgubbar … Den aningen dubb-iösa sloganen lyder ”Michelindäcket dricker bort problemen!”.
Svansföringen är hög — stilen nonchalant
HAN RÅKADE STÄNDIGT I SLAGSMÅL!
När vår hjälte raglar hem efter en lyckad afton på krogen attackeras han av knivbeväpnade apacher, som dock har underskattat den välklädde rucklaren rejält … Slogan: ”Michelindäcket motstår alla attacker!”
Michelingubben spöar skiten ur konkurrenterna!
HAN VAR EN DAMERNAS RIDDARE!
En brandmansuniform piffar upp även den mest aparta giljare …
… liksom en reslig kroppsbyggnad.
HAN SVINADE OCH TRASHADE PÅ … ÖH … PUMPODLINGAR!
… Men sedan gick det som det brukar. Vår hjälte hade lekt rommen av sig och blev den distingerade, statsmannalika figur vi älskar och vördar än idag …
September 9, 2014
K��rlekskranka kraniers kavalkad
Hovm��staren! En miniatyriserad man har drunknat i min drink! Dessutom gillar jag inte riktigt hur den d��r kraniekillen i kostymen kollar in mig … vad ��r det h��r f��r ett st��lle egentligen?
Dryckesbrodern ��r sannolikt ett av alla dessa k��rlekskranka kranier som det tidiga femtiotalets skr��ckserietecknare var s�� om��ttligt f��rtjusta i. Han st��r gissningsvis just och finslipar sin raggreplik.
F��r craniums just want to have fun! St��ndigt vill�� de sl��ta av de levande med sina skelettnyllen.
De ��r inte fr��mmande f��r en liten M��nage �� trois i gravens djup …
… eller f��r mera avancerade aktiviteter …
Men de flesta ��r trots ��rbara kadaver som vill g��ra det r��tta. (Min enda fr��ga: har inte d��den redan skilt er ��t?) Giftem��l med h��dang��ngna ��r f��rst��s vardagsmat i de tidiga skr��ckseriernas universum — killen i bakgrunden k��mpar f��r att undertrycka en g��spning.
Titeln p�� den h��r tidningen f��rbryllar mig en aning — om det nu inte ��r s�� att det r��r sig om en romansserietidning som riktar sig till just amor��sa d��dskallar. Annars ��r jag f��rtjust i hur killen visar sig vara en kranie-cabriolet som kan skala av sig ansiktet som en kapuschong … ett partytrick som inte verkar fungera p�� hans date f��r kv��llen.
Men ��r det n��got kraniekillarna inte gillar s�� ��r det n��r m��nniskor med mjukv��vnad i ansiktet h��nglar med varandra. Ta till exempel Harry h��r, som av obekant anledning har med sig hackan han m��rdades med i graven. Han uppskattar verkligen inte att g��rningsm��nniskorna st��r och v��nslas framf��r hans sista vilol��ger.
Men man m��ste ��nd�� beundra Harrys ��nka f��r hennes sj��lvbeh��rskning: ”Wait … Harry’s come back from the dead.”
