Reningseld Quotes

“Ibland måste människor göra dåliga saker för att främja någonting bra. Men varje mynt har två sidor och ibland måste man skapa rädsla för att bli fri från den.”
― Jessica Lincke, Reningseld

“Ljudet glappar och det hörs ett klickande ljud bortom rösten. ”Vem dödade henne?”
”Kamilla”, blir Milejas svar.
”Vem dödade henne?”
Tystnad. ”Ta mig på orden, señorita”, väser den förvrängda rösten. ”Ända sedan monstret tog över min hjärna har jag njutit av att skada människor. Monstret har lärt mig att vissa människor inte kommer någonvart om de inte jagas av elden. Jag lever för att behandla sådana patienter, även om det i Kamillas fall kräver drastiska metoder.”
”Vem är du?” säger hon. ”Vad vill du?”
”Jag kan inte göra mig av med monstret, kan inte hindra det från att ta över. Kan du?” Den mekaniska rösten brister ut i ett gällt hånskratt som varar under en omätbar tid innan det övergår i statisk tystnad.”
― Jessica Lincke, Reningseld

“Hon kommer älska att ha mig som en ny version av dig …"
Den där rösten skrämmer honom, den vet saker som Gabriel inte låtit någon få veta, inte ens Kamilla. Hinner inte Gabriel först kommer hoten förverkligas. Misslyckas han – herregud, hon kommer inte se skillnad på honom och bedragaren. Kamillas råhet är inte hennes fel. Hon varken är eller resonerar som andra, men det är inte hennes fel!
Gabriel kan henne utantill, som om hon kommit med en bruksanvisning. Hon som inte litar på män, som bett honom att våga känna tillit. Han måste göra rätt val. Han hämtar andan, bestämmer sig. Öppna dörren, gå ut i regnet och hitta mobilen, för hennes skull, även om det innebär att ringa polisen.
Handen mot dörren. Regnet slår i marken. Något fångar hans blick. En svart siluett rör sig vid bakluckan och Gabriel spänner ögonen i sidospegeln. En kvinna med uppdragen huva går emot honom och det ljusa håret piskar i vinden. Hon har något i handen, men det är väl inte en …
Gabriel sträcker sig instinktivt mot handskfacket och famlar efter något att försvara sig med.
En knackning på taket, en vevande arm höjer sig över honom,
en intensiv smärta brinner till i huvudet och allting svartnar.”
― Jessica Lincke, Reningseld

“» "Hon kommer älska att ha mig som en ny version av dig …"
Den där rösten skrämmer honom, den vet saker som Gabriel inte låtit någon få veta, inte ens Kamilla. Hinner inte Gabriel först kommer hoten förverkligas. Misslyckas han – herregud, hon kommer inte se skillnad på honom och bedragaren. Kamillas råhet är inte hennes fel. Hon varken är eller resonerar som andra, men det är inte hennes fel!
Gabriel kan henne utantill, som om hon kommit med en bruksanvisning. Hon som inte litar på män, som bett honom att våga känna tillit. Han måste göra rätt val. Han hämtar andan, bestämmer sig. Öppna dörren, gå ut i regnet och hitta mobilen, för hennes skull, även om det innebär att ringa polisen.
Handen mot dörren. Regnet slår i marken. Något fångar hans blick. En svart siluett rör sig vid bakluckan och Gabriel spänner ögonen i sidospegeln. En kvinna med uppdragen huva går emot honom och det ljusa håret piskar i vinden. Hon har något i handen, men det är väl inte en …
Gabriel sträcker sig instinktivt mot handskfacket och famlar efter något att försvara sig med.
En knackning på taket, en vevande arm höjer sig över honom,
en intensiv smärta brinner till i huvudet och allting svartnar. «”
― Jessica Lincke, Reningseld