De Tysta Tänker Högst Quotes

“Hur är det med sömnen, älskling?” frågar han. Jag vill svara att jag inte sover alls, att det inte går när man vaknar för många gånger mitt i natten, att det inte går när allt man vill är att sova med sin man men inte får. Men det får jag inte säga. Han skulle känna sig skyldig, det är inte hans fel att jag sover ensam – det är nog mitt.

”Det går väl okej. Ibland får Maria mysa med mig, mest för att hon är rädd då”, ljuger jag mig fram. Maria sover som en stock, hon sover som sin pappa, de vet hur det är att andas och inte känna lungorna bli tyngre. De vet hur det är att vara vid liv.

”Saknar du mig då?” Mer än han anar. Det finns inte ord för att beskriva tyngden av elefanterna som väger ner mitt hjärta, eller hur många hjärtslag som har använts för att gråta över honom. Finns absolut inget som skulle göra mig gladare än att ha honom nära mig, att ha honom vid min sida varje dag.”
― Anika Hussain, De Tysta Tänker Högst

“Om man tittar runt är alla upptagna med något: någon som fumlar med sina händer, någon som försöker på nytt läsa brevet som de har kommit med till den intagne de besöker - vad som helst för att ta sina sinnen från den stora elefanten i rummet. Den stora, feta, rosa elefanten med orden "kommer aldrig komma ut härifrån" klottrat över hela sig. Vi väntar. Vi har väntat. Vi väntar på nyheterna - att det gick bra och allt kommer bli bra. Vi går till hissen, själlöst fram och tillbaka, osäkra på vart vi ska gå för att vi är fast i denna gudsförgätna kub med ett oändligt antal tankar som galopperar runt i huvudet. Kommer jag att ta hand om honom för resten av mitt liv? Kommer han ens att njuta av sitt liv efter detta? Kommer han att leva för att se en annan dag? Snälla Gud, varför kan inte du svara mig? Dessa tankar värker inombords samtidigt som vi vandrar i korridorerna som leder bort från väntrummet, märker de spruckna väggarna, går förbi papperskorgen som är överfylld med kaffekoppar och tepåsar, och igenom den ändlösa långa korridoren med fångar som sitter i sina små gråa celler.”
― Anika Hussain, De Tysta Tänker Högst