Truls Ljungström’s Reviews > Samlade dikter. Volume v. 4 1904 [Leather Bound] > Status Update

Än för de felande,
Huldrikt och skonande
Tydde han lag.

Ljus var hans saga.
Sakta förtonande
Släcktes hans dag.

Rätt och Sanning på sin sköld han skar,
Han, som orden i sitt hjärta bar;
Men för de lidandes släkte
Kände han än som en far.

Fridsäll, han väckte
Gryende gröda.

Hinder, som stäckte
Arbetets möda,
Frisinnadt bräckte han.

Öfver de svaga
Kungasköld sträckte han.

Aldrig höra mer din röst i tiden --
Blott som eko från en annan strand!
Aldrig vandra mer till Ekeliden,
Aldrig, aldrig trycka mer din hand!

Men för oss, för oss är harpan brusten!
I vår saknads första ögonblick
Ha vi känsla endast för förlusten,
Då vår vän, vår stolthet från oss gick.

Det är endast tomheten vi fatta,
Ödsligheten på hvar plats han prydt,
Och det är som vi ej vetat skatta
Hvad vi ägt, förr’n i den stund det flytt:

Nya ynglingar ej nesligt snärde
I materiens dådlöshetens band
Skola fatta hvad Dexippos lärde
Gossehären väpnad för sitt lnd

Själar sm af himmelsk längtan bäfva
Skola höra siarstämmans ljd
& i ekospåren ödmjkt sträfva
För att söka sanningen & Gud

Så han lefver så han tänker sjunger
För de kommande till fröjd & tröst
Sekelslutets sorl & njutningshunger
Dör engång -- dock ej hans djupa röst

Huru foga hop af spridda stycken
Denna bild, vi känt harmoniskt hel?
Samla strålarne af dessa smycken,
Än ej födda släktens arfvedel?

Sekler skola flitigt lägga samman
Tankens underbara mosaik,
Värmas af den eterklara flamman,
Lyss till språkets magiska musik.

Tider bättre, sällare kanhända,
Skola fullt förstå den höga sång,
Som Promethevs kvad till de elända,
Inför tviflarn Ahasver en gång.

Viktor Rydberg (Snoilsky)

Vid underrättelsen om hans död.

Stumma äro skaldens harpotoner,
Borta han, idéers främste tolk!
Sådan sorg uti generationer
Drabbar kanske blott en gång ett folk.

Slaget kom så oförmodadt -- smärtan
Är för ny att tåla ordets skrud,
När igenom tusen, tusen hjärtan
Ännu darrar detta dödens bud.

Kathinka Peyron - bra dikt för ointressant livsöde

Hell slumrande gamle i kullens fred!
Det första året, se’n du lagts ned,
Sitt regn och sitt solsken gaf.
Naturen slösat sin rikedom,
Och lifvet växlat från brodd till blom
I grönskan omkring din graf.

Just därför att så varmt du älskat
Det land, hvars barn du kände dig,
Mot kasternas och flärdens välde
Du också ärligt förde krig.

Och småsinthetens mask, som spåras
Likt fina, svarta stygn i frukt,
Du lade under mikroskopet,
Då Skråköping du tog i tukt!

Men aldrig, aldrig var du bitter,
Hur kännbart än satiren slog,
Af kärlek styrdes jämt din penna,
Och fast du harmades, du log.