Truls Ljungström’s Reviews > Guitarr och dragharmonika > Status Update

Men jag vill hellre brännas ned till aska
än låta korka in mig i en flaska.
Och om kung Salomo på tronen satt
och bjöd att lägga sju provinsers skatt
åt höger till som lön åt hvarje träl,
som lydigt läte korka in sin själ
– den frie tiggarns staf åt vänster till
och sade välj! och ske dig som du vill!
– jag grepe stafven utan lång förbidan
och sade tack och gick åt tiggarsidan.

Nu vill jag säga eder i förtroende:
I ären andarne, i flaskor boende,
och eder stänger en förseglad propp,
hvar gång I längten ut och viljen opp!

Det finns en gammal magisk hemlighet
om andarne och Salomos signet.
Det sägs, han tog en legion af dem
en vacker afton i Jerusalem,
kanhända var det också i Damasco,
och hvar och en han stack i ena flasko.
I halsen lät han fasta proppar slå
och satte sedan sitt signet därpå.
Det var ett fängelse, som höll mot slå och dra,
af bästa kvalitet, solidt och bra.

Ni sade mig, jag saknar karakter
och skolad tankegång och ordnade principer
och stadighet i tron och sådant där,
som håller mänskor uppe, när det kniper.

Här kan sinnet slita det sista bandet,
som vid sorgen och lifvet band,
här går vägen fram till det skumma landet,
till det eviga intets land.

Här är stilla hvila för trötta tankar,
här kan grämelsen andas fritt,
icke störd af hoppet, som utan ankar
styr där lifsvimlets skum går hvitt.

Här kan nedbränd lidelse smärtsamt kyla
heta askan i nattkall vind,
här kan ångern sorgset i skymning skyla
skammens rodnad på aftärd kind.

Kretsande kring på regntunga vingar irrar
– ensam – svulten – en hök omkring.
Skogen, mörk och stum, ifrån dunklet stirrar
öfver tomrummets ingenting.

Blott i väster skymtar ännu den matta
sista resten af dagern fram
öfver klippans kala, af regnet glatta,
aldrig mossöfverväxta kam.

Öfver myren mörknade kvällens skugga,
tyst och töcknigt och tomt var allt.
Blygrå molnhvalf slutade ej att dugga
silregn, ljudlöst och isigt kallt.

Ingen enslig en eller grönklädd tufva,
ingen kulle, af ljungris klädd,
störde dödens färg, som sig lagt att rufva
på den sumpiga mossans bädd.

Han var så skygg, så tyst, så ödsligt ensam,
min själ blef vek, jag kände lust att gråta,
som var hans gömda sorg för oss gemensam
jag ville in i denna tysta gåta,
jag ville öppna detta tunga slutna
och lefva med som vän i hans förflutna.

Förgäfves log han stundom för att skyla
den grämelse, som rufvade och tärde;
om kall förtviflan talte ögats kyla:
för mig har lifvet ej en gnista värde,
mitt skepp är brändt och mina vapen brutna,
jag lefver än, men blott i det förflutna