Status Updates From The Words to Say It

Sembrano due libri diversi, molto diversi, in uno. Non so cosa pensare.

Je viens à peine de le commencer mais je peux clairement comprendre pourquoi il a marqué les esprits à sa sortie

passage étudié en clinique
196-205

hallucination & la saloperie

non ne posso più, l'ho iniziato a marzo

most boring book i've ever read

have to read it for school for tomorrow lmaoooooo

magnifique démonstration de résilience, de féminisme et de sensibilité 🥺 donne énormément d’espoir

ce livre est un magnifique hommage à la psychanalyse et à la puissance du souvenir. l’autrice manie les mots de sorte que la frontière entre son moi malade, son moi actuel et son moi enfant soit à peine perceptible mais clair. 👏🏽

très poignant et violent la manière d’écrire. le lecteur est un peu agressé 😭 mais toujours très fort

très violent, ça prend au tripes par moment tellement le vocabulaire est cru. mais bouleversant

particulier, fais penser à ‘rien s’oppose à la nuit’ dans les sentiments partagés

106

”Därför att jag inte hade någon roll att spela i detta samhälle där jag var född och där jag blivit vansinnig. Ingen annan roll än att föda pojkar för att hålla krigen och regeringarna igång, och flickor för att de i sin tur skulle föda pojkar åt pojkarna. Trettiosju år av fullständig underkastelse. Trettiosju års accepterande av ojämlikhet och orättvisa, utan att blinka, utan att ens se dem!”

”En enorm uppsvälld bok med blanka sidor där ingenting och allt skulle stå, an fantastisk volym, gjord av all världens papper, all världens trycksvärta, alla ord, alla bokstäver, alla ideogram.”

[om mentalsjukdomen]
”Det är att leva i en tjock smet, som består av det yttre och det inre, av det levande och det döda, av det gälla och det dova, av det lätta och det tunga, av det som finns här och det som finns långt borta, av det svävande och det immateriella.”

”.. och tomheten! Men en full tomhet, en kompakt tomhet!”

”Hur kan man ha ett barn i magen, när man har hela barndomen i kroppen?”

En sida om pubertet, som inte förklaras på ett bra sätt av modern. Kvinnan får lida, för att kvinnor är skapade till att lida i tystnad.

”..och att min far ingenting kunde göra för att skydda mig mot den, han kunde inte göra något alls för mig. Han hade de dimensioner som min mot hade givit honom, han hade inga egna dimensioner.”

”jag var rädd för döden men jag var också rädd för livet, som innehåller döden.”

Terrifying

"J'ai commencé à penser comme je ne l'avais jamais fait à ce que c'était d'être une femme. J'ai pensé à nos corps, le mien, celui de ma mère, celui des autres. Toutes pareilles, toutes trouées. J'appartenais à cette gigantesque horde d'êtres percés, livrés aux envahisseurs."

"Si je n'avais pas eu la chance de tomber profondément dans la maladie, je n'aurais peut être pas eu la force d'aller au bout de l'affrontement avec moi même"

"Pourquoi ne me suis-je pas tuée à cette époque ? A cause de mes enfants ? Je ne pouvais pas leur léguer cela : le cadavre d'une dingue qui aurait pesé sur leurs vies aussi lourd que ma mère avait pesé sur la mienne. Je ne voulais pas les faire entrer dans le cirque de la chose."

J'ai du mal. Surtout les descriptions sanglantes, j'ai vraiment du mal.

Un livre qu'on m'a offert avec la plus belle des dédicaces.
L'écriture est tranchante et le thème est dur - à tel point que j'ai du mal, pour le moment, à dépasser les premières pages.

Easy to forget that the life story that the narrator is telling the reader originates in the psychoanalytic sessions. Its strict chronology does not reflect what happens in psychoanalysis.

Hach!