Basinkomst: Låt sjukförsäkringen vara kvar

I de allra flesta förslag till basinkomstsystem brukar en av förutsättningarna vara att basinkomsten ska ersätta sjukförsäkringen, i vart fall för långtidssjuka och funktionsnedsatta. Spontant är det en lockande tanke. Men tittar man lite närmare på hur sjukförsäkringssystemet fungerar idag, ser man att det är problematiskt att ersätta det med basinkomst.

Jag föreslår inga nedskärningar alls i sjukförsäkringssystemet. Basinkomsten får komplettera sjukförsäkringen för dem som idag har det sämst, men ingen som har sjukförsäkring förlorar några bidrag eller förmåner.

Basinkomsten går att finansiera ändå, så det är inte nödvändigt att göra några försämringar för sjuka eller funktionshindrade för att få det att gå ihop. Men det är ändå intressant att titta lite på det system vi har idag, även om jag tänker mig att det ska finnas kvar även när vi infört basinkomst.

Utgiftsområdet ”Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning” är den största enskilda utgiftsposten i statens budget. Den uppgick till 100 miljarder år 2015, och har ökat till 110 miljarder i budgeten för 2016. Men i den summan ingår många olika system som är uppbyggda med olika motiv och riktar sig till olika grupper. Ska man få någon rätsida på det här området måste man dyka lite djupare i siffrorna än bara totalsumman i statsbudgeten.

För det första måste man skilja på kort- och långtidssjuka. Den som har ett jobb och blir tillfälligt sjuk får sjukpenning. De första två veckorna betalar arbetsgivaren. Därefter träder Försäkringskassan in och betalar sjukpenning i upp till 364 dagar.

Sjukpenningen för korttidssjuka med jobb har inte mycket med basinkomst att göra, så den kan vi lämna därhän. Den är en inkomstbortfallsförsäkring för folk som i de flesta fall har ett jobb som de kan gå tillbaka till när de väl blivit friska. Den som vill föreslå förändringar av sjukpenningssystemet är naturligtvis fri att göra det, men det finns ingen anledning att koppla det till diskussionen om basinkomst. Det handlar ju som sagt om människor som redan har ett jobb och kan försörja sig själva.

Det är de långtidssjuka som är intressanta i diskussionen om basinkomst. Förr kallades det för sjukpension, men nu heter det istället sjukersättning eller aktivitetsersättning, beroende på hur gammal man är. Försäkringskassan förklarar begreppen:

Sjukersättning är en ersättning för personer mellan 30 och 64 år och som troligen aldrig kommer att kunna arbeta heltid på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning.
Aktivitetsersättning är en ersättning för personer som är mellan 19 och 29 år och troligen inte kommer att kunna arbeta heltid på minst ett år på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning.

Av Försäkringskassans årsredovisning framgår att

Sjukersättningen kostade 42,7 miljarder i utbetalningar och 0,5 miljarder i administration (sid 106)
Aktivitetsersättningen kostade 3,4 miljarder i utbetalningar och 0,4 miljarder i administration (sid 102)

Tillsammans blir det 47 miljarder om året för de här två ersättningarna, och de försörjde 293.000 personer omräknat till helårsekvivalenter.

47 miljarder om året för att försörja 293.000 människor ger en kostnad på 160.000 kronor per person och år. Det är mer än de 100.000 per person och år som basinkomst skulle kosta.

Det får det naturligtvis att vattnas i munnen på den som letar efter finansiering till en basinkomstreform. Siffrorna är i och för sig inte helt jämförbara, eftersom sjukersättningarna är beskattade och basinkomsten inte skulle vara det. Men ändå, mellan tummen och pekfingret. Kunde man lägga vantarna på de här pengarna, vore det ett välkommet tillskott till att räkna hem en basinkomstreform. Men det är inte en realistisk tanke.

Sjuk- och aktivitetsersättningen är inkomstbaserad. Om man har oturen att drabbas av en sjukdom eller olyckshändelse som gör att man aldrig mer kommer kunna jobba, beror ersättningen man får resten av livet på hur mycket man tjänade innan man blev sjuk.

Den lägsta ersättningen, för dem som hade låga inkomster eller inga alls innan de blev sjuka, kallas för ”garantiersättning”. Garantiersättningen är på 8.860 kronor i månaden före skatt, eller cirka 6.800 efter skatt (inget jobbskatteavdrag).

För de långtidssjukskrivna som har den lägsta ersättningen blir basinkomsten en förbättring, från 6.800 i månaden till 8.333. Det är en välkommen effekt, och helt i linje med den grundläggande tanken bakom basinkomst, att alla ska vara garanterade samma miniminivå, no matter what.

Men för dem som hade en inkomst innan de blev långtidssjukskrivna, och därför har en högre sjuk- eller aktivitetsersättning, skulle basinkomsten innebära en försämring jämfört med dagens nivåer.

Den högsta sjukersättningen ligger på 17.914 kronor före skatt, eller cirka 12.800 efter skatt per månad (återigen, inget jobbskatteavdrag). Det är betydligt högre än förslaget till basinkomst på 8.333 per månad.

Om man tänker sig att helt ta bort det nuvarande sjukförsäkringssystemet för långtidssjuka och ersätta det med en basinkomst lika för alla, skulle en stor grupp långtidssjuka och funktionshindrade få en drastisk sänkning av bidragen från staten.

En sådan sänkning skulle vara helt omöjlig att få igenom politiskt. Då ska man som politiker sitta i tv-soffan och först titta på ett reportage om en familj som får sin ekonomi helt krossad av förslaget, eftersom en funktionsnedsatt eller kroniskt sjuk familjemedlem får sin ersättning brutalt sänkt. Sedan ska man som politiker försöka försvara det.

Det går inte, man skulle bli helt mosad i debatten. Och det fattar alla politiker som någon gång varit i tv, så ingen kommer ta på sig det självmordsuppdraget.

Personligen tycker jag rent sakligt att det skulle vara en dålig idé att lägga ner sjukförsäkringssystemet och sänka ersättningen för en stor grupp långtidssjuka och förtidspensionerade. Men jag tänker inte bry mig om att ens argumentera i själva sakfrågan.

För även om någon skulle tycka tvärtom i sak, och verkligen vilja sänka ersättningen för alla långtidssjuka ner till basinkomstnivån, kan han eller hon fetglömma den saken ur ett praktiskt politiskt perspektiv. Det går inte att få igenom den största politiska förändringen sedan folkhemmet genom att börja med att rycka undan mattan för människor som är sjuka eller funktionshindrade. Alla förslag som bygger på att ersätta det inkomstrelaterade sjukförsäkringssystemet med en enhetlig basinkomst är politiskt stendöda, vad man än råkar anse om idén som sådan.

Istället tänker jag mig att sjukförsäkringssystemet får finnas kvar och samexistera med basinkomsten. De som är långtidssjuka skulle i så fall få det belopp som är högst. De som idag har garantiersättningen och får ut mindre i månaden än vad basinkomsten skulle ge, får basinkomsten istället.

För långtidssjukskrivna med garantiersättning innebär basinkomst en direkt förbättring med 1.500 kronor mer i månaden. Det är en rejäl förstärkning jämfört med idag.



De långtidssjuka som i dagens system är berättigade till en högre ersättning än vad basinkomsten skulle ge, får fortsätta få ut den högre ersättningen enligt sjukförsäkringssystemet.

På så sätt skapas det inga förlorare när vi inför basinkomsten. Vi förbättrar för de sjuka och funktionshindrade som har det sämst, men vi försämrar inte för dem som har det bäst. Då har vi en konstruktion av basinkomstförslaget som kan bli verklighet politiskt.

Och basinkomst ökar tryggheten även för dem som idag har en högre sjukersättning än vad basinkomsten skulle ge.

För många långtidssjukskrivna är en stor källa till oro att de riskerar att bli utförsäkrade, och då inte ha något annat val än att vända sig till socialkontoret för den förnedrande och destruktiva processen att få försörjningsstöd. Den här otryggheten vill jag påstå är det i särklass största problemet för dem som är långtidssjukskrivna idag. Det problemet mildras betydligt om vi inför basinkomst, samtidigt som vi behåller dagens sjukförsäkringssystem.

De som idag har en sjukersättning som ger mer än 8.333 kronor netto i månaden skulle behålla sin nuvarande sjukersättning, och inte få någon basinkomst. Men de skulle slippa oron över att vara hänvisade till socialkontoret om de av ena eller andra anledningen blir utförsäkrade. Det tror jag är en förbättring som väldigt många långtidssjukskrivna skulle välkomna.

Jag inser att många blir förvånade över att jag föreslår att sjukförsäkringssystemet ska vara kvar. I de flesta skisser till basinkomstsystem brukar det ses som mer eller mindre en självklarhet att basinkomsten ska ersätta sjukförsäkringen. Men jag har alltså valt en annan väg.

Basinkomsten går att räkna hem utan att montera ned sjukförsäkringen. Och eftersom det inte är ekonomiskt nödvändigt att göra några försämringar i sjukersättningen för att finansiera basinkomst, finns det inga skäl att ta den politiska striden — i synnerhet eftersom den aldrig går att vinna. Mitt förslag att vi låter bli att banka huvudet i just den betongväggen, och istället fokuserar på att hitta en modell för basinkomst som faktiskt kan bli verklighet rent politiskt.

Det är bra för alla, både för dem som har sjukersättning idag och dem som inte har det.

———

Det här är del 15 i en bloggserie om basinkomst. Övriga inlägg i serien.