K258: Utmaning, kris, kollaps

Hörde just Ekots lördagsintervju med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S). Om detta har jag inget särskilt att säga, annat än att det väldigt tydligt märks att regeringen har bestämt sig för att inte använda ordet “kris” (förutom om sådant som sker långt bort eller i en hypotetisk framtid).

Ordet som ständigt används är i stället “utmaningar”, alternativt “samhällsutmaningar” (Horizon 2020).

I den politiska retoriken verkar man nu tänka sig en tregradig skala av alarmism:

1. Utmaning

2. Kris

3. Kollaps

(Hjälp mig gärna att hitta ordvarianter med besläktade betydelser, oavsett om de förekommer i den politiska retoriken eller inte!)

Både utmaning och kollaps förses ofta med förledet “samhälls-” utan att den respektive innebörden förändras. Samhällsutmaningar är ett ord som ofta används i plural, syftande på den mångfald av saker som är möjliga att lösa på politisk väg. Samhällskollapsen är däremot singulär och leder till att all politik lamslås.

Kris är, i officiellt språkbruk, ett ord som kräver ett attribut. Talar man om “samhällskris” placeras diagnosen inom civilförsvarets område, vilket är något helt annat än en “ekonomisk kris”, “klimatkrisen” eller för den delen “skolkrisen”.

Jag fortsätter ha mina tvivel på krisbegreppets användbarhet. Oavsett om man talar i singular (“krisen”) eller plural (“kriser”) så blir det liksom fel. (Även om det inte blir direkt löjeväckande, som i det glättiga talet om “samhällsutmaningar”.)

Som nyligen påpekades i en kommentar uppstår det ofta en viss begreppsförvirring kring kollaps- och krisretoriken.

Begreppet kollaps – eller dess svenskare synonym “sammanbrott” – är på många sätt tilltalande. Problemet är mest att det dras med associationer till plötslighet. Finns det något sätt att tala om långsamma, ojämna och oöverskådliga sammanbrott – utan att ta till fordonsmetaforer?