Hur blev det så här?
Jag låg vaken i natt.
Det var kallt ute, jag frös och drog täcket om mig.
Och jag kunde inte låta bli att tänka på barn och mammor och pappor som dör varje natt på Medelhavet.
Hur känns det? Att ta beslutet att fly ruiner, krig och en säker död, att vara skräckslagen på en båt med sina vettskrämda barn? Att frysa på det ofattbara viset som de gör just nu?
Att överleva resan och sedan inte komma vidare. In i ett Europa som stängt sina gränser. Hur känns det? Går det ens att föreställa sig den känslan?
”Ekonomin går som en raket” sa de just på TV.
Överallt ser jag folk ha råd att gå på bio, gå på restaurang, resa till dyra resmål.
Och allt oftare hör jag folk säga:
”Vi har inte råd”
Det är hyckel.
Vi kan väl åtminstone använda rätt ord när vi försvarar vår standard: Vi tycker vi är bättre än dem. Vi har slitit hårt för vår lyx och vi tänker bevaka den med näbbar och klor oavsett om det dör barn på Medelhavet.
Jag satt på en restaurang och hörde hur två kvinnor i min ålder, välklädda, välfönade, välgödda, satt och spydde galla över alla som kom hit.
Medan de skyfflade i sig dyr restaurangmat och pratade om träningspass och rea-fynd diskuterade de hur det inte finns pengar längre.
Fast det finns ju pengar.
Vi vill bara inte dela med oss.
Jo, jag vet att det finns folk som verkligen inte har råd i vårt land, jag vet det.
Men många av oss andra har det mer eller mindre gott ställt.
Hur blev det så här?
Tänk om det var jag?
Som förlorat allt jag ägde, alla mina saker, all min grundläggande trygghet ALLT. Som sett min familj utplånas, min mamma svultit ihjäl, min pappa föras bort, min bror dödad, som svultit och som bestämt mig för att satsa allt på en flykt med mina barn.
Ibland undrar jag hur det skulle se ut om det kom någon utifrån.
Som såg vår jord, vår värld. Som skulle räcka till alla, om en del sänkte sin standard. Där 2% tillsammans äger ungefär hälften av allt. Hur kan man prata om de fattiga, skräckslagna flyktingarna som problemet? Hur kan vi leva med oss själva när det ser ut så här? Ni som tror på Gud, vad pratar ni med Hen om?
Själv är jag förtvivlad.
Och ligger vaken på nätterna.
Och tänker på kylan, hungern, hopplösheten.
På oss som låter det hända.
På dem som ställer en svag grupp mot en annan i sin strävan att få makt.
(Idag har jag gått med i RFSL. Landets fascistiska parti hotar demokratin och alla svaga individer i samhället. Ett sätt att göra NÅGOT är att stötta de organisationer som arbetar för redan utsatta parter. De kommer att få det mycket, mycket svårare i den allt mer anti-demokratiska framtid som väntar. Jag har även gett pengar till den här organisationen.)
