Åååh

Jag klagar ju rätt mycket på den här bloggen, på hur jag KÄMPAR med skrivandet. Hur motigt, svårt och krångligt det kan vara. Hur OSAMARBETSVILLIG texten kan vara.

Men ibland så.

Är det så för er också?

Att man sitter och skriver, ändrar och ändra, stryker, stryker, stryker, funderar. Sliter sitt hår, deppar, surar, städar, diskar, dammsuger och tänker att det GÅR BARA INTE.

Och så sätter man sig och skriver och PLÖTSLIGT får man en känsla i kroppen och texten flyter.

Saker man tänkt bara rinner ur en, bildar meningar som fångar exakt det man vill få fram. Allting liksom sammanstrålar och blir så BRA.

Åh.

Det är de stunderna man lever för.

De står för ungefär 2 % av processen.

Men shit vad de är härliga.

Mvh

Skrev just en FANTASTISK mening.