Låt oss kalla det för PROCESSEN

Jag skickade mitt reviderade och redigerade och korrlästa manus till min redaktör igår.

Gången är denna: jag skriver ett (rå)manus, förläggaren ger mig en massa respons och jag reviderar (det tog 2,5 månader den här gången) och skickar till redaktören som ger feedback och jag redigerar (tog knappt tre veckor), och eftersom jag hade tid så hann jag korrläsa en extra gång också.

Det var med andra ord en ganska övermodig person som skickade in manuset igår.

– Jo förstår du, men jag har kollat så noga nu, så det är nog nästan ingenting kvar.

Och så vaknade jag med ett bloody RYCK imorse (efter att ha drömt om att ännu en man kom till mig med en manusidé som han tyckte jag skulle finslipa åt honom) och det bara FORSADE ur mig.

Saker jag glömt, logiska vurpor och sådant jag ju inte tänkt på.

Det kan vara nerver, förstås. Man är jävligt stissig i det här skedet.

Men jag tror att det även handlar om att det är så mycket energi låst i manuset och när man släpper iväg det så brister också en enorm koncentration och – VOILA.

Så, Kerstin, om du läser det här. JAG GLÖMDE NÅGRA GREJER.