K175: De som förnekar skuldberget

De senaste siffrorna på hur det globala skuldberget växer mötte genast moteld från vänsterborgerliga ekonomer, vilket knappast förvånar.

“Ingen förstår skuld“, klagar Paul Krugman.

Och visst har han rätt i att det högerborgerliga synsättet är enfaldigt: att stater, företag och hushåll börjar återbetala sina skulder kommer knappast att lösa krisen. Den enes utgift är den andres inkomst, påpekar Krugman, “så om alla samtidigt drar ner på sina utgifter, kommer inkomsterna i världen att sjunka”.

För varje enskilt hushåll eller företag är det av godo att befria sig från skulder, men det betyder inte att en minskning av den totala skuldsättningen är av goda för “ekonomin i sin helhet”. (Här erkänner alltså Krugman att det finns en motsättning mellan delen och helheten, företag och totalkapitalet – vilket ur ekonomikritiskt perspektiv bara är ett av uttrycken för kapitalets inre motsättning.)

Trots detta är Krugmans vänsterborgerliga analys precis lika enfaldig som de högerborgerliga analyserna. Han vänder ju bara på steken och säger att helheten är det enda som räknas: “skuld är pengar som vi är skyldiga oss själva“. Vad är det förrsten för “vi” som här åkallas? (Jag får känslan av att Krugman sätter likhetstecken mellan mänskligheten och kapitalismen.)

Den enes skuld är den andres tillgång. Om skuldberget växer, växer samtidigt ett lika stort tillgångsberg. Tanken är tydligen lugnande för de vänsterborgerliga ekonomerna. Men det hela är ju bara en räkneövning. Tillgångarnas värde kan inte garanteras, särskilt inte om många samtidigt vill sälja sina tillgångar – det är då vi får deflation, som får skuldberget att svälla som en jäsande deg.

Den vänsterborgerliga duon Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren har drivit tesen att Sverige inte har någon statsskuld – och syftar alltså på nettoskulden, att statens tillgångar är större än skulderna. Tesen har även formulerats i Copyriots kommentarsfält av Thomas E:

Om man räknar ihop statsskulden och de finansiella tillgångarna får man ett plus på sisådär 400 miljarder. Om man räknar in reala tillgångar, kungliga slottet, E4:an osv så blir pluset ännu större. Det låter otroligt men googla lite så får ni se.

Men vad är poängen med att ens prissätta sjukhus, slott och motorvägar om de inte är till salu? Jag skulle förstå räkneövningen om den gjordes av en nyliberal förespråkare av en nattväktarstat, som faktiskt vill sälja av alla statens tillgångar. Men för alla andra borde det vara helt irrelevant att koppla statsskulden till fantasier om de engångsintäkter som skulle ges genom nedmontering av halva statsapparaten.

För övrigt verkar det som att svenska statens minskade nettoskuld i hög grad “härstammar från värdeförändringar i statens och pensionssystemets tillgångsportföljer“, alltså aktier och obligationer som köpts av bl.a. AP-fonderna, vars börsvärde sedan har ökat.

Menar de vänsterborgerliga ekonomerna att sådana värdestegringar är ett rimligt motiv för att normalisera ett ständigt växande skuldberg? Samtidigt menar ju t.ex. Johan Ehrenberg att “farlig spekulation på finansmarknaderna” skulle vara krisens grundproblem. Men går det att tänka bort finansspekulationen ur värdet på statens nettotillgångar? Det är ju en fråga om likviditet, skriver nationalekonomen Jonas Vlachos:

Naturligtvis är dessa tillgångar inte ekvivalenta. Kontanter är exempelvis till sin natur mer likvida än aktier. Samtidigt är statens likviditetsbehov mindre än andra aktörers; man har ju trots allt en centralbank som kan rycka in om behovet blir akut. Likviditetspremien gör därför att statens Nordea-aktier sannolikt är värda mindre på marknaden i statens portfölj.

I stället för att tänka skuld i termer av balansräkningar eller av “berg”, kan den tänkas som ett nätverk av förpliktelser som håller samman det vi kallar “ekonomin”. Ju mer skuldsättningen växer, desto större bli det ömsesidiga beroendet, desto större blir riskerna som är förknippade med en kreditkris.

Ännu bättre är kanske att tänka sig skulden i tidsliga termer, som ett intecknande av framtiden. Ju större de samlade skulderna är, desto större krav har “vi” ställt på framtiden. Krediten är ju bokstavligen credo, en tro på att framtiden ska utveckla sig på visst sätt. Varje avvikelse från framtidsplanen bestraffas med allt större risker som är allt svårare att överblicka.

Paul Krugman må ha rätt i att statsskulden inte är pengar som vi lånat av “kommande generationer” – men den samlade formen av skuld innebär en försäljning av framtida handlingsutrymme till samtida spekulanter. Resultatet blir ett stärkt tvång att rätta sig efter de prognoser som gjordes.

Ett tvång som är verkligt, om än inte oöverskridligt – en annan tänkbar möjlighet är att överge tillväxttvånget genom att på global nivå avskaffa det kapitalistiska produktionssättet. Så länge inte det görs är det dock svårt att tänka sig annat än att världens samlade skuld fortsätter att eskalera i omfattning.