Missbruksdöden: Om Sverige lär av Nederländerna kan vi rädda människors liv

Vi behöver inte tycka och tro så mycket som vi gör i narkotikadebatten. En hel del kan vi faktiskt veta. Olika länder i Europa har under flera decennier baserat sin politik på olika strategier för att reducera skadeverkningarna som följer av missbruk av narkotika. Därför har vi en fantastisk möjlighet att utvärdera de olika narkotikapolitiska strategierna, och se vilken som har fungerat bäst.

Sverige och Nederländerna är två länder som är speciellt intressanta att jämföra. På de allra flesta områden är Sverige och Nederländerna ganska lika. Vi är bägge lite lagom stora, lagom sekulariserade protestantiska handelsnationer på ungefär samma välståndsnivå. I de flesta frågor som diskuteras i EU-parlamentet brukar Sverige och Nederländerna ligga på ungefär samma linje.

Men det finns en stor skillnad: narkotikapolitiken. Sverige är ett av de allra mest restriktiva länderna i Europa och västvärlden, med ”nolltolerans mot narkotika” som officiell dogm och riktmärke. Alla som använder någon form av narkotika betraktas som kriminella av samhället, och behandlas därefter. Den missbrukare som ringer efter ambulans när en kamrat drabbats av en överdos, får räkna med att ambulanspersonalen har sällskap av poliser när de kommer.

Nederländerna, å andra sidan, är ett av världens mest liberala länder i sin syn på narkotika. Amsterdams coffee shops (som bara undantagsvis serverar kaffe) är kända över hela världen. I hanteringen av tyngre droger styrs den nederländska narkotikapolitiken av tankar om skademinimering. Polisen prioriterar inte att jaga brukare och missbrukare, utan samhället försöker istället möta de människor som fått problem med narkotika med olika former av hjälp och stöd. Sprutbytesprogram för att minska spridningen av aids och gulsot, och injektionsrum med tillgång till vårdpersonal, är bara två exempel. Förutom att cannabis är avkriminaliserat och säljs öppet i coffee shops, alltså.

Genom att Sverige och Nederländerna är hyfsat lika i de flesta andra avseenden, men representerar två olika ytterligheter i frågan om narkotikapolitiken, har vi ovanligt bra möjligheter att göra jämförelser. Både Sverige och Nederländerna är dessutom länder med långa traditioner av att ha god kvalitet på den officiella statistiken, vilket också är en fördel.

EU-organet EMCDDA, European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, samlar in statistik från de europeiska länderna som gör det möjligt att jämföra utfallet av respektive lands narkotikapolitik. Här är en sådan tabell som visar antalet narkotikadöda per år per miljon vuxna invånare i landet:

(klicka för bättre bild)

 

I diagrammet kan man se att (med de definitioner som EMCDDA använder):

Sverige hade 267 döda, vilket motsvarar 40 narkotikadödsfall per miljon invånare, och
Nedeländerna hade 94 döda, vilket motsvarar 8 dödsfall per miljon invånare

I Sverige dör alltså 5 gånger så många människor av narkotika som i Nederländerna varje år.

I Uppdrag Granskning igår visades ett mycket gripande reportage, där vi fick träffa mammorna till två unga missbrukare som gått bort. Det var en påminnelse om att varje siffra i statistiken är en människa av kött och blod, och någons son eller dotter. Om Sverige hade fört en narkotikapolitik som var lika framgångsrik som Nederländernas när det gäller att minska antalet dödsfall till följd av narkotika, då är chansen stor att de två unga männen som skildrades i Uppdrag Granskning hade levt idag.

Frågan vi måste ställa oss är: vill vi fortsätta ha det så här?

Att tala om nollvisioner om ett narkotikafritt samhälle kanske låter fint när man hör det. Men siffrorna talar ett annat språk. Efter fyrtio år av ”krig mot narkotikan” är utopin om ett narkotikafritt samhälle mer avlägsen än någonsin. Den svenska narkotikapolitiken fungerar inte. Tvärtom, så kostar det unga människors liv att huvuddelen av de svenska resurserna på narkotikaområdet går till polis och rättsväsende, istället för till vård och stöd för de utsatta.

Piratpartiet vill se en narkotikapolitik som syftar till att minimera skadorna som missbruk av narkotika ställer till med. Vi vill avkriminalisera personligt innehav och bruk alla droger — från cannabis till heroin. Människor som fastnat i ett problematiskt missbruk ska få vård och hjälp av samhället, inte straff.

Vi vill se en medmänsklig narkotikapolitik som bygger på fakta och siffror, och principen om skademinimering. Sveriges narkotikapolitik kan inte fortsätta bygga på orealistiska nollvisioner och verklighetsfrämmande utopier om vad som ”borde” fungera, när vi kan se svart på vitt i statistiken att den politiken kostar ungdomar livet. Här har vi mycket att lära av Nederländerna.