”Brevet” är fortfarande bästa sättet att förklara varför upphovsrättsmonopolet måste begränsas

Rick Falkvinge, Piratpartiet

Piratpartiet grundare Rick Falkvinge skriver på Torrentfreak (på engelska):

Människor blir fortfarande distraherade av den fåniga frågan ”hur någon ska få betalt” om upphovsrättsmonopolet begränsas. Det spelar ingen roll, och är ett villospår. Det som det handlar om är att föra över våra grunläggande fri- och rättigheter från den analoga miljön till den digitala. Då måste fildelning bli fullt tillåtet.

När jag reser runt i världen och talar med människor från olika yrken och bakgrunder om upphovsrättsmonopolet, är ”brevet” den berättelse som får flest polletter att ramla ner när det gäller att förstå varför upphovsrättsmonopolet måste begränsas. Det är den i särklass bästa vinkeln som lyckas få fram budskapet till flest människor.

”Hur ska artisterna tjäna pengar” är i grunden bara ett sätt att dra uppmärksamheten från de verkliga och viktiga frågorna, och den här berättelsen hjälper till att lyfta fram dem.

Berättelsen om ”brevet” handlar om vilka stora och viktiga fri- och rättigheter som har offrats i övergången från analogt till digitalt, efter ihärdiga påtryckningar från upphovsrättsindustrin som vill bevara sina vinster. Det analoga brevet var ett sätt som våra föräldrar använde för att skicka meddelanden. Man skriver det på ett fysiskt pappersark, lägger det i ett kuvert, sätter på ett gammaldags frimärke och stoppar det i en brevlåda för att få det fysiskt levererat till den avsedda mottagaren.

Brevet hade fyra viktiga egenskaper som förverkligade viktiga mänskliga fri- och rättigheter.

Brevet var för det första anonymt. Alla hade rätt att skicka ett anonymt meddelande till någon annan. Du kunde välja att identifiera dig själv inuti meddelandet, så att bara mottagaren kunde kunde se det, eller på kuvertet, så att postverket kunde se det, eller inte alls. Eller så kunde du skriva ett fullständigt påhittat namn, organisation och adress som avsändare, och det var också okay. Inte bara okay, det var till och med något som förekom ganska ofta.

För det andra var det hemligt under transporten. När vi talar om brev som öppnades och granskades rutinmässigt går tankarna till det forna Östtysklands beryktade säkerhetstjänst Stasi — Ministerium für Statssicherhet. (Ja, direktöversätter man Stasi’s namn till engelska blir det alltså National Security Agency.) Brev som öppnas och granskas? På riktigt? Det krävdes att man var direkt misstänkt för något mycket allvarligt brott för att det skulle ske i demokratiska länderna i väst.

För det tredje riskerade brevbäraren aldrig att hållas ansvarig för innehållet i breven han delade ut. Själva tanken var absurd. De hade ju överhuvudtaget inte rätt att ta del av meddelandena, så det var otänkbart att hålla dem ansvariga för vad de de plikttroget delade ut.

För det fjärde spårades inte breven. Ingen hade rätten — eller för den delen förmågan — att kartlägga vem som kommunicerade med vem.

Alla de här egenskaperna, som alla är kopplade till viktiga fri- och rättigheter, har gått förlorade i övergången till det digitala eftersom upphovsrättsindustrin har insisterat på det — för att de, som utomstående, ska kunna förhindra människor att skicka brev med innehåll som de inte vill ska skickas, av företagsekonomiska skäl.

Frågan ”hur ska någon tjäna pengar” är fullständigt irrelevant. Varje entreprenör och företagare har själv ansvaret för att tjäna sina pengar givet de begränsningar som samhället och tekniken sätter upp.

Ingen bransch har rätt att montera ner våra mänskliga fri- och rättigheter med den dåliga ursäkten att de inte kan tjäna pengar annars. I så fall har de det enkla valet att endera göra något annat eller lägga ner. Och ändå är det precis det vi har låtit upphovsrättsindustrin göra: att montera ner våra grundläggande fri- och rättigheter. Och de fortsätter att göra det med vackra men vilseledande ord.

När jag förklarar situationen så här, händer det påfallande ofta att polletten ramlar ner hos människor, så att de slutar ställa den inlärda men fåniga frågan hur någon ska få betalt om vi får behålla rätten som vi alltid har haft — att kunna skicka vad som helst till vem som helst anonymt.

Det är den analoga motsvarigheten: rätten att kunna skicka vad som helst till vem som helst anonymt. Den rätten måste vi få med oss i den digitala världen, även om en överspelad bransch inte gillar det eftersom det kanske eller kanske inte går ut över deras vinster. Det är fullständigt irrelevant.

Prova att berätta det här och se polletten trilla ner, nästan varje gång. Det är anmärkningsvärt.