Det är inte du. Det är jag.

Jag ska villigt erkänna att jag inte gick in i den här relationen med någon större entusiasm.

Kanske gav jag den aldrig ens någon chans.

Det var som om den var dödsdömd från början.

Visst vi hade några fina stunder – ingen relation är ju alltigenom dålig.

Det fanns tillfällen då jag trivdes.

Log och skrattade i solen och tyckte att vi var som alla andra.

Tänkte att det inte var så farligt ändå.

Att jag kanske överdrev.

Det finns de som har det värre.

Man kan faktiskt inte få allt.

Men nu är jag helt säker.

Det var aldrig meningen.

Du och jag kunde inte bli lyckliga.

Förutsättningarna fanns helt enkelt inte.

Det var fel och det gjorde ont.

Så nu är det slut.

Obönhörligen.

Du försvann och jag kan faktiskt redan andas lite friare.

Ja, det var definitivt bäst så.

Förlåt, men jag sörjer dig inte ens litegrann.

Så adjö.

Adjö juli.

Och välkommen augusti.

Vi kör nu.

Det kommer bli rock n roll.

Jag känner det.

Som jag känner det.