Turingtesterna och varusamhället

Det blev lite uppståndelse i dagspressen om att en dator “klarat Turingtestet“. Genast följd av en andra uppståndelsebölja där de något mer insatta journalisterna förklarade att detta inte stämmer. Ett välbekant, välkoordinerat mönster som liknar en uppgörelse mellan dagspress och fackpress om att dela lika på den totala klickmängden.

Nyheten grundade sig i detta: en mjukvara för textkonversation fick chatta i fem minuter med ett antal brittiska domare. En betydande minoritet – var tredje domare – övertygades om att mjukvaran var en 13-årig pojke från Ukraina. Det fanns alltså på förhand en tydlig rollfördelning som inbegrep ett betydande avstånd i fråga om språk, kultur och ålder. Bevisningen är inte så värst stabil. Men… vad var det som skulle bevisas?

Som brukligt i dagens medielogik, dröjer det inte mer än ett par dygn innan vi serverats en tredje våg av lite mer resonerande kommentarer. Denna morgon fanns de P1:s Kulturnytt och SvD:s understreckare. Dessa kommentarer driver i typfallet ingen tydlig tes. I stället staplas frågor som till sin karaktär är öppna, även om den journalistiska formen föreskriver att frågorna ska formuleras binärt:

Men säger det här testet, som utformades 1950 av kodknäckaren och datorpionjären Alan Turing, att datorerna verkligen börjar likna oss människor – eller är det snarare tvärtom? Att vi liksom maskinerna nu helst kommunicerar på max 140 tecken?

Nicklas Lundblads understreckare rymmer ansatser till en intressant “AI-kritik”, i det att han belyser gränserna för de situationer där artificiell intelligens studeras. I detta fall fanns alltså en tidsgräns (fem minuters konversation), en kulturell gräns (“13-årig pojke från Ukraina”) och inte minst ett begränsande medieformat (text). Lundblad fortsätter:

I förlängningen av denna invändning ligger en annan större invändning, /…/

En växande andel kognitionsvetare och filosofer anser nu att tänkandet inte kan abstraheras från kroppsligheten, och att det verkliga testet vore att undersöka om vi behandlar en robot som en människa – om vi bemöter den med en attityd till en själ, som Wittgenstein var inne på. Kanske kan det vara så att endast en kropp kan tänka.

Kanske – för att vända på steken – kan det vara så att “tänkande” och “intelligens” är begrepp som definierats av kroppar. Att det i slutändan är meningslöst att försöka definiera loss dem från de människokroppsliga neuronerna. Alan Turing insåg detta. Hans legendariska uppsats från 1950, där han presenterar ett hypotetiskt test, klargör från början att det inte handlar om maskiner som kan “tänka”, utan om att imitera tänkande.

Att påstå att en dator eller ett datorprogram i definitivt mening har “klarat Turingtestet” är meningslöst. Testet äger bara relevans inom ramarna för en given situation. Det finns alltså inte ett Turingtest utan oändligt många. Häri ligger också dess betydelse.

Nätet är fullt av filtermekanismer som är praktiska tillämpningar av Turingtester. Jag tänker alltså på spamfilter och “captchas“. Syftet med dessa är att skilja mellan mjukvara och människor. De fungerar aldrig till hundra procent och de har sporrat en fantastisk uppfinningsrikedom bland sådana som av någon anledning vill automatisera processer som inte “får” automatiseras. Likväl funkar de ganska bra. Genom att de ständigt förfinas, upprätthåller dessa tekniker en relativt hög tröskel mellan människa och maskin.

Ett företag som Google vore otänkbart utan sådana trösklar. De nöjer sig inte med att passivt se på när robotarna finner vägar runt olika Turingtester. Om de vill ha en tröskel någonstans, så skapar de helt enkelt en ny situation som tillåter en sådan tröskel. Om de inte vill ha en tröskel utan tvärtom vill släppa fram robotarna, så anpassar de situationen för detta. Genom sådana modulationer ser Google till att återskapa förutsättningarna för att sälja sina varor (reklam) och få tillgång till sina råvaror (beteendedata), till priser som låter dem ta ut en vinst. Och det gäller såklart inte bara Google.

Turingtestet är sedan länge en integreral del i varusamhället. Ett varusamhälle som knappast kommer att slås i bitar av att ett datorprogram lyckas imitera en 13-årig chattare från Ukraina.