Krisen, del 127: Förstärkta rop på högre inflation

Skräcken för deflation verkar just nu sätta sina klor djupare i den nationalekonomiska mittfåran. Nyligen hölls ett IMF-seminarium som avslutades med ett panelsamtal där en viss Lawrence Summers – ekonom som jobbat under Clinton med att avreglera finansmarknaderna – höll ett uppmärksammat anförande som sägs ha blivit allmänt hyllat. Till hyllningskören sällar sig bland andra Paul Krugman. Så vad är grejen? Låt oss läsa vad The Economist skriver i sitt grundliga referat.

Lawrence Summers (LS) målar upp ett skräckscenario: att hela västvärlden ska gå samma väg som Japan gjorde på 1990-talet. Referensen är legio bland nationalekonomer, medan vi andra brukar ha svårt att begripa vad som skulle vara så hemskt med att Japans tillväxt har stagnerat.

För tjugo år sedan, när LS och hans kollegor ställde prognoser för Japans framtida tillväxt, räknade de med en BNP som skulle bli dubbelt så hög som den faktiskt är i dag. Det är väl en anmärkningsvärd siffra, men en normal människa torde tolka den som att en stagnerad tillväxt är fullt möjlig utan att det leder till katastrofala följder. Fast att detta funkar i Japan betyder inte nödvändigtvis att det är möjligt i systemet som helhet. Nationalekonomer har dock exceptionellt svårt att tala om det kapitalistiska systemet som en helhet – inte för inte är de nationalekonomer.

Nå, LS har åtminstone fattat att det var något lurt med nollnolltalets korta högkonjunktur. Den var kort sagt en kreditbubbla:

First, he points out, the expansion prior to the crisis was a strange one. Borrowing and asset prices soared, he notes, but by most key measures—capacity utilisation, unemployment, and inflation—the economy was not bumping up against its potential. “Even a great bubble wasn’t enough to produce any excess in aggregate demand,” Mr Summers says.

And second, more than four years after the end of the downturn real output isn’t anywhere close to regaining its pre-crisis trend. On the contrary, it has fallen farther behind that trend. There has been no recovery in the share of population working.

Alltså: ingen verklig återhämtning finns i sikte. Särskilt inte i fråga om sysselsättning. Vad som däremot har hänt efter krisutbrottet 2008 är att västvärlden har fastnat i ett finansiellt undantagstillstånd med negativ realränta. Inga centralbanker verkar villiga att höja de styrräntorna över noll inom överskådlig tid.

the real, natural rate of interest is negative. And so at prevailing rates of inflation there is no way to get short-run nominal interest rates low enough to generate the sort of strong recovery that used to be common after deep recessions. What’s more, he says, this state of affairs may persist for quite a long time. And that means that the crisis is not over.

När nationalekonomer talar om en “naturlig” räntenivå, syftar de på aktörernas förväntningar – den förväntade takt som kapital ska växa i. Om inte bara realräntan är negativ, utan även den “naturliga” räntan, betyder det att marknadens aktörer förväntar sig att kapitalet inte ska växa utan krympa.

The Economist ordar lite löst om att det minsann kan finnas massor av skäl till varför realräntan är negativ, exempelvis “demografiska eller teknologiska trender”, men att skälen ändå är en irrelevant sak. För enligt dem finns det nu bara en stor fråga: hur går det att provocera fram en högre inflation? Endast med högre inflation kan den nominella räntan förbli positiv, trots att realräntan är negativ.

Paul Krugman försöker tala ur skägget och säger: “om marknaden vill ha en kraftigt negativ realränta, så kommer vi att få varaktiga problem om vi inte hittar ett sätt att leverera en sådan”. Han skisserar två sätt:

1) att “eliminera papperspengarna” för att kunna införa negativa räntenivåer på sparade pengar (vilket för mig låter som en idé hämtad direkt från den gamle proudhonisten Silvio Gesell);

2) att “pressa upp inflationen genom de självuppfyllande profetiornas kraft”.

Inflationstakten borde fördubblas – så går det att sammanfatta det budskap som förs fram överallt i affärspressen just nu. Det låter faktiskt lite som Göran Greider för två år sen. The Economist skriver rakt ut:

Central banks’ current inflation goals are inconsistent with a real recovery or a sustained exit from the zero lower bound. They should raise them and try to increase expectations of inflation.

De skriver även om att “guldmyntfotens mentalitet” i viss mån levde kvar i den generation av ekonomer som från 1970-talet slöt upp bakom monetarismen, där kampen mot inflation ställdes i första rummet. The Economist lutar alltså åt att detta är en tradition som måste städas undan om inte den nuvarande krisen ska leda över i en deflation.

Räkna med höjda inflationsmål framöver. Utanför den nationalekonomiska mittfåran kommer detta att leda till olika reaktioner. Vänsterborgerliga ekonomer kommer att hylla det höjda inflationsmålet som ett steg i rätt riktning. Kritiska kristeorier kommer kanske att få ökad anledning att gå djupare in på inflationskritik, alltså att ställa frågan om vilken roll som inflationen spelar i att upprätthålla kapitalismen.

Däremot vet jag inte hur reaktionen blir från ultraborgerligt håll, där man har för vana att ständigt varna för att hyperinflationen snart kommer att bryta ut. Kommer rädslan för hyperinflation på några års sikt förpassas till de politiska marginalerna? Alla som fortsätter varnar för inflation verkar just nu glida allt längre från mittfåran.